Jag skulle ha kunnat arbeta med djurförsök idag. Istället sitter jag här och skriver en blogg om djurens rättigheter. Vilken skillnad! Livet för en ibland på oberäkneliga vägar.
Efter gymnasiet började jag studera kemi vid Uppsala universitet. Hade jag inte haft kamrater som väckte mitt intresse för andra saker skulle jag mycket väl ha kunnat bli kemist – och varför inte djurförsökare på kuppen? Några tankar på djurs rättigheter hade jag aldrig haft, så slumpen kunde mycket väl ha styrt in mig på en annan bana. Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att jag skulle bli förbundsordförande i Sveriges största djurrättsorganisation skulle nog bara ha skrattat högt.
Det är ganska pinsamt att tänka tillbaka på detta. Vi människor vill ju gärna tro att vi bestämmer själv hur våra liv ska gestalta sig. Men när vi tittar tillbaka på vad som hänt oss tycks vi ofta finna fler tillfälligheter än medvetna val.
Ännu mer pinsamt blir det när jag tänker på att det tog mig så lång tid att begripa en så enkel sak som att andra djurs upplevelser räknas. När jag så småningom fattade poängen och blev aktiv i djurrättsrörelsen gick det upp för mig att det funnits individer och grupper i samhället som i årtionden – ja, faktiskt i århundraden – haft en betydligt klarare syn i dessa frågor. Det var jag som hade varit trög och löjlig, inte de där "djurvännerna" som så många pratade nedsättande om.
Nu har jag den fantastiska förmånen att till vardags få arbeta med personal och förbundsmedlemmar som i vissa fall kämpat mot djurförsöken i årtionden innan jag ens visste att det fanns försöksdjur. Människor som blev vegetarianer innan jag ens föddes. Och framför allt: människor som aldrig, aldrig kommer att ge upp. Vad som än händer. Respekt till dem!
Utan dessa människors hårda arbete hade jag nog själv aldrig genomskådat hyckleriet kring hur andra djur behandlas i vårt samhälle. Utan deras arbete hade jag kanske själv suttit på något laboratorium idag, och skrivit om något experiment som jag just utsatt några försvarslösa och inspärrade individer för.
Våra liv är nog inte bara slumphändelser i alla fall. Tittar vi noga börjar vi istället se komplicerade mönster av kamp, konflikter och förändring. Hela historien är fylld av kämpande människor som tagit strid mot orättvisorna omkring dem, även om de levt i vetskapen om att deras egen livstid inte skulle räcka för att förverkliga deras drömmar. Ni djurrättsförespråkare som läser detta förkroppsligar faktiskt dessa pionjärers yttersta vilja - ni är deras arv till eftervärlden!
Som djurrättsförespråkare är du och jag livs levande bevis på att det går att förändra världen. Det hårda arbete som många människor lagt ner under tidigare årtionden gav upphov till en rad händelser som förändrade mitt, ditt och många andras liv. Våra föregångare trotsade de förhärskande krafterna i nuet för att bygga en bättre morgondag. Precis som vi måste göra idag. Det arbete vi gör nu lägger grunden för ännu större förändringar i framtiden.
Vårt jobb är att avskaffa allt förtryck av andra djur. Det är ett tufft jobb, inget snack om saken. Men vi kommer att lyckas om vi är ihärdiga och hjälps åt. Se bara på dig själv om du någon gång tvivlar!
Sidor
▼
fredag, november 25, 2005
måndag, november 21, 2005
Det är naturligt att äta kött!
Många säger att det är naturligt att äta kött. Jaså? Vadå "naturligt"?
Man kan försvara vad som helst genom att säga att det är "naturligt". Vilket mänskligt beteende du än vill hitta ett argument för, så finner du någon förebild i naturen om du bara letar. Incest. Våldtäkt. Mord. Krig. Diktatur. Och så vidare. Det finns där, i någon form. Liksom kärlek, solidaritet, jämlikhet, hänsyn och omhändertagande för den delen.
Så vad ska vi egentligen välja för förebilder från naturens oändligt varierade smörgåsbord? Ska vi äta kött för att tigern gör det, eller äta gräs för att gasellen gör det? Eller ska vi kanske till och med försöka andas vatten för att fiskarna gör det? Frågeställningarna blir helt enkelt absurda för den som hänvisar till naturen som etiskt rättesnöre.
