Per-Anders Svärd

Djurens rättigheter – en introduktion

2012-01-03T22:20:00.011+01:00

Nu var det länge sedan jag uppdaterade bloggen. Jag har haft fullt upp med avhandlingsarbetet under den senaste tiden. För att fira in det nya året kommer här ändå en flera år gammal introduktionstext om djurrätt som jag hittade i gömmorna. Har du tio minuter över och vill få ett grepp om vad djurrätt är och vad djurrättsrörelsen går ut på, så är detta i alla fall en början.

Bakgrund: Människors förhållande till andra djur

Djurrättsrörelsen är en rörelse av människor som drivs av idén att andra djur har rättigheter som måste respekteras.

Detta är förstås något som många till en början är beredda att skriva under på. De flesta människor inser att vi inte kan göra vad som helst med andra djur, utan att det finns moraliska gränser för vad som är acceptabelt i vårt samröre med andra levande varelser.

Djurrättsrörelsen vill dock gå längre än så. Vi vill gå till botten med problemet.

Djurrättsrörelsen menar att verklig moralisk respekt för djuren kräver mycket mer än bara små förändringar i de förhållanden som djuren lever under idag. Vi menar att hela grunden för vårt traditionella sätt att tänka kring djur och etik är felaktig. Vi menar att människor i dagens samhälle har omfattande fördomar mot andra djur. Vi menar att dessa fördomar får oss att rutinmässigt bortse från djurs intressen och behov, vilket gör att miljoner och åter miljoner djur utsätts för ett ofattbart lidande.

Det handlar om ett enormt antal djur som varje år faller offer för de här fördomarna. Bara i Sverige dödas varje år omkring 80 miljoner djur i lantbruket, över en miljon djur på pälsfarmer, ca en halv miljon djur i experiment – och antalet fiskar kan kanske räknas i miljarder.

Det handlar kort sagt om djur som till största delen betraktas som "varor" eller "produkter" som människor kan tjäna pengar på, istället för att ses som upplevande varelser med egna liv som är viktiga för dem själva.

Jag ska gå in på hur fördomarna ser ut lite senare. Men för att förstå hur det har blivit på det här sättet behöver vi allra först titta bakåt i tiden.

Människor och andra djur har existerat sida vid sida genom hela historien, och människor har alltid haft något slags förhållningssätt till djur. Beroende på vilken kultur de har tillhört har människor haft olika attityder, men att människor tänkt på andra djur och försökt definiera sitt förhållande till dessa genom hela historien är tydligt.

Redan i de första kända religionerna spelar olika djur viktiga roller: i det gamla Egypten hade gudarna djurhuvuden och skalbaggar och katter kunde vara heliga djur. I det gamla Grekland fanns det gott om djurliknande gudar och sagoväsen som kentaurer och fauner. I gamla fabler och sagor framställs ofta andra djur som människors och gudars ställföreträdare i olika sedelärande berättelser.

I vår kultur har dock de andra djuren länge haft en mycket låg status. Det har sin grund i två traditioner som färgat vårt samhälle väldigt mycket. Det är dels den grekiska filosofin och dels den kristna religionen som haft ett enormt inflytande på hur vi tänker och hur våra moraluppfattningar ser ut.

Grekisk filosofi

Om vi börjar med den grekiska filosofin så kan vi konstatera att den var väldigt starkt baserad på ett framhävande av förnuftet. Inget fel med det förstås – det är ändå förnuftet som är grunden för allt tänkande, filosofi och vetenskap. Problemet med den gammalgrekiska förnuftsuppfattningen var att den var extremt elitistisk. De ledande tänkarna på den tiden såg världen som en hierarki där växter och djur befann sig längst ner. Sedan kom slavar och kvinnor, och högst räknades de "fria männen". Allt och alla som befann sig längre ner i den här kosmiska hierarkin ansågs finnas till enbart för dem som stod högre upp. Centralt för det här tänkandet var just förnuftets betydelse. Ens ställning i världen var kopplad till ens förnuft, och eftersom djuren uppenbarligen inte var lika förnuftiga som de grekiska filosoferna så betraktades de som varelser utan något större värde.

I det antika Rom togs den här traditionen vidare och fick sina mest otäcka uttryck. Slavar, krigsfångar och djur kunde plågas och dödas som ren underhållning i gladiatorspel inför publik på stora arenor.

Här finns förstås också en koppling till pengar och makt – i det här samhället hade redan vissa grupper och individer skaffat sig stora ekonomiska intressen i djurhållning och handel med djurprodukter, precis som vissa hade ett egenintresse i att slaveriet och handeln med slavar fortsatte. Därför gjorde de också allt för att bevara den rådande synen på slavar och djur som mindre värda – helt enkelt för att det var en god affär för dem själva.

Från den här tiden har många idéer och attityder mot djur gått i arv till vår tid, speciellt den om förnuftets betydelse för om en individ ska räknas moraliskt eller inte. Detta präglar ännu idag vårt samhälle i väldigt stor utsträckning.

Religiösa traditioner

Det andra viktiga källsprånget till vår västerländska kultur är den judisk-kristna traditionen. Det som utmärkte de här religionerna var tron på en enda gud, och att den guden hade givit människor odödliga själar.

Det var det som skilde människor från djur – att vi har själar. Och eftersom det var på det viset så konstaterade den katolska kyrkans filosofer och skrifttolkare att man inte kunde begå någon synd mot ett djur. Synda kunde man göra mot sin medmänniska, sig själv eller mot gud – men mot andra djur kunde man egentligen inte begå något moraliskt fel. Därför fick människor också behandla andra djur i princip hur som helst.

Kristendomen innebar förvisso ett stort humanitärt framsteg eftersom den konstaterade att människornas själar tillhörde gud, och att det därför var fel att döda andra människor. Att döda människor började följaktligen uppfattas som ett intrång på Guds egendom. Det var därför kristendomen ledde till ett slut för såväl slaveriet som gladiatorspelen i Rom (och för träldomen i Norden när asatron försvann). Däremot fortsatte de grymma skådespelen med andra djur – och ännu idag har vi kvar några av dessa former av "underhållning" – som till exempel tjur- och tuppfäktningar i vissa länder.

Den katolska kyrkan blev den största maktfaktorn i Europa under många hundra år, och den har starkt format vårt tänkande kring djur som mindre värda varelser – ja, som själlösa kreatur helt enkelt.

Man skulle kanske ha hoppats att det vetenskapliga genombrottet skulle ha ändrat på detta, men så blev inte fallet. Istället byggde den tidiga vetenskapen vidare på de gamla föreställningarna om djur. Filosofer som Isaac Newton och Réne Descartes såg universum en stor maskin som kunde beskrivas med matematiska beräkningar. På samma sätt såg deras efterföljare på djur: som maskiner eller apparater utan egna inre upplevelser.

I takt med att medicinen och biologin utvecklades som egna vetenskaper började man också använda allt fler djur i experiment. Några större moraliska betänkligheter om detta ansåg man inte att man behövde ha – å ena sidan hade man kyrkans stöd för detta, och för det andra såg man alltså djur som maskiner som inte upplevde något. Ett djurs skrik på grund av ett knivstick i ett laboratorium var egentligen inte något uttryck för en upplevelse, utan bara en automatisk respons på yttre stimulans – ungefär på samma sätt som en läskautomat "reagerar" på att någon stoppar in ett mynt genom att direkt spotta ut en burk läsk.

Det var förstås inte alla som gick med på det synsättet. Ju fler djur som började användas i experiment desto fler människor var det som reagerade mot djurplågeriet. Det började bildas djurskyddsorganisationer och några av de första sekulariserade moralfilosoferna (som till exempel Jeremy Bentham) tog ställning även för djurens intressen. För Bentham var det till självklart att djur också kunde känna smärta och lidande, och att vi borde ta hänsyn till detta av samma anledning som vi bör ta hänsyn till andra människor – för att det spelar roll för oss hur vi behandlas.

Men traditionen var, och är, fortfarande stark. Religiösa föreställningar levde kvar, och idén att just det överlägsna förnuftet gav människan som art en speciell moralisk särställning var också gängse.

Den darwinistiska revolutionen

Det var inte förrän vid mitten av 1800-talet som en stor förändring kom, en förändring som ännu inte fått genomslag fullt ut, men som ändå är revolutionär i sin förlängning. Det var förstås Darwins upptäckt att vi människor härstammar från andra djurarter som funnits före oss själva. Detta har förändrat väldigt mycket i vår bild av oss själva om människor. Speciellt religionen har trängts tillbaka eller fått anpassa sig till detta under de senaste 150 åren.

Efter Darwin har biologin, zoologin och etologin – läran om djurs beteende – utvecklats enormt. Vi vet nu inte bara att vi härstammar från andra djur – vi vet också att andra djur genom evolutionen utvecklat fantastiska förmågor som de i många fall delar med oss. Vi vet att många andra djur kan uppleva världen omkring sig och att de kan interagera med sin miljö och påverka den på många sätt – ibland till och med verktyg. Vi vet att andra djur utvecklat förmågan att känna smärta som en varningssignal som hjälper dem att undvika faror och bättre kunna överleva. Vi vet också att andra djur utvecklat avancerade sätt att kommunicera med varandra inom sina flockar, att de lär sig av varandra och kan utveckla egna sociala strukturer – ja, man skulle till och med kunna tala om "kulturer" hos flera djurarter. Speciellt då hos våra närmaste släktingar aporna, vars intellektuella kapacitet har visat sig vara mycket större än vi kunnat ana. Det finns apor som använder verktyg, som använder en mängd olika läten för att kommunicera. Schimpanser och gorillor har till och med lärt sig mänskligt teckenspråk och kan behärska flera hundra eller till och med tusentals ord för att prata med oss.

Utmaningarna mot den traditionella etiken

Vi vet kort sagt att djuren är mer lika oss själva än tidigare generationer trott. Inte helt lika givetvis – men tillräckligt lika för att vår traditionella moral måste granskas.

Den fråga vi måste ställa oss nu är om vi kan försvara vårt traditionella djurutnyttjande, som gör miljarder djur till offer i djurfabriker, på pälsfarmer och i laboratorier.

Faktum är ju att om en enda människa skulle behandlas på samma sätt som vi idag behandlar miljarder djur, så skulle det uppfattas som ett fruktansvärt brott. Om vi ska kunna försvara vår behandling av djur måste vi alltså hitta ett bra argument som kan visa vad det är för skillnad mellan oss och andra djur som gör att det är acceptabelt att utnyttja djur på de här sätten, samtidigt som vi anser att det skulle vara ett barbariskt brott att utnyttja en enda människa på samma sätt.

Ofta hör man tre typer av argument som svar på den frågan.

1. Traditioner och vanor

Det första handlar om tradition. "Människor har alltid utnyttjat djur och därför är det rätt", säger man. Men det är ett ganska ihåligt argument som kan användas för att försvara alla typer av övergrepp som har en tradition eller en lång historia: som krig, mord eller andra övergrepp på mänskliga rättigheter.

2. Arttillhörighet

Det andra gäller arttillhörigheten. Då säger man att "djur är djur och människor är människor och vi kan använda två helt skilda moraliska skalor för att bedöma handlingar som drabbar djur och handlingar som drabbar människor".

Men vad har arttillhörigheten egentligen för moralisk betydelse? Art är bara ett koncept som biologer använder för att visa vilka individer som är besläktade med varandra genom historien. Vi kan också göra en mängd andra indelningar för att beskriva djur och människor. Efter längd, hudfärg eller kön till exempel.

Men när vi gör sådana indelningar och till exempel säger att "jag är man och du är kvinna", eller "jag är vit i skinnet och du är brun i skinnet", så är det bara ett uttalande om våra fysiska eller biologiska skillnader, och säger ingenting moraliskt om hur vi bör behandlade, eller vilka rättigheter vi har.

Om någon säger att hudfärg eller kön ska vara avgörande för hur någon ska behandlas så är det ett utryck för godtycklig diskriminering – kort sagt rasism eller sexism. Så varför ska då arttillhörighet vara avgörande? Skulle vi säga till utomjordingar som landar på vår planet att vi kan använda dem till föda eller till experiment bara för att de tillhör en annan art? Nej, det verkar oacceptabelt. Arttillhörighet är ett sätt att klassificera varelser efter deras naturhistoriska släktskap, men det har ingen direkt moralisk betydelse när vi frågar oss hur vi bör behandla andra.

3. Rationalitet/intelligens/förnuft

Det sista argumentet brukar då lyda: "Visst – arttillhörigheten är inte det viktiga, men vi människor är ju ändå unika. Vi har en oöverträffad intellektuell kapacitet. Vi kan tänka rationellt, resonera moraliskt, vi har ett avancerat språk och vi kan bygga kulturer och civilisationer som är mycket mer avancerade än någon annan djurart vi känner till. Därför är vi överordnade djuren och kan använda dem för våra egna syften."

Kärnan i detta argument påminner om den gamla grekiska föreställningen att de mindre förnuftiga finns till för de mer förnuftiga. Vad man säger är kort sagt att intelligenta varelser har rätt att utnyttja mindre intelligenta varelser.

Men är det en hållbar princip? Nej, tittar man närmare på saken så upptäcker man att det i så fall inte är alla människor som har rättigheter heller. Det finns ju människor som saknar rationellt tänkande, språkförmåga eller förmåga att resonera moraliskt. Små barn eller människor som blivit hjärnskadade i olyckor eller på grund av sjukdomar kan sakna en eller flera av dessa förmågor.

Den som säger att vi kan utnyttja djur till föda eller experiment på grund av att de är mindre intellektuellt utrustade säger alltså samtidigt att vi skulle kunna utnyttja mindre intelligenta människor till föda och experiment. Det är ett djupt antihumanistiskt tankesätt och skulle inte accepteras i något annat sammanhang – fast här beror det ju på att vi är blinda för våra egna fördomar och på att djuren inte kan tala för sin egen sak.

Men faktum kvarstår – om man anser att det är acceptabelt att spärra in och döda en ko eller en gris för att få produkter från deras kroppar, så måste man också anse att det är acceptabelt att spärra in och döda människor som har en upplevelseförmåga som motsvarar kons eller grisens.
Hur vi än sätter gränsen för vår moraliska hänsyn i form av intellektuella kriterier kommer vi alltså att finna att det finns vissa människor som blir av med sina rättigheter, medan vissa djur uppenbarligen får rättigheter. Är till exempel inte schimpanser tillräckligt språkligt och intellektuellt begåvade för att få rättigheter om spädbarn anses ha rättigheter?

Om så är fallet – och så verkar det vara – så är den traditionella moralen upplöst. Om vi anser att alla människor har rättigheter så måste också många djur tillskrivas rättigheter.

Så istället för att hänvisa till traditionen, arttillhörigheten eller våra intellektuella kapaciteter för att försvara människors rätt att utnyttja djur, så borde vi titta på andra saker för att bestämma vem eller vilka som har rättigheter. Och det finns några kriterier som är grundläggande i alla moderna moraliska teorier: det gäller upplevelseförmågan.

Förmågan att känna smärta och lidande – förmågan att ha ett liv som spelar roll för en själv. Djur är inga maskiner, utan varelser med skarpa sinnen och starka behov. En filosof har uttryckt det så att djuren inte bara har en biologi, de har också en biografi – de har egna liv som är viktiga för dem och det spelar roll för dem själva ("inifrån" sett) hur de behandlas.

I det avseendet är djur och människor mycket lika. Det spelar roll för oss alla hur vi behandlas. Och om vi måste ta hänsyn till människors upplevelser på grund av detta, så måste vi även ta hänsyn till djurs upplevelser på ett jämlikt sätt.

Det vore helt enkelt fördomsfullt att säga att ett djurs lidande är mindre viktigt än en människas lidande (om smärtupplevelsen är lika stark hos båda arterna vill säga). Därför kan vi inte godtyckligt diskriminera djurens upplevelser och liv i vårt moraliska tänkande. Om vi gör det sätter vi oss i samma position som rasister eller sexister, som säger att färgade människors eller kvinnors upplevelser är mindre viktiga än vita människors eller mäns upplevelser.

Det djurrättsliga synsättet innebär förstås på intet sätt att man sätter djuren "över" människan för att så att säga vända på den traditionella kakan. Det handlar bara om att tillämpa våra traditionella etiska uppfattningar på ett konsekvent sätt, utan att låta gamla fördomar komma i vägen.

Varför lever djurutnyttjandet kvar?

Det finns alltså inget rationellt skäl för att utnyttja djur som vi människor gör idag. Ändå fortsätter vi göra det. Skälen till detta är många. Dels lever det kvar gamla föreställningar som berörts tidigare, dels är djurutnyttjandet idag en storindustri. Och där det finns pengar att tjäna finns det också många som är villiga att profitera på djurförtrycket.

Även om de flesta tycker att det finns gränser för vad man kan göra med djur accepterar majoriteten av befolkningen att djur används för mänskliga syften. Till stor del beror detta på att den omoraliska behandlingen av djur ofta är dold för oss själva. Dels för att laboratorier, slakterier och djuruppfödare helst inte vill ha någon offentlig insyn i sin verksamhet, men också för att vi psykologiskt döljer det omoraliska för oss själva.

Vi vill förstås inte tänka på oss själva som omoraliska individer, utan vill helst tro att det vi gör är rätt och välmotiverat. Det är framför allt genom att forma språket vi använder som vi döljer djurutnyttjandet och våra fördomar mot djur för oss själva.

Till exempel pratar vi ofta om djur som om de inte vore individer – forskaren säger att han ska göra experiment på "hund" eller på "råtta" istället för på "hundar" och "råttor". Jägaren dödar eller dräper inte en individ, han "nedlägger ett byte". Vi säger inte att vi äter "djurkroppar", utan vi pratar om "hamburgare" och "kotletter". En fiskare mäter inte sin fångst i antal kvävda individer utan i "ton". Vi pratar inte om att vi klär oss i djurs döda hudar, utan om "läder", och så vidare.

Vi har helt enkelt sorterat bort det språkbruk som skulle kunna göra oss uppmärksamma på vad vi faktiskt gör med andra upplevande varelser. Det är begripligt ur psykologisk synvinkel, för annars skulle vi alla uppleva att vi var delaktiga i ett fruktansvärt brott. Men ur moralisk synvinkel måste dessa försvarsmekanismer granskas och kritiseras.

Och ur moralisk synvinkel finns som sagt inget sådant försvar. Om djurs rättigheter ska erkännas fullt ut kommer det att innebära stora förändringar i vårt samhälle. Det kommer att påverka våra matvanor, hur vi klär oss, hur vi bedriver forskning och så vidare.

Det handlar inte om något mindre än en revolution i samhällsmoralen. Många kommer helt säkert att göra motstånd mot en sådan utveckling. Men som jag visat här går det inte att rationellt försvara utnyttjandet av djur. Filosofins och etikens mest grundläggande principer talar helt till djurens fördel. För eller senare måste därför det verkligt rationella förhållningssättet att få genomslag i form av rättigheter och respekt för alla kännande varelser.

Ska vi ge upp redan innan vi börjat?

2011-07-20T09:38:00.016+02:00

För några år sedan fick jag frågan i radio om vad jag tyckte om djurrättsrörelsens utveckling sedan 1990-talet. Jag svarade att i mina ögon har djurrättsrörelsen inte börjat än – i alla fall inte om man med en djurrättsrörelse menar en rörelse som sätter upplysning om djurs rättigheter i första rummet.

Läget är snarare tvärtom. Inom rörelsen ses djurrätt – i ordets verkliga bemärkelse – ofta som ett problem. En stor majoritet av de organisationer, grupper och individer som idag gör sig till representanter för djuren har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen, och att vi därför bör tona ner alla idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet.

Varför? För att folk i allmänhet ändå inte kommer att förstå dem. Ibland kan man till och med få höra att allmänheten (som vi själva en gång tillhörde innan vi lärde oss mer om djurs rättigheter) är så oförstående inför detta budskap att våra resonemang om avståndstagande från våld mot oskyldiga och försvarslösa varelser bara kommer att skrämma bort folk.

När provade vi egentligen det där med djurrätt nu igen?

Det finns åtminstone två stora problem med detta synsätt. För det första är det fel att avvisa något som vi aldrig har provat. Faktum är att vi som rörelse aldrig har drivit en konsekvent djurrättslinje. Enskilda grupper har förstås gjort ansträngningar för att främja veganism på olika sätt, men ett avskaffande av djurexploateringen har aldrig varit rörelsens huvudbudskap.

Istället har den dominerande strategin inom den "nya djurskyddsrörelsen" sedan sent 1970-tal varit att hitta "enkla" frågor att få med sig människor på (päls som lyxprodukter, långa djurtransporter, plågsamma djurförsök, kosmetikatester, klubbning av sälungar, etc.) för att senare – när folk blivit medlemmar – utöka deras medvetenhet i en mer radikal djurrättslig riktning. Så har i alla fall de ledande skikten i Djurens Rätt (tidigare Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök) sett på saken i flera decennier.

Och det låter ju klokt. Baksidan är dock att de organisationer som arbetar på detta sätt kommer att bygga upp en medlemsbas som inte alls är antispeciesistisk utan snarare "nyspeciesistisk" på så sätt att den tror att lösningen på djurhanteringens problem är reglering, inte avskaffande. För det är ju precis det budskapet som organisationernas experter alltid pumpar ut i sina enfrågekampanjer. Och skulle organisationerna till äventyrs fatta mod och driva frågan om djurrättslig veganism lite hårdare så möter de snart motstånd från stora delar av de egna leden.

Resultatet? Tillbaka till mer av samma enfrågekampanjer och reformkrav, annars riskerar organisationen att förlora medlemmar och pengar. Så fastnar rörelsen i en ond cirkel där det radikala budskapet ständigt marginaliseras och reglering skjuts i förgrunden som det "rimliga" sättet att förhålla sig till djurförtrycket.

Det viktigaste som går förlorat här är den potentiella kraften hos de många djurrättsaktiva som gärna skulle vilja arbeta för ett avskaffande av djurförtrycket men som känner sig isolerade och utan andra organisatoriska alternativ än att haka på djurskyddskampanjerna. (Vilket i sin tur gör dem ännu mer isolerade och minskar deras alternativ, osv.) Jag vet inte hur många människor detta rör sig om men det är i alla fall många hundra, kanske ett par tusen, i Sverige idag. Och bland dem finns en stor del av den engagerade kärna som hållit rörelsen igång i årtionden – dock ofta under ständig självcensur av rädsla för att "skrämma bort" människor från rörelsen och vara "splittrare".

Naturligtvis är denna grupp en minoritet inom djurrörelsen i stort, men det som saknas i antal kan de väga upp i engagemang och kunskaper. Och så har det länge varit. En minoritet inom den traditionella djurskyddsrörelsen ville alltid gå längre och driva en djurrättslig linje, men de trodde de var ensamma och såg inga alternativ än att sälla sig till regleringsrörelsen. Tänk om de istället, redan från början, hade valt att följa sin egen väg. Hade de fortfarande varit en minoritet? Helt säkert. Hade de fortfarande kallats "splittrare"? Helt säkert. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de skulle ha haft möjlighet att under många årtionden sprida och fördjupa djurrättstanken betydligt mer än vad som nu blivit fallet.

Det veganska paradgimskiftet

För det andra ignorerar denna strategi just det som fått oss själva att bli djurrättare, nämligen att vi, vid någon tidpunkt, har exponerats för idéerna om djurrätt och för den möjliga identiteten som djurrättsförespråkare. Det är förstås helt riktigt att denna identifikation inte skedde över en natt för någon av oss, men utan en kontakt med dessa idéer och utan kontakt med andra människor som ideologiska förebilder så hade det inte hänt alls.

Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: "Varför fattade jag inte detta tidigare?" Svaret brukar vara enkelt: "Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde." Men sedan hände något, eller hur? Från ett oproblematiskt förhållningssätt till djurexploateringen gick du på något sätt genom ett paradigmskifte där djur slutade vara saker och förvandlades till medvetna varelser som förtjänar att respekteras och lämnas i fred.

Den resan – det paradigmskiftet – kan påbörjas på många olika sätt, inte sällan just i en djurskyddslig eller ekologisk medvetenhet. Men paradgimskiftet till djurrättslig veganism är också något annat och något mer. Troligen läste du något eller inspirerades av någon som gjorde ett djurrättsligt ställningstagande. Plötsligt fanns en alternativ identitet tillgänglig, ett annat sätt att vara. Den smög sig långsamt på dig, och en dag (som filosofen Tom Regan skriver) såg du dig i spegeln och en djurrättsförespråkare tittade tillbaka.

Den poäng jag vill göra är att denna process – som, återigen, inte går över en natt (men det gör inga djurskyddsreformer heller) – kan påskyndas. Som djurrättsförespråkare kan vi föra paradigmskiftet närmare genom att göra alternativ tillgängliga för människor på ett mer aktivt sätt än våra föregångare gjorde. Det där du läste – det kan du också göra tillgängligt för någon annan. Den där förebilden du hade – den kan du själv vara för någon annan. Istället för att vara marginaliserad i en majoritet där djurrätt är ett problem som skrämmer bort folk kan du vara en del av en stark minoritet som ser djurrätt som något viktigt och inspirerande. Om du, som jag, känner frustration över att du inte förstod det enkla djurrättsbudskapet från början – hjälp då andra att slippa den känslan genom att förklara det för dem tidigare och sluta hoppas att de kommer att komma fram till det själva via de krångliga omvägar som djurskyddsstrategin lägger ut.

Självklart kommer ingen att förändra hela sitt liv över en natt, men du kan alltid förändra det sätt på vilket andra tänker på dessa frågor. Du kan ge djurrättsliga perspektiv, fakta och argument som ofrånkomligen kommer att finnas i andra människors minne nästa gång de tvingas fundera över djurexploateringen. Du kan bli den lilla veganen i deras huvuden som säkert ofta väcker förargelse, men som också säger en hel del kloka saker. Så smyger sig paradigmskiftet på, precis som det en gång smög sig på dig. För den väg du gick kan även andra gå, och det väntar en djurrättsförespråkare även i andra speglar än din egen.

Alternativet är förstås att ge upp på förhand och anta att bara små reformer är möjliga, eller att det enda vi kan göra är att uppmuntra en mer "ansvarstagande" djurkonsumtion. Men det vore att brista i ansvar och förminska problemet och allvaret med djurförtrycket. Dessutom har det hänt förut att omfattande förtryckssystem har utmanats och övervunnits. Kampen mot slaveriet – på sin tid ansett som helt naturligt och omöjligt att avskaffa – är kanske det mest uppenbara exemplet. Oddsen för denna kamp var helt enkelt hopplösa, men så var lösningen också att strunta i de odds som verkligheten erbjöd och istället erbjuda en annan verklighet med andra odds.

I föreläsningen nedan – och i den tillhörande artikeln som du hittar här – diskuterar den amerikanske djurrättsaktivisten James LaVeck just hur detta gick till och vad djurrättsrörelsen kan lära av den processen. Titeln är just: Let's Not Give Up Before We Even Get Started.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 1 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 2 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 3 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Even Get Started, Part 4 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Grisrättegången: Vad är det egentligen vi har bevittnat?

2011-06-16T11:02:00.008+02:00

Ny utredning av Blackstaby Gris AB from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Nu har rättegången mot Djurrättsalliansens "grisvittnen" börjat. År 2009 gick dessa gräsrotsaktivister ut med det kanske största avslöjandet någonsin av förhållandena i den svenska djurindustrin. Ett stort antal grisfarmer filmades och fotograferades i smyg och materialet släpptes till massmedia lagom till julskinkesäsongen.

Resultatet blev en omfattande mediauppmärksamhet under ett par veckor, och hård kritik riktades mot grisköttsbranschen. Förundersökningar om djurplågeribrott inleddes, men lades ner så snart mediachocken var bortglömd. Grisindustrin återtog sedan initiativet och en av de avslöjade grisbönderna passade på att dra två av aktivisterna inför rätta. De senare står nu inför hotet om dagsböter och skadestånd på närmare en miljon kronor.

Denna djurförtrycksaktivism kan dock komma att visa sig tveeggad. Hoppet är förmodligen att knäcka Djurrättsalliansens aktivister och avskräcka från framtida försök att föra ut information om "världens bästa djurhållning". Samtidigt är det uppenbart att Djurrättsalliansen har det moraliska överläget. Grisindustrin är alltjämt skurken i allmänhetens ögon, och skurkaktigheten blir bara ännu mer uppenbar i och med åtalet.

Man skulle kunna säga att idag är vi alla grisvittnen. För vem kan låta bli att vara upprörd över branschens moraliska korruption och den rättsskandal som åtalet är? Bredden i upprördheten återspeglas gårdagens debattartikel i Svenska Dagbladet som skrivits under av en rad kända personligheter:

Det är något som är riktigt snett i djurindustrin. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte ser och kan erkänna när ett djur lever i misär?
Nu är grisbönderna i kris och vädjar desperat till konsumenterna: köp svenskt, köp inte från utlandet. Köp inte alls, säger vi. Det håller inte att stänga in djur i en minimal box på betonggolv, låta dem stå i sin egen avföring i sex månader, intensivutfodra och sen skicka det på en sista ångestfylld resa till döden. Och dessutom använda det ”svenska” sättet att plåga livet ur djuren som försäljningsargument.
Det får vara nog nu. Att rättssystemet dömer budbärarna men låter djurskyddsbrott passera gör konsumenternas makt till hoppets sista utpost. Använd den makten. Bojkotta griskött.

Det är förstås mycket som är riktigt i den här beskrivningen, men jag skulle ändå säga att den skjuter bredvid målet. Argumentationen låter hård och kompromisslös, men den utmanar egentligen inte det speciesistiska paradigmet. Problemformuleringen spelar fortfarande på djurförtryckets planhalva: problemet som beskrivs handlar om hur djuren används, istället för att ifrågasätta att de används; huvudskurken blir (delar av) djurindustrin och inte det djurutnyttjande samhället som sådant; griskött är värt att bojkotta, men inte djurprodukter i allmänhet.

"Jaja", invänder den pragmatiske djurrättaren, "men det är väl ändå bra att någon säger detta? Visst borde alla bli veganer egentligen, men om vi säger det så är det ju ingen som lyssnar, eller hur?"

Visst, bättre lite diskussion än ingen alls. Men för de flesta läsare tror jag budskapet snarast blir "köp inte griskött förrän grisuppfödarna bättrar sig". Det vill säga ännu en återupprepning av det speciesistiska löftet att djurutnyttjandet kan göras etiskt okontroversiellt - att en harmonisk djurexploatering är möjlig bara vi övervinner några av de mindre problem som står i vägen.

Djurindustrins svar på kritik av denna typ är också given. Det ska göras fler utredningar och processerna ska kontinuerligt utvärderas och förbättras. Finns det något problem så beror det på enskilda rötägg, inte på industrin som sådan. Och dessutom är det fortfarande bättre i Sverige än i alla andra länder. Så har det låtit i djurdebatten sedan slutet av 1800-talet, och det har fungerat. Det är därför djurindustrierna älskar begrepp som "djurskydd" och "djurvälfärd". Så länge debatten förs utifrån dessa koordinater framstår nämligen begrepp som "djurrätt" och "veganism" onödiga eller till och med "extremistiska".

Att säga att grisindustrin har fallerat och svikit djurskyddet är förvisso sant, utifrån den allmänna uppfattningen om vad djurskydd bör vara. Men denna anklagelse medför samtidigt att grundtanken bevaras: det kan finnas en grisindustri där djur "skyddas" och där vår ängslan över djurhanteringen en gång för alla kan avskaffas. Och det är just det löftet som djurindustrin till varje pris vill bevara intakt.

Det betyder att det vi bevittnat om grisarna måste förminskas till en hanterbar djurskyddsfråga, en mindre avvikelse som enkelt kan korrigeras. Eller så måste det vi bevittnat förkastas som en manipulation av illvilliga djurrättsaktivister med en dold agenda. I båda fallen bevaras den speciesistiska fantasin och djurförtrycksaktivisterna behåller problemformuleringsinitiativet.

Givetvis måste vi nu stödja grisvittnena efter bästa förmåga. Jag har skickat en slant - gör det du också: här finns kontoinformation. Men vi måste också anstränga oss för att ställa frågan om vad det är vi har bevittnat: är det bara en tillfällig avvikelse från det goda svenska djurskyddet, eller har vi i själva verket bara fått en skymt av den helt vardagliga speciesismen som vi själva återskapar varje dag genom konsumtionen av djurprodukter?

Att döda djur

2011-06-10T21:04:00.027+02:00

Peter Nilsson skriver intressant på Djurens Rätts blogg om det här med att döda djur. Alltså att själv, genom en direkt handling, döda de djur man tänker äta.

Nilsson tar sin utgångspunkt i nyheten om att Facebooks grundare Mark Zuckerberg bestämt sig för att under 2011 bara äta djur han dödat själv. Enligt Zuckerberg har detta lett till att han nu lever nästan helt vegetariskt (lakto-ovo-"vegetariskt" förmodar jag, det framgår inte av texten). Anledningen är Zuckerbergs idé att varje år utmana sig själv med ett större projekt (till exempel lära sig ett nytt språk, och så vidare). Det här med att själv döda de djur han äter kom han att tänka på förra året:

I started thinking about this last year when I had a pig roast at my house. A bunch of people told me that even though they loved eating pork, they really didn't want to think about the fact that the pig used to be alive. That just seemed irresponsible to me. I don't have an issue with anything people choose to eat, but I do think they should take responsibility and be thankful for what they eat rather than trying to ignore where it came from.

Det finns en hel del att säga om detta. Den uppenbara invändningen är förstås att fullt ansvarstagande tycks kräva mer än att man själv dödar djuren. Resultatet tycks ju bli precis detsamma. Borde vi inte snarare låta bli att döda djur om vi menar allvar med att "ta ansvar" för våra handlingar? (Oh ffs Mark u n00b – go vegan already!)

Men det tycks inte funka riktigt så. Som Peter Nilsson noterar är det en ganska vanlig föreställning att det på något sätt är "bättre" att själv döda ett djur än att låta någon annan göra det. Det är liksom någonting "genuint" och "äkta" över det hela. Både Peter och jag har länge förespråkat veganism, men ändå har vi ibland funnit oss själva sägandes saker som "om man nu ska äta djur så borde man väl åtminstone döda dem själv". Antagandet att det ändå är "bättre" och "riktigare" att själv döda ett djur – trots att konsekvenserna för djuret blir precis desamma – smyger sig liksom på oss ändå, djurrättare som vi är.

Och det är inte bara vi. Kändiskocken Jamie Oliver uttryckte det typiskt när han för något år sedan dödade ett lamm i tv: "A chef who has cooked 2,000 sheep should kill at least one, otherwise you're a fake." Liknande scener har utspelat sig i kocken Gordon Ramsays tv-program, och här i Sverige går tankarna lätt till skådespelaren, jägaren och kocken Per Morberg (som Peter har skrivit om tidigare). Själv har jag tidigare skrivit om kulturkritikern Po Tidholms hemslakt av får, som han beskrev så här i DN:

Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.

Att ta ansvar och vara tacksam, att inte vara fejk, att vara medveten om var (inte "vem") maten kommer ifrån, att ha en obruten relation med djuren, att uppleva en direkt koppling mellan omsorg och mat, att ha ett ursprungligt förhållningssätt – det tycks vara vad det egenutförda dödandet representerar.

Det är förstås något skumt med denna jakt på "äkthet". Man anar att föreställningen om "det ursprungliga" mest är en projektion av dagens normer på det förflutna. Eftersom vi idag tar köttätande för något givet så utgår vi från att det var en självklarhet även tidigare. Och eftersom vi ofta upplever den industrialiserade moderniteten som ett alienerat och rotlöst tillstånd föreställer vi oss att det någonstans under den konstlade ytan finns ett mer självklart, ursprungligt och oförmedlat sätt att förhålla sig till världen. När vi slår ihop dessa föreställningar får vi lätt en (van)föreställning om den "ädle vildens" förhållande till djur och natur. Hos denna oförvanskade människa, inbillar vi oss, finns en direkt kontakt eller närhet med naturen, en närhet som vi på något sätt känner borde finnas även hos oss men som har gått förlorad.

Speciesismens ideologiska fantasi

I lacansk psykoanalys talar man om "subjektets brist" för att beskriva denna känsla av förlust. Bristen hos subjektet har sin grund i att vi är språkliga varelser. Den mänskliga individen är tvungen att uttrycka sig genom språket, men finner sig alltid i dilemmat att språket inte räcker till för att fånga hela verkligheten. Det är alltid något som fattas oss, något med vår existens som undflyr orden och inte riktigt går att beskriva (Jacques Lacan kallar denna dimension för det reala, det som inte kan tämjas av det symboliska, språket).

För att hantera denna ofrånkomliga brist (den går inte att avskaffa) frammanar vi olika fantasier om hur bristen skulle kunna hävas så att vi kan uppnå harmonisk helhet igen. Ett exempel på en sådan fantasi finns i rasistiska tankegångar. Rasisten gör den helt korrekta iakktagelsen att samhället plågas av en massa problem som arbetslöshet, kriminalitet, våldtäkter, och så vidare. Men istället för att se att dessa problem systematiskt produceras av vårt eget kapitalistiska och patriarkala samhälle så träder fantasin in och "förklarar" problemen med att någon annan – invandraren, juden, muslimen – har kommit hit för att sabotera vårt sätt att leva.

I detta fantasiscenario framhålls löftet om att samhällets harmoni kan återställas "om vi bara blir av med invandrarna". På detta sätt hålls samhällets egna grundläggande brister och motsättningar på avstånd. Vi kan föreställa oss att samhället "egentligen" fungerar rätt bra och att problemen vi ser bara är "avvikelser" som beror på den andres illvilliga sabotageförsök. Kort sagt: syndabocken "förklarar" varför samhället inte tycks funka, men håller också fram löftet att det kan funka som det "borde" den dag syndabocken undanröjs. (Jag har skrivit mer om rasismens ideologiska fantasier på Dagens Konflikt och i Arena 1/2011, samt i kommande nummer av Fronesis.)

Något liknande tycks gälla för föreställningen om det förlorade ursprunliga förhållningssättet till djur. Här möter vi känslan att industrialism och kommersialism har kommit emellan oss och närheten till djuren och naturen. Sociologen Max Weber noterade redan i det tidiga industri- och byråkratisamhället hur moderniteten ledde till en "avförtrollning av världen" (Entzauberung der Welt), det vill säga en känsla av existentiell rotlöshet och brist på närhet till det mystiska och andliga.

Det är denna avförtrollning som fantasin vill övervinna, och dess slagord blir därför "Tillbaka till naturen!" Tanken är att om vi bara tar bort alla påtvingade lager av det artificiella, maskinella, teknologiska, instrumentella, byråkratiska, kommersiella, andefattiga, rationella och kyligt beräknande som den moderna civilisationen fört med sig, då kan vi återförenas med naturen och djuren på det sätt som "det var tänkt att vara". Då kan vi äntligen möta djuret som en frände samtidigt som vi kramar avtryckaren eller för eggen mot dess strupe, allt på det där genuina, oförvanskade – ja, alldeles, alldeles förtrollade – sättet som man gjorde förr i tiden eller fortfarande gör på landet, men som vi moderna stadsvarelser har glömt eller "tappat kontakten med".

Fantasistrukturen här är tydlig: Vi känner ångest över djurhanteringen och vår delaktighet i den (vi anar just bristen i berättelsen om vår egen djurvänlighet). Men för att undvika en fullständig kollaps av meningssystemet griper fantasin in och "förklarar" problemet med en extern faktor (vi har fjärmats från djur och natur på grund av alla nymodigheter!). På så sätt bevaras föreställningen om en grundläggande harmoni mellan oss och våra offer. Harmonin finns där, men är bara tillfälligt blockerad. Fantasin framhåller också löftet om att den förlorade harmonin kan återvinnas om vi bara tar bort det som har förfalskat och korrumperat den ursprungliga relationen.

Saken är förstås bara den att det inte hjälper ett skvatt att "återvinna" den där harmonin. För det var aldrig någon harmoni, bara våld, smärta och dödande – med samma vidhäftade moraliska problematik som alltid. Men – och här ligger det ideologiska tricket – det behöver vi inte hantera så länge fantasin finns där och upprätthåller stadgan i den speciesistiska "verkligheten".

Slaktandets närvarometafysik

Ett annat sätt att förstå föreställningen om "närhet", "ursprunglighet" och tanken om att man inte är "fejk" om man själv dödar de djur man tänker äta utgår från filosofen Jacques Derridas begrepp "närvarons metafysik". Med detta begrepp menade Derrida att det västerländska tänkandet historiskt varit präglat av begäret att finna en yttersta grund för tillvaron, att ge ett svar på den gäckande frågan: vad finns? Och svaret på den frågan har ofta varit någon form av "närvaro". Det verkliga är det som är fullt ut närvarande: det som vi kan se, höra och känna; tidens "här och nu", och så vidare.

Den fulla närvaron kan också finnas i något som inte finns för handen för tillfället. Som till exempel när någon säger "idag lever vi inte i en verklig demokrati", eller "du är ingen riktig man", och därmed antyder att den fulla närvaron av demokratins eller manlighetens ideal existerar som en evig och oföränderlig måttstock, även om idealet inte är fullt ut realiserat i dagens samhälle eller i den enskilde mannen.

Redan hos Platon, menade Derrida, visade sig närvarons metafysik i läran om de eviga idéerna som ligger bakom alla verkliga ting. I dialogen Staten använder Platon sängens idé som exempel. En verklig säng är för Platon bara en blek avspegling av denna idé. Den verkliga sängen är en säng som så att säga gjort avsteg från sitt himmelska ursprung, den är en degenererad, fallen, icke-autentisk säng – en dålig kopia helt enkelt. Och en målning som föreställer en säng är ännu sämre – den blir ju bara med samma tankesätt en ofullkomlig kopia av en redan ofullkomlig kopia. (Av detta skäl ansåg Platon att bildkonstnärerna borde kastas ut ur den välordnade staten eftersom de, sakligt sett, bara var bedragare som producerade dåliga bilder av andra bilder!) Kort sagt: den verkliga sängen är ett fjärmande från den absoluta sängens närvaro.

Derrida observerar att det är typiskt för vårt västerländska tänkande att formulera binära motsatspar (själ/kropp, man/kvinna, människa/djur, förnuft/känsla, ljus/mörker, kultur/natur, tal/skrift, och så vidare) och att samtidigt utnämna den ena delen av motsatsparet till bärare av den fulla närvaron, medan den andra termen representerar ett "fall" bort från densamma. Sålunda har mannen ansetts vara en mer fullt utvecklad människa än kvinnan, förnuftet har ansetts överordnat kroppens enklare drifter, och männskan har förklarats vara överordnad djuret.

En närmare titt visar dock att det inte är så enkelt. I själva verket är den privilegierade termen – den som anses bära den fulla närvaron, den platonska idén – helt beroende av sin underordnade motsats. Den privilegierade termen, som vi trott varit besjälad av full närvaro alldeles på egen hand, visar sig vara helt meningslös utan den underordnade termen mot vilken den förstnämnda kan avteckna sig som mer fullständig. Den "sämre" delen av motsatsparet är alltså inte skild från den "bättre". Det "sämre" är redan närvarande i, och utgör en förutsättning för, det "bättre". (Att vara "man", till exempel, framstår som en positiv identitet, som något en person är alldeles av sig själv. Samtidigt skulle innebörden av "mannen" ändras totalt om han inte ställdes i relation till "kvinnan". Plötsligt framstår identiteten som negativ istället. "Mannen" definieras utifrån vad han inte är, och hans självklara identitet bryter samman.)

Handlingen att själv döda de djur man tänker äta faller in i detta närvarometafysiska mönster. För det första genom betonandet av den egna, fysiska, direka aktiviteten hos jägaren eller hemslaktaren. Vad kan vara mer "äkta" än att själv sikta med geväret, greppa lammet och blotta dess hals?

För det andra privilegieras närvaron i framhävandet av den direkta kontakten med djuret. Hemslakten och jakten händer "här och nu", djuret och dess baneman är båda närvarande i stunden. Detta skiljer sig från att köpa anonymt kött i affären, dödat av en okänd person på en okänd plats och vid en tidpunkt som bara uttrycker sig som ett datorprintat "styckningsdatum". (För att jämföra med Derridas centrala problemställning är hemslakt som tal (logos), medan industrislakt är som skrift. Talet är det genuina, direkt närvarande språket. Skriften är bara en blek kopia av detta språk, ett försök att avbilda den omedelbara, talade tanken.) Att "ta ansvar" för vad man äter blir med detta synsätt att ta direkt ansvar genom att själv utföra den handling som folk vanligen betalar andra för att utföra. Resultatet må vara precis detsamma, men närvarons metafysik upphöjer ändå den direkta handlingen till något "ädlare" än den indirekta.

Men likt de andra binära motsatsparen kan även dikotomin mellan hemslakt/jakt kontra industriell köttproduktion dekonstrueras. De förstnämnda aktiviteterna privilegieras och upphöjs till "bättre" bara för att de ställs i relation till den "sämre" masslakten. Den industriella slakten framstår på ytan som ett fall bort från den mer "genuina" hemslakten, men i själva verket konstrueras hemslakten som genuin bara i relation till industrislakten. På det sättet är industrislakten alltid redan närvarande i hemslakten som dess förutsättning. Hemslakten representerar ingen ren närvaro. Tvärtom är den redan kontaminerad av just det som den uteslutit för att konstituera sig själv som "ren".

När vi sett detta kan vi också se att ingen av slaktformerna på allvar lyckas hantera den centrala etiska frågeställningen: bör vi döda djur? Denna fråga blir helt enkelt osynliggjord, eller snarare omvandlad till (den tämligen perversa) frågan hur bör vi döda djur? Föreställningen om en dikotomi mellan den äkta och oförvanskade slakten å ena sidan, och den degenererade, urartade slakten å den andra, låser tanken vid tillvägagångssättet istället för resultatet och dess etiska implikationer.

Och så rusar vi vidare i jakten på det "riktiga", "äkta", "genuina" slaktsättet som hägrar vid horisonten. Bara en förbättring till, bara en till reform, bara lite mer medkänsla, bara lite mer småskalighet, bara lite mer närhet till djuret... Så badar vi i blod i tron att det gör oss rena.

Den svenska djurskyddsnationalismen

2011-06-02T12:16:00.011+02:00

Denna text publicerades i tidningen Djurens Rätt nr 2/11. (Bild fritt efter Carl Johan De Geer.)

Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den svenska djurskyddsnationalismen. Det är en mycket vanlig världsbild bland svenska politiker, företag och djurvänliga själar i allmänhet.

Som jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) skrev vid sitt tillträde 2006 ses det som en självklarhet att ”Sverige är och ska vara ett av världens bästa länder vad gäller djurskydd” (Aftonbladet 14/12-2006). Djurindustrierna uttrycker sig ofta på liknande sätt. Från Arla till Kronfågel, från Svenska ägg till Lantbrukarnas riksförbund – alla lovprisar de den svenska djurskyddslagen på sina hemsidor. Enligt köttjätten Scan är det till och med så att "svenskt kött gör söndagssteken och falukorven lite godare" eftersom konsumenterna då kan vara säkra på att "djuren behandlats väl".

Den svenska djurvänligheten togs också för given när djurskyddslagen från 1988 skrevs. I förarbetena står det att "I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd." (Proposition 1987/88:93)

I en rapport från Djurens Rätt har Cecilia Mille och Eva Frejadotter Diesen satt fingret på vad dessa uttalanden egentligen handlar om:

Det skrivs aldrig rakt ut, men formuleringen i texten lämnar läsaren med en känsla av att djurskydd är viktigare för svenskar än för människor i andra länder. … Denna 'djurskyddsnationalism' är förstås ett smart retoriskt knep för att förmedla till allmänheten att de svenska animaliska produkterna är bättre än andra, och att de tryggt kan fortsätta att konsumera dem. (Världens bästa djurskydd: Myten om Sverige granskas, 2009)

Och detta gäller inte bara Sverige. Som Mille och Diesen påpekar finns det flera andra länder som hävdar att de har världens bästa djursomsorg. I samtliga fall underblåses föreställningen om det djurvänliga hemlandet gärna av inhemska företag som vill säkra sina vinster och politiker som inte vill riskera jobbtillfällen.

Sakligt sett är det förstås nonsens att någon viss nation skulle ha en extra djurvänlig folksjäl. Ändå är det tydligt att argumentet går hem, och att det har använts länge.

Redan 1844, när en lag mot djurplågeri första gången föreslogs i Sveriges riksdag, kom invändningen att sådana regler inte behövdes i Sverige. Till exempel fastslog G. F. Ekholm i borgarståndet att "ingen lärer, med hopp om framgång kunna påstå, att i Svenska folkets lynne ligger en sådan benägenhet till misshandling af husdjur, att behofvet kräfver en lag deremot" (Borgarståndets protokoll, 1844, första bandet).

När djurförsöken – eller "vivisektionen" som det hette då – kritiserades år 1900 tog riksdagsledamoten Leonard Grundberg djurförsökarna i försvar. Han medgav att många forskare hade gjort sig skyldiga till svåra övergrepp – men det var utomlands, och i Sverige såg det helt annorlunda ut. Detta ansåg Grundberg bero på "en större medkänsla hos oss nordbor för djur, än som finnes hos andra folk." I Tyskland och Österrike, förklarade han, spändes små hundar framför tunga grönsakskärror, medan italienarna överlastade sina åsnor och slog dem med spetsiga påkar. Och i Spanien var förstås "de grymma tjurfäktningarna rigtiga folknöjen".

Att det förekom grymma djurförsök på kontinenten var därför inget mysterium för Grundberg. I Sverige däremot, var djurvänligheten en självklarhet: "Jag anser denna större humanitetskänsla, som utan tvifvel finnes hos oss, vara en oskrifven lag, som är det bästa korrektiv mot grymhet mot djuren." (Första kammarens protokoll, 1900:29) Därför behövdes heller inga regler kring djurförsöken i vårt land. Redan för över hundra år sedan låg alltså en sorts moralisk geografi till grund för djurskyddsdebatten; ju längre från Sverige, desto mindre djurvänlighet kunde man vänta sig.

Men även minoriteter inom Sverige kunde utpekas som djurplågare. Inte sällan var det judar och samer som kom i skottgluggen för att de slaktade djur utan bedövning. Till saken hör förstås att slakt utan bedövning var vanlig även bland den bredare befolkningen (ända tills ett förbud infördes 1937). Men i den politiska debatten pekades minoriteterna, sin ringa storlek till trots, ofta ut som huvudproblemen. Judar och samer framställdes ofta som representanter för en primitiv djursyn medan svenskarna stod för upplysning och modernitet.

År 1927 gjordes den svenska djurvänligheten för första gången till ett direkt försäljningsargument för djurprodukter. Då debatterades slaktmetoderna vid de svenska exportslakterierna där bacon producerades för den engelska marknaden. På exportslakterierna hissades obedövade grisar upp i ena bakbenet och stacks sedan i bröstet så att de förblödde. Slaktmetoden ansågs av många som plågsam, men baconproducenterna ville inte ha någon lag om obligatorisk bedövning vid slakt eftersom de ansåg att köttkvaliteten blev sämre. Om bedövningsslakt blev ett lagstadgat krav skulle Sverige förlora i konkurrensen (och vips så skulle dansken sko sig istället).

Mot detta scenario invände riksdagsledamoten och högermannen Georg Bissmark. Det var ett misstag av slakterierna att motsätta sig bedövning, menade han:

Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: "Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!" Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. (Första kammarens protokoll, 1927:26, min kursivering.)

Och visst har denna "agitation" rönt framgång! Idag används Bissmarks försäljningstips av så gott som alla svenska djurindustrier. Att köpa djurvänligt är att köpa svenskt – och tvärtom.

Djurskyddsnationalismen är idag så dominerande att mer djupgående kritik av djurförtrycket ofta blir närapå omöjlig. För vad finns att ändra på i världens bästa land? Borde inte djurrättsaktivisterna ägna sig åt viktigare saker än att ifrågasätta svenskens matvanor? Sker inte det verkliga djurplågeriet på Kinas djurmarknader, i Danmarks djurfabriker eller på Kanadas isar?

Detta är just detta som är djurskyddsnationalismens viktigaste ideologiska funktion: att den förskjuter alla moraliska problem till någon annan. Det är aldrig "vi" som skadar djur – det är alltid "dom". Djurskyddsnationalismen står alltid redo att peka ut djurplågare någon annanstans, men här hemma ser vi bara skäl att dunka oss själva i ryggen. Och så blir de viktiga frågorna heller aldrig ställda i den offentliga debatten:

Varför tror vi egentligen att vi har rätt att utnyttja andra djur?
Borde vi inte sluta betala för djurprodukter över huvud taget?
Är vi egentligen “bäst i världen” på något annat än att blunda för vårt ansvar?

Vanligt att slakta utan anledning

2011-05-18T10:42:00.007+02:00

Onödig slakt av djur är mycket vanligare inom EU än vad som varit känt. En ny rapport från EU-kommissionen visar att upp till 100 procent av djuren slaktas helt i onödan. Nu kräver Europas veganer en obligatorisk märkning så att konsumenterna kan se att djuren slaktats utan anledning.

En rapport från EU-kommissionen visar att den onödiga slakten inom EU är mycket större än vad som kan motiveras i termer av barmhärtighetsdödande av svårt sjuka eller skadade djur. I realiteten utgör den onödiga slakten upp till 100 procent av all slakt i hela Europa.

Siffrorna är betydligt högre än tidigare bedömningar som talat om att bara slakt utan bedövning skulle betecknas som "onödig". Följden är att konsumenter över hela Europa riskerar att ovetandes äta kött från djur som slaktats helt i onödan.

– Kommissionen har gjort en utredning som visar på ett stort överutnyttjande av onödig slakt över hela Europa. Förklaringen är uppenbarligen att det är lönsamt för slakterierna. Dessutom slipper konsumenterna ta moraliskt ansvar när de kan flytta skuldbördan till religiösa eller etniska minoriteter, säger Sveriges veganminister.

Ministern förklarar att hen vill se ett radikalt avskaffande av onödig slakt och kommer därför att kräva märkning i samtliga EU-länder.

– Det här är en djurrättsfråga. Avlivning är den yttersta åtgärd vi kan utsätta djuren för och avlivning är självklart onödig så länge människor har tillgång till vegetabilisk föda. Jag har läst böcker om djuretik och sett filmer som filmats av modiga aktvister i smyg. Det är oerhört påfrestande och smärtsamt att detta inte tas på allvar trots att alla innerst inne inser att det är fel, säger veganministern.

(Läs även: Vanligt att slakta utan bedövning, Svenska Dagbladet 18/5 2011.)

Veganen som skrev manus till köttreklam

2011-05-16T11:20:00.012+02:00

I nästa nummer av tidningen Djurens Rätt skriver jag om djurskyddsnationalismen. Texten börjar så här:

"Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga."

Mitt syfte var förstås att ondgöra mig över hur unken nationalism ständigt blandas med föreställd "djurvänlighet" på ett sätt som låter djurförtrycket fortgå utan kritik.

Tyvärr hade jag glömt att satiren är död. När jag satt där och tyckte att jag var fyndigt sarkastisk så skrev jag i själva verket manuset till den senaste reklamfilmen från City Gross.

I filmen flyr en gris från ondskefulla slaktare någonstans i det betonggrå östeuropa för att få komma till Sverige och... nej, det finns helt enkelt inget mer att säga. Se filmen istället.

(Vill man se hur grisar lever i verklighetens Sverige kan man med fördel klicka sig över till Djurrättsalliansens sajt Ett liv som gris.)

Nå, mitt i den skrattblandade gråten får man väl glädja sig åt att det pågår andra processer där speciesismen ibland blir ifrågasatt. Den 15 maj sände till exempel God morgon världen i P1 ett kritiskt inslag om köttätandet, och jag fick vara med på ett hörn. Lyssna på programmet här. Dagen innan diskuterades kristendom och djuretik i P1-programmet Människor och tro, med bland andra djurrättsaktivisten och författaren Pelle Strindlund. Klicka här för att lyssna på det.

Uppdatering 20 maj 2011: Djurens Rätt KO-anmäler nu City Gross reklamfilm. Läs pressmeddelandet här.

Varghatets omvända klassresa

2011-04-17T21:09:00.002+02:00

Idéhistorikern Karin Dirke skriver om rovdjursjaktens historia i Forskning och Framsteg:

Att utrota rovdjuren blev under 1700-talet en viktig del av den offentliga maktens politik. Rovdjuren var köttätande djur som tycktes ifrågasätta den givna maktordningen, där människan, mannen, den adlige eller rent av kunglige mannen, hade ensamrätt på viltkött. Denna rättighet försvarades ihärdigt av adelsståndet under riksdagens strider om jakträtten. Adeln ville reservera jakten på finare, matnyttigt vilt för eliten och låta vanligt folk jaga bort rovdjuren. Allmogen ville å sin sida inte ha rovdjur på sina gårdar, men deras motivation för att driva ut dem ur riket var låg.

Läs hela texten här och se reportaget på SVT Play:

Antispeciesistiskt forum 27–29 maj

2011-04-13T19:51:00.009+02:00

På Antispeciesistiskt forum, som anordnas av Antispeciesistisk aktion utanför Norrtälje den 27–29 maj, ska jag prata om följande (lördag 28 maj):

FÖRTRYCK AV MÄNNISKOR OCH ANDRA DJUR
– OCH DJURRÄTTSRÖRELSENS UPPGIFTER

Kapitalism, rasism, (hetero)sexism, speciesism – våra samtida samhällen präglas av en rad system, hierarkier och ideologier som främjar vissa gruppers intressen på andras bekostnad. Men hänger dessa maktordningar och förtrycksformer också ihop? Och i så fall hur? Bidrar också djurrättsrörelsen ibland till att främja djurförtrycket genom kampanjer som förminskar problemet eller får djurutnyttjandet att framstå som något naturligt? Kan djurförtrycket avskaffas genom djurskyddsreformer, eller bör djurrättsrörelsen fokusera på propaganda för djurrätt och veganism?

Eller ja, det lär väl bli svårt att svara på alla dessa (retoriska) frågor, men någon sorts introduktion blir det i alla fall. Sedan innehåller programmet flera mer djupgående föredrag om feminism och djurrätt, etnicitet och djurrätt, drogfrihet och djurrätt – ja, kort sagt en massa viktiga grejer + djurrätt. Därtill blir det debatt om förändringsstrategier, matlagningsworkshop, megafonträning och – underhållning!

Gå till hemsidan eller facebooksidan för mer uppdaterad information om lägret. (Senaste anmälningsdag 6 maj.)

Missa inte heller denna intervju med Majja Solanas Carlsson från Antispeciesistisk aktion i Fria Tidningen. Ur innehållet:

– Vi tycker att det är lite mycket djurskydd inom djurrättsrörelsen. Djurskydd kan snarare möjliggöra djurförtryck, genom att människor tänker att bara djuren har det bra och dödas på ett humant sätt så är det bra. Djurskyddet blir ett alibi för att fortsätta att konsumera djur.
Nätverket menar tvärtom att det oavsett förhållandena aldrig är acceptabelt att exploatera, utnyttja, konsumera och döda någon.

– Vi vill inte ha förbättringar utan radikala förändringar där djur ska ha rätten till sitt eget liv fullt ut. Därför förespråkar vi veganism framför vegetarianism, och tomma burar framför större burar, säger Majja Solanas Carlsson.

Köttnationalismens födelsedag: 30 april 1927

2011-03-11T18:44:00.024+01:00

"Djurskyddsnationalismen" eller "köttnationalismen" har ofta diskuterats som ett problem här i bloggen. Ni vet, när problemen med djurhållningen alltid förskjuts någon annanstans, bort från Sverige, bort från de svenska konsumenterna, bort från våra egna tallrikar. Denna ideologiska manöver är ett av de vanligaste sätten att legitimera djurexploateringen här hemma. Genom att placera problemet någon annanstans eller hos någon annan förminskas de moraliska problemen med vad vi själva gör mot icke-mänskliga djur.

Nu tror jag också att jag har hittat fenomenets födelse – i alla fall första gången då ett köttnationalistiskt argument uttryckligen formuleras på den lagstiftande politiska nivån i Sverige.

Den 30 april 1927 debatterade riksdagens första kammare en regeringsproposition om att införa en speciell slaktlag. I den debatten var det tre frågor som speciellt upptog politikernas och den allmänna opinionens intresse: skäktning (dvs. slakt utan bedövning "enligt judisk ritus" som man ofta uttryckte sig), den dansk-amerikanska slaktmetoden (där grisar hissades upp i ena bakbenet och fick halsen avskuren utan bedövning), samt slakt av renar bland den samiska befolkningen (också utan bedövning, vanligen genom stick i nacken eller hjärtat).

Som framgår redan av denna korta lista är det tydligt att de problematiska slaktmetoderna var någon annans. Judarna, samerna, och till viss del den obildade svenska landsbygdsbefolkningen, var de grupper som oftast pekades ut som problem för djurskyddet i tidens slaktdebatter.

Men det är också intressant att den slaktmetod som användes på nästan alla svenska exportslakterier genomgående kallades för "dansk-amerikansk". Visserligen hade metoden tagit sin inspiration från den tidigt industrialiserade slakteri- och köttpackningsbranschen i USA, och den tillämpades redan i stor omfattning i lantbrukslandet Danmark – men jag tror inte att kritikerna höll fast vid denna benämning bara för att förklara metodens härkomst. Beteckningen hjälpte också till att skapa distans, den förvandlade metoden till något främmande, något som inte "hörde hemma" här hos oss – trots att det handlade om svenska företag som hade infört den, nyttjade den och tjänade pengar på den. Även denna slaktmetod var så att säga "någon annans".

Bild från Armours slakteri- och köttpackningsindustri i Chicago, 1896.

Från USA kom inspirationen till de slaktmetoder som de svenska exportslakterierna använde.

Jag får förhoppningsvis återkomma och skriva lite mer om hela denna debatt (och hur den var oproportionerligt fokuserad på sådant som utpekades som icke-svenskt). Här ska jag bara säga något om den "dansk-amerikanska" slaktmetoden som tillämpades på de så kallade "exportslakterierna".

På exportslakterierna dödades grisar för att förvandlas till bacon som såldes framför allt på den engelska marknaden. Men slaktmetoderna var kontroversiella och hade så varit en längre tid. Redan 1887 hade det rests politiska krav på reglering av slaktprocedurerna, och sådana förslag återkom sedan i riksdagen med jämna mellanrum under flera årtionden. Det var dock först 1927 som regeringen kom med en proposition (nr 85) där det föreslogs att större djur skulle bedövas före blodavtappningen (mindre djur kunde halshuggas istället).

Lagförslaget innehöll dock en möjlighet för regeringen att besluta om undantag för just skäktning, renslakt, och den dansk-amerikanska metoden. Det sistnämnda undantaget var en ganska genomskinlig eftergift för den exporterande köttindustrin som fruktade att reformen skulle göra produktionen ineffektiv och leda till ökade kostnader. Branschen hävdade också att köttkvaliteten skulle försämras om blodavtappningen föregicks av bedövning. Allt detta sammantaget skulle göra att svenskt bacon inte skulle kunna stå sig i konkurrensen med framför allt den danska fläskproduktionen.

"Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod"

Mot denna eftergift protesterade högermannen Georg Bissmark (som var borgmästare i Halmstad och skulle bli justitieminister följande år). Bissmark menade att det inte fanns något bevis för att fläskets kvalitet blev sämre vid bedövningsslakt – tvärtom fanns det redan vissa slakterier som hade gått över till sådana metoder. Dessutom, menade Bissmark, var rädslan för att exportmöjligheterna skulle gå förlorade kraftigt överdriven:

Det säges nu här, att även om ingen som helst anledning föreligger att underkänna det fläsk, som erhålles efter bedövningsslaktmetoden, så kan man i alla fall befara en agitation mot sådant fläsk, och folk skulle vara så konservativa, att en dylik agitation hade utsikt att vinna effekt i England. Det förhåller sig dock så, att man där redan förtär kött av djur, som äro slaktade efter bedövningsmetoden. Men dessutom äro såvitt jag vet engelsmännen liksom svenskarna ett starkt djurskyddsvänligt folk, och jag undrar, om det icke äro ren skuggrädsla att tro, att en agitation i England från dansk sida i nämnd riktning skulle hava någon framgång när den totalt saknar alla rimliga skäl. Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: "Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!" Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. Enligt min mening äro farhågorna för vår fläskexport alldeles grundlösa, och man kan snarast anse dem bottna i skuggrädsla.

(Protokoll från sammanträde i riksdagens första kammare,
lördag 30 april 1927, sid. 23, min kursivering.)

Här är det tydligt att djurskyddsargumentet dels kopplades till en nationell djurvänlighet, och dels föreslogs som ett försäljningsargument. Redan 1927 var alltså Bissmark inne i tankebanor som liknar dagens svenska köttnationalism – inte minst synen på djurskydd och djuromsorg som ett av "de svenska mervärdena" som den nationella djurexploaterande industrin kan använda för att konkurrera. Tanken var knappast helt ny och knappast Bissmarks egen; den svenska djurvänligheten hyllades regelbundet av riksdagsmännen redan på 1800-talet. Men så vitt jag vet är detta det första i riksdagskällorna förekommande exemplet på att djurskyddet förvandlas till ett direkt försäljningsargument för svenska djurprodukter. I riksdagspolitisk mening kan vi därför säga att den svenska köttnationalismen föddes för snart 84 år sedan, den 30 april 1927.

(Hur det gick med förslaget? Jo, regeringens proposition om slaktlag föll efter att ha avstyrkts av lagrådet och efter att de båda kamrarna inte kunnat enas. Det var först 1937 som bedövning av större djur blev obligatorisk. Men den historien – som också innehåller en hel del köttnationalism – får vi återkomma till en annan gång.)

Digital bokcirkel om "Jordens Herrar"

2011-01-24T14:01:00.006+01:00

Den mångårige djurrätts- och fredsaktivisten Pelle Strindlund har precis kommit ut med en ny bok betitlad Jordens herrar: Slaveri, djurförtryck och våldets förnekande. Peter Nilsson som är redaktör för Djurens Rätts blogg startar nu en digital bokcirkel för alla som vill läsa boken och diskutera den med andra. Fint initiativ! Läs mer om bokcirkeln här.

Tillägg: Pelle skriver själv om boken här i Sydsvenskan.

Tillägg 2: Idag (4 feb) börjar bokcirkeln! Läs mer på Djurens Rätts blogg.

Folkhögskolekurs om djurrätt

2010-12-16T09:54:00.003+01:00

Det kom ett mail om en djurrättskurs på Kvarnby folkhögskola. Jag lägger ut hela här för den som är intresserad. Sprid gärna vidare.

"I sommar ordnar Kvarnby folkhögskola i samarbete med Djurrättsalliansen en kurs i djurrätt. Anmäl gärna dig själv och tipsa alla andra du känner som kan vara intresserade! Kursen är CSN-berättigad.

Klicka här för mer info om anmälan.

Djuren, industrin och etiken

Är du intresserad av att lära dig mer om hur djurindustrin är uppbyggd i Sverige?
Vill du analysera djurförtrycket och djurskyddslagen utifrån ett filosofiskt och praktiskt perspektiv?
Är du nyfiken på etologi (läran om djurs beteende)?
Vill du diskutera djurrättsrörelsens strategier för framtiden?
Vill du bli bättre på retorik och öva dig på att möta media?
Är du ny inför djuretiken och vill veta mer eller har du varit
djurrättsaktiv ett tag men längtar efter fördjupning?
Då är det här en kurs för dig.

Vi vänder oss till dig som är intresserad av djurrättsfrågor – både ur ett filosofiskt och praktiskt perspektiv. Vi tar upp tongivande filosofier och perspektiv inom fältet, djupdyker in i svenska djurindustrin och dess institutioner, analyserar djurskyddslagen och diskuterar strategier och verktyg för förändring.

Kursen genomförs på fyra veckor (13/6-8/7), varav de tre första på distans. Där varvas intensiva självstudier i form av böcker, artiklar och filmer med diskussioner på Internet. Deltagarna förväntas läsa mycket och löpande föra loggbok över sina reflektioner kring studierna. Den fjärde veckan träffas vi i Malmö för föreläsningar, övningar och diskussioner.

Avgift: 750 kr. I avgiften ingår uppkopierat kursmaterial, utskick och utgifter för inbjudna föreläsare. Under veckan i Malmö ingår frukost och lunch (vegansk) samt eventuellt boende i sovsal."

Föredrag i Uppsala tisdag 14 december

2010-12-12T19:03:00.003+01:00

På tisdag 14 december anordnar Djurrättsalliansen i Uppsala veganfika, och jag ska hålla föredrag på följande tema:

DJURFÖRTRYCK I DJURSKYDDETS NAMN

Vi har aldrig haft mer djurskydd än vi har idag. Ändå utnyttjas fler ickemänskliga djur mer intensivt än någonsin. Hur kommer det sig att djurförtrycket så lätt kan utövas i "djurvänlighetens" namn? Hur går det till när förtrycket görs osynligt? Och vad kan djurrättsrörelsen göra åt det?

Tid: Tisdag 14 december. Föredraget börjar kring kl. 19.00.
Plats: Drabanten, Café Mumrik, Bangårdsgatan 13, Uppsala.
[Facebook-event]

"Jag vill icke här tala om samhällets bildade classer..."

2010-12-08T17:13:00.007+01:00

The Second Stage of Cruelty - Gravering av W. Hogarth, 1751. Bilden föreställer våld mot djur på stadens gator och reflekterade en föreställning om att underklassens råhet och vildhet skulle leda till våld mot både människor och djur om den inte tyglades. Att skydda djur var på så sätt detsamma som att skydda civilisationen (som den uppfattades ur borgerligt perspektiv).

"Jag vill icke här tala om samhällets bildade classer..."

Så lät det i den första djurskyddsmotionen i Sveriges riksdag, framlagd av Nicolaus Torsten Roos i adelsståndet 1844. Jag har skrivit om hur det gick till när Sverige fick sin första djurskyddslag i en artikel som presenterades på en konferens tidigare i år. Artikeln har nu publicerats av Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi. Hela rapporten kan laddas ner här. Mitt bidrag finns på sid. 49-64.

Abstract
This article deals with the debates over animal protection in the Swedish riksdag of estates 1844-1858. The focus is on the political problem representation: What or whom was considered the cause of animal cruelty? From the standpoint of post-Marxist discourse theory and Lacanian psychoanalysis, the article offers an interpretation of the mid-nineteenth debates as attempts to depoliticize speciesist norms and uphold social control. This was done by pointing out certain groups from the lower classes as typical perpetrators of animal cruelty. At the same time the vast bulk of animal use exercised by society in general was elided from view, rendering systematic animal exploitation invisible and beyond political critique.

Veganbloggspepp

2010-12-06T13:05:00.003+01:00

Nu ska årets svenska veganblogg utses, det har Veganmage bestämt. Fint initiativ! Gå in på Årets veganblogg och kolla alla grymma bloggare som dagligen matar ut fantastiska recept. Och rösta på din favorit!

(Ja, man kan rösta på min blogg också, men gör inte det. Jag sitter ju bara och allmänfilosoferar om djurfrågor. Skicka peppet till någon som fixar veganmat åt massorna istället!)

Why We Love Dogs, Eat Pigs, and Wear Cows: An Introduction to Carnism

2010-11-11T10:20:00.003+01:00

Det här är en kort trailer för Melanie Joys bok med ovanstående titel. Den handlar om vad Joy kallar "carnism", alltså "köttismen" - den ideologi som får oss att ta köttätandet för något självklart och okontroversiellt. Hon uttrycker själv hur carnismen funkar i en talande mening:

"Det slog mig aldrig hur bisarrt det var att jag ägnade mer tid åt att fundera på vilken tandkräm jag skulle köpa än på vilka djur det var jag åt, och varför."

Vårt förhållande till laktovegetarianerna

2010-11-01T10:24:00.006+01:00

Mitt tidigare inlägg om att lakto-ovo-vegetarism dödar djur fick plötsligt kring 2000 besökare på en vecka - mycket mer än något annat jag skrivit på bloggen. Så här på internationella vegandagen 1 november kan det kanske vara passande att ta upp frågan igen, fast den här gången i historisk belysning. För det är ju ingen ny debatt.

Här nedan återger jag ett par stycken ur det första numret av The Vegan News, ett nyhetsbrev för brittiska "non-dairy vegetarians" som blev grunden till The Vegan Society. Nyhetsbrevet är från november 1944 och fyller alltså i dagarna 66 år. Här föreslog Donald Watson begreppet "vegan" som en ny, positiv beteckning på människor som inte konsumerar djurprodukter. Dessutom försökte han reda ut förhållandet mellan veganism och laktovegetarism. Rolig läsning tycker jag.

WANTED - A NAME
We should all consider carefully what our Group, and our magazine, and ourselves, shall be called. 'Non-dairy' has become established as a generally understood colloquialism, but like 'non-lacto' it is too negative. Moreover it does not imply that we are opposed to the use of eggs as food. We need a name that suggests what we do eat, and if possible one that conveys the idea that even with all animal foods taboo, Nature still offers us a bewildering assortment from which to choose. 'Vegetarian' and 'Fruitarian' are already associated with societies that allow the 'fruits'(!) of cows and fowls, therefore it seems we must make a new and appropriate word. As this first issue of our periodical had to be named, I have used the title "The Vegan News". Should we adopt this, our diet will soon become known as a VEGAN diet, and we should aspire to the rank of VEGANS. Members' suggestions will be welcomed. The virtue of having a short title is best known to those of us who, as secretaries of vegetarian societies have to type or write the word vegetarian thousands of times a year.
OUR RELATIONS WITH THE LACTO-VEGETARIANS
The object of our Group is to state a case for a reform that we think is moral, safe and logical. In doing so we shall, of course, say strongly why we condemn the use of dairy produce and eggs. In return we shall expect to be criticised. It will be no concern of ours if we fail to convert others, but we do think it should concern them if, deep in their hearts, they know we are right. In any case, there need be no animosity between ourselves and the 'lactos'. We all accept that lacto-vegetarianism has a well appointed place in dietary evolution, and for this reason several of us spend a great deal of our time working for the lacto-vegetarian Cause. During recent years the two national vegetarian societies have devoted much space in their magazines to this question of the use of dairy product, and we have every reason to believe they will attach importance to our work and occasionally report on it. (Before forming the Group, the suggestion was made to The Vegetarian Society that such a Section be formed as part of the Society. The suggestion was considered sympathetically by the Committee, who decided that the full energies of the Society must continue to be applied to the task of abolishing flesh-eating, and that any such Group would, therefore, be freer to act as an independent body.) The need to prove that it is possible to thrive without dairy produce is, of course, far too important for any lacto-vegetarian to ignore. To resign oneself to lacto-vegetarianism as a satisfactory solution to the diet problem is to accept a sequence of horrible farmyard and slaughter-house incidents as part of an inevitable Divine Plan. Need it be added that it would imply too accepting the spectacle of a grown man attached to the udder of a cow as a dignified and rational intention on the part of Nature!

Without making any claims to self-righteousness, we feel in a strong position to criticise lacto-vegetarianism, because the worst we can say will be but a repetition of criticism we have already levelled against ourselves. Therefore we shall express the Truth as we see it and feel it, and though our friends the lacto-vegetarians may reject our ideas if they wish, we hope they will not reject us for stating them.

Djuren i Tredje riket

2010-10-25T18:30:00.013+02:00

Recension av Boria Sax (2000): Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats, and the Holocaust. London & New York: Continuum. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, nr 5/01. Observera att texten är nästan tio år gammal. Därav de många hänvisningarna till olika ekofascistiska strömningar som kanske var mer aktuella när texten skrevs. Detta gör dock inte boken i sig mindre läsvärd idag.

Nazismens förhållande till djur har under många år varit en het och omdebatterad fråga. Hitler själv levde delvis vegetariskt, liksom Heinrich Himmler. Den tyska djurskyddslagen från 1933 brukar ibland föras fram som ett exempel på hur förakt för människor ligger på lut för ett samhälle som värnar om djur. Hur ska man egentligen se på "Tredje rikets" kombination av djurskydd och judeutrotning? Vilken roll spelade djuren i den nazistiska ideologin? Dessa frågor diskuteras utförligt i historikern Boria Sax bok Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats and the Holocaust.

Nazismens genombrott i Tyskland under 1930-talet kan inte ses enbart som en följd av fascismens politiska idéer. Av avgörande betydelse var också de extrema biologiska rasdoktriner som florerade vid samma tid. Dessa idéer utövade en förvånansvärt stark tjusningskraft på intellektuella över hela kontinenten, men det var i Tyskland som de tog sig sina mest drastiska uttryck.

För den som vill förstå nazismens uppkomst är det därför viktigt att studera de bakomliggande intellektuella och kulturella strömningar som utgjorde grogrunden för detta elakartade rastänkande. Också den som oroas av elitistiska och antihumanistiska drag i den samtida miljödebatten bör - även om man inte ska överdriva de historiska parallellerna - finna det ideologiska förspelet till det Tredje rikets teknokratiska barbari av stort intresse.

Völkisch-rörelsen och antisemitismen

Nationalsocialismens biologistiska idéer har sina rötter i det tidiga 1800-talets märkliga mixtur av naturalism och nationalism, tillblandad med generösa doser av upplysningskritisk irrationalism. Ur den romantiska epokens nationalnostalgiska stämningar, med dess längtan efter det "naturliga" och "autentiska", föddes en stark social strömning som förenade agrarromantik med etnocentrisk populism och naturmysticism. Denna ideologiska tendens och rörelse kom att få beteckningen Völkisch (ungefär "av folket").

Rörelsen var främst en reaktion mot de sociala problem som uppkom i samband med industrikapitalismens genombrott och Tysklands nationella enande. Men i stället för att lokalisera problemens källa i det ekonomiska systemet eller i den nya politiska ordningen, pekade rörelsen istället ut rationalismen, urbaniseringen och kosmopolitismen som de främsta hoten mot samhällets välgång.

Denna problemformulering var emellertid inte godtycklig. Tvärtom väckte de utpekade fenomenen starka associationer till ett klassiskt hatobjekt för Tysklands bönder och medelklass, nämligen judarna. De växande samhällsproblemen skylldes allt oftare på de "främmande" och "nationslösa" judiska elementen som antogs sakna band till och känsla för den germanska jorden.

Som motvikt till den destruktiva ordning som de menade hade tvingats på tyskarna genom judarnas hemliga konspiration, förkunnade Völkisch-rörelsen ett återvändande till lantlivets enkelhet och naturliga harmoni. Den tyske bonden antogs ha en speciell koppling till den fosterländska jorden. Det nazistiska slagordet Blut und Boden, "blod och jord", kan spåras tillbaka till dessa idéer.

Ekologi och socialdarwinism

1867 myntades begreppet "ekologi" av den tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel, som ett namn på studiet av organismernas förhållande till deras omgivning. Haeckel var den ledande förespråkaren för Darwins teorier i Tyskland. I hans tappning kom dock ekologin och den evolutionära biologin att genomsyras av en vulgär socialdarwinism. Haeckel trodde på den nordiska rasens överlägsenhet och förespråkade strikt rashygien. I sin egenskap av fanatisk nationalist och antisemit kom han att bli en viktig "vetenskaplig" härold för den tyska rasismen och imperialismen.

Genom Haeckel och hans lärljungar kom ekologin som vetenskap redan från början att bindas upp i ett oerhört reaktionärt politiskt ramverk. Ett säreget ideologiskt komplex byggdes upp kring denna förening av ekologiska idéer och en auktoritär samhällssyn. Dess främsta karaktärsdrag var ett direkt överförande av biologiska kategorier på det mänskliga samhället, ofta under åberopande av "naturens lag" eller "naturens ordning".

Romantikens metafysik sammankopplades med darwinistiskt tankegods på ett sätt som underminerade upplysningstidens universalism och ersatte den med simpla slagord och förenklade motiv som hyllade "kampen för tillvaron" och "den starkes överlevnad". Konkurrens, naturligt urval, rovdjursbeteende och förakt för svaghet upphöjdes till samhällsgrundande värden. Det är mot denna bakgrund man bör se den bayerske naziministern Hans Schemms kända uttalande om att "nationalsocialism är tillämpad biologi".

Nazismens djurkult

En historiker har liknat Völkisch-rörelsen vid en "förgiftad intellektuell bäck som grumlats genom århundraden av hat, fördomar, stereotyper, vidskepligheter och förvridning av verkligheten". Det är förvisso en god sammanfattning av den nationalsocialistiska vetenskapens ideologiska bakgrund. Men för en fördjupad förståelse av denna bakgrund räcker det inte med en studie av dess allmänna filosofiska principer. Vi vill också veta hur dess idéer och mentaliteter manifesterade sig i praktiken. I boken Animals in the Third Reich. Pets, Scapegoats, and the Holocaust har historikern Boria Sax tagit sig för att studera just en sådan praktisk aspekt av bakgrunden till nazismen och Förintelsen, nämligen den nazistiska kulten av djur.

Här föreligger en paradox. Å ena sidan värderade de ledande nazisterna bevisligen många djur och djurarter väldigt högt. Strax efter maktövertagandet 1933 genomförde man till exempel en mycket progressiv djurskyddslagstiftning som omfattade både tama och vilda djur. Å andra sidan var nazisterna helt besatta av idén om att utrota alla "biologiskt underlägsna" människor. Hur ska vi förstå denna motsägelsefulla kombination av beskyddstänkande och total likgiltighet inför massivt lidande? Sax menar att en del av lösningen kan sökas i nazisternas syn på djur.

Djur som metaforer

Förhållandet mellan människor och djur är ett återkommande tema inom konst, litteratur, religion och filosofi i alla kulturer. Själva språket - utan vilket vi varken skulle kunna tolka eller beskriva världen - är laddat med metaforer från djurriket, både positiva och negativa, som ger ett kulturbundet symboliskt djup åt vår kommunikation.

En stor del av Sax' bok ägnas åt att utforska dessa metaforer och hur de kom att gynna nazismens ohyggliga syften. Sax tar sin utgångspunkt i nazisternas fascination för rovdjur, och går vidare med att studera deras syn på apor, lamm, svin, vargar, hundar och hästar. I varje avsnitt försöker författaren visa hur attityderna mot djuren i fråga (mer eller mindre) bidrog till att förverkliga kriget och judeutrotningen.

Nazisternas tendens att uppfatta både naturen och samhället som en arena för skoningslös biologisk överlevnadskamp ledde dem att identifiera sig själva med rovdjuren. De ville gärna se sig själva som blonda bestar som dödade utan ånger och utan att begränsas av den underlägsna "flockens" moral. Hitler själv menade att målet med ungdomens uppfostran var att "det fria och magnifika rovdjuret åter skall glimta i deras ögon". Föreställningen om "rovdjuret människan" stöddes också av tidens vetenskap som ofta idealiserade rovdjurens karaktärsdrag. Den nazistiske naturforskaren och nobelpristagaren Konrad Lorenz menade exempelvis att rovdjuren hade en särskilt hög moral, eftersom de - trots att de var utrustade med formidabla naturliga vapen - alltid avstod från att döda sina artfränder i konfliktsituationer

Nazismen och vegetarismen

En självmotsägelse i detta sammanhang är den utbredda vegetarismen hos flera ledande nazister. Hitler levde själv tidvis vegetariskt, och om man får tro ett brev från Joseph Goebbels tycks Führern mot slutet av sitt liv ha blivit allt mer övertygad om att detta var riktigt. Heinrich Himmler, som var influerad av buddhismen, lär till och med ha påbjudit obligatorisk vegetarisk föda för samtliga höga SS-ledare. Men hur gick detta grönsakstuggande ihop med rovdjursidealet?

Sax menar att vegetarismen i sammanhanget förmodligen hade en helt annan funktion än att skona djuren. Frivilligt avståndstagande från kött har traditionellt varit ett sätt att markera hög status, eftersom det genom historien enbart varit de rika som haft råd med kött. Även för nazisterna kunde vegetarism vara ett sätt att avgränsa det aristokratiska elitskiktet från den gemena massan. Denna hypotes styrks också av att ledarna aldrig förespråkade vegetarism offentligt. Rovdjursidealet bör alltså i första hand uppfattas i symbolisk och kollektiv bemärkelse - det tyska folket sågs som ett enda stort rovdjur som jagade på instinkt.

Instinkternas urartning

Instinkten, den naturliga impulsen till handling, var av central betydelse i den nazistiska föreställningsvärlden. De föreställde sig ofta det borgerliga samhället som en flock av tämjda djur, som för var dag förlorade mer av sina naturliga instinkter. Civilisationen gav människan ett liv i trygg fångenskap där det naturliga urvalet slutat verka. Den germanska rasen hade därför börjat degenerera, precis som de feta tamgrisarna påstods ha degenererat från de stolta vildsvinen. Det bästa medlet att motverka den kulturella dekadansen (dit även den borgerliga demokratin räknades) antogs vara det militära livet, som fostrade till mod, aggressivitet och disciplin.

Dessa militära ideal projicerades på rovdjuren, och särskilt på vargen och hunden som antogs förkroppsliga sådana nazistiska "dygder" som blind lojalitet, hierarki, aggressivitet, mod, lydnad, och ibland ren grymhet. Hitlers eget kodnamn var talande nog "Vargen" och hans högkvarter kallades "vargens håla". Även hästen - så växtätare den är - bar av tradition med sig kraftfulla militära och heroiska associationer. Många naziledare lät också avbilda sig på ryggen av sina fyrfota krigskamrater. (Hästar offrades för övrigt i miljontal i kriget där de tjänstgjorde som transportdjur i oländig terräng. En stor del av dem slutade förmodligen sina dagar i de utsvultna soldaternas soppkök.)

Nazisterna strävade efter att övervinna den förklenande civilisationens negativa inverkan på rasen. Här tog man på ett tydligt sätt inspiration från djurvärlden. Schäfern, en hundras som avlats fram kring sekelskiftet 1900 i syfte att återskapa den "germanska urhunden", blev en förebild till nazisternas försök att genom rashygien återskapa den "ursprungliga" ariska rasen. "Rasrena" hundar associerades med den stolta nazistiska aristokratin, medan blandrashundar sågs som degenererade produkter av "fri kärlek" (ett utpräglat "bolsjevikiskt" beteende enligt en av Ernst Haeckels lärljungar!).

Djuravel och utrotningspolitik

Judar och icke-vita betraktades som genetiskt undermåliga varelser. De associerades regelbundet med apor, enligt föreställningen om att de stod flera trappsteg längre ner på den evolutionära skalan. Homosexuella och psykiskt sjuka utpekades också som genetiskt defekta och därmed oönskade. En påstådd ökning av brottslighet och ärftliga sjukdomar användes också som "bevis" för rasens pågående utarmning. Man kunde dock inte vänta sig att alla dessa odugliga individer skulle dö ut av sig själva. Genom utrotningspolitiken avsåg man alltså att påskynda naturens egen gång.

Paralleller drogs ofta mellan statskonst och boskapsskötsel. Heinrich Himmler hade själv varit kycklingfarmare och drömde om överföra sina avelserfarenheter på människor. Att styra samhället handlade huvudsakligen om att skapa en livskraftig människoras, eller för den delen en helt ny art. (Liksom idag, påpekar Sax, var det de rasrena exemplaren som vann utställningspriserna, medan de med sämre stamtavlor övergavs eller avlivades.)

De nazistiska biologerna såg naturen och samhället som en organisk hierarki, där arten eller rasen betydde allt och individen ingenting. Denna föreställning ledde med tiden till en radikal "medikalisering" av alla sociala, etiska och politiska frågor. Om alla varelser egentligen var delar av en större organism - vad skulle man då göra om den organismen blev sjuk?

Den medicinska erfarenheten visade att sjukdomar orsakades av oönskade mikroorganismer, ofta betecknade som parasiter. Samma sak antogs gälla för samhället, där mänskliga "parasiter" pekades ut efter kriterier som ras och religion. Precis som läkarna bekämpade infektioner i människokroppen ville nazisterna bekämpa sjukdomar i den kollektiva organismen. Nazisten och läkaren Fritz Klein uttryckte det hela så här: "Visst är jag en läkare och vill skydda liv, och av respekt för människolivet är jag villig att amputera en lem med kallbrand från den sjuka kroppen. Juden är en lem med kallbrand på människosläktets kropp." Vetenskapens retorik ställdes på detta sätt i tjänst hos nazismens mystiska teknokrati.

Djurskydd och teknokrati

De teknokratiska motiven var också vägledande när det gällde djurskyddets utformning. Även om djurskyddslagen från 1933 hade en radikal yta - den byggde till exempel på tanken att djuren skulle skyddas för sin egen skull och inte för människans - menar Sax att lagen främst var ett kontrollverktyg för den totalitära staten. Lagen, som översatts i sin helhet i Sax' bok, var besvärande glädjelös. Den krävde förvisso att djur i möjligaste mån skulle besparas smärta, men gav knappast några rekommendationer om djurens tillvaro och välbefinnande i övrigt. Enligt Sax bör detta ses i ljuset av att den nazistiska regimen motarbetade alla känslosamma band mellan individer. Den enda lojalitet folk skulle känna var den mot staten och nationen. Djurskyddslagen avslöjar samma tendens i sin ovilja att individualisera djuren.

Nazismens biologistiska sensibiliteter undergrävde förmodligen också lagens bokstav. Den starka betoningen av evolutionär kontinuitet mellan djur och människor ledde till exempel till ett ökat utnyttjande av djur i försök, menar Sax. Lagen var också ett sätt att suga upp de hundratals tyska djurskyddsföreningarna och ställa dem under direkt statlig kontroll. Inrikesministern fick rätt att upplösa alla djurskyddsorganisationer som inte underkastade sig statens Reichstierschutzbund - ungefär "Statliga djurskyddsförbundet".

Makt över liv och död

Sax' slutsatser är inspirerade av den franske filosofen Michel Foucaults idéer om makt. Enligt Foucault handlar makt på samhällets ideologiska nivå om möjligheten att formulera problemen och bestämma villkoren för hur de ska diskuteras. I sin berömda studie av sexualmoralens historia hävdade han till exempel att det viktorianska 1800-talet inte alls var en tid av undertryckt sexualitet. Däremot var det en tid när eliter som läkare, biologer, politiker, socialarbetare m. fl. grupper utsträckte sitt inflytande över kroppen och sexualiteten genom att omge dessa med mystifierande vokabulärer och tekniska ritualer. Detta teknokratiska herravälde ledde till ett uppmärksammande av sexualiteten som aldrig förr - paradoxalt nog samtidigt som det kraftigt begränsade all oreglerad diskussion av sexualiteten.

Ett likartat förhållande gällde nazisternas förhållande till djuren, menar Sax. Precis som herraväldet över sexualiteten administrerades av samhälls- och naturvetenskapsmännen, så var nazismens herravälde över djuren och naturen beroende av ekologernas, zoologernas och andra specialisters medverkan. Den nazistiska fixeringen vid makt drev den teknokratiska kontrollen till extrema proportioner. Det yttersta uttrycket för denna besatthet var den totalitära statens anspråk på att ha all makt över födelse, liv och död under sin jurisdiktion. Denna allmakt hade nästan uppnåtts i fallet med tamdjuren, en centraliserad kontroll som - trots att den gick under humanitär flagg - utsträcktes ytterligare genom 1933 års djurskyddslagstiftning. Samtidigt upplöstes gränserna mellan människor och djur av den nazistiska biologin, vilket öppnade för ett utvidgande av samma kontrolltekniker till människor.

Nazisternas brutalitet var ett sätt att efterlikna naturen - eller snarare det de själva tolkade som "naturligt". De identifierade sig med naturkrafterna och trodde att de skyndade på evolutionen genom sina utrotningsprogram och dödsläger. Nazisterna hyllade de vilda instinkterna och de såg de stora rovdjuren som kraftfulla symboler för detta ideal. De jämförde sig själva med rovdjur och sina offer med bytesdjuren i naturen. På så sätt kunde de försvara att de dödade utan ånger. Med samma hänvisning till naturens lagar försökte nazisterna utsträcka sin makt till att omfatta en medveten styrning av själva evolutionen, genom en total kontroll av både människor och djur.

Inget isolerat fenomen

Bakom Sax' bok ligger uppenbarligen en mycket stor beläsenhet och den är fullspäckad av kreativa infall och lärda associationer. Ibland tänjer författarens historiska associationsförmåga dock kanske lite väl mycket på gränserna. När Sax exempelvis utan egentlig problematisering försöker överföra forntida judiska föreställningar om blodsoffrets betydelse till det europeiska trettiotalets verklighet känns resonemanget tämligen ansträngt.

På det hela taget presterar dock Sax en spännande analys av ett ämne som annars kan vara oerhört förvirrande. Den viktigaste och mest provokativa lärdomen som boken ger är dock följande. Den mentalitet som gjorde det möjligt för nazisterna att vara barmhärtiga mot djur och samtidigt outsägligt grymma mot människor, var enligt Sax bara ett extremt uttryck för tendenser som funnits i västvärldens kultur sedan den moderna tidens början.

Nazismen är inget isolerat fenomen utan bör ses som uttryck för en bredare tidsanda där modernitet och upplysning utmanades av en ström av pastorala och romantiska ideal med starkt reaktionära förtecken. Som vi vet återfanns liknande attityder över hela Europa vid denna tid (inte minst i Sveriges omtalade steriliseringsprogram). Det unika med nazismen var enligt Sax helt enkelt att "kombinationen av romanticism och teknokratisk brutalitet där [...] upphöjdes till karikatyrens nivå".

Ekofascism idag

Det mest skrämmande i detta sammanhang är de idémässiga likheter som kan skönjas mellan Hitlers rasrena biokrati och många av de rörelser som idag gärna uppträder med en "grön" patina. Flera nyfascistiska grupper har under 1990-talet börjat betona miljö- och djurfrågor och de talar allt oftare i ekologiska termer. Dessutom finns det både inom den traditionella miljörörelsen och inom den blomstrande New Age-rörelsen klara antihumanistiska strömningar. Det som förenar dessa grupper är att ekologiska teman - medvetet eller ej - används som alibin för socialt reaktionära syften. Samma biocentriska, malthusianska och intuitionistiska idéer som betraktas som harmlösa New Age-påfund i större delen av västvärlden håller i dagens Tyskland på att flätas samman till en ideologisk plattform för en ny ekofascistisk rörelse.

Erfarenheterna av nazismen ger oss skarpa varningar för missbruk av det ekologiska tänkandet. För att dess politik inte ska urarta i reaktion eller i värsta fall ren fascism måste den ekologiska rörelsen sätta de sociala problemen i fokus för sin analys. Med andra ord måste man anstränga sig för att sätta in den ekologiska krisen i dess sociala sammanhang. Det är genom att studera samhällets institutioner, dess grundläggande organisering och inte minst dess maktfördelning som man kan börja skönja den verkliga bakgrunden till denna kris.

De ekologiska problemen beror nämligen inte i första hand på teknologin, vetenskapen eller den "mänskliga naturen". De har i själva verket sina rötter i ett irrationellt och antihumanistiskt sätt att organisera samhället. Framför allt handlar det om ett ekonomiskt system baserat på profitbehov och ständig tillväxt, där människorna oundvikligen tvingas i konflikt med varandra som härskare, undersåtar och ständiga konkurrenter.

Mysticistiska och biologistiska förklaringsmodeller fördunklar bara de verkliga sociala orsakerna till miljöförstöring och djurplågeri, och öppnar på så sätt vägen för irrationella och politiskt reaktionära stämningar.

Tolkningen av naturliga fenomen måste alltid göras med förstånd, eftersom de kan komma att tjäna mycket onda syften. Utvecklingen av ett rationellt och humanistiskt förhållningssätt till naturen är därför av högsta prioritet för miljö- och alternativrörelserna, inklusive djurrättsrörelsen. Ty historien lär oss entydigt att där förnuftet sover, där vaknar odjuren.

Tårttricket och djurens rättigheter

2010-10-23T18:45:00.006+02:00

Recension av Mark Rowlands, Animals Like Us. London & New York: Verso Books, 2002. Tidigare publicerad i tidningen Djurens Rätt 2003.

En teori om rättvisa

Ett av de äldsta knepen inom barnuppfostran måste vara tårttricket. Ni vet när man låter det barn som skär upp tårtan på kalaset välja bit sist. Det är då nästan bombsäkert att barnet kommer att skära tårtan i precis lika stora bitar, eftersom hon eller han inte vill bli missgynnad i fördelningen.

Tanken med tårttricket är förstås att barnet ska lära sig förstå vikten av att dela med sig, och att dessutom behandla andra som hon eller han själv vill bli behandlad. Pedagogiken är enkel men effektiv.

Vad har nu detta med moralfilosofi och djurs rättigheter att göra? Jo, ganska mycket faktiskt. Detta framgår om vi lämnar barnkalasen bakom oss och tar oss an en mycket större rättvisefråga, nämligen frågan om vad som är ett rättvist samhälle. Att svara på den frågan känns kanske som en enorm och övermäktig uppgift. Men tro det eller ej – tårttricket kan hjälpa oss en bra bit på väg mot lösningen även här!

Detta är åtminstone den slutsats man kan dra om man tillåter sig en lite vanvördig tolkning av den kände filosofen John Rawls lika berömda bok En teori om rättvisa från 1971. Rawls bok handlar förstås inte om tårtkalas, men hans tankar om vad som är rättvis fördelning är ungefär densamma som i vårt experiment med barnuppfostran.

Bakom okunnighetens slöja

Poängen med tårttricket är att barnet som skär upp tårtan, låt oss kalla henne Marta, inte vet vilken tårtbit hon kommer att få. Alla andra barn på kalaset får ju välja bit först. Om Marta väljer att fördela tårtan väldigt ojämnt är risken stor att hon får den minsta biten när alla andra har tagit för sig. Därför ligger det i Martas eget intresse att tårtfördelningen på kalaset är någorlunda jämn. Okunnigheten om vilken bit hon kommer att få gör att Marta agerar opartiskt – hon tar i sitt tårtskärande inte parti för någon av kalasets deltagare, inte ens sig själv.

När vi frågar oss vad som är ett rättvist samhälle bör vi enligt John Rawls försätta oss i en situation som liknar Martas. Vi kan ju inte bara dra till med vilka samhälleliga rättviseregler som helst, bara för att vi själva råkar gilla dem. Nej, vi måste vara opartiska om vårt filosoferande ska bli trovärdigt. Och för att opartiskt kunna utvärdera samhällets ordning och ta ställning till vilka moraliska regler som är de mest rättvisa, bör vi låtsas att vi är okunniga – och då inte bara om vilken tårtbit vi kommer att få, utan om allt som rör vår position i samhället.

Vi kan förtydliga vad det handlar om: Tänk dig att du får i uppgift att bestämma de grundläggande reglerna för ett framtida samhälle. Du får fritt utforma de principer efter vilka rikedom, makt och resurser ska fördelas. Du får också bestämma vilka grundläggande moraliska värderingar som ska styra samhället.

Vad du däremot inte får veta är vem du själv kommer att vara i det samhälle du utformar. Du har ingen aning om ditt namn, din klasstillhörighet, ditt kön, din hudfärg, din utbildning eller din ålder i det nya samhället. Allt detta döljs bakom en ”slöja av okunnighet”. Det enda du vet är att du kommer att bli någon av samhällets invånare.

Här befinner du dig plötsligt i en situation där du, i likhet med Marta, riskerar att dra det kortaste strået. Du får välja hur fördelningen i samhället ska se ut, men du vet inte på förhand vilken lott som blir din. Rawls grundidé är att rationella val som fattas bakom i denna ”ursprungsposition” blir mer rättvisa än om vi skulle välja utifrån våra verkliga egenskaper.

Om du till exempel vet att du kommer att bli väldigt rik i det framtida samhället så skulle du kunna välja regler och värderingar som gynnar väldigt rika personer. Men bakom ”okunnighetens slöja” vore det oklokt av dig att välja en sådan ordning, eftersom chansen finns att du istället blir helt utblottad och tvingas framleva dina dagar som ett mänskligt vrak på gatan i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor.

Okunnighet ger jämlikhet

Det troliga är, enligt Rawls, att de principer du skulle välja bakom okunnighetens slöja skulle vara sådana som gör samhället relativt jämlikt. Vissa avvikelser från jämlikheten skulle kunna accepteras, till exempel sådana som gör samhällsekonomin mer effektiv. Men sådana ojämlikheter måste ändå begränsas, menar Rawls, och de kan bara accepteras om de tydligt förbättrar förhållandena för de sämst ställda i samhället. Många uttolkare av Rawls filosofi har därför betecknat honom som anhängare av någon sorts socialliberal ”välfärdsstat”.

Kritik mot Rawls teori har också kommit från många håll. Men i de flesta fall har kritiken inte gällt själva grundprincipen, utan snarare Rawls tillämpning av den. Till exempel har många kvinnoforskare och feministiska filosofer anmärkt på att Rawls tar dagens familjestrukturer för givna och inte ifrågasätter varför kvinnor ofta tvingas leva i ett beroendeförhållande till män. Om Rawls verkligen menade allvar med sin opartiskhet skulle hans rättviseargument även förlägga de framtida familjestrukturerna bakom okunnighetens slöja, har det sagts. Och det verkar ju rimligt. (I själva verket kanske denna kritik mest visar på styrkan i Rawls argument – om Rawls själv misslyckats med att se hur han gynnats av att vara en vit man och firad akademiker, då finns det väl bara ännu större anledning att stärka kraven på självkritik och opartiskhet i moralfilosofin?)

Vilken art skulle du helst bli?

Det finns ytterligare en sådan blind fläck i Rawls filosofi som förtjänar kritik. Det gäller de andra djuren på den här planeten. Rawls själv har bara halvhjärtat tagit sig an frågan om djurens moraliska värde, men faktum är att hans egen rättviseteori borde ge djuren ett oerhört starkt moraliskt skydd om den bara tillämpades konsekvent.

Detta ämne har diskuterats av djurrättsligt lagda tänkare förut, men aldrig så systematiskt som filosofen Mark Rowlands gör i boken Animals Like Us. Rowlands ställer helt enkelt frågan huruvida vi skulle acceptera dagens behandling av djur eller inte, om vi såg den ur ett opartiskt rättviseperspektiv.

Hur skulle då det gå till? Jo, tänk dig att du återigen befinner dig bakom den där slöjan av okunnighet. Precis som i exemplet ovan vet du inget om dina framtida egenskaper. Men du vet heller inget om din framtida arttillhörighet. Du kanske blir en kvinna eller en man i det nya samhället, men du kan också bli en råtta eller en ko eller något annat djur. Detta är ingen orimlig tanke. Även många andra djur är medvetna varelser med starka behov och intressen, så varför skulle inte deras upplevelser vägas in i vår strävan efter rättvisa?

Bakom okunnighetens slöja måste du ta ställning till denna fråga. Skulle du välja att utforma en värld som den vi har idag, där ofattbara femtio miljarder djur dödas för mat varje år, och där över hundra miljoner djur varje år dödas i olika typer av experiment? Chansen skulle ju vara mycket stor att du kommer att bli något av dessa djur i det framtida samhället.

Som Rowlands skriver: ”Det rationella valet är att maximera dina potentiella vinster och minimera dina potentiella förluster oavsett vem du skulle råka bli.” Om du inte råkar vara komplett galen och gillar idén om att bli uppfödd och dödad på det sätt som vi människor idag föder upp och dödar djur, så skulle det vara högst irrationellt av dig att välja en sådan ordning. Av detta följer att våra moraliska regler inte borde tillåta en sådan behandling av djur.

Köttätande och rättvisa

Vi kan ta människors köttätande som ett mer konkret exempel. Kan det vara försvarbart att döda djur för att äta dem? I den opartiska ursprungspositionen måste vi fråga oss vilka värden det är som står på spel och utifrån detta fatta ett rationellt val – utan att veta vem vi kommer att bli i det kommande samhället.

Vad står då på spel?

Ja, om du blir människa kan du förstås dra viss nytta av köttätandet. Ingen kan förneka att kött från djur (i måttliga mängder) är näringsrik föda, och många finner det också välsmakande. Å andra sidan är det inte nödvändigt för dig att äta kött. Det bevisas om inte annat så av de många miljoner vegetarianer som lever i högönsklig välmåga över hela världen, och som funnit helt andra favoriträtter att kittla sina smaklökar med. Ditt intresse av att äta kött kan med andra ord inte anses vara livsviktigt på något sätt.

Men om du istället skulle råka bli ett av de djur som människor äter? Ja, då blir situationen en helt annan.

Låt oss säga att du blir en av de cirka åttio miljoner kycklingar som varje år föds upp och dödas i Sverige. Då kan du se fram emot ett liv på ungefär trettiofem dagar, som regel i hård trängsel bland tusentals andra kycklingar i en stinkande hangar utan dagsljus. Din sönderavlade kropp kommer att växa så snabbt att dina ben blir deformerade och till slut knappt orkar bära din egen tyngd. När du försöker vila har du inget annat val än att lägga dig i din och dina artfränders egen avföring, en frätande ammoniakbemängd sörja som ger dig blåsor och sår på kroppen. När denna tillvaro lider mot sitt slut fångas du in av en gummihandsförsedd maskin som sveper fram över golvet och packar dig i en transportlåda tillsammans med dussintals andra vettskrämda fåglar. I denna hantering bryter flera miljoner fåglar sina vingar eller ben varje år, och många krossas helt och hållet av maskinerna. Sedan bär det av till slakteriet, där du levande hängs upp i fötterna på ett löpande band. I bästa fall förlorar du medvetandet när ditt huvud släpas genom en strömförande vattenbalja. Om inte möts din hals av den roterande maskinkniven medan du är fullt medveten, och du får förblöda till döds.

Så ser den bistra verkligheten ut för miljontals medvetna, kännande, upplevande individer. Närmare tre kycklingar i sekunden ”processas” på detta sätt i Sverige, dygnet runt, året om.

I den opartiska ursprungspositionen är du tvungen att välja om du vill ha en värld där kycklingar och andra djur behandlas på detta sätt. Är det ett särskilt svårt val? Om du avvisar djurfabrikerna och köttätandet är ju det mesta du kan förlora vissa smakupplevelser (om du blir en människa). Om du å andra sidan skulle råka bli en kyckling kan du verkligen skatta dig lycklig för att du slipper denna behandling.

Hur många stekar är livet värt?

Egentligen är det inte brydsammare än idén att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad. ”När allt kommer omkring – hur många ’medium rare’-stekar skulle du byta mot ditt liv och din frihet?”, frågar Rowlands.

Om Gud eller någon annan kom fram till dig och sade: ’Jag ger dig vilka njutbara smakupplevelser som helst, bara du går med på att bli dödad på det sätt som människor idag dödar kor, eller grisar, eller får, eller kycklingar.’ Skulle du gå med på det? Jag trodde väl inte det. Smakupplevelser i all ära, men de är inte värda att dö på det sättet.

Kanske verkar detta perspektiv oväntat radikalt för många läsare. Måste vi verkligen bli veganer för att vara rättvisa? Men logiken i resonemanget är stark, och Rowlands gör ett grundligt jobb med att bemöta tänkbara invändningar. Den som känner sig provocerad av påståendet bör betänka att vanans makt är stor, och den förblindar ofta genom att inympa oss med fördomsfulla antaganden. Den som vill tänka fritt borde kanske tacka för de tankevändningar som Rowlands erbjuder, snarare än att reflexmässigt slå bakut.

Mycket annat talar för övrigt för Rowlands bok. Den är pedagogiskt skriven, snyggt formgiven, och innehåller en för filosofiska verk ovanligt hög grad av humor. Boken förtjänar därför att åtminstone bli lika uppmärksammad som föregångaren Rawls arbeten.

Men det viktiga är givetvis inte Rowlands akademiska berömmelse. Det viktigaste är att alla vi som ständigt plågas av tanken på hur de andra djuren behandlas i djurfabriker och laboratorier får förnyat hopp om att rättviseidén kan utsträckas även till de mest röstlösa i samhället.

Rättvisa är nämligen ingen trivial fråga. Den kräver reflektion och vilja att ta ansvar för sina val. Säger man A får man också säga B. Har människor rättigheter måste också djur ha rättigheter. De som tvivlar på detta har all anledning att titta närmare på Rowlands resonemang. Jag tror att många kommer att finna argumentationen oväntat stark. För kära läsare, handen på hjärtat – hur skulle du skära upp tårtan om du själv fick välja bit sist?

Förtryckens enhet - och motståndets splittring

2010-10-18T17:05:00.005+02:00

Recension av David Nibert (2002): Animal Rights/Human Rights: Entanglements of Oppression and Liberation. Oxford: Rowman & Littlefield. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, 2005.

Det första man måste göra, i varje strävan efter förändring, är att se vilka former av förtryck som förekommer.
– Noam Chomsky

Människornas frigörelse … från grymhet och orättvisor kommer med tiden att föra med sig även djurens frigörelse. De två reformerna är oupplösligt sammanlänkade och ingen av dem kan fullt ut förverkligas ensam.
– Henry Salt

Vad är förtryck?

Vid första anblicken kan det tyckas lätt att svara på den frågan. Vi kan alla ge exempel på olika sorters förtryck. Den mänskliga historien är från pärm till pärm inpyrd av slaveri, kvinnoförtryck, rasism, diktaturer, folkmord, krig och andra övergrepp. Varje dag läser vi i tidningarna om människors brutala utnyttjande av andra människor – och andra djur.

Exempel på förtryck finns det gott om. Men för den som engagerar sig för en bättre och mer rättvis värld – för alla djur – är det flera frågor som tränger sig på: vad beror förtrycket på? Och ännu viktigare: vad kan vi göra åt det?

Ofta tas svaren på dessa frågor för givna. Många folkrörelser antar att förtryck i första hand beror på okunskap och fördomar. Lösningarna heter följaktligen upplysning och utbildning. Därför förlitar sig många organisationer helt på informationsspridning för att förändra samhället. Så även stora delar av djurrättsrörelsen.

Men detta synsätt har många brister. Det mest uppenbara är förstås att förtrycket fortsätter år efter år, trots att de allra flesta människor redan vet vad som händer. Så vad beror detta på?

I boken Human Rights/Animal Rights: Entanglements of Oppression and Liberation (2002) hävdar sociologen och aktivisten David Nibert att folkrörelserna för samhällsförändring ofta misslyckas för att de har en felaktig syn på vad förtryck beror på. Enligt Nibert är rörelsernas huvudproblem att de är för opolitiska och inte uppmärksammar de samhällsstrukturer som skapar och underbygger förtrycken.

Nibert kritiserar flera av djurrättsrörelsen mest kända namn (bland andra Peter Singer, Tom Regan och Richard Ryder) för att de ser artförtrycket – artismen – enbart som ett uttryck för människors fördomsfullhet. På ett plan har dessa tänkare förstås rätt i att artismen är en ideologi som kan jämföras med rasism och sexism. Men sociologen Nibert ser saken ur ett annat perspektiv och menar att sådana ”-ismer” och ideologier aldrig uppstår ur tomma intet.

Vem tjänar på förtrycket?

De förtryckande ideologierna bör istället ses som uttryck för mer djupgående konflikter i samhället, menar Nibert. Han utgår från en tradition av kritisk sociologisk forskning som sedan 1960-talet kraftigt ifrågasatt den psykologiska ”okunskapsförklaringen” bakom rasismen och sexismen. Istället betonar han att fördomarna kommit till som ett sätt försvara redan etablerade former av utnyttjande och förtryck. ”Intresset ljuger inte”, sade en klok filosof en gång. Det kunde också ha varit valspråket för Niberts bok. Vill man veta varför ett förtryck består bör man först och främst fråga sig vem eller vilka som tjänar på det.

Detta synsätt vänder upp och ner på de gamla folkrörelsestrategierna. Plötsligt är det inte fördomarna som skapar förtrycket. Tvärtom är det de förtryckande samhällsinstitutionerna som skapar fördomarna för att rädda sin egen existens.

På detta sätt delar alla förtrycksformer en gemensam bakgrund: de uppstår ur de privilegierades behov av att försvara sina egna fördelar i samhället. Det betyder också att det ligger betydligt mäktigare intressen bakom förtrycken än enskilda människors fördomar. Framför allt handlar det om starka ekonomiska intressen.

Ta rasismen som exempel. Var det bara ”fördomar” och ”okunskap” hos de vita i Sydafrika som gjorde att apartheidsystemet kunde bestå så länge? Eller var det viktigaste kanske att exploateringen av Sydafrikas naturtillgångar krävde billig och underordnad arbetskraft, och att rasismen var ett effektivt verktyg för att åstadkomma detta?

Och hur är det med kvinnoförtrycket? Består det bara för att vi män är ”okunniga” om diskrimineringen av kvinnor? Eller är det i själva verket så att män i allmänhet grupp är ganska nöjda med sakernas tillstånd och gärna konstruerar ideologiska undanflykter om kvinnors ”vårdande” och ”omhändertagande” natur för att slippa skitjobben i hemmet och i offentliga sektorn?

Niberts förtrycksteori utgår från Donald Noels teori om rasismens uppkomst. Där finns visserligen utrymme för psykologiska förklaringar, men tonvikten ligger på de strukturella krafter i samhället som ger upphov till rasistisk diskriminering. Nibert har uppdaterat teorin så att den även omfattar andra former av förtryck, inklusive förtrycket av andra djur än människor. Teorin lyfter fram tre huvudfaktorer bakom alla förtrycksformer:

1. Ekonomisk exploatering/konkurrens. Människor kämpar med varandra och med andra djur om materiella resurser, inklusive användningen av mark. Människor tenderar att utnyttja grupper som de ser som ”annorlunda” när det ligger i deras ekonomiska intresse att göra detta. Utnyttjandet av djur är något som uppenbart är av stort ekonomiskt intresse för människor. Dock visar Nibert tydligt att det inte är alla människor som tjänar på djurförtrycket – det är främst en liten elit som drar in de stora vinsterna på djurindustrierna.

2. Ojämlik maktfördelning. Makt handlar om att kunna tvinga på andra sin egen vilja. Med hjälp av vapen och tekniska hjälpmedel har människor genom historien kunnat förslava och utnyttja varandra – och andra djur – i stor skala. Det viktigaste verktyget för att samla och bevara makten i fåtalets händer har historiskt sett varit staten. Genom att kontrollera statens lagar och våldsmakt har den styrande eliten kunnat behålla makten även under perioder av folkligt motstånd. Samtidigt görs statens förtryckande makt osynlig genom ständig propaganda. När vi i skolan undervisas om staten och lagarna får vi till exempel bara läsa om våra medborgerliga rättigheter, men det talas aldrig om den stora juridiska apparat som bara finns till för att bevara dagens makt- och rikedomsförhållanden.

För de andra djuren har de statliga lagarna inte medfört någon respekt för deras rättigheter. Inte ens de mest radikala lagarna om ”djurskydd” har givit djuren någon annan rätt än den att förslavas och mördas på löpande band. Djurskyddslagarna fyller däremot en annan mycket viktig funktion: de gör djurindustriernas barbariska behandling av levande varelser till en fullt laglig verksamhet och skyddar därmed producenterna från kritik.

3. Ideologisk kontroll. Förtryck kräver rationalisering och legitimering. Det måste med andra ord framstå som ”naturligt” och ”rätt”, både för dem som själva utövar förtrycket och för alla andra. Ideologier som nedvärderar andra grupper – som rasism, sexism och artism – är därför socialt konstruerade. De förtryckande ideologierna ger motivering och stöd till de samhällsinstitutioner som är uppbyggda kring utnyttjandet av nedvärderade samhällsgrupper. Med tiden börjar de idéer som den förtryckande gruppen för fram att ses som ”sanna” och ”eviga”, och de förtryckta gruppernas underordning framstår för alla inblandade som en ”naturlig ordning” som inte kan ifrågasättas. Dessa auktoritära idéer formar tillsammans en föreställning om en ”hierarki av allt levande” som i sin tur förstärker de maktförhållanden som gör förtrycket möjligt.

Niberts bok är fylld av exempel på hur förtryckande ideologier genom historien skapats för att försvara de mäktigas intressen på de maktlösas bekostnad. Han visar också hur förtryck av människor förbluffande ofta gått hand i hand med förtryck av djur.

Nibert spekulerar om hur det hela började under stenåldern när ökad jakt på stora djur och överskottet från den begynnande djurhållningen gjorde det möjligt för några i samhället att samla rikedomar och upprätta särskilda privilegier. I takt med denna ekonomiska utveckling följde två typer av social och kulturell skiktning: dels mellan män och kvinnor, och dels mellan män och ”stora män”. De rikedomar och den sociala status som djurutnyttjandet förde med sig gynnade enligt Nibert män på kvinnors bekostnad. Men allra mest befrämjades de högst uppsatta männen – hövdingarna, kungarna och de religiösa ledarna – som tog makten och ledningen i samhället.

Och på den vägen är det. Genom historien har oräkneliga människor och andra djur reducerats till slavar, trälar, underhållning och till och med ”mat” för de grupper som varit mer privilegierade i ”hierarkin av allt levande”. Slavar och krigsfångar har tvingats slåss mot varandra och andra djur för att underhålla överklassen på de romerska arenorna. Djur och människor har spänts framför plogar och vagnar och utnyttjats i fabriker för att skapa överflöd åt eliterna. Grupper som djur, kvinnor och judar har utpekats som syndabockar och bränts på bål eller slaktats i koncentrationsläger (de sistnämnda tydligt inspirerade av köttindustrins löpande-band-principer) när samhället varit i kris. I Nya världen massutrotades både djur och människor för att ge plats åt betesmarker för köttindustrins rövarbaroner. Irland ockuperades och avfolkades av britterna för att användas som betesmark för kor – vilkas kroppar sedan skickades tillbaka till England för att konsumeras av överklassen.

Djurförtrycket och kapitalismen

Denna tiotusenåriga tradition av förtryck fortsatte i och med kapitalismens framväxt. Industrialiseringen av jordbruket har dömt miljarder djur till en ohygglig tillvaro som ”produktionsenheter” i en plågsam fabriksmiljö. Den ”gröna revolutionen” har trängt undan de småskaliga jordbruken och ersatt dem med kemikalieberoende stordriftsjordbruk. Efter påtryckningar från inhemska eliter och institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken har många fattiga länder tvingats lägga om sin produktion av livsmedel för att tillgodose efterfrågan på ”kött” och ”hamburgare” i de rika länderna – allt medan stora delar av den egna befolkningen fått leva i svält och armod. I brist på livets nödtorft har många av dessa människor i sin tur tvingats ta till jakt eller tjuvjakt på elefanter, gorillor, schimpanser och andra djur för att ha en chans att själva överleva i den ”nya ekonomiska världsordningen”.

När sedan hälsoproblemen som är förknippade med konsumtionen av andra djurs kroppar, utsöndringar och ägg har nått kritiska nivåer i Västvärlden har läkemedelsföretagen inte varit sena att utnyttja chansen att sälja mer av sina symptombehandlande mediciner. Denna industri försvarar benhårt sin rätt att utnyttja andra djur i fruktansvärda experiment, samtidigt som den visar total känslokyla för de miljoner fattiga människor som inte har råd att betala för företagens patenterade läkemedel.

David Nibert visar övertygande att förtryck av människor och förtryck av djur är sammantvinnade på tusen och ett sätt. Parallellt med utvecklingen av hierarkier och privilegier i samhället har nya förtryckande ideologier utformats för att försvara exploateringen genom att osynliggöra kopplingarna, nedvärdera offren och peka ut dem som ”annorlunda”.

Motståndets splittring

Samtidigt har motståndet mot förtrycket varit ohjälpligt splittrat i olika enfrågerörelser: arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen, rörelsen för de homosexuellas frigörelse, djurrättsrörelsen och så vidare. Nibert är mycket kritisk mot ”vänstern”, ett ord han använder i vid bemärkelse för att beteckna alla dessa frihetsrörelser, för att de regelmässigt blundat – och fortsätter blunda – för de djupgående politiska kopplingarna mellan de olika frågorna. I Sverige känner vi främst igen detta motstånd från miljörörelsens ovilja att se djur som individer med rättigheter, och från vänsterns fasthållande vid rigida klassdoktriner utan utrymme för moralisk hänsyn till djur.

Niberts uppmaning till dessa rörelser är att öppna ögonen för de politiska och ekonomiska sammanhangen. Om förtrycken har ett gemensamt ursprung är det nödvändigt med ett gemensamt motstånd. Nibert förespråkar därför en radikal demokratisk enhetsfront mot föreställningen om en ”hierarki av allt levande” och de institutioner som profiterar på denna auktoritära överideologi. Det är en bra idé. Mer demokrati och mer folkligt inflytande för människor innebär mindre inflytande för de mäktiga individer och företag som tjänar storkovan på majoritetens underordning och maktlöshet. David Niberts bok bör läsas av alla vars hjärtan är uppfyllda av frihetens och solidaritetens ideal. För det är en liten värld, och vem kan egentligen vara fri förrän alla är fria?

Blev du verkligen vegetarian för att fortsätta plåga och döda djur?

2010-10-08T10:54:00.018+02:00

Veganism betyder att man inte konsumerar djurprodukter. Enkel tumregel: Inga delar av djur eller saker som kommer ut ur djur. Som hudar, kött, mjölk och ägg till exempel.

Veganism uppfattas ofta som en konstig idé. Många tycker att det är något tossigt och helt verklighetsfrämmande. Den här gruppen har som regel inte funderat så mycket på det här med rättigheter för djur. De lever istället precis som de lärt sig att leva i ett speciesistiskt samhälle och tänker väldigt sällan på den saken. Men vi lämnar dem åt sidan för tillfället. (Är du en av dem så finns det mycket annat att läsa på den här bloggen, eller så kan du klicka på till exempel den här länken till Animal Rights FAQ. Där finns svar på alla frågor om djurrätt som du kan komma på, och några till. Eller varför inte tjacka en bok om djuretik i Djurens Rätts webshop? Återkom gärna en annan gång så kan vi snacka om boken.)

Nu tänkte jag istället skriva om en annan grupp som inte nödvändigtvis tycker att veganism är något helt tossigt. Denna grupp är lakto-ovo-vegetarianerna. De vet redan att det ligger något i det där med att ickemänskliga djur är kännande varelser som har rätt till respekt. De vet också att de inte behöver äta kött. Men de fortsätter att dricka mjölk (lakto) och/eller äta ägg (ovo).

Varför då?

En del lakto-ovo-vegetarianer verkar tro att de slutar bidra till dödandet av ickemänskliga djur när de slutar äta deras kött. Men så är det inte. Tvärtom dödas djur som en direkt konsekvens av både ägg- och mjölkkonsumtionen. Så här går det till.

Så här lakto-plågas och lakto-dödas djur

Om du ska kunna köpa mjölkprodukter i affären måste det först komma mjölk ur en ko. Men kon får bara mjölk i juvren om hon får en kalv först. Det hela är en basic däggdjursgrej. Fråga din mamma om du inte tror mig.

Men redan här börjar övergreppen, genom att korna som regel tvångsinsemineras för att bli med kalv. Mjölkdrickare stöder alltså sexuella övergrepp på djur. De betalar för att det ska fortsätta.

Vidare: Efter att kon har levt i fyra-fem år så börjar hon producera mindre mjölk och blir mindre lönsam. Alltså slaktas hon för att ersättas av en ny ko som är yngre och kan producera mer mjölk per foderenhet som stoppas i henne.

En del av dessa ersättningskor är döttrar till de slaktade mjölkkorna. Men mjölkkorna föder också till hälften hankalvar. Dessa producerar ingen mjölk och ger alltså ingen vinst till mjölkindustrin. Därför föds de som regel upp för att dödas för sitt kött. Lakto-vegetarianer köper förvisso inte detta kött, men genom sitt mjölkdrickande subventionerar de ändå köttet och gör det billigare för andra att köpa.

Alltså: Fler djur dödas om du dricker mjölk än om du slutar med det. Dödandet av djur är en direkt effekt av mjölkdrickandet.

Så här ovo-plågas och ovo-dödas djur

Äggen då? Ungefär samma visa.

De hönor som används i dagens äggproduktion är stenhårt avlade för att lägga många ägg - över 300 per år. Och helst stora ägg också. Ni börjar fatta problemet va? Ibland följer faktiskt hönans insida med ägget ut.

Sedan är det allt det där med trånga burar förstås, som de flesta redan känner till. Däremot känner inte många till att så kallade "frigående" hönor som regel bara går "fritt" inomhus i grupper om tusentals med pyttelite yta per individuell höna. Som jämförelse ska nämnas att hönornas förmödrar och förfäder brukade leva i grupper om 20-30 individer. Trängseln i den moderna äggproduktionen leder lätt till stress och aggressivitet. Hönorna sliter fjädrarna av varandra eller börjar hacka på varandra. Beteendet sprids lätt och kan sluta i kannibalism.

En sak till som många inte känner till är vad som händer med tuppkycklingarna som kläcks. För varje befruktat ägg som det kommer en höna ur, så kommer det förstås en tupp ur ett annat. Och precis som hankalvar inte ger någon mjölk så ger tuppkycklingar inga ägg. De är således värdelösa för äggindustrin. Det skulle bara kosta att ge dem mat.

Så vad händer då med tuppkycklingarna? Kom ihåg att de tillhör samma hårt avlade ras som sina mammor. De skiljer sig dramatiskt i storlek från de kycklingar som avlats fram för köttindustrin (så kallade "broilerkycklingar") så det går inte att konkurrera genom att föda upp dem för köttets skull.

Lösningen är enkel. Den kallas "maceration", vilket är ett fint namn för att mala ner nykläckta kycklingar levande.

Strax efter kläckningen sorteras kycklingarna efter kön (vilket är svårt att se när de är så unga, så därför finns det specialtränad personal för sånt på kläckerierna) och sedan åker småtupparna i kvarnen. Ungefär 5 miljoner kycklingar per år dödas på detta sätt varje år. Bara i Sverige.

Alltså: Massor av fåglar dödas som en direkt effekt av att du fortsätter konsumera ägg.

Blev du vegetarian för att plåga och döda djur?

Okej, nu vet alla hur det går till. Frågan är då följande: Blev du verkligen lakto-ovo-vegetarian för att du ville fortsätta att plåga och döda djur?

Jag tror inte det. Jag tror att du blev det till stor del för att du ville sluta delta i djurförtrycket.

Men så blev det alltså inte. Så därför hoppas och ber jag att du tar ett ögonblick till att återigen överväga veganism som alternativ.

En del svarar nu att lakto-ovo-vegetarism är bättre än ingenting. Att det i alla fall är ett steg i rätt riktning. Ja, det kan det vara - i den bemärkelsen att många först blir lakto-ovo-vegetarianer för att sedan gå över till veganism. Så gjorde jag själv, och så gjorde de flesta veganer jag känner.

Men det vore fel att på denna grund stanna upp och nöja sig med lakto-ovo-vegetarism som ett "okej" stadium.

För det första borde det vara uppenbart av det ovanstående att det direkta bidraget till djurens lidande förblir enormt även om man "bara" konsumerar mjölk och ägg. Det går inte att försvara ett övergrepp med att man i alla fall inte gör något ännu värre. (Det är inte okej att jag oprovocerat slår ner dig och sedan försvarar mig med att jag i alla fall inte sparkade på dig när du låg ner.)

För det andra bidrar lakto-ovo-vegetarismen till att upprätthålla idén att djur ytterst finns till för oss att använda som resurser. Samtidigt göder den fördomen att människor inte kan klara sig utan att äta åtminstone några produkter från andra djur.

För det tredje figurerar det ett lurigt feltänkande här som ofta får oss att blanda ihop matfrågan med andra moraliska och politiska frågor. I många andra fall går det nämligen att väga upp något ont man gör genom att också göra något gott.

Till exempel kanske jag slarvar med sopsorteringen ibland, men eftersom jag ytterst sällan kör bil så kan jag argumentera för att min totala negativa miljöpåverkan i alla fall inte ökar dramatiskt. Det gör förstås inte slarvet med återvinningen till en bra grej i sig, men sett i termer av ekosystemens integritet kanske jag inte gjort så mycket skada ändå. Eller om jag är sur och grinig och förolämpar dig idag (taskigt), så kanske du kan tycka att det uppvägs av att jag ber om ursäkt och bakar en kaka åt dig i morgon (snällt). Eller om du tvingar ditt ovilliga barn att gå till skolan idag, så kanske barnet ändå har anledning att känna tacksamhet om några år över att han/hon kan läsa och skriva.

I fall som dessa är gott och ont tämligen relativa ting. Ett större gott kan här ofta uppväga ett litet ont.

Döden är absolut

Med dödande förhåller det sig annorlunda. Döden är inte relativ, den är absolut. Det spelar ingen roll om du dör kött-döden, lakto-döden eller ovo-döden. Döden är oåterkallelig och innebär att den som dödas går miste om alla framtida upplevelser. På det sättet är döden alltid en förlust för alla individer som drabbas av den.

Där många andra dåliga saker vi gör mot varandra ofta kan kompenseras på något sätt, går det inte att kompensera för döden. Om jag dödar dig idag kan jag baka hur många kakor som helst åt dig i morgon, men det gör inte döden ogjord. Den förlust jag åsamkat dig kan inte kompenseras.

Detsamma gäller dödandet av ickemänskliga djur. Det spelar ingen roll att många av dem inte verkar ha några framtidsplaner eller att de inte har någon uppfattning om vad döden är. Döden är ändå en oåterkallelig förlust, ett berövande av något de annars skulle ha haft: en framtid.

Lakto-ovo-vegetarism bidrar otvivelaktigt till dödande av ickemänskliga djur, och därmed till oåterkalleliga förluster för de som drabbas. Dessa förluster är absoluta, inte relativa. De kan inte kompenseras med argumentet "visst, jag dödade några, men jag lät i alla fall blir att döda ännu fler".

Lakto-ovo-vegetarismen må vara normbrytande på en del sätt i dagens samhälle. Men den förblir ändå en del av själva problemet, en del av det systematiska djurförtrycket.

I själva verket kräver respekten för djurs rättigheter ett avståndstagande från allt våld och dödande. Veganism är inget "tillval" för ett litet fåtal som vill vara lite extra snälla mot djuren. Djurrätt börjar i själva verket med veganism. Allt dessförinnan är direkt deltagande i djurförtrycket.

Och det var väl inte därför du blev vegetarian?

Lögnerna om pälsindustrin

2010-09-16T13:08:00.009+02:00

Svenska minkfarmer - en månad senare from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Igår gick Djurrättsalliansen ut med nytt filmmaterial från Sveriges minkfarmer. Det har filmats under den senaste månaden, efter det mycket uppmärksammade avslöjandet om minkarnas situation i augusti. Som tydligt framgår av bilderna har inget förändrats.

Efter det förra avslöjandet gick jordbruksminister Eskil Erlandsson och Jordbruksverket snart ut med det lugnande beskedet att Sveriges minkar har det bra. I en artikel i Svenska Dagbladet har dock Jesús Alcalá kunnat visa att myndigheternas undersökning visar på raka motsatsen. Mer än 28 procent av de undersökta farmerna saknade tillstånd för sin verksamhet. Flera farmare använda otillåtna avlivningssätt. 41 procent av farmerna förde ingen journal över döda djur. Många farmer bryter mot Miljöbalken när det gäller att ta hand om de döda minkkropparna. Och så vidare. Allt detta är åtalbart, men länsstyrelserna som utförde kontrollerna har inte anmält brotten.

Så Eskil och Jordbruksverket ljög helt enkelt för att mörka den verkliga situationen och för att snabbt återställa förtroendet för industrin. Aktivisterna hade överdrivit - det var den bild folk skulle få. Och man lyckades för en tid. Journalisterna svalde myndighetsbilden, lade ner grävandet och försökte hitta något annat scoop till morgondagens tidning eller tv-sändning.

Det här avslöjandet är därför viktigt. Inte minst för att det drar ner brallorna på den lögnaktiga jordbruksministern. Dessutom visar det hur korrumperad myndighetsutövningen kan vara. Jordbruksverket sitter helt enkelt i knät på djurindustrierna.

Samtidigt vore det fel om diskussionen fortsätter föras enbart i termer av hur många som brutit mot djurskyddslagen och hur ofta de gjort det. Den diskussionen vilar på utgångspunkten att om djurskyddslagen bara följs, så är våra skyldigheter gentemot andra djur uppfyllda. Men det är just här det stora problemet finns.

Djurskyddslagens huvudsyfte har aldrig varit att ta hänsyn till djurs intressen. Djurskyddslagens främsta samhälleliga funktion är tvärtom att normalisera djurutnyttjandet och göra det okontroversiellt. Den framhåller en dröm om att ett oproblematiskt utnyttjande av djur faktiskt kan finnas, även om det tyvärr finns några små problem på vägen dit. Och när vi hela tiden diskuterar dessa små problem på vägen så försvinner de frågor vi borde ställa oss:

Varför tror vi att vi har rätt att utnyttja och döda miljarder och åter miljarder djur?
Varför är systematiska övergrepp på miljarder försvarslösa och oskyldiga individer helt accepterade i samhället?
Vilken sorts varelser har vi formats till som inte talar om detta?
Vilket samhälle lever vi i när dessa frågor nästan aldrig diskuteras på allvar?
Och vem tjänar egentligen på att vi inte tänker och pratar om saken?

Det handlar inte om miljön, Monbiot!

2010-09-11T14:14:00.015+02:00

Det händer ganska ofta att människor som är aktiva i djurrättsrörelsen blir uppgivna över möjligheterna att påverka människor med moraliska argument. Vi borde inte fokusera så mycket på att det är fel att äta kött, mjölk och ägg, heter det. Människor bryr sig inte. De tycker bara att det verkar för svårt att ändra vanor.

Istället borde vi använda andra argument som indirekt hjälper djuren, säger man. Människor bryr sig mer om sin egen hälsa och om miljön. Därför bör vi främst använda dessa argument för att få folk att ställa om sin kost.

Logiken i de argumenten är förstås inte helt dum. Jag blev själv vegetarian av främst ekologiska skäl för drygt 15 år sedan. Jag hade läst i Frances Moore Lappés bok Mat för en liten planet om hur djurhållningen fungerade som en omvänd proteinfabrik där vi matar in mängder av växtprotein i djur och bara får en bråkdel i animaliskt protein tillbaka. Kort sagt ett slöseri med enorma odlingsarealer och naturresurser som skulle kunna användas för att odla mat till människor direkt. Min slutsats blev att jag borde dra ner på köttkonsumtionen och så småningom sluta äta kött.

När jag sedan började leta vegetariska recept på biblioteket stötte jag också på den djurrättsliga litteraturen. (Man får komma ihåg att det här var innan Internet slog igenom på allvar, och både "googla" och "matblogg" var okända ord på den tiden.) På Uppsala stadsbibliotek hittade jag Svenska vegetariska föreningens medlemstidning och dåvarande Nordiska samundets mot plågsamma djurförsök tidning Djurens Rätt.

I Djurens Rätt fanns det en annons för Peter Singers bok Djurens frigörelse som hade översatts till svenska i början av 1990-talet. Jag beställde den, läste den och bestämde mig över en natt för att bli vegan.

Och på den vägen är det. Jag är alltså själv ett argument för att information om djurhållningens miljökonsekvenser kan leda till ett djurrättsligt medvetande. Och jag har själv ofta försökt använda miljöargumenten för att främja djurrätten.

Förminskning, förskjutning, förtätning

Ändå tror jag numera att det är en tveksam strategi. De senaste åren har jag här på bloggen ofta upprepat att speciesismen idag fungerar genom förminskning, förtätning och förskjutning av det moraliska problemet med djurexploatering.

Förminskning är när det massiva plågandet och dödandet av miljarder och åter miljarder djur reduceras till något som kan åtgärdas genom mindre djurskyddsliga reformer i lantbruket eller inom andra områden. Förminskandet av problemet går framför allt ut på att göra veganismen - en etisk bojkott av alla djurprodukter - till något överflödigt eller onödigt. Vad det handlar om är att formulera om problemet till något mindre viktigt, något som inte kräver en förändring av ditt sätt att leva och ditt sätt att förhålla dig till andra varelser.

Förskjutning är när ansvaret för djurexploateringen förs över från den grupp som ständigt matar ut det största lidandet - det vill säga de vardagliga konsumenterna av kött, mjölk och ägg - till någon "annan". Denna "andre" är ofta en avvikande figur som inte är som "vi": den psykiskt sjuke djurplågaren, de enstaka "rötäggen" bland minkfarmarna eller grisuppfödarna. Eller så är problemet en utlänning (sydeuropéer, asiater, judar och muslimer tillhör de mest populära syndabockarna). I vilket fall som helst är den vanlige, genomsnittlige svenske köttätaren aldrig ett problem. Det är alltid någon annan som plågar djur, inte vi själva.

I denna annorlunda djurplågare förtätas också som regel en rad icke önskvärda egenskaper. Djurplågaren tycks drivas av ett perverst begär att skada. Han (det är oftast en han, med undantag för den sterotypa "minkkärringen" och kvinnliga konsumenter av djurtestade kosmetikaprodukter som ibland pekas ut) tycks finna en speciell njutning i att åsamka djur lidande. Djurplågaren är en asocial och obehaglig typ som är ute efter att förstöra vårt eget fina förhållningssätt till djur. Men i själva verket säger denna bild av djurplågaren bara sanningen om vårt eget samhälle. I djurplågaren ser vi ju faktiskt inget annat än det vi själva gör mot andra djur, men genom att förvisa denna individ till moralens utsida kan vi själva framstå som "normala" och "djurvänliga". Likt de getabockar som i en del antika samhällen drevs ut eller offrades för ta med sig stadens synder, absorberar djurplågaren samhällets speciesism och befriar oss från ansvar.

Problemet med miljöargumenten mot djurhållningen är att de så väl harmonierar med dessa processer. De förminskar våra skyldigheter gentemot andra djur till en fråga om resurshushållning. De förskjuter problemet från våra egna matvanor och förtätar vårt speciesistiska samhälles inkonsekvenser i miljöförstörande företag. Miljöargumenten erbjuder kort sagt inget som helst skydd mot speciesismens återkomst.

George Monbiot och miljöveganismen

Ett aktuellt exempel är den engelska författaren och journalisten George Monbiot. Monbiot har länge bedrivit en aktiv vänster- och miljöjournalistik, och på sistone har han skrivit mycket om klimatfrågan. Under en period tog Monbiot också ställning för veganism, av just miljöskyddande skäl. (Vilket inte innebar att han själv blev vegan, men ändå.)

Denna vecka gjorde dock Monbiot en helomvändning i matfrågan i sin kolumn i The Guardian.

Efter att ha läst en artikel av Simon Fairlie har Monbiot nämligen blivit övertygad om att djurhållningens miljökonsekvenser inte alls är så negativa. Om djuruppfödningen bara sköts på rätt sätt kan den till och med vara miljöeffektiv, menar Fairlie och får medhåll av Monbiot. Från att ha varit ett stort miljöhot förvandlas köttätandet i denna berättelse till sin motsats. Kött skulle kunna bli en harmlös lyx som dessutom erbjuder "ett rent samvete":

The meat-producing system Fairlie advocates differs sharply from the one now practised in the rich world: low energy, low waste, just, diverse, small-scale. But if we were to adopt it, we could eat meat, milk and eggs (albeit much less) with a clean conscience. (George Monbiot, The Guardian 6/9 2010)

Problemet med miljöveganismen framstår här hur klart som helst. När våra skyldigheter gentemot andra djur förminskas till att bara vara en miljöfråga så försvinner också det moraliska problemet om miljödilemmat plötsligt kan lösas.

(Nu menar jag förstås inte att klimatfrågan och de övriga miljöproblemen är småfrågor. Inte alls. Min poäng är bara att djurens rättigheter aldrig har tagits på fullt allvar i miljödiskursen, eller den "gröna speciesismen" för att bruka en beteckning jag använt annorstädes.)

Vad hände med djurens rättigheter?

Begränsningen i Monbiots tänkande är att han antar att om veganism inte behövs för att rädda miljön, så behövs den inte heller för att uppfylla våra moraliska skyldigheter gentemot djuren. Men frågorna är förstås helt orelaterade.

Det spelar ingen roll om Fairlie har rätt i sin miljöbedömning. Det spelar ingen roll att vi skulle kunna fortsätta producera djurprodukter på ett ekologiskt hållbart sätt. Människor behöver fortfarande inte konsumera kött, mjölk och ägg, och en fortsatt produktion av dessa varor kommer alltid att medföra lidande och död.

Som djurrättsförespråkaren Gary L. Francione skriver i en kommentar till Monbiots artikel är detta fortfarande oförsvarligt:

We all agree that inflicting unnecessary suffering and death on sentient beings is morally wrong. We can argue about what “necessity” means, but if it means anything at all, it must mean that we cannot inflict suffering and death for reasons of pleasure, amusement, or convenience. But those are the only arguments that exist in favor of consuming animal products. No one maintains that eating animal products is necessary for human health (quite the contrary) and animal agriculture is still a significant ecological problem even if Fairlie is right. The only justification that we have for inflicting pain, suffering, and death on 56 billion animals (not counting fish) is that they taste good and we enjoy eating them.

If that constitutes a moral justification, then animals have no moral value and we should just acknowledge that they are outside the moral community altogether rather than hypocritically maintaining a moral principle about unnecessary suffering and death that is wholly without meaning.

Vad Monbiot i praktiken gör är att han hoppar på trenden med "happy/sustainable meat". Men resultatet av detta är bara ett förevigande av speciesismen. Att bibehålla drömmen om ett etiskt okontroversiellt djurutnyttjande - som idag främst uttrycker sig just i sådant djurskydds- och miljötänkande som Monbiot hänger sig åt - är det säkraste sättet att underminera alla meningsfulla förändringar i samhällets attityder till djur.

Om djurrättsrörelsen vill sprida en djurrättslig medvetenhet så måste den göra just det - genom folkbildning och information om veganism. Att ta genvägen via miljöargumenten ser ofta lockande ut. Men som exemplet med Monbiot visar är denna genväg en senväg. Monbiots läsare har bara förts tillbaka till ruta ett. Eller ännu värre. Troligen kommer många att känna sig styrkta i sitt köttätande och anta att det där med veganism bara var strunt.

Och det kanske det var. För miljön. Men inte för djuren. Och det var ju det som var själva poängen som blev bortglömd någonstans på vägen.

Allting hänger ihop

2010-09-11T11:35:00.002+02:00

Lättsamt djurförtryck i Svenska Dagbladet (plus liten historielektion)

2010-09-08T16:29:00.009+02:00

Min före detta kollega och nuvarande granne Peter Nilsson skriver idag om på Djurens Rätts blogg om den pinsamma vegofobin på Svenska Dagbladets ledarblogg.

"Easygoing speciesism" brukar sociologen Roger Yates kalla detta. På svenska kanske vi skulle kunna kalla det "lättsamt djurförtryck". Alltså när människor systematiskt utsätter djur för lidande och död, men formulerar det som något lustigt som vi ska skratta åt.

Nå, Peter säger väl egentligen allt som behöver sägas om den intellektuella slappheten i SvD-inlägget. Men för att inte borgarbloggarna helt ska få brallorna nerdragna av Högdalens Finest så tänkte jag att de skulle få lite hjälp med några argument hämtade från högsta politiska ort, nämligen från riksdagsdebatterna på 1880-talet där man drabbade samman om främst djurförsöksfrågan.

Nedanstående är ett utdrag ur min kommande avhandling om djurförtryckspolitiken i Sverige. Citaten är betydligt roligare att läsa på gammelsvenska, men det får bli nästa bok. För tillfället får ni hålla till godo med mina preliminära engelska översättningar. Vegofobin kommer starkt mot slutet.

Nature red in tooth and claw: Human dominion and nature’s own vivisection

Man...
Who trusted God was love indeed
And love Creation’s final law —
Tho’ Nature, red in tooth and claw
With ravine, shrieked against his creed.
— Alfred Lord Tennyson,
In Memorium A.H.H., canto LVI (1850)

We have already seen how the theme of human dominion over the natural creation influenced the animal protection debates in the 1840s and 1850s. This theme recurred in the vivisection debates, and was often expressed by vivisection’s defenders as well as its critics. The difference was that the defenders more often articulated the dominion of man as the outcome of natural struggle for existence, an articulation which easily lent itself to the legitimation of vivisection. The critics on the other hand, often clung to the Biblical idea that there was a divine covenant between humans and the natural world which placed moral restraints on human action. Typically, on the latter account, humans were allowed to use animals for food and labor, but not to hurt them unnecessarily. As John Berg in the first chamber put it in 1881, the message of holy writ was that 'slaughter and eat—you may, but not torment' (Berg FC 1881:28, p. 12).*

The defenders of vivisection did not reject traditional morality, but they often interpreted it in a naturalistic fashion where competition and survival of the strongest were foregrounded. Professor Axel Key, for example, stated in 1884 that

life is hard and the struggle for existence is tough. One animal lives off the other. We humans too, are forced to this. We take the right to use animals for our own individual benefit, for utility, for pleasure, yes, to satisfy our fancies [through wearing furs, for instance], and how much pain do we not inflict on them, in so many varying ways. But above the right to use them for the sake of the individual must be the right to use them for a great majority, yes in the interest of the whole society, for all humanity.
(Key SC 1884:42, p. 37)

Interestingly, assertions like this were often intermingled and hedged by expressions of regret. This brutal state of things was not articulated as desirable, and human participation in it constituted a moral problem—especially from a Christian standpoint. If humans had merely chosen to act this way, there would be something reprehensible about it. So the problem had to be framed as somehow being beyond human control. One solution to this dilemma was to underscore that humans were in fact forced to exploit the natural world. As a member of the second chamber put it in 1888, it was ‘a necessity for humankind, as well as her right, to subordinate the creation. Do we not see daily, how man is compelled to cruelly destroy animals to protect his own life and his existence?’ (Wretlind SC 1888:26, p. 33)

By this introduction of natural coercion humanity could be absolved from at least some of its sins: ‘It is no doubt saddening that our existence includes something called cruelty; but unfortunately it permeates the entire world we live in. I only need to mention the familiar scientific law of the struggle for existence.’ (Baron von Kræmer 1884:34, p. 29) Nature simply was what it was, and ultimately its iron laws had to be accepted: ‘We live in the world of suffering, and nature herself is the most terrifying surgeon of all, for with few exceptions every freely living animal is doomed to die either by starvation, or by the fangs and claws of the predator.’ (Nyström SC 1888:26, p. 17) On this account, predation was articulated as nature’s own vivisection (Ibid.). Comparisons like these attempted at the same time to naturalize the cultural phenomenon of vivisection, and to diminish the normative significance of human choice in relation to the overwhelming cruelty of the natural world order.

This articulation of the natural order also involved a clear notion of hierarchy between life-forms:

In all areas there are lower and higher interests which assert themselves. Throughout the entire world order we see as an all-pervading law that the lower must yield to the higher serve the higher and its purpose. … [M]an is placed on earth not only to be the highest creation and being, but also to cultivate the land, to make it obedient, to let the whole of creation serve her interests’
(Mr. Wretlind SC 1888:26, p. 33)

Even though the ‘lower organic creation’ held the capacities for ‘life, sensitivity and consciousness,’ it had been ‘placed on earth to be subservient to us and serve our interests’ (Ibid.) And this was so by necessity. If the ethical message of the Bible was interpreted as ‘thou shalt not cause the animals suffering,’ this would render hunting, fishing, slaughter, castration, etc. immoral, which in turn would ‘make man’s existence impossible’ (Nyström SC 1888:26, p. 48).

While ultimately regrettable from a moral standpoint, upsetting this natural order of things was not an option. Investing too much emotion in animals would lead to absurd conclusions, the defenders of vivisection held. As Ahlin in the second chamber argued in 1881, there was now a growing ‘fondness towards animals, which sometimes is in danger of turning into great sentimentality. I want to recall here the well-known vegetarianism.’ (Ahlin SC 1881:35, p. 40) Participating in the cruelties of nature was a necessity for anyone who wanted ‘game and fish or animal food in general, and would not restrict oneself to live only off vegetables, like a familiar sect in East India; one which—for this very reason, it is assumed—has degenerated both in terms of physical and mental powers.’ (Baron von Kræmer 1884:34, p. 29) Vegetarianism was thus known as a concept, but the term itself was only mentioned once in the vivisection debates. In fact, the idea of a vegetable diet was only mobilized in the debates by the defenders of vivisection, never by the critics. And when it was used it was framed as either the product of misplaced sentimentality or as an artifact of exotic religion. In both cases it was assumed that vegetarianism would lead to absurdities, like making humans defenseless against nature. For instance, one speaker claimed that in Buddhism, a righteous believer did not even ‘dare to kill the lizards crawling over him, even in his own bed’ (Wretlind SC 1888:26, p. 33). Similarly, the Hindu set up ‘special food stations for vermin’ (Gustav von Düben quoted by Beck-Friis FC 1881:28, p. 10-11, emphasis original), and went ‘so far in misplaced compassion, that he establishes hospitals for aged cows … and work the oxen until they drop and get eaten alive by predators’ (Wretlind SC 1888:26, p. 33). These foreign absurdities, some politicians warned, were now about to be imported into Sweden by the animal protection organizations.

*) Referenserna syftar på riksdagens första (FC) och andra kammare (SC).

Sveket mot minkarna - och några råd till alla ickemänskliga djur som riskerar att utsättas för forskning och tillsyn

2010-08-09T19:59:00.034+02:00

§ 4 - Sveket mot minkarna from Djurrättsalliansen on Vimeo.

"Sveket mot minkarna" heter Djurrättalliansens nya kampanjsajt där du hittar material från deras avslöjande av villkoren för djuren på svenska pälsdjursfarmer.

Djurrättsalliansens arbete är en fullkomligt fenomenal insats av helt ideella krafter för att sprida information som myndigheterna till vardags helt enkelt skiter i.

För grejen är ju att inget av detta är något nytt. Stereotypa beteenden, kannibalism, självstympningar, smutsiga burar, döda djur bland de levande, osv - allt detta har om och om igen dokumenterats av forskare, inspektörer och aktivister.

Allt detta känner myndigheterna redan till. Men inget görs, trots de uppenbara brotten mot lagen.

Varför?

För att djurskyddslagen aldrig har haft en allvarlig intention att hjälpa några djur. Dess huvudsakliga ideologiska och samhälleliga syfte är att ge människor gott samvete så att de kan fortsätta konsumera djurprodukter.

Genom att upprätthålla löftet om att en harmonisk och problemfri exploatering av djur är möjlig - om inte idag så i morgon när vi har genomfört några "åtgärder" och "reformer" - tränger djurskyddsideologin effektivt ut nästan all kritisk diskussion av speciesismen, djurförtrycket, som sådant.

Istället för att fråga oss själva om det är rimligt att miljoner kännande, medvetna varelser lider och dör helt i onödan, får djurskyddstänkandet oss att diskutera sekundära frågor som tillsynssystem, utredningar, teknisk utveckling och forskning. Vi börjar prata om djurens liv i fångenskap som om djuren redan befann sig där av sig själva. Vi börjar prata om dödandet av djuren som om det var något förutbestämt och inte resultatet av mänskliga val. Och vi börjar inbilla oss att de systematiska problem vi ständigt ser och hör talas om, bara är tillfälliga och överkomliga. (Det är precis därför djurindustrierna själva älskar djurskyddsidén och använder den så ofta de kan.)

Djurskyddsideologin fungerar som en hägring av en oas i öknen. När våld och tortyr av djur avslöjas aktiveras djurskyddsideologin och förklarar att en lösning är nära förestående och att vi inte behöver oroa oss, för problemen är snart borta.

Men ingenting händer förstås.

Som exempel kan vi citera Centerpartiets pressmeddelande från november 2006, efter att Alliansen begravt frågan om ett stopp för pälsdjursuppfödning:

- Det är glädjande att vi nu kan ge Sveriges pälsdjursuppfödare arbetsro och framtidstro. Samtidigt sänder vi en tydlig signal för att i samarbete med branschen satsa på mer forskning på djurskyddsområdet.

Den förra regeringens förslag var i praktiken ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion. Allianspartierna har hela tiden varit mycket kritisk till s-regeringens sätt att hantera frågan, både ur ett djurskyddsperspektiv och ur ett företagarperspektiv. Bland annat togs det inte hänsyn till pälsdjursutredningens inriktning mot ökad forskning och utveckling tillsammans med näringen. Man lyssnade inte heller till lagrådets synpunkter.

- Vi vill istället ta till vara näringens vilja till metodutveckling av verksamheten, för att tillsammans medverka till ett ständigt förbättrat djurskydd.

Efterfrågan på päls är i högsta grad internationell. De svenska uppfödarna står sig väl i denna konkurrens, tack vare god pälskvalité till följd av god djurhållning. Utan att ge avkall på djurskyddet, är vi övertygade om att branschen har en framtid också i Sverige. Pälsdjursnäringen skall utvecklas inte avvecklas.

Forskning? Metodutveckling? God djurhållning? Ett sånt märkligt språk för en så okomplicerad sak. För så här funkar det ju: Man tar nyfödda minkar, stoppar in dem i pyttesmå burar, matar dem med mosad potatis och fiskrens som klickas på gallret, sedan gasar man ihjäl de som överlevt ett halvår, flår dem och säljer pälsarna så dyrt man kan.

Det är hela grejen. Hela affärsidén. Vad finns här att "forska" om? Vilka "metoder" ska "utvecklas"? Centern försökte få det att låta som att saken gällde att landa på Mars.

Men det är förstås som att försöka polera en bajskorv. Det går inte.

Men poängen är heller inte att det ska gå. Poängen har aldrig varit att förverkliga djurskyddsidén genom att faktiskt tillämpa lagens bokstav. Poängen är endast att hålla idén som sådan vid liv - den sköna, lugnande, harmoniska föreställningen om att vårt massiva djurutnyttjande inte behöver vara ett problem. Det viktiga har aldrig varit att kunna presentera en polerad bajskorv, utan att bibehålla föreställningen om att den faktiskt är polerbar.

Resultatet av "mer forskning på djurskyddsområdet" (Centerpartiet 2006). Bild tagen av Djurrättsalliansen på Örlycke gårds minkfarm i Sölvesborg.

Så här säger Centerpartiets jordbruksminister Eskil Erlandsson idag, i ett pressmeddelande efter Djurrättsalliansens avslöjanden:

- Den ansvariga myndigheten Jordbruksverket har fått i uppdrag att ta fram en åtgärdsplan för hur den vanvård vi ser på bilderna ska stoppas. Vanvården är inte är förenlig med svensk lagstiftning, säger Eskil Erlandsson.

Åtgärdsplanen ska innehålla en lägesbild, förslag för effektivare och bättre kontroller, forskningsläget samt intensifiering av näringens arbete med program för att förbättra djuromsorgen.

Eskil Erlandsson sa också att det i kommande statsbudget kommer att tillföras mer pengar till djurskyddskontrollerna för att få en ökad tillsyn.

I korthet: mer av samma medicin som redan dödat miljoner patienter. Djurens lidande presenteras som tillfälliga avvikelser, inte som det logiska resultatet av ett speciesistiskt samhällssystem där djur rutinmässigt reduceras till saker, egendom och varor. Ytterligare några åtgärder och reformer bara, så är det löst.

Jag har vid det här laget läst lejonparten av alla politiska debatter om djurskyddsfrågan i Sverige sedan 1840-talet, och ett säkert råd kan jag ge alla ickemänskliga djur:

Om du hör orden "mer forskning" eller "bättre tillsyn", så spring. Spring för livet och titta aldrig tillbaka. Den som talar försöker inte hjälpa dig, bara övertyga sina medmänniskor om att din underordning under profithungriga industrier inte är något problem.

Och det värsta är att de flesta som lyssnar kommer att vilja tro på att allt blir bättre och att alla problem snart är lösta. För de är själva redan inblandade som dagliga konsumenter av djurprodukter och vill inget hellre än att radera all ängslan som är förknippad med de vanorna. De flesta kommer att välja zombietillvaron ("Måååste äääta kööött... Kööött äääär gooott... Oooch geeer öööppna laaandskaaap..."), framför ett moraliskt ansvarstagande som är det minsta socialt obekvämt. Och de kommer att fortsätta med det så länge som djurskyddsideologin är dominerande och ger ständig bekräftelse.

Så spring min vän. Stannar du blir du utsatt för mera tillsyn och forskning. Och då har du inte en chans.

Dagens citat

2010-08-09T15:58:00.003+02:00

"Jag anser, att Riksdagen har så mycket på sitt samvete, att, om den nu slutade med en god gärning, det icke skulle skada."

- Herr Vahlin i riksdagens andra kammare, fredagen 17 maj 1895 (dagen innan riksdagen tog sommarlov), yrkar bifall till att låta konungen utreda om det behövs en hårdare lagstiftning för att skydda djur från lidande i samband med slakt.

(Tillägg: Kammaren avslog förslaget med 97 röster mot 60.)

Tim Gier om det nya djurskyddandet

2010-08-09T11:26:00.005+02:00

Bra bloggpost av Tim Gier om motsättningen mellan abolitionism och det nya djurskyddandet.

Vem behöver egentligen veta hur det är att vara en ko?

2010-08-02T16:59:00.013+02:00

Läste just en lång diskussionstråd om djurförtrycket på Facebook och kom att tänka på en sak jag länge funderat på. I just den här tråden kom diskussionen att handla om huruvida kor lider av att kalven tas ifrån dem för att människor ska komma åt kons mjölk.

Denna separation av ko och kalv är standardförfarande i mjölkindustrin. Alstrandet av en unge är förstås, som för alla däggdjur, en nödvändighet för mjölkproduktion. Men resultatet blir också fler kalvar än som behövs för att ersätta mjölkkorna. Så de flesta kalvar skickas till slakt. När man konsumerar komjölk betalar man alltså också för dödandet av en massa kalvar (liksom dödandet av en massa kor som regelmässigt "kasseras" vid 4-5 års ålder när de inte producerar lika mycket mjölk längre). Alldeles bortsett från det uppenbara faktum att mjölk inte är en växt, så finns det alltså inget "vegetariskt" med mjölkkonsumtionen.

Hur som helst. Just den här diskussionen på Facebook kom i alla fall, som så många andra diskussioner om djurförtrycket, att handla om huruvida det finns vetenskapliga bevis för ett visst missförhållande - i detta fall kons saknad av kalven. Och det finns det förstås massor av. Men det är inte det intressanta.

Det intressanta är varför det är så viktigt att veta. Hur kommer det sig att det i vissa sammanhang blir så intressant att veta hur det är att vara en ko? Varför intresserar sig människor som under en vanlig vecka förmodligen inte tänker på en ko en enda gång plötsligt för detta specifika spörsmål? Varför kommer detta behov av kunskap och vetenskap så plötsligt och intensivt i just dessa diskussioner om djur?

Jag kan bara se en anledning: När djurexploateringen ifrågasätts söker dess försvarare skäl att rangordna människan "högre" på något sätt. Då är det viktigt med bevis på att "vi" är smartare, att "vi" kan förstå konst och litteratur, att "vi" kan räkna ekvationer och bygga rymdraketer. Ja, nästan vad som helst som "dom" inte kan duger för att bevisa att "vi" är bättre.

Men so what? Sett ur universums synvinkel, vem bryr sig om jag är (i alla fall lite) bättre på att använda verktyg än en råtta och bättre på att planera morgondagens schema än en katt? Det borde vara ganska uppenbart att de saker som vi tenderar att välja ut och uppvärdera som de viktigaste i naturen bara är de saker som vi själva är bra på.

Som filosofen Bertrand Russell skrev redan 1932:

There is no impersonal reason for regarding the interests of human beings as more important than those of animals. We can destroy animals more easily than they can destroy us; that is the only solid basis of our claim to superiority. We value art and science and literature, because these are things in which we excel. But whales might value spouting, and donkeys might maintain that a good bray is more exquisite than the music of Bach. We cannot prove them wrong except by the exercise of arbitrary power. All ethical systems, in the last analysis, depend upon weapons of war.

(Russell i P. A. B. Clarke & A. Linzey, red. 1990: Political Theory and Animal Rights, s. 92)

Russell har rätt. Frågan om huruvida våra mänskliga egenskaper är viktigare än andra varelsers egenskaper kan inte bestämmas på ett "positivt" sätt som filosoferna säger. Det går helt enkelt inte att hitta deras "viktighet" där ute i naturen. Däremot kan vissa egenskaper, och deras innehavare, överordnas andra med hjälp av maktmedel - som till exempel våld, propaganda och ideologisk dominans. Och det är ju vanligen så det går till. Det är inte på något sätt inskrivet i kosmos grundstruktur att det är bättre att kunna lösa en ekvation än att, till exempel, andas med gälar eller att kunna flyga från Sverige till Afrika varje höst.

Nog för att alla dessa egenskaper som andra arter har kan vara fascinerande - och för all del värda att studera och spekulera kring. (Som till exempel i filosofen Thomas Nagels berömda uppsats "What is it like to be a bat?") Men det är ju inte den allmänna fascinationen inför tillvarons och naturens mysterier som väcker det här plötsliga behovet av att veta hur kor reagerar när deras kalvar tas ifrån dem.

Detta behov av att veta är snarare ett behov som uppstår hos den som redan har något investerat i konsumtionen av djurprodukter. Om man har slutat med att konsumera sådana produkter inser man efter ett tag att sådana frågor inte kommer upp över huvud taget i ens vardagsliv - just för att det inte finns något behov av svaret. Är det inte snarare så att frågan om huruvida en ko saknar sin kalv eller inte egentligen bara är viktig för den som redan har planerat att ta kalven ifrån henne? Är det inte en fråga som bara uppkommer hos den som behöver ett alibi och som ser vetenskapen som en källa till detta alibi?

Vetenskapen har också den i sammanhanget stora fördelen att den aldrig bevisar något fullständigt. Alla resultat är, idealt sett, tentativa och öppna för revision. Och för varje studie som görs finns det en annan som avviker lite och som kan användas för att ifrågasätta den första.

Det vetenskapsidealet är förmodligen en bra sak på många sätt, men politiskt sett kan vetenskapens tentativa och föränderliga karaktär användas till en mängd obehagliga syften. Ni känner till exemplen: Cigaretter är inte skadliga, för studierna av lungcancer bland rökare ger olika resultat. Klimatet ändras inte, för forskarna är oeniga och studierna otillräckliga. Och kor lider kanske inte alls av att skiljas från sina kalvar, för de olika rapporterna drar olika slutsatser.

Vad blir resultatet av detta? Mycket ofta status quo. Inget har bevisats med säkerhet. Och följaktligen behöver ingen ändra på något. Inga privilegier behöver ifrågasättas och inget ansvar utkrävas. Ingen är skyldig och ingen är ett offer.

Ett ytterligare problem här är att vi djurrättsförespråkare så ofta dras in i det här vetenskapliga spelet. Vi ska bemöta våra motståndare med kunskap, heter det. Vi ska visa dem att vårt ställningstagande är mer välgrundat än deras. Och det är kanske en bra idé på papperet. Men vad händer om den kunskap och vetenskap som produceras systematiskt utgår ifrån speciesistiska frågeställningar? Eller om det helt enkelt saknas forskning om de relevanta frågorna? Eller om frågorna helt enkelt inte går att besvara? Då riskerar vi bara att slösa bort vår tid. Istället för att diskutera djurens moraliska ställning hamnar vi i oändliga diskussioner om vad minkarnas antydan till simhud mellan tårna egentligen betyder för deras behov av vatten. Eller vad några procent i ökning eller minskning av stresshormoner egentligen betyder för en ko. Och vem tjänar egentligen på att vi ägnar oss åt sådant? Förmodligen de krafter som inget hellre vill än att ha tystnad kring frågan om djurens rättigheter.

Kanske borde vi inte ens försöka besvara frågor som "Hur är det för kon att berövas sin kalv?" Så snart vi accepterar den frågeställningen så rör vi oss nämligen inom speciesismens problemformulering. Detta blir uppenbart om vi tar exempel med människor. Låt oss säga att jag ställde frågan "Undrar om svarta människor är bättre än vita på att utföra hårt fysiskt arbete på åkrarna under såväl soliga som och kyliga förhållanden?" Vem skulle inte genomskåda det rasistiska motivet med den frågan? Eller om jag ställer frågan "Undrar om män eller kvinnor är bäst på att ta hand om barn och hem?" Hur kan man undgå att se viljan till kvinnors underordning i den frågan?

På samma sätt måste vi börja se viljan till speciesism bakom behovet av att veta. Och snarare än att leta positiva svar borde vi ställa motfrågor:

Vem är du som vill veta? Och vad tjänar du på svaret?

Mer om slaktfrågan

2010-07-30T20:41:00.004+02:00

Som en liten uppföljning på förra inlägget om slakt utan bedövning så har jag och Djurens Rätts ordförande Camilla Björklund en insändare inne i Dagens Nyheter idag. (Debattredaktionen tackade nej.) Hela texten finns på Djurens Rätts blogg. Stort tack till Malte Lindstam som styrde upp det hela!

Camilla hade också en kort replik kring samma fråga i Expressen igår - därtill en stor fin rubrik med självaste "s"-ordet, när såg man det senast? Har vi någonsin sett det? Bra jobbat är det i vilket fall som helst.

Vad är fel med debatten om slakt utan bedövning?

2010-07-27T12:20:00.016+02:00

Nyligen blossade debatten om slakt av ickemänskliga djur utan bedövning upp igen. I en debattartikel i Dagens Nyheter 23/7 försvarades slaktmetoden av företrädare för Svenska kyrkan, Sveriges Kristna råd, Svenska baptistsamfundet och Sveriges kristna socialdemokraters förbund. Dagen efter fick de svar av företrädare för köttproducenten Scan, Djurskyddet Sverige och veterinärkåren.

Vad som nu händer är förstås att alla "djurvänner" förväntas diskutera saken och välja sida i denna konflikt. Det finns dock flera problem med denna debatt som gör att jag anser att vi djurrättsförespråkare borde vägra välja mellan de fördefinierade sidorna.

För det första är det en helt inomspeciesistisk debatt - en debatt mellan djurförtrycksaktivister. För det andra är debatten låst eftersom ingen sida kan vinna över den andra - deras konflikt existerar bara inom det speciesistiska paradigmet. För det tredje är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck, här främst rasism, som djurrättsförespråkare naturligtvis måste ta avstånd ifrån.

Varför är det en inomspeciesistisk debatt?

Debatten är inomspeciesistisk eftersom båda sidor är rörande överens om att djur finns till för människor att använda efter eget gottfinnande. Ingen sida gör något för att ifrågasätta denna idé. Ingen sida representerar det minsta brott med speciesismens hegemoni. Båda rör sig inom djurskyddsparadigmet - det vill säga idén att problemet är hur vi använder och dödar djur, inte att vi använder och dödar dem.

Som jag många gånger har upprepat på den här bloggen är det just så som speciesismen ser ut idag. Det mesta av djurförtrycket utövas i djurskyddandets namn. (Det är därför ingen slump att artikeln mot slakt utan bedövning undertecknas av den oheliga alliansen mellan Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet. De är alla speciesistiska organisationer som seglar under djurskyddslig flagg. De är, i korthet, organiserade djurförtrycksaktivister.)

Varför kan ingen sida vinna mot den andra?

Ingen sida kan vinna mot den andra för att båda har lika rätt, eller lika fel, enligt de premisser som båda läger delar. Inget läger ifrågasätter som sagt speciesismen som sådan, så hur kan de ens argumentera mot varandra? Jo, de måste beslå varandra med överskottsspeciesism. Den ena sidan måste visa att den andra står för värre excesser och överdrifter som går utöver föreställningen om "human behandling" och "skydd" av djur. På så sätt relativiseras, normaliseras och osynliggörs det djurutnyttjande den egna sidan förespråkar

Sålunda hävdar företrädarna för de kristna grupperna i Dagens Nyheter att "kosher- och halalslakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar och kräftor". Och det har de troligen helt rätt i. Med all säkerhet lider många skadskjutna vilda djur mer och längre än djur som slaktas utan bedövning. Och kräftorna borde åtminstone få det välgrundade tvivlet på sin sida. Om de kan lida - och mycket talar för det - måste döden genom kokning vara fullkomligt ohygglig. Argumentet här är alltså att kosher- och halalslakt i alla fall inte är värre än många svenska traditioner. Det ligger en hel del i det argumentet.

Därför är det, som Peter Nilsson redan noterat på Djurens Rätts blogg, beklämmande att företrädarna för det svenska "djurskyddet" försöker komma undan genom att kalla motståndarsidans "jämförelse mellan jakt av vilda djur och slakt av djur i fångenskap irrelevant". Men, återigen, är det verkligen det? Låt oss pröva ett tankeexperiment. Du får välja mellan att

(a) bli en ko som får halsen avskuren utan bedövning och tappar medvetandet först efter ett flertal sekunder av smärta.
(b) bli en skadskjuten älg eller ripa som lever flera dagar i plågor.
(c) bli en kräfta som kokas ihjäl under flera sekunder eller i värsta fall flera minuter.

Inget av alternativen är förstås tilltalande. Men hur man än vänder och vrider på det är det långt ifrån uppenbart att (b) och (c) är att föredra framför (a). Valet är inte på något sätt "irrelevant" och det är rent ohederligt att vifta bort denna jämförelse som "subjektivt tyckande som inte tillför debatten några fakta".

Vad vi har att göra med är alltså två sidor inom samma ideologiska paradigm som träter om vilken form av djurförtryck som ska åtnjuta normalitet och vilket som ska stötas ut som onormalt. Sakligt sett kan dock ingen sida vinna mot den andra, så de är tvungna att utmåla motståndaren som överskottsspeciesistisk, den andres djurbehandling som en "avart". Det borde vara helt ointressant för djurrättsförespråkare att delta i den debatten. Den viktiga frågan för oss är en helt annan - frågan om det rättmätiga i att över huvud taget använda andra medvetna, kännande varelser som resurser.

Varför är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck?

Som företrädarna för de kristna grupperna väl formulerar det i DN går det inte att bortse från att oviljan mot slakt utan bedövning är historiskt förknippad med en misstänksamhet mot judar och muslimer som folkgrupper. Det är helt uppenbart att acceptansen för rip- och älgjakt och kräftkokning har att göra med att dessa fenomen uppfattas som "svenska" (och därmed trygga, invanda och okontroversiella), medan slakt utan bedövning inte accepteras för att det uppfattas som något "osvenskt" (och därmed hotande, otryggt och kontroversiellt). När Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet avfärdar kritiken mot de svenska traditionerna linjerar de sig med rasistiska och främlingsfientliga problemformuleringar och ger gratis ammunition till högerextrema kampanjer mot judar och muslimer.

De kristna grupperna har också helt rätt i att "det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle, men behöver fördjupas och bli mindre lomhört i relation till minoritetskulturerna". Antisemitismen är ett svårutrotat gissel och den växande islamofobin är oerhört skrämmande. (Jag har skrivit lite om samtidens rasistiska fantasier här. Se också Cappuccinosocialistens viktiga betraktelse om frågan här.) Som djurrättsförespråkare och djurrättsaktivister är vi förstås fullt solidariska även med de antirasistiska och antifascistiska kamperna.

Men vi bör också uppmärksamma dessa debattörer om att det inte räcker med att ikläda sig en allmän PK-skrud för att de ska komma undan med den mest utbredda "lomhördheten" av alla - den närmast totala dövheten inför ickemänskliga djurs rättigheter. Inte ett tecken i deras debattinlägg antydet någon medvetenhet om debatten om djurs moraliska status, och ännu mindre om teoretiserandet över hur olika former av förtryck hänger ihop.

En central poäng för en seriös antirasism idag borde vara just att uppmärksamma djurförtrycket som på många sätt stått modell för allehanda hierarkier mellan människor. Djurförtrycket tillhandahåller nämligen en effektiv mental ritning för avhumanisering. Så länge vi tänker oss världens livsformer som en hierarki med människor (eller kanske Gud) i toppen, så finns det alltid möjlighet att definiera vissa människor - kvinnor, slavar, svarta, homosexuella, judar, muslimer osv. - som "djuriska" och "mindre mänskliga". Så länge andra djur bara existerar som resurser för oss att utnyttja upprätthålls också en plats i våra medvetanden dit andra människor kan degraderas om det passar de rådande maktförhållanden.

Det är helt sant att starka, rasifierade normalitetsnormer idag kringskär religionsfriheten för minoriteter i Sverige. Det är också sant att detta är oacceptabelt. Men det är inget skäl att blunda för religionernas medverkan i speciesistisk normbildning. Den totala bristen på problematisering av de religiösa djursynerna - de må vara judiska, kristna eller muslimska - i det aktuella debattinlägget visar tydligt behovet av en sådan fördjupad diskussion. Slutklämmen i artikeln borde därför vara början på en helt ny och viktig debatt:

Målet för ett fungerande samspel måste vara det nyfikna bejakandet av den andres erfarenheter – en vilja att se rikedomen och ta den till sig.

Eller som det uttrycks i religiöst språkbruk – att älska den andre.

Är vi redo att älska juden och muslimen?

Detta uttalande är på många sätt slående likt den mentalitet som drivit den moderna djurrättsrörelsen att ifrågasätta traditionella uppfattningar av andra djurs moraliska status och att uppvärdera den rikedom av existensformer som vi delar denna värld med.

I den nuvarande debatten lyser dock det "nyfikna bejakandet" av den djuriska andres erfarenheter helt med sin frånvaro. Inget av de två lägren i den här debatten visar minsta benägenhet att "älska" kon och grisen (i någon annan mening än deras smak på tallriken).

Den djurrättsliga uppgiften förblir därför att tydligt markera avståndet både till svensk köttnationalism och till speciesistisk religiositet. Detta är en intern debatt mellan olika schatteringar av djurförtrycksaktivister. I den debatten finner vi i dagsläget inga allierade för våra målsättningar: en värld där djur inte förtrycks, en vegansk värld.

Amendurå-speciesismen

2010-07-25T15:13:00.004+02:00

Peter Nilsson på Djurens Rätts blogg träffar här huvudet på spiken i den aktuella debatten om slakt utan bedövning.

Det borde förresten finnas ett namn för den här tekniken att osynliggöra det institutionaliserade djurförtrycket genom att alltid hänvisa till att någon annan gör något värre mot djur. I boken Vivisection in historical perspective (red. Rupke, 1987) kallar Andreas-Holger Maehle och Ulrich Tröhler detta argument för tu-quoque-argumentet, efter latinets "du med", "även du".

Amendurå-speciesism skulle det kanske kunna heta på svenska? Istället för att ifrågasätta den delade synen på djur som objekt och resurser för människor, träter de olika lägren om vem som är mest avvikande från normen - utan att någon sida är beredd att ifrågasätta normen som sådan.

Ny blogg om djurstudier

2010-05-23T20:22:00.001+02:00

Måns Andersson och Helena Pedersen har startat en ny blogg om djurstudier - kolla in den här: Djurstudier: Vetenskaplig analys av djur-människa-relationer i aktuella samhällsfrågor och media.

Podradio: Framtidsvisioner för djurrättsrörelsen

2010-04-20T21:36:00.007+02:00

Nu finns en ljudupptagning från mitt föredrag i januari om framtidsvisioner för djurrättsrörelsen (från Djurens Rätt Stockholms föredragsserie) på Djurens Rätts podradiosida. Det är möjligt att det är lite svårt att hänga med eftersom jag pratar om bilder som jag visar samtidigt, men jag hoppas att det kan finnas något matnyttigt där ändå. (Förhoppningsvis kommer även en film så småningom. Dessutom kommer jag att lägga upp en artikel baserad på föredraget här när jag hinner.)

Amen gu' va hemskt!

2010-04-15T19:12:00.010+02:00

Det är alltid någon annan som plågar djur.

För 150 år sedan var det åkare och åkaredrängar som pekades ut som "obildade", "råa", "vilda" och "barbariska" när de slog sina hästar på Stockholms gator. De var annorlunda än de bildade klasserna, som ju aldrig skulle nedlåta sig till något sådant.

Idag är det fyra grabbar som eldat upp levande kaniner som orsakar moralpaniken.

Folket kräver korsfästning. Medierna frågar sig varför unga män blir kanintorterare. Hur kan de vara så annorlunda?

Under tiden står slakterierna kvar och djurprodukterna fortsätter strömma ut genom butikskassorna som om ingenting hade hänt. Kapital, löner och skattepengar pumpas in i dödsmaskinen, vässar dess knivar, smörjer dess löpande band. Ka-tsching! Ka-tsching! Ka-tsching! Vill du ha kvittot? Nej, tack det är bra så. Men en påse till köttet, mjölken, filen, yogurten, äggen, blodpuddingen och fisken. Och så tidningen såklart. Såg du det där om kaninerna? Amen gu' va hemskt! Lås in dom och kasta bort nyckeln säger jag!

Så praktiskt att det alltid är någon annan som plågar djur.

Att vända på steken

2010-04-12T17:09:00.004+02:00

Idag läser vi alla Rikard Fribergs "Att vända på steken - vad djurrättsrörelsen kan lära sig av ett queert tänkande".

Djurskyddsideologin och kritikens gränser

2010-03-29T10:26:00.019+02:00

Hur ser kritik av djurutnyttjandet ut idag? Vilka frågor ställs i den kritiken? Vilka frågor är ens möjliga att ställa? Och vem tjänar på kritikens begränsningar?

Det är frågor som jag ställer mig efter helgens Twitter- och Facebookflöde, där många av mina djurrättsligt aktiva vänner delat med sig av samma länk till en artikel av Therese Eriksson i UNT. Efter den uppmärksamheten hade jag väntat mig en mer djupgående kritik, men jag blir ganska besviken.

Eriksson har läst en rad nya böcker om djurindustrierna – de som får mest utrymme är Torbjörn och Ylva Espings Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött (Natur & Kultur), samt Jonathan Safran Foers Eating Animals (Hamish Hamilton) – och hon har blivit berörd av det systematiska eländet. Kor som tvingas stå inne över 90 procent av sina liv, kycklingar och kalkoner som avlats till bristningsgränsen, såriga och svältande grisar, och så vidare.

Allt sant, allt fruktansvärt. Så fruktansvärt att Eriksson till och med leker med tanken att det kanske vore bäst att sluta konsumera både kött och andra djurprodukter.

Men mer än en lek med tanken blir det aldrig i artikeln. Förutom frågan om djurs lidande behandlas inget som helst argument för djurs rättigheter. Istället andas artikeln mest desperation: Vad ska en stackars köttätare göra för att få sitt älskade kött, minus det dåliga samvetet? Det måste finnas ett sätt, det bara måste!

Det är så kritik ser ut när den är fast i ett givet paradigm. Den vänder sig mot symptom men kan inte se system. Den ställer frågor, men frågar inte varifrån just de frågorna kommer. Den pekar ut överdrifter och fördömer excesser, men kan inte anta ett perspektiv som spränger de givna ramarna.

Djurskyddets ideologiska fantasi

Ramarna för tänkandet sätts i det här fallet av djurskyddsideologin. Och som jag brukar tjata om så är djurskydd den dominerande formen av speciesism i vår tid. Djurskyddsideologin säger så här: "Det är okej att använda djur till mat, experiment, kläder och underhållning – men det måste förstås ske humant och utan onödigt lidande."

Och innan du hinner tänka efter skyndar den sig snabbt att tillägga: "Visst, så kanske det inte ser ut överallt idag, men det är ändå en möjlighet i morgon. Vi är snart där. Bara vi kan åtgärda några kvarvarande problem, rensa bort gruset i maskineriet, så kommer harmonin att infinna sig. Då blir det bra för alla - för djuren, för producenterna och för konsumenterna."

Det är med andra ord just idén om djurskydd som gör djurförtrycket moraliskt acceptabelt, genom att ständigt framhålla den ideologiska fantasin om att ett harmoniskt, moraliskt oproblematiskt djurutnyttjande är en reell möjlighet.

Som jag har skrivit tidigare är de centrala ideologiska manövererna här förskjutning och kondensering - problemen förskjuts alltid från konsumenten och kondenseras, förtätas, i någon annan: mentalt störda djurplågare, enstaka rötägg till bönder, kinesiska pälsfarmare, eller till och med själva tekniken (som hård avel, trånga utrymmen, genmanipulering, osv.). Det är DOM som plågar djur, inte VI.

Problemformuleringen

Konsumentens beteende eller samhällets speciesistiska attityder problematiseras aldrig i djurskyddsideologin. Tvärtom representeras konsumenten ofta som en sorts "aktivist" för djurens sak när han eller hon betalar för att få dem dödade på löpande band. Eller så blir konsumenten ett offer, som mot sin vilja ibland luras av producenter och återförsäljare att köpa djurplågat kött. Orsak och verkan, förövare och offer, kan på det sättet byta plats utan att någon tycks märka det. I Erikssons artikel låter det så här:

Jonathan Safran Foer pekar på den vanmakt och osäkerhet som man står inför som konsument, hur svårt det är att lita på att även småskaligt jordbruk, mindre uppfödare och ekologiska farmar erbjuder goda djurliv. "Hur säker behöver jag vara?", frågar han sig, och fortsätter: "Är den selektiva allätarens strategi 'naiv' på ett sätt som vegetarianism inte är?" Frågan är inte omotiverad, men däremot obekväm för alla som liksom jag försöker intala sig själva att så länge man äter bra kött är det lugnt. Men hur vet man att det är bra kött man äter, när kan man egentligen vara säker?

Olyckligtvis kan man förmodligen aldrig vara säker, såvida man inte följer de djur man ska äta på nära håll genom deras liv. Att det går, som paret Esping inledningsvis framhåller, att äta kött med gott samvete är alltså en sanning med modifikation. Rent teoretiskt sett är det förstås möjligt, men i praktiken kostar det inte bara ansträngningen att hitta det goda köttet utan också en hel del pengar. Och så kan man ändå inte vara helt säker på att de pengar man spenderar går till något genuint bra.

Från att ha nuddat vid en etiskt relevant fråga, vrids problemformuleringen här blixtsnabbt tillbaka till att handla om praktiska problem. Istället för att fråga om vi alls bör delta i aktiviteter som orsakar lidande och död när vi så lätt kan låta bli genom att bli veganer, börjar vi prata om konsumentens besvär med att hitta "bra kött" som ett sätt att göra "något genuint bra" för djuren. Detta tänkande genomsyrar Erikssons text, och slutklämmen överraskar därför föga:

Alternativen till industriköttet är i dag skriande otillräckliga både till antal och till kvalitet. Det är inte bara en fråga om djurens utan också människans välfärd som gör att vi bör se till att de blir fler - och bättre.

Uteslutande av veganismen

Djurskyddsideologins hegemoni återspeglas också i följande stycke:

Vad ska vi göra med all den här informationen? I slutändan är det ju konsumentperspektivet som blir det avgörande. Vad vi har framför oss är uppenbarligen en korrupt och minst sagt svårnavigerad bransch, men hur det än är påverkar vi hur den ser ut genom de val vi gör. Det som är allra svårast att ta till sig i Espings bok, åtminstone för mig, är inte i första hand hur vidrig industrin i stort ser ut, utan det finns så få alternativ. Beskrivningen av hur ett i alla hänseenden vanskött slakteri i Tierp återfick sin Kravcertifiering eftersom de djur som behandlats illa inte var några Kravdjur, kan få vem som helst att tappa modet. Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet, men om inte ens det är en garant för att djuren har det bra under sina liv och vid sin död: vem i hela världen kan man lita på?

Återigen är det frågan om konsumentens bristande alternativ som blir problemet. Men vad är förutsättningarna, möjlighetsvillkoren, för denna problemformulering? Helt uppenbart att veganism är uteslutet som alternativ.

För etiskt motiverade veganer existerar nämligen inte Erikssons problem till att börja med. Vi ser helt enkelt inte djurprodukter som mat. Vi uppfattar inte andra kännande, medvetna varelser som egendom eller resurser, utan som egna världar som vi varken har anledning eller rätt att inkräkta på.

För oss finns därför inte problemet som plågar Eriksson. Och det skulle naturligtvis inte behöva plåga henne heller. Men att världen skulle kunna uppfattas på det sättet är uteslutet ur djurskyddsdiskursen. Här gäller det bara att hålla fantasin om den harmoniska exploateringen vid liv. Och då måste veganismen uteslutas, eller reduceras till ett "tillval" som vissa människor gör som ett privat livsstilsbeslut, men som inte har några vidare moraliska eller politiska implikationer.

Konsumentens etiska fostran

Notera också den viktiga meningen "Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet [...]". Tydligare kunde det inte sägas. Det enda vi är skyldiga ickemänskliga djur, i etiskt hänseende, är reformerade förhållanden och en klisterlapp på de förpackningar som ska rymma deras stympade kroppar.

Återigen – vilka är möjlighetsvillkoren för denna problemformulering? I vilken sorts samhälle lär sig konsumenterna att Krav-märkning är uttömmande för våra etiska förpliktelser mot andra djur? Varför ser konsumenterna Krav-märkning som en högre moralisk auktoritet än de centrala principer som går igen i alla etiska teorier: undvik så långt du kan att skada och döda andra? Vilken sorts ideologi eller diskurs kan så enkelt förvandla våld och övergrepp till ett sätt att hjälpa offren?

Svaren är förstås att så här ser det ut i ett speciesistiskt samhälle, i en speciesistisk etik, i en speciesistisk diskurs, i en speciesistisk ideologi. Men det begreppet – som med ett enda hugg skulle upplösa hela den gordiska knut som Eriksson trasslar ihop framför sig – finns inte tillgängligt som ett verktyg för att tänka kring djur-människa-relationen. Kvar finns bara djurskyddsdiskursens begränsade tankeresurser. Och resultatet blir som väntat. Kritik? Ja, kanske det. Men bara inom speciesismens ramar.

Djurrättsrörelsen har inte börjat än – eller?

2010-02-23T15:16:00.020+01:00

Härom året blev jag intervjuad i en radiokanal i Göteborg. Programmet gjordes av journaliststudenter och temat var ungefär "frågorna som försvann ur medierna". I mitt fall ville programledarna veta vad som hände med djurrättsrörelsen efter 1990-talet. Jag svarade att djurrättsrörelsen inte alls har försvunnit – den har nämligen inte ens börjat.

Naturligtvis finns det mängder av individer, grupper och organisationer som på något sätt arbetar "för djuren", och det är snart 200 år sedan den första djurskyddsorganisationen bildades. Men dessa organisationer har sällan fokuserat på djurens rättigheter, utan har lagt det mesta av sina resurser på välfärdsreformer (human slakt, miljöberikade burar) och enfrågekampanjer (stoppa säljakten, stäng pälsfarmerna, lagstifta mot svanskupering, förbjud kastrering utan bedövning).

En djurrättsrörelse i strikt bemärkelse – en rörelse som sätter arbetet för upplysning om djurs rättigheter i centrum – har först nyligen börjat skymta fram. Nick Pendergrast skriver bra om denna nya utveckling i artikeln "Animal Rights Enters the Mainstream" på Newmatilda.com:

The title of this article may confuse some people. You may be thinking "but animal rights is an issue that is in the mainstream all the time — when I walk through the city I see billboards campaigning for an end to live animal export to the Middle East. Same thing when I turn on my television — I see Jamie Oliver exposing the treatment of chickens in factory farms, or when I walk through the supermarket there are RSPCA ads telling me to choose cage-free eggs". These, however, are not about animal rights at all. They are about promoting animal welfare, which certainly is a mainstream issue.

The distinction between the two approaches is critical to understanding why the rights focus is finally gaining traction. Animal welfare involves promoting better treatment of animals by humans, whereas an animal rights ideology means striving for the abolition of humans’ use of animals, regardless of their treatment. While animal welfare campaigns try to improve the treatment of animals raised for food, clothing and so on, animal rights campaigns push to abolish the use of animals for all of these purposes.

The inescapable objective of this animal rights ideology therefore is the adoption and promotion of a lifestyle that avoids the use of animal-derived products — in a word, veganism.

Det är just det sista ordet här – veganism – som idag är det skavande sandkornet i de traditionella djurrörelsernas badbrallor. Respekt för ickemänskliga djurs intressen kan helt inte förenas med att de reduceras till varor och produktionsenheter. Respekt för andra djur kräver veganism.

Men att konsekvent driva den linjen är problematiskt för de redan etablerade djurorganisationerna. Det skrämmer nämligen bort gamla (speciesistiska, köttätande) medlemmar. Och med medlemmarna försvinner förstås också medlemsavgifter, gåvor och arv.

Reformkrav och enfrågekampanjer däremot, har den mobiliserande fördelen att människor inte behöver köpa "hela paketet", vilket gör det tilltalande för de stora organisationerna att välja den vägen för att locka och behålla medlemmar.

Nackdelen med enfrågefokuset är dock att det tenderar att förvirra djurrättsbudskapet. Enfrågekampanjer pekar ut vissa företeelser som särskilt djurplågande och oacceptabla, med följden att det vardagliga djurförtrycket ofta undslipper kritik. Som Gary L. Francione skriver på sin blogg Animal Rights: The Abolitionist Approach, innebär enfrågekampanjer att vissa former av förtryck ges en moralisk särställning:

Most people think that eating meat, dairy, and all other animal products, or wearing or using animal products, is as natural as drinking water or breathing air. So when we single out one form of animal exploitation, we necessarily distinguish it for moral purposes.

That is, if most people think that eating meat and dairy and eggs is “natural” and raises no moral problem, focusing on meat necessarily conveys the idea that dairy and eggs are different and that their use is morally acceptable or, at least, morally distinguishable.

In sum, if X, Y, and Z are all viewed as morally acceptable and you single out X as morally problematic, you implicitly say to the public that Y and Z are different from X and that they are not morally unacceptable, or are at least morally distinguishable from X.

We see this problem every day: people think that fur is morally different from leather, wool, or silk; they think that meat is morally different from other animal products.

Djurrörelserna har med andra ord ägnat årtionden – snart århundraden – åt att sprida ett budskap som närmast försäkrar att människor aldrig kommer att se skogen för alla träd. Och som dessutom får arbete för veganism och djurrätt att framstå som något "överdrivet" eller "extremt". För vad ska den genomsnittliga speciesistiskt fostrade medborgaren tro när en stor djurorganisation står utanför matbutiken och säger att man inte bör köpa ägg från hönor i burar, medan en annan liten grupp står i ett hörn och säger att man inte bör köpa ägg alls? Enfrågefokuset får den praktiska konsekvensen att olika aktivister motarbetar varandra, trots att de flesta av dem egentligen vill säga samma sak.

Men samtidigt finns i detta dilemma ett frö till den där djurrättsrörelsen som inte riktigt har börjat än. Det finns idag miljoner veganer som inget hellre skulle vilja än att arbeta för sina djurrättsliga idéers spridning. Men de etablerade organisationerna erbjuder sällan några möjligheter att kanalisera denna vilja. I det läget är det glädjande med den självaktiverande trend som Pendergrast menar att vi nu kan iaktta:

Interestingly, apart from challenging the welfarism of the large animal advocacy organisations, the animal rights movement is questioning the need for organisations at all. Animal rights activists are using the internet to cheaply distribute their own leaflets, video presentations, blogs, articles, podcasts and much more, without needing help from organisational structures.

Den uppenbara invändningen mot en sådan ny abolitionistisk gräsrotsrörelse – att djurrätt och veganism inte nås över en natt och att det är orealistiskt och idealistiskt att ägna sig åt sådan aktivism – kan bemötas på tre sätt.

För det första med att det är betydligt mer orealistiskt att tro att djurskydd + djurskydd + djurskydd = djurrätt. Vi har idag mer djurskyddsregler än någonsin, men ändå utnyttjas fler djur mer intensivt än någonsin. Reformer och enfrågekampanjer skymmer i praktiken sikten för det systematiska speciesistiska förtrycket och ger människor gott samvete utan någon väsentlig förändring.

Sådan aktivism räddar heller inga djur "här och nu" – lagstiftning på djurskyddsområdet tar årtionden att genomdriva, och även då finns det ofta kryphål för djurindustrierna (tänk till exempel på förbudet mot att hålla hönor i burar eller EU:s direktiv om ett stopp för kosmetikatester på djur).

För det andra är det helt omöjligt att tänka sig en djurrättslig framtid utan en rörelse som här, nu, idag tar djurrätt och veganism på allvar och sätter dessa frågor i centrum. Om vi inte tar tag i den frågan så lämnar vi bara över den till en kommande generation som måste göra jobbet. Och de kommer inte att vara nådiga i sin dom över oss som borde ha vetat bättre – och som dessutom hade alla förutsättningar för att göra bättre.

För det tredje – hur vet vi att det inte fungerar när vi inte har försökt? Faktum är ju att ytterst lite av "djurrättsrörelsens" tid, energi och pengar, hittills har ägnats åt abolitionistiskt arbete. Som sociologen och djurrättsförespråkaren Roger Yates skriver verkar många djuretiskt engagerade ha tagit ut förlusten i förskott:

Why, since the modern animal protection movement has rarely if ever pursued an abolitionist agenda for any prolonged period, are many advocates apparently and unequivocally so sure that it is doomed to failure? Why are they so convinced that it will take hundreds of years? Why, moreover, that a philosophical grounding in widely accepted ideas of rights undoubtedly represent demands that unrealistically call for ‘too much’?

Den abolitionistiska rörelse som vi nu börjar skönja har insett detta, och resonerar istället som Joan Dunayer i hennes kritik av de etablerade djurorganisationernas "nyspeciesistiska" strategi:

"Welfarists" who call themselves animal rights weaken the concept of nonhuman rights. They confuse the public into believing that imprisonment, slaughter and other abuse of nonhumans can be compatible with rights. Someone who doesn’t possess a right to life and liberty possesses no rights at all. ‘Welfarists’ shrink nonhuman rights down to the right to move, the right to be fed by one’s captors and the right to be murdered less cruelly.

"Welfarist" guidelines and laws perpetuate speciesist exploitation by re-legitimizing it, giving the exploiters positive publicity, make critics appear unreasonable, keep abolitionism marginalized, encourage humans who care about nonhumans to continue to buy animal derived products, and leave nonhumans in the power of their abusers. (Joan Dunayer, Speciesism, 2004:72)

Djurrättsaktivism – som all annan aktivism – är ett nollsummespel. När vi väljer att göra något så väljer vi samtidigt bort allt annat vi skulle kunnat göra istället. Frågorna som alla djurrättsaktivister måste ställa sig är därför: Gör vi verkligen det vi borde göra? Säger vi verkligen det vi vill säga? Är vårt budskap reformistiskt och enfrågeinriktat där det istället kunde vara djurrättsligt och abolitionistiskt?

Jag håller nog fast vid påståendet att djurrättsrörelsen inte har börjat än. Men det är i dessa frågor den en dag kommer att börja. Och frågorna ställs nu av allt fler.

Att göra våldet normalt - om speciesismens zongränser

2010-02-20T12:45:00.018+01:00

Att hjälpa genom att döda

Jag har många gånger påpekat att ett av de största problemen med djurskyddsideologin – speciesismens hegemoniska form i vår tid – är att den förvandlar våld och dödande till en sorts "aktivism" för ickemänskliga djur.

Ett typiskt exempel är papperskassen från Coop som säger "Genom att du valde ekologiskt förra året fick 12 800 kor, grisar och lamm leva ett naturligare liv. Det tackar de för." (Observara det lilla grammatiska förbehållet: "ett naturligare liv" – inte "ett naturligt liv".)

Budskapet är här att konsumenten hjälper djuren genom att betala för deras fortsatta utnyttjande. Det tycks vara en framgångsrik ideologisk manöver för att skjuta verkliga förhållanden åt sidan. För egentligen borde det ju stå så här på kassen: "Genom att du åt kött, mjölk och ägg förra året tvingades 80 000 000 djur lida och dö i onödan."

Det är med hjälp av sådana här budskap som djurskyddsideologin får djurförtrycket att framstå som något normalt och okontroversiellt. Den historia som berättas handlar om att det finns en sfär inom vilken djuranvändandet är fullt acceptabelt. I den zonen bor alla vanliga konsumenter av djurprodukter. Och så finns det ett område utanför den zonen, ett obehagligt landskap där det bor "djurplågare" av olika slag: rötäggen bland grisfarmare, bönder som låter sina djur svälta, zoofiler, och asiater i allmänhet.

För att denna historia ska fungera måste zongränserna upprätthållas. Vi kan inte vara "normala" om Dom inte är "onormala". Vår vardagliga svenska djurvänlighet är med andra ord på ett perverst sätt beroende av de Andras djurplågeri – om de Andra inte fanns så skulle vi inte ha något att kontrastera vår egen behandling av ickemänskliga djur emot.

"Ät kött från lyckliga djur"

En annan sådan zongräns handlar om naturligheten. Den framkommer tydligt i Tommy Hammarströms ledarkolumn i Expressen (15/2 -10) med titeln "Ät kött från lyckliga djur". Hammarström uppmärksammar det grundläggande hyckleriet bakom konsumtionen av industriuppfödda djur, och han kritiserar moralpaniken kring tv-programmet "Landet Brunsås" där en av programledarna skulle äta upp ett marsvin. Men trots dessa kritiska synpunkter upprätthåller Hammarström en speciesistisk zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande.

Enligt Hammarström har "djurens industrialisering ... en naturlig gräns och när den överskrids uppstår detta systematiska djurplågeri som då och då avslöjas i svinfabriker och kycklinghangarer". När han däremot kör förbi några fritt gående kor i Värmland ser han bara produkter som kan ätas med "gott samvete".

För Hammarström är det"industrialisering" och "rationalisering", tillsammans med "det gap som uppstått mellan matproducenter och matätare", som står för problemen i djur-människa-relationen. Om bara industrialiseringen kan rullas tillbaka och gapet mellan producent och konsument kan slutas, så är problemet löst och harmonin återställd. Därför konkluderar han att "de lugnt idisslande kossorna i snön går en naturligare väg, och det känns ändå som ett slags hopp".

Men vad gäller detta hopp egentligen? Som jag ser det återberättar Hammarströms kolumn bara speciesismens mest grundläggande ideologiska illusion – drömmen om det konfliktfria, moraliskt okontroversiella djurutnuttjandet. Detta tillstånd kanske inte finns just nu när industrialisering och rationalisering härskar inom lantbruket, men Hammarströms resonemang syftar ändå till att hålla drömmen om ett framtida harmoniskt tillstånd vid liv.

Hammarströms analys slutar med andra ord precis där allt djurrättsligt tänkande tar sin början. Inga frågor ställs om huruvida det är berättigat att döda andra medvetna varelser utan trängande skäl. Inte heller ställs några frågor om de sociala orsakerna till att djurutnyttjandet uppfattas som okontroversiellt.

"Stå för matkulturen"

Lite mer kritisk är Fredrik Lindström i sin kolumn i Aftonbladet (8/2 -10) med titeln "Ta bort skygglapparna – stå för matkulturen!". Där argumenterar han bland annat för att SVT borde ha sänt det numera välkända marsvinsinslaget, just för att det skulle ha varit "en riktig brandfackla i en oerhört viktig etisk debatt".

Lindström bidrar själv till den debatten genom att uttryckligen lyfta upp de kulturella och sociala faktorerna bakom djurutnyttjandet:

Vi lever på invanda traditioner, och kan göra det så länge vi inte behöver ta konsekvenserna. Lek med tanken på att vi skulle börja från noll i dag. Ingenting var givet, allt omprövas från grunden. Vi började från början med allt. De som ville ha kött fick slakta och stycka det själva.

Hur många av oss skulle fortsätta med köttbullar här i det rika västerlandet, där det inte är några problem att få näring och proteiner utan slakt? Handlar det kanske om 10 procent av befolkningen? Och då huvudsakligen de redan jakt- och slaktvana. Bara att tvingas se slakten skulle skrämma bort mer än hälften.

...

Basen i vår matkultur är, åtminstone för den stora majoriteten som äter industrislaktad föda, inte etik eller konsekventa ställningstaganden – utan fusk.

Det är förvisso ett par viktiga poänger. Ändå tycker jag att Lindström förblir olovligt okritisk mot speciesismens normer när han drar sina slutsatser:

Jag säger inte att man inte ska äta djur. Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.

Här finns det mycket att undra över. För det första är det omöjligt att hitta ett argument i texten som berättigar den första slutsatsen. Men det var kanske inte heller Lindströms ambition i just den här texten, så det kan väl vara förlåtet. Han kanske skriver om det en annan vecka.

Mer problematisk är slutklämmen som handlar om det är okej att utnyttja djur så länge det inte bygger på "blundande" och man "står för" och "tar konsekvenserna" av det man gör. Vad innebär egentligen detta? Ska vi läsa detta som att de "kanske 10 procent" av befolkningen som fortfarande anser sig kunna "stå för" sitt djurutnyttjande inte behöver presentera några skäl för detta ställningstagande? Men det kan väl knappast vara så att Lindström anser att kallhamrad känslolöshet inför andra kännande varelser kan ersätta etiskt rättfärdigande?

I vilket annat sammanhang skulle en sådan argumentationslinje anses godtagbar? Är det till exempel okej för mig att utöva dödligt våld med rasistiska eller sexistiska motiv, om jag bara "står för" det och inte "blundar" för vad jag gör? Naturligtvis inte. Och det tycker så klart inte Lindström heller. Det är bara det att de glasögon vi hittills har förvärvat för att se det onda i rasism och kvinnoförtryck är mer finkalibrerade än de grumliga linser genom vilka vi ännu betraktar djur-människa-relationen. (Därmed absolut inte sagt att rasism och sexism skulle vara överspelade samhällsproblem, tvärtom.)

Och vad innebär det att "ta konsekvenserna" av sitt djurförtryck? Finns det över huvud taget några sådana "konsekvenser" i ett samhälle genomsyrat av speciesism? Det tycks mig som att det värsta som kan hända en hycklande köttätare idag är att det kommer någon enstaka djurrättsförespråkare och sprider lite irriterande dåligt samvete. En kritik som oftast snabbt överskuggas av den bekräftelse av ens normalitet som den vardagliga sociala konsumtionen av djurprodukter erbjuder. För vad spelar kritik från en sådan "extremistisk" minoritet för roll när varje måltid tillsammans med andra människor visar att ens invanda beteende är både normalt och önskvärt? Den personliga kostnaden för fortsatt konsumtion av djurprodukter är med andra ord inte särskilt hög. Om detta är de "konsekvenser" man får ta för sin djurproduktskonsumtion, så lär de knappast vara särskilt belastande för någon.

Lindström gör med andra ord också en zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande. Det acceptabla djurutnyttjandet är det som man "står för" och "tar konsekvenserna" av, medan det oacceptabla är det som man deltar i när man oreflekterat följer kulturella normer och gör sig till hycklare genom att få moralpanik över den peruanska seden att äta marsvin.

Men tröskeln för att byta zon är inte speciellt hög hos Lindström. Det tycks räcka att yttra de magiska orden "jag står för det jag gör", så har man köpt sig moralisk asyl i djurvänlighetens rike. På detta sätt påminner Lindströms argument om Hammarströms. Det gäller bara att minska "gapet" mellan producent och konsument, att sluta "blunda" för vad som händer, så är problemen ur världen.

Köttätarens tragik

Lindströms resonemang andas också lite av samma "offeretik" som jag tidigare kritiserat i Po Tidholms försvar av sin hemslakt av lamm. Där skrev jag att dödandet av djur ofta framställs i helt inverterad form – som en tragisk uppoffring av den som utför dödandet. Denna tragiska formel gör att den som dödar djur tycks ha god chans att bli moraliskt friskriven om dödandet bara kan kopplas ihop med en motsvarande kostnad för den som utför handlingen. Den moraliska skuld en person ådrar sig genom att döda ett djur kan enkelt betalas genom det offentliga bekännandet av att handlingen medför ett personligt trauma (att man "tar konsekvenserna" som Lindström skriver").

Eller lite annorlunda uttryckt: Om någon säger att de gärna dödar djur för nöjes skull uppfattar vi den personen som djupt oetisk. Men om någon utför exakt likadana handlingar – med exakt likadana konsekvenser – under betygande att de helst skulle vilja slippa utföra dem, så antar personens agerande en air av tragisk heroism. Hon vill inte, men gör det ändå. Han lider av det, men härdar ut. Resultatet är att förövaren blir det verkliga offret.

Offeretiken är på det sättet en mäktig symbolisk ekonomi med kraft att dramatiskt förändra våra handlingars betydelse. Det tänkandet måste övervinnas om vi ska kunna komma till de väsentliga frågorna. Som till exempel frågan om det verkligen gör någon skillnad för de drabbade djurindividerna om de hamnar i händerna på en pervers nöjesdödare eller en självutnämnd tragisk hjälte.

Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal

2010-01-22T16:21:00.004+01:00

Igår pratade jag om "Framtidsvisioner för djurrättsrörelsen" på Djurens Rätts föreläsningsserie i Stockholm. (Mer info och länkar till kommande föredrag här.) En del som inte kunde komma eller inte bor i storstadsdjungeln har undrat om föredraget kunde filmas och läggas ut på nätet. Och filmas kunde det, tack vare en ideell insats i Djurens Rätt Stockholm. Tack för det! Nu ska mina powerpointbilder klippas in också, så det blir begripligt för den som tittar, men det kommer på nätet vad det lider.

Anyhow, det var inte det jag tänkte säga nu, utan bara det här:

"Vegetarianism is often regarded as an eccentric moral view, and it is assumed that a vegetarian must subscribe to principles at odds with common sense. But ... the opposite is true: the rule against causing unnecessary pain is the least eccentric of all moral principles, and that rule leads straight to the conclusion that we should abandon the business of meat production and adopt alternative diets. Considered in this light, vegetarianism might be thought of as a severely conservative moral stance."
— James Rachels, Created From Animals: The Moral Implications of Darwinism, 1991, s.212.

Eller annorlunda uttryckt: Det är ni som är konstiga, det är jag som är normal.

Avatar, naturen och djuren

2010-01-05T12:32:00.021+01:00

Jag såg Avatar igår. Det finns förstås mycket att säga om den, och en hel del har väl redan sagts. Till exempel är väl alla vid det här laget överens om att filmen är den mest ultramaffigt pompösa visuella 3D-knockout som någonsin producerats. Nästan lika överens är väl alla om att storyn är platt och stereotypiserande.

Inte för att stereotyper alltid måste vara hela världen. Ska man göra en underhållande actionfylld ont-mot-gott-historia så underlättar det med lite polarisering så att publiken inte behöver ha några betänkligheter över att skurken får sitt rättmätiga stryk i slutet.

Men om man samtidigt försöker göra sin film till någon sorts betraktelse över vår samtid med krig, imperialism och miljöförstöring så kan stereotyperna bli lite väl påfrestande.

Som när de ädla vildarna i urbefolkningen på planeten Pandora talar engelska med afrikansk brytning, lever i djupekologisk new age-harmoni med naturen och kan USB-koppla sina dreadlocks (I shit you not!) rakt in i Moder Jord. (Som för övrigt heter Eywa, vilket låter som en korsning mellan Lovelocks Gaia och sångerskan Enya.)

Eller som när de invaderande, profithungrande människostyrkorna kommer från en 'döende planet', vill ta olj... eh... förlåt, 'unobtainiumet', i marken där infödingarna lever, och är helt beroende av sin själsdöda teknologi för att överleva mer än några minuter. Och naturligtvis blir en av människorna upptagen i ursprungsbefolkningen för att till slut bli ledare för deras motstånd. (Missa inte South Park-parodin på Avatar som har den klockrena titeln "Dansar med smurfar".)

En annan värld - eller bara en spegel?

"Berätta inte för er hjärna", utan njut av det tekniska äventyret istället, föreslår DN:s recensent. Visst, inga problem för min del. I vanliga fall. Men den här gången blir hjärnan lite för ofta påmind och lite för ofta generad för att jag bara ska kunna luta mig tillbaka och njuta av flygturen.

Visuellt är filmen närmast fulländad, så det är inte det vi får se som gör att historien skaver utan det vi får höra: nämligen att samma dikotomier som orsakade problemen från början också rymmer deras lösning.

Filmens samtidskritiska manöver blir bara en halv derrideansk dekonstruktion - de binära motsatserna byter plats, men hierarkin dem emellan ifrågasätts inte. Bara känslan vinner över förnuftet, bara andligheten besegrar teknologin, bara naturens balans återställs efter girighetens ingrepp - så blir allt bra. Alla konflikter utspelas efter dikotoma gränsdragningar mellan färdiga, essentiella storheter, allt utan maktperspektiv. Lite som i borgerliga medier. Fast i en rymddjungel då.

Filmen får mig att tänka på ett citat från Stanislaw Lems Solaris, som jag nyligen stötte på i Michael Hardts och Antonio Negris senaste bok Commonwealth:

"We take off into the cosmos, ready for anything. ... And yet, if we examine it more closely, our enthusiasm turns out to be all sham. We don't want to conquer the cosmos, we simply want to extend the boundaries of Earth to the frontiers of the cosmos. ... We have no need of other worlds. We need mirrors. We don't know what to do with other worlds."

Lems poäng är förstås att människans upplevelseförmåga ytterst är antropocentrisk och antropomorfisk, vi ser bara det vi kan se ur ett mänskligt perspektiv. Andra världar kan aldrig bli annat än speglar för oss själva.

Och det är just det som känns som begränsningen med Avatar - den andra världen, så fantastisk rikt utmejslad, och med ett löfte om så mycket mer, blir till slut bara en spegelvändning av vår egen värld. Våra invanda kategorier och dikotomier består - natur/kultur, förnuft/känsla, teknologi/andlighet, harmoni/kaos, gud/människa, man/kvinna, och naturligtvis - djur/människa.

Djur-människa-relationen i Avatar

Artikulationen av djur-människa-relationen i Avatar blir speciellt intressant ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv just eftersom filmen inte bryter några normer utan tvärtom renodlar dem. På det sättet ger filmen en ögonblicksbild av vår tids platonska idealformer. Na'vi-folket i Avatar är vår föreställning om miljövänlighet och naturenlighet pressad till sin yttersta gräns. De är ett oskyldigt folk i harmoni med naturen, i kontakt med sina rötter, i besittning av en självklar livsvisdom, och de är obesvärade av all teknologisk korruption.

Och vad har detta ärkenaturliga folk för förhållande till andra djur? Jo, precis som i våra vanliga ideologiska fantasier om allsköns förhistoriska folk och ursprungsbefolkningar så dödar de förstås inte i onödan. Och när de dödar någon dödar de snabbt och ber samtidigt en liten bön där de tackar bytesdjuret för den gåva som givits dem. Helst ska man kalla djuret för "broder" eller något också. Tanken är liksom att djuret offrar sig för jägaren, och att om vi bara betygar vår vördnad för allt levande samtidigt som vi gör raka motsatsen - tar ett liv - så finns det inget problem.

Sedan slår jag vad om att Na'vierna vinnlägger sig om att använda alla delar av djuret utan spill, och sedan källsorterar och komposterar de allt som eventuellt blir över. Det är helt enkelt så man gör när man är supernaturlig och så in i helvete in tune med livet. Det vet naturfolken, och det har vi civiliserade människor glömt bort - så ser det i alla fall ut i vårt kollektiva västerländska medvetande, och det är just den bilden i renodlad form som Avatar speglar.

Dagens köttätande Na'vier

Det är också ganska vanligt att denna föreställning om djur-människa-relationen kastas fram som ett försvar för köttätande idag. Trenden med ekologiska, närproducerade djurprodukter är ett tydligt fenomen som drar symbolisk kraft från naturlighetsidealet.

För något år sedan debatterade jag faktiskt djurrätt med en äkta Na'vi - en djurskyddsinspektör från Uppsala. Han höll själv får och såg inte något problem med att döda dem så länge han kunde "se dem i ögonen" när han skar halsen av dem. (Han motsatte sig förstås, som alla Na'vier, storskalig djuruppfödning.)

En annan som har en direkt USB-anslutning till djuren han tänker döda är skribenten Po Tidholm, som härom veckan skrev i DN om sin egen hemslakt av får:

"Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp."

För Tidholm finns alltså inget principiellt problem med att döda andra djur - frågan ställs inte ens i hans betraktelse. Liksom hos Na'vierna betonas istället närheten till djuret, den direkta relationen. Djuren "behöver" också oss för att överleva, precis som i det fulländade kretsloppet på planeten Pandora.

Tidholm utesluter förvisso en fullständig återgång till naturen. "Vi är bortom det naturliga idag", skriver han. Men det betyder inte att naturen upphör att vara idealet. Det 'naturliga' må vara blockerat och utom räckhåll för oss idag, men vi bör i alla fall emulera det så gott det går under omständigheterna. Detta 'naturliga' förhållningssätt innefattar för Tidholm att vi lär oss att "inte titta bort när lammet skakar i sina sista dödsryckningar".

Mördaren som tragisk hjälte

Här finns en märklig symbolisk ekonomi: genom att utsätta oss för traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik.

Hade dödandet inte varit ett trauma - notera hur Tidholm understryker att han naturligtvis inte tycker om att döda djur - så hade transaktionen uppfattats som asymmetrisk, som orättvis. En person som faktiskt tycker om att döda djur kan inte anföra Tidholms resonemang, även om deras handlingar skulle se exakt likadana ut och får likadana konsekvenser. En sådan person vore bara sadistisk och grym. Han eller hon skulle bara vara någon som tar utan att själv ge något tillbaka.

Nej, dödandet måste göras till en börda, en heroisk uppoffring för den som dödar, så att skulden till den dödade kan betalas symboliskt - så att det blir mördaren det blir synd om och inte offret. Det är egentligen bara bönen eller trollformeln som saknas för att vi ska se Tidholm framför oss i Na'viernas digitala fantasiskog, böjd med sin kniv över ett datoranimerat fantasidjur, svamlandes i dess öra om andligt broderskap. För det är ju fantasi alltihop - självlegitimerande, självryggdunkande speciesistisk fantasi. Det perfekta skalet för osynliggörande av mänsklig makt och mänskligt ansvar.

När vi möter Na'vierna i Avatar möter vi alltså inte en annan värld, utan bara en spegel av vår egen. För vad representerar deras förhållande till andra djur om inte just det harmoniska köttätande som dagens "conscientious omnivores" drömmer om? Lyckliga grisar. Happy Meat. Harmoni och frändskap mellan exploatören och den exploaterade.

När vi möter andra djur möter vi - som Henry Beston har skrivit - inte bröder, inte undersåtar, utan andra nationer. Djur är något annat än saker. De är helt andra världar. Men den insikten står sig som regel slätt när vi begrundar Lems kommentar: "Vi har inget behov av andra världar. Vi vill ha speglar. Vi vet inte vad vi ska göra med andra världar."

Och ändå finns de där. Mitt framför oss.

This is Per-Anders Svärd, last survivor of the animal rights movement, signing off.

Framtidsvisioner för djurrättsrörelsen - torsdag 21 januari

2010-01-03T13:35:00.005+01:00

Djurens Rätt i Stockholm anordnar under våren en studiecirkel om djurrättsliga frågor. Torsdag 21 januari kl. 18-21, på NBV, Bergsunds Strand 43, Hornstull, Stockholm, ska jag prata om djurrättsrörelsens framtid. Kolla in Facebook-eventet och sprid vidare. Se också hela studiecirkelprogrammet på Facebook.

"Vad har djurrättsrörelsen lyckats med? Vad har vi misslyckats med? Vad krävs för att avskaffa djurförtrycket? Djurrättsrörelsen har länge försökt utveckla och sprida en kritik av speciesismen, artförtrycket. Men frågan är om rörelsen verkligen har förstått hur speciesismen fungerar i vår tid. Tänk om det är just den allmänt spridda djurvänligheten som är djurens största problem? Tänk om speciesismen återskapas just genom att framstå som sin motsats - som "skydd" av djur? Föredraget diskuterar djurskyddsideologin som ett centralt problem för djurrättsrörelsen, samt föreslår strategier för hur rörelsen kan bryta sig loss ur djurskyddets begränsningar och påbörja resan mot djurförtryckets avskaffