Sveket mot minkarna - och några råd till alla ickemänskliga djur som riskerar att utsättas för forskning och tillsyn

§ 4 - Sveket mot minkarna from Djurrättsalliansen on Vimeo.

"Sveket mot minkarna" heter Djurrättalliansens nya kampanjsajt där du hittar material från deras avslöjande av villkoren för djuren på svenska pälsdjursfarmer.

Djurrättsalliansens arbete är en fullkomligt fenomenal insats av helt ideella krafter för att sprida information som myndigheterna till vardags helt enkelt skiter i.

För grejen är ju att inget av detta är något nytt. Stereotypa beteenden, kannibalism, självstympningar, smutsiga burar, döda djur bland de levande, osv - allt detta har om och om igen dokumenterats av forskare, inspektörer och aktivister.

Allt detta känner myndigheterna redan till. Men inget görs, trots de uppenbara brotten mot lagen.

Varför?

För att djurskyddslagen aldrig har haft en allvarlig intention att hjälpa några djur. Dess huvudsakliga ideologiska och samhälleliga syfte är att ge människor gott samvete så att de kan fortsätta konsumera djurprodukter.

Genom att upprätthålla löftet om att en harmonisk och problemfri exploatering av djur är möjlig - om inte idag så i morgon när vi har genomfört några "åtgärder" och "reformer" - tränger djurskyddsideologin effektivt ut nästan all kritisk diskussion av speciesismen, djurförtrycket, som sådant.

Istället för att fråga oss själva om det är rimligt att miljoner kännande, medvetna varelser lider och dör helt i onödan, får djurskyddstänkandet oss att diskutera sekundära frågor som tillsynssystem, utredningar, teknisk utveckling och forskning. Vi börjar prata om djurens liv i fångenskap som om djuren redan befann sig där av sig själva. Vi börjar prata om dödandet av djuren som om det var något förutbestämt och inte resultatet av mänskliga val. Och vi börjar inbilla oss att de systematiska problem vi ständigt ser och hör talas om, bara är tillfälliga och överkomliga. (Det är precis därför djurindustrierna själva älskar djurskyddsidén och använder den så ofta de kan.)

Djurskyddsideologin fungerar som en hägring av en oas i öknen. När våld och tortyr av djur avslöjas aktiveras djurskyddsideologin och förklarar att en lösning är nära förestående och att vi inte behöver oroa oss, för problemen är snart borta.

Men ingenting händer förstås.

Som exempel kan vi citera Centerpartiets pressmeddelande från november 2006, efter att Alliansen begravt frågan om ett stopp för pälsdjursuppfödning:

- Det är glädjande att vi nu kan ge Sveriges pälsdjursuppfödare arbetsro och framtidstro. Samtidigt sänder vi en tydlig signal för att i samarbete med branschen satsa på mer forskning på djurskyddsområdet.

Den förra regeringens förslag var i praktiken ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion. Allianspartierna har hela tiden varit mycket kritisk till s-regeringens sätt att hantera frågan, både ur ett djurskyddsperspektiv och ur ett företagarperspektiv. Bland annat togs det inte hänsyn till pälsdjursutredningens inriktning mot ökad forskning och utveckling tillsammans med näringen. Man lyssnade inte heller till lagrådets synpunkter.

- Vi vill istället ta till vara näringens vilja till metodutveckling av verksamheten, för att tillsammans medverka till ett ständigt förbättrat djurskydd.

Efterfrågan på päls är i högsta grad internationell. De svenska uppfödarna står sig väl i denna konkurrens, tack vare god pälskvalité till följd av god djurhållning. Utan att ge avkall på djurskyddet, är vi övertygade om att branschen har en framtid också i Sverige. Pälsdjursnäringen skall utvecklas inte avvecklas.

Forskning? Metodutveckling? God djurhållning? Ett sånt märkligt språk för en så okomplicerad sak. För så här funkar det ju: Man tar nyfödda minkar, stoppar in dem i pyttesmå burar, matar dem med mosad potatis och fiskrens som klickas på gallret, sedan gasar man ihjäl de som överlevt ett halvår, flår dem och säljer pälsarna så dyrt man kan.

Det är hela grejen. Hela affärsidén. Vad finns här att "forska" om? Vilka "metoder" ska "utvecklas"? Centern försökte få det att låta som att saken gällde att landa på Mars.

Men det är förstås som att försöka polera en bajskorv. Det går inte.

Men poängen är heller inte att det ska gå. Poängen har aldrig varit att förverkliga djurskyddsidén genom att faktiskt tillämpa lagens bokstav. Poängen är endast att hålla idén som sådan vid liv - den sköna, lugnande, harmoniska föreställningen om att vårt massiva djurutnyttjande inte behöver vara ett problem. Det viktiga har aldrig varit att kunna presentera en polerad bajskorv, utan att bibehålla föreställningen om att den faktiskt är polerbar.


Resultatet av "mer forskning på djurskyddsområdet" (Centerpartiet 2006). Bild tagen av Djurrättsalliansen på Örlycke gårds minkfarm i Sölvesborg.

Så här säger Centerpartiets jordbruksminister Eskil Erlandsson idag, i ett pressmeddelande efter Djurrättsalliansens avslöjanden:

- Den ansvariga myndigheten Jordbruksverket har fått i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan för hur den vanvård vi ser på bilderna ska stoppas. Vanvården är inte är förenlig med svensk lagstiftning, säger Eskil Erlandsson.

Åtgärdsplanen ska innehålla en lägesbild, förslag för effektivare och bättre kontroller, forskningsläget samt intensifiering av näringens arbete med program för att förbättra djuromsorgen.

Eskil Erlandsson sa också att det i kommande statsbudget kommer att tillföras mer pengar till djurskyddskontrollerna för att få en ökad tillsyn.

I korthet: mer av samma medicin som redan dödat miljoner patienter. Djurens lidande presenteras som tillfälliga avvikelser, inte som det logiska resultatet av ett speciesistiskt samhällssystem där djur rutinmässigt reduceras till saker, egendom och varor. Ytterligare några åtgärder och reformer bara, så är det löst.

Jag har vid det här laget läst lejonparten av alla politiska debatter om djurskyddsfrågan i Sverige sedan 1840-talet, och ett säkert råd kan jag ge alla ickemänskliga djur:

Om du hör orden "mer forskning" eller "bättre tillsyn", så spring. Spring för livet och titta aldrig tillbaka. Den som talar försöker inte hjälpa dig, bara övertyga sina medmänniskor om att din underordning under profithungriga industrier inte är något problem.

Och det värsta är att de flesta som lyssnar kommer att vilja tro på att allt blir bättre och att alla problem snart är lösta. För de är själva redan inblandade som dagliga konsumenter av djurprodukter och vill inget hellre än att radera all ängslan som är förknippad med de vanorna. De flesta kommer att välja zombietillvaron ("Måååste äääta kööött... Kööött äääär gooott... Oooch geeer öööppna laaandskaaap..."), framför ett moraliskt ansvarstagande som är det minsta socialt obekvämt. Och de kommer att fortsätta med det så länge som djurskyddsideologin är dominerande och ger ständig bekräftelse.

Så spring min vän. Stannar du blir du utsatt för mera tillsyn och forskning. Och då har du inte en chans.

Dagens citat

"Jag anser, att Riksdagen har så mycket på sitt samvete, att, om den nu slutade med en god gärning, det icke skulle skada."

- Herr Vahlin i riksdagens andra kammare, fredagen 17 maj 1895 (dagen innan riksdagen tog sommarlov), yrkar bifall till att låta konungen utreda om det behövs en hårdare lagstiftning för att skydda djur från lidande i samband med slakt.

(Tillägg: Kammaren avslog förslaget med 97 röster mot 60.)

Tim Gier om det nya djurskyddandet

Bra bloggpost av Tim Gier om motsättningen mellan abolitionism och det nya djurskyddandet.

Vem behöver egentligen veta hur det är att vara en ko?

Läste just en lång diskussionstråd om djurförtrycket på Facebook och kom att tänka på en sak jag länge funderat på. I just den här tråden kom diskussionen att handla om huruvida kor lider av att kalven tas ifrån dem för att människor ska komma åt kons mjölk.

Denna separation av ko och kalv är standardförfarande i mjölkindustrin. Alstrandet av en unge är förstås, som för alla däggdjur, en nödvändighet för mjölkproduktion. Men resultatet blir också fler kalvar än som behövs för att ersätta mjölkkorna. Så de flesta kalvar skickas till slakt. När man konsumerar komjölk betalar man alltså också för dödandet av en massa kalvar (liksom dödandet av en massa kor som regelmässigt "kasseras" vid 4-5 års ålder när de inte producerar lika mycket mjölk längre). Alldeles bortsett från det uppenbara faktum att mjölk inte är en växt, så finns det alltså inget "vegetariskt" med mjölkkonsumtionen.

Hur som helst. Just den här diskussionen på Facebook kom i alla fall, som så många andra diskussioner om djurförtrycket, att handla om huruvida det finns vetenskapliga bevis för ett visst missförhållande - i detta fall kons saknad av kalven. Och det finns det förstås massor av. Men det är inte det intressanta.

Det intressanta är varför det är så viktigt att veta. Hur kommer det sig att det i vissa sammanhang blir så intressant att veta hur det är att vara en ko? Varför intresserar sig människor som under en vanlig vecka förmodligen inte tänker på en ko en enda gång plötsligt för detta specifika spörsmål? Varför kommer detta behov av kunskap och vetenskap så plötsligt och intensivt i just dessa diskussioner om djur?

Jag kan bara se en anledning: När djurexploateringen ifrågasätts söker dess försvarare skäl att rangordna människan "högre" på något sätt. Då är det viktigt med bevis på att "vi" är smartare, att "vi" kan förstå konst och litteratur, att "vi" kan räkna ekvationer och bygga rymdraketer. Ja, nästan vad som helst som "dom" inte kan duger för att bevisa att "vi" är bättre.

Men so what? Sett ur universums synvinkel, vem bryr sig om jag är (i alla fall lite) bättre på att använda verktyg än en råtta och bättre på att planera morgondagens schema än en katt? Det borde vara ganska uppenbart att de saker som vi tenderar att välja ut och uppvärdera som de viktigaste i naturen bara är de saker som vi själva är bra på.

Som filosofen Bertrand Russell skrev redan 1932:

There is no impersonal reason for regarding the interests of human beings as more important than those of animals. We can destroy animals more easily than they can destroy us; that is the only solid basis of our claim to superiority. We value art and science and literature, because these are things in which we excel. But whales might value spouting, and donkeys might maintain that a good bray is more exquisite than the music of Bach. We cannot prove them wrong except by the exercise of arbitrary power. All ethical systems, in the last analysis, depend upon weapons of war.

(Russell i P. A. B. Clarke & A. Linzey, red. 1990: Political Theory and Animal Rights, s. 92)

Russell har rätt. Frågan om huruvida våra mänskliga egenskaper är viktigare än andra varelsers egenskaper kan inte bestämmas på ett "positivt" sätt som filosoferna säger. Det går helt enkelt inte att hitta deras "viktighet" där ute i naturen. Däremot kan vissa egenskaper, och deras innehavare, överordnas andra med hjälp av maktmedel - som till exempel våld, propaganda och ideologisk dominans. Och det är ju vanligen så det går till. Det är inte på något sätt inskrivet i kosmos grundstruktur att det är bättre att kunna lösa en ekvation än att, till exempel, andas med gälar eller att kunna flyga från Sverige till Afrika varje höst.

Nog för att alla dessa egenskaper som andra arter har kan vara fascinerande - och för all del värda att studera och spekulera kring. (Som till exempel i filosofen Thomas Nagels berömda uppsats "What is it like to be a bat?") Men det är ju inte den allmänna fascinationen inför tillvarons och naturens mysterier som väcker det här plötsliga behovet av att veta hur kor reagerar när deras kalvar tas ifrån dem.

Detta behov av att veta är snarare ett behov som uppstår hos den som redan har något investerat i konsumtionen av djurprodukter. Om man har slutat med att konsumera sådana produkter inser man efter ett tag att sådana frågor inte kommer upp över huvud taget i ens vardagsliv - just för att det inte finns något behov av svaret. Är det inte snarare så att frågan om huruvida en ko saknar sin kalv eller inte egentligen bara är viktig för den som redan har planerat att ta kalven ifrån henne? Är det inte en fråga som bara uppkommer hos den som behöver ett alibi och som ser vetenskapen som en källa till detta alibi?

Vetenskapen har också den i sammanhanget stora fördelen att den aldrig bevisar något fullständigt. Alla resultat är, idealt sett, tentativa och öppna för revision. Och för varje studie som görs finns det en annan som avviker lite och som kan användas för att ifrågasätta den första.

Det vetenskapsidealet är förmodligen en bra sak på många sätt, men politiskt sett kan vetenskapens tentativa och föränderliga karaktär användas till en mängd obehagliga syften. Ni känner till exemplen: Cigaretter är inte skadliga, för studierna av lungcancer bland rökare ger olika resultat. Klimatet ändras inte, för forskarna är oeniga och studierna otillräckliga. Och kor lider kanske inte alls av att skiljas från sina kalvar, för de olika rapporterna drar olika slutsatser.

Vad blir resultatet av detta? Mycket ofta status quo. Inget har bevisats med säkerhet. Och följaktligen behöver ingen ändra på något. Inga privilegier behöver ifrågasättas och inget ansvar utkrävas. Ingen är skyldig och ingen är ett offer.

Ett ytterligare problem här är att vi djurrättsförespråkare så ofta dras in i det här vetenskapliga spelet. Vi ska bemöta våra motståndare med kunskap, heter det. Vi ska visa dem att vårt ställningstagande är mer välgrundat än deras. Och det är kanske en bra idé på papperet. Men vad händer om den kunskap och vetenskap som produceras systematiskt utgår ifrån speciesistiska frågeställningar? Eller om det helt enkelt saknas forskning om de relevanta frågorna? Eller om frågorna helt enkelt inte går att besvara? Då riskerar vi bara att slösa bort vår tid. Istället för att diskutera djurens moraliska ställning hamnar vi i oändliga diskussioner om vad minkarnas antydan till simhud mellan tårna egentligen betyder för deras behov av vatten. Eller vad några procent i ökning eller minskning av stresshormoner egentligen betyder för en ko. Och vem tjänar egentligen på att vi ägnar oss åt sådant? Förmodligen de krafter som inget hellre vill än att ha tystnad kring frågan om djurens rättigheter.

Kanske borde vi inte ens försöka besvara frågor som "Hur är det för kon att berövas sin kalv?" Så snart vi accepterar den frågeställningen så rör vi oss nämligen inom speciesismens problemformulering. Detta blir uppenbart om vi tar exempel med människor. Låt oss säga att jag ställde frågan "Undrar om svarta människor är bättre än vita på att utföra hårt fysiskt arbete på åkrarna under såväl soliga som och kyliga förhållanden?" Vem skulle inte genomskåda det rasistiska motivet med den frågan? Eller om jag ställer frågan "Undrar om män eller kvinnor är bäst på att ta hand om barn och hem?" Hur kan man undgå att se viljan till kvinnors underordning i den frågan?

På samma sätt måste vi börja se viljan till speciesism bakom behovet av att veta. Och snarare än att leta positiva svar borde vi ställa motfrågor:

Vem är du som vill veta? Och vad tjänar du på svaret?