I själva verket har naturen har aldrig varit någon användbar källa för moraliska normer. Det är också något som de flesta filosofer hållit med om sedan David Hume på 1700-talet konstaterade att vi inte kan härleda vad vi bör göra från hur världen är för tillfället. Bara för att något är på ett visst sätt är det inte självklart att vi bör härma det i vår etik.
Istället borde vi rimligtvis ta så mycket hänsyn vi kan till alla kännande varelser. Om så bara av ren försiktighet. Bara möjligheten att djurs intressen skulle kunna ha moralisk vikt borde räcka för att sluta äta dem helt och hållet.
För detta vet vi ju säkert: människor behöver inte äta kött för att överleva. Det finns miljoner vegetarianer världen över som lever i högönsklig hälsa och välmåga. Många har levt så generationer. Så något "naturligt" behov av kött finns inte i den bemärkelsen.
Detta vet vi också: köttproduktionen är ekologiskt ohållbar. När vi äter kött konsumerar vi i själva verket enorma mängder växter, vatten och olja. Genom köttet konsumerar vi också alla de växter som djuren har matats med, allt vatten som växterna har odlats med, och all den olja som gått åt till att driva de fordon som skördat och transporterat växterna.
80 procent av världens sojabönor används idag till djurfoder. Likaså 70 procent av all majs som produceras i USA varje år. 66 procent av Sveriges spannmålsproduktion används till djurfoder. Till Sverige importerades också 293 000 ton sojabönor från Brasilien förra året - för att användas till djurfoder. (Som jämförelse användes endast 145 ton soja till att producera vegetarisk mat av svenska producenter.)
Hur kommer detta sig? Det är faktiskt bara enkel biologi. Tänk bara på dig själv. Hur mycket var du inte tvungen att äta för att växa upp? Rätt många gånger mer än din egen kroppsvikt, eller hur?
Samma sak gäller för andra djur än människor. De är omvända proteinmaskiner - massor av växter går in, men mycket lite kommer ut i form av kött. Stora delar av näringen förbränns helt enkelt i kroppen. Och mycket kommer ut som - bajs. BERG av bajs, för att vara exakt.
"De miljarder ton av djuravföring som förorenar våra vatten och luften skapar i praktiken 'jordbruks-Tjernobyl' i miniatyr, med potential för ännu större förstörelse", skriver Danielle Nierenberg i rapporten"Happier Meals – Rethinking the global meat industry", Worldwatch Paper 171, september 2005. (s. 17) "I USA producerar boskapen på djurfabrikerna mer än 600 miljoner ton avföring varje år." (s. 29)
Om vi istället äter vegetariskt slipper vi dessa problem. Ju längre ner i näringskedjan vi hämtar vår mat, desto mer resurssnålt kan vi leva. Betydligt mindre odlingsmark, vatten och energi kommer att krävas för att producera vår mat, än om vi envisas med att förstöra enorma mängder näring i de omvända proteinfabrikerna.
Och det behövs. Det finns helt enkelt inga möjligheter för vår planet att föda alla människor på en kost med köttet i centrum. När mänskligheten var ung var det möjligt för jägare och samlare att äta kött för att de var så få. Men så är inte fallet idag. Som Ed Ayres skriver i Time.com:
När vi smart nog gick över från jakt och samlande i vildmarken till systematiskt herde- och lantbruk, förändrade vi den naturliga balansen på ett oåterkalleligt sätt. Förändringen gjorde det möjligt att producera ett överskott av mat, men överskottet gjorde det också möjligt för oss att föröka oss dramatiskt. När vi gjorde detta blev det bara en fråga om tid innan vi inte längre kunde besitta den stora yta av vildmark, per individ, som är nödvändig för att föda ett rovdur som äter i toppen av näringskedjan.Så kan rutinmässigt köttätande någonsin bli något "naturligt" i en värld med 6 miljarder människor? Skulle inte tro det. 6 miljarder rovdjur kan helt enkelt inte ha rätt.
måndag, november 14, 2005
Päls är fortfarande ute
Apropå det förra inlägget så har päls varit ute och medkänsla varit inne rätt länge nu. Så här sade Imperiet-basisten Christian Falk i tidningen Djurens Rätt redan 1989:
Synd bara att politikerna är lite mer tröga än popeliten. Du ska va' president, Christian! :-)
lördag, november 12, 2005
Därför kommer pälsindustrin att försvinna
Nu är det snart slut. På den svenska pälsindustrin alltså.
Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har lovat att djurskyddslagen ska skärpas genom ett beslut i riksdagen i maj nästa år. Förslaget till ny skrivning i djurskyddslagen ser ut så här:
De nya reglerna för hållning av minkar är tänkta att träda i kraft den 1 januari 2007. Senast den 1 januari 2009 ska alla ändringar vara genomförda på pälsdjursfarmerna.
Dessa förändringar kommer att tvinga fram en nedläggning av den svenska pälsindustrin. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt för farmarna att bygga om sina anläggningar så att minkarna kan röra sig, simma, hållas ensamma under perioder, och utöva sitt jaktbeteende. Dessutom skulle industrin helt förlora sin konkurrenskraft.
Men varför är det så? Kan inte pälsindustrin finnas kvar fast djuren får det bättre?
Nej. Svaret är att det skulle bli omöjligt att bedriva en storskalig kommersiell pälsdjursuppfödning om djuren skulle få burar som är längre än en armslängd åt något håll.
Om djuren får större burar än så blir det helt enkelt bli för dyrt att hantera djuren. Ingen uppfödare skulle ha råd att anställa massor av personal för att jaga tusentals minkar i stora hägn inför slakten varje år.
Varje år dödas 1 300 000 minkar i den svenska pälsindustrin. Det blir ungefär 8 600 minkar per farm. För att det ska vara tekniskt möjligt att döda så många minkar under slaktperioden i oktober-november så måste det gå mycket snabbt att komma åt minkarna i burarna. Detta är bara möjligt med mycket små burar. (Idag är de svenska minkburarna stora som en uppslagen kvällstidning till ytan, och i varje bur finns det som regel två eller tre minkar.)
Om det skulle krävas mycket mer arbetskraft för att hantera minkarna så skulle kostnaderna direkt föras över till klädproducenterna och konsumenter i form av högre priser. Och högre priser skulle förstås minska efterfrågan från klädföretagen, samtidigt som den potentiella efterfrågan i konsumentledet skulle krympa ytterligare. Allt för få skulle helt enkelt ha råd med päls.
Det är därför som en lagändring kommer att slå ut pälsindustrin i Sverige. Det är också därför det är en illusion att tro att pälsdjursuppfödning någonsin kan bli etiskt acceptabel. Burarna kommer nämligen aldrig att bli större än en armslängd. I något land.
Det är förresten av dessa skäl som det inte längre finns några rävfarmer i Sverige. 1995 infördes nya krav i Djurskyddsförordningen. Där fastslogs att rävar i fångenskap skulle kunna få utöva sitt naturliga rörelsebeteende, umgås med andra rävar och få möjlighet att gräva. Det gjorde rävuppfödningen olönsam, och alla rävfarmer lades ner inom några år.
Och nu ska minkfarmerna snart gå samma väg. Det är bra. Pälsindustrin kan aldrig bli etiskt acceptabel. Vi människor behöver inte pälsprodukter, och därför är allt lidande som djuren utsätts för på pälsfarmerna helt onödigt.
Jag tror inte på väderspåmän. Men jag vågar säga att vi som motsätter oss onödigt lidande för alla varelser har en mycket fin vår att se fram emot.
Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har lovat att djurskyddslagen ska skärpas genom ett beslut i riksdagen i maj nästa år. Förslaget till ny skrivning i djurskyddslagen ser ut så här:
Minkar som föds upp för pälsproduktion skall hållas på ett sådant sätt att deras behov av att röra sig, klättra, utöva sitt jaktbeteende och ägna sig åt annan sysselsättning samt av att periodvis vara ensamma kan tillgodoses. Minkar skall dessutom ha tillgång till vatten att simma i.
De nya reglerna för hållning av minkar är tänkta att träda i kraft den 1 januari 2007. Senast den 1 januari 2009 ska alla ändringar vara genomförda på pälsdjursfarmerna.
Dessa förändringar kommer att tvinga fram en nedläggning av den svenska pälsindustrin. Det kommer helt enkelt att bli för dyrt för farmarna att bygga om sina anläggningar så att minkarna kan röra sig, simma, hållas ensamma under perioder, och utöva sitt jaktbeteende. Dessutom skulle industrin helt förlora sin konkurrenskraft.
Men varför är det så? Kan inte pälsindustrin finnas kvar fast djuren får det bättre?
Nej. Svaret är att det skulle bli omöjligt att bedriva en storskalig kommersiell pälsdjursuppfödning om djuren skulle få burar som är längre än en armslängd åt något håll.
Om djuren får större burar än så blir det helt enkelt bli för dyrt att hantera djuren. Ingen uppfödare skulle ha råd att anställa massor av personal för att jaga tusentals minkar i stora hägn inför slakten varje år.
Varje år dödas 1 300 000 minkar i den svenska pälsindustrin. Det blir ungefär 8 600 minkar per farm. För att det ska vara tekniskt möjligt att döda så många minkar under slaktperioden i oktober-november så måste det gå mycket snabbt att komma åt minkarna i burarna. Detta är bara möjligt med mycket små burar. (Idag är de svenska minkburarna stora som en uppslagen kvällstidning till ytan, och i varje bur finns det som regel två eller tre minkar.)
Om det skulle krävas mycket mer arbetskraft för att hantera minkarna så skulle kostnaderna direkt föras över till klädproducenterna och konsumenter i form av högre priser. Och högre priser skulle förstås minska efterfrågan från klädföretagen, samtidigt som den potentiella efterfrågan i konsumentledet skulle krympa ytterligare. Allt för få skulle helt enkelt ha råd med päls.
Det är därför som en lagändring kommer att slå ut pälsindustrin i Sverige. Det är också därför det är en illusion att tro att pälsdjursuppfödning någonsin kan bli etiskt acceptabel. Burarna kommer nämligen aldrig att bli större än en armslängd. I något land.
Det är förresten av dessa skäl som det inte längre finns några rävfarmer i Sverige. 1995 infördes nya krav i Djurskyddsförordningen. Där fastslogs att rävar i fångenskap skulle kunna få utöva sitt naturliga rörelsebeteende, umgås med andra rävar och få möjlighet att gräva. Det gjorde rävuppfödningen olönsam, och alla rävfarmer lades ner inom några år.
Och nu ska minkfarmerna snart gå samma väg. Det är bra. Pälsindustrin kan aldrig bli etiskt acceptabel. Vi människor behöver inte pälsprodukter, och därför är allt lidande som djuren utsätts för på pälsfarmerna helt onödigt.
Jag tror inte på väderspåmän. Men jag vågar säga att vi som motsätter oss onödigt lidande för alla varelser har en mycket fin vår att se fram emot.
söndag, november 06, 2005
En ödmjuk kommentar om historiens största upptäckt
Djurrättsrörelsen har länge hävdat att andra djur har rättigheter av samma anledning som människor har rättigheter. Många djur har ju, precis som vi själva, förmåga att uppleva sin omvärld, känna smärta och lidande, lycka och obehag. De har kort sagt alla de förmågor som människor har som gör att vi bör ta hänsyn till dem.
Om en människa lider har vi ingen rätt att bortse från detta bara för att vi själva har något att vinna på det. Samma sak borde gälla för de andra djuren. Vi borde visa full moralisk hänsyn till allas upplevelser, oavsett vilken art de "andra" tillhör eller om vi själva har något att tjäna på deras lidande. (Mera moralfilosofisk litteratur om detta hittar du förresten på Animal Rights Library.)
Bara det är en oerhörd och omvälvande tanke som kräver att vi genomför stora förändringar i samhället och i våra egna liv. Inga fler djurfabriker. Inga fler pälsfarmer. Inga fler djurförsök. Inga fler fängelser i form av cirkustält och kaklade bassänger.
Många högröstade debattörer är idag rädda för denna förändring. Troligen är de mest rädda för att det inte ska bli någon mer grillad broilerkyckling för 19:90 kr per kilo på deras tallrikar. Gamla vanor och ekonomiska intressen är som alltid de största hindren för framsteg i samhället. Det är hoten mot vanan och plånboken som får våra kritiker att angripa djurrättsrörelsen och tjata om att vi undergräver de mänskliga rättigheterna.
Det är förstås ganska lätt för vår rörelse att försvara sig mot de anklagelserna. Vi vill ju bara vara konsekventa i de principer om icke-våld och respekt som är civilisationens högsta värden. Och vad kan vara fel med det?
Men djurrättstanken är i själva verket mycket mer revolutionär än våra kritiker – och många av oss själva – ännu har förstått. Jag tror nämligen att djurrättsrörelsen missförstår sig själv när den säger att djurens rättigheter bara är en fortsättning av och utvidgning av humanismen. Istället borde vi konstatera att vår rörelse har gjort historiens mest omvälvande etiska upptäckt, och att denna upptäckt för oss långt utanför ramarna för alla gamla moraliska tankesystem.
Det som djurrättsrörelsen har upptäckt är att människor har rättigheter för att andra djur har rättigheter. Vi är själva djur bland andra djur, och de mänskliga rättigheterna är bara en uppsättning specialfall av djurens rättigheter – det vill säga. sådana rättigheter som är anpassade till människors speciella villkor och förhållanden. Men människorättigheter är och förblir en sorts djurrättigheter, precis som fiskars och fåglar rättigheter också är en sorts djurrättigheter.
Därmed faller kritiken om att rättigheter för djuren skulle hota människovärdet. Tvärtom skulle man kunna säga att djurens rättigheter är förklaringen och upphovet till de mänskliga rättigheterna.
Det är en stor upptäckt. Kanske den största någonsin. Och den är djurrättsrörelsens upptäckt att förvalta och förverkliga.
Man ska inte missta sig om svårigheterna. Kampen för att förverkliga vår idé kommer att bli lång och hård. Men var och en av oss har en bokstav att bidra med när den långa historien om frihetens seger skrivs.
Och vad mer kan någon önska sig än att få vara en del av den makalösa berättelsen?
Om en människa lider har vi ingen rätt att bortse från detta bara för att vi själva har något att vinna på det. Samma sak borde gälla för de andra djuren. Vi borde visa full moralisk hänsyn till allas upplevelser, oavsett vilken art de "andra" tillhör eller om vi själva har något att tjäna på deras lidande. (Mera moralfilosofisk litteratur om detta hittar du förresten på Animal Rights Library.)
Bara det är en oerhörd och omvälvande tanke som kräver att vi genomför stora förändringar i samhället och i våra egna liv. Inga fler djurfabriker. Inga fler pälsfarmer. Inga fler djurförsök. Inga fler fängelser i form av cirkustält och kaklade bassänger.
Många högröstade debattörer är idag rädda för denna förändring. Troligen är de mest rädda för att det inte ska bli någon mer grillad broilerkyckling för 19:90 kr per kilo på deras tallrikar. Gamla vanor och ekonomiska intressen är som alltid de största hindren för framsteg i samhället. Det är hoten mot vanan och plånboken som får våra kritiker att angripa djurrättsrörelsen och tjata om att vi undergräver de mänskliga rättigheterna.
Det är förstås ganska lätt för vår rörelse att försvara sig mot de anklagelserna. Vi vill ju bara vara konsekventa i de principer om icke-våld och respekt som är civilisationens högsta värden. Och vad kan vara fel med det?
Men djurrättstanken är i själva verket mycket mer revolutionär än våra kritiker – och många av oss själva – ännu har förstått. Jag tror nämligen att djurrättsrörelsen missförstår sig själv när den säger att djurens rättigheter bara är en fortsättning av och utvidgning av humanismen. Istället borde vi konstatera att vår rörelse har gjort historiens mest omvälvande etiska upptäckt, och att denna upptäckt för oss långt utanför ramarna för alla gamla moraliska tankesystem.
Det som djurrättsrörelsen har upptäckt är att människor har rättigheter för att andra djur har rättigheter. Vi är själva djur bland andra djur, och de mänskliga rättigheterna är bara en uppsättning specialfall av djurens rättigheter – det vill säga. sådana rättigheter som är anpassade till människors speciella villkor och förhållanden. Men människorättigheter är och förblir en sorts djurrättigheter, precis som fiskars och fåglar rättigheter också är en sorts djurrättigheter.
Därmed faller kritiken om att rättigheter för djuren skulle hota människovärdet. Tvärtom skulle man kunna säga att djurens rättigheter är förklaringen och upphovet till de mänskliga rättigheterna.
Det är en stor upptäckt. Kanske den största någonsin. Och den är djurrättsrörelsens upptäckt att förvalta och förverkliga.
Man ska inte missta sig om svårigheterna. Kampen för att förverkliga vår idé kommer att bli lång och hård. Men var och en av oss har en bokstav att bidra med när den långa historien om frihetens seger skrivs.
Och vad mer kan någon önska sig än att få vara en del av den makalösa berättelsen?
tisdag, november 01, 2005
För djurens rätt och människans värdighet
När Djurens Rätt år 1982 publicerade en minnesskrift över organisationens första sekel fick den undertiteln ”En hundraårig kamp för djurens rätt och människans värdighet”.
Detta uttryck är typiskt för den anda i vilken organisationen grundades. Det var inte bara ”det vetenskapliga djurplågeriet” man vände sig mot. Nej, grundarnas ambitioner var större än så, förklarar minnesskriftens författare: ”här gällde det kampen för det sant mänskliga”.
De högljudda debattörer som idag hävdar att rättigheter för djur är ett hot mot människovärdet borde kanske fundera lite över dessa ord. För vad är djurrättsrörelsens mål, om inte erövrandet av alla djurs rätt och värdighet – inklusive människans!
Idag är vi mycket långt från dessa ideal. Övergrepp på djur tillhör vardagen på djurfabriker och laboratorier. Trenden är dock att dessa missförhållanden allt oftare debatteras och väcker ogillande i samhället.
Mindre ofta pratas det om de ständiga kränkningar av människors värdighet som djurutnyttjandet för med sig. Dessa kränkningar förekommer i två olika former.
För det första kränks vår värdighet av de ihärdiga fördomar som gör att många människor aldrig ifrågasätter sina attityder till djur som föda och verktyg för forskningen. Vilken värdighet och självrespekt kan en människa känna som bara är en slav under traditionen, och som låter djur lida av ren okunskap?
För det andra kränks vår värdighet av det faktum att tusentals människor tvingas försörja sig genom att utnyttja djur. Hotet om arbetslöshet tvingar många människor till sysselsättning i djurfabrikerna, ofta med usla löner och anställningsvillkor. Till detta kommer en lång rad huvudlösa politiska beslut. EUs planerade kemikaliepolitik kräver till exempel att kvalificerad laboratoriepersonal måste slösa sin tid på att förgifta miljontals djur till döds.
Vad gör detta med en människa? Avtrubbning, givetvis. Förnedring och självförakt. Kan detta sägas vara en människovärdig tillvaro? Att tvingas tjäna sitt levebröd på andras lidande och död?
Detta ska inte läsas som ett fördömande av de människor som jobbar i dessa branscher, tvärtom. Det rör sig inte om några ondskefulla individer. Så länge dessa branscher finns kvar kommer några människor att bli tvungna att jobba i dem.
Tvärtom bör vi uppmana dem att göra motstånd mot ett system som utnyttjar både människor och djur för snöd vinning. Vägra vara lojala. Strejka. Slå larm. Det är en mänsklig rättighet att slippa plåga djur!
Detta uttryck är typiskt för den anda i vilken organisationen grundades. Det var inte bara ”det vetenskapliga djurplågeriet” man vände sig mot. Nej, grundarnas ambitioner var större än så, förklarar minnesskriftens författare: ”här gällde det kampen för det sant mänskliga”.
De högljudda debattörer som idag hävdar att rättigheter för djur är ett hot mot människovärdet borde kanske fundera lite över dessa ord. För vad är djurrättsrörelsens mål, om inte erövrandet av alla djurs rätt och värdighet – inklusive människans!
Idag är vi mycket långt från dessa ideal. Övergrepp på djur tillhör vardagen på djurfabriker och laboratorier. Trenden är dock att dessa missförhållanden allt oftare debatteras och väcker ogillande i samhället.
Mindre ofta pratas det om de ständiga kränkningar av människors värdighet som djurutnyttjandet för med sig. Dessa kränkningar förekommer i två olika former.
För det första kränks vår värdighet av de ihärdiga fördomar som gör att många människor aldrig ifrågasätter sina attityder till djur som föda och verktyg för forskningen. Vilken värdighet och självrespekt kan en människa känna som bara är en slav under traditionen, och som låter djur lida av ren okunskap?
För det andra kränks vår värdighet av det faktum att tusentals människor tvingas försörja sig genom att utnyttja djur. Hotet om arbetslöshet tvingar många människor till sysselsättning i djurfabrikerna, ofta med usla löner och anställningsvillkor. Till detta kommer en lång rad huvudlösa politiska beslut. EUs planerade kemikaliepolitik kräver till exempel att kvalificerad laboratoriepersonal måste slösa sin tid på att förgifta miljontals djur till döds.
Vad gör detta med en människa? Avtrubbning, givetvis. Förnedring och självförakt. Kan detta sägas vara en människovärdig tillvaro? Att tvingas tjäna sitt levebröd på andras lidande och död?
Detta ska inte läsas som ett fördömande av de människor som jobbar i dessa branscher, tvärtom. Det rör sig inte om några ondskefulla individer. Så länge dessa branscher finns kvar kommer några människor att bli tvungna att jobba i dem.
Tvärtom bör vi uppmana dem att göra motstånd mot ett system som utnyttjar både människor och djur för snöd vinning. Vägra vara lojala. Strejka. Slå larm. Det är en mänsklig rättighet att slippa plåga djur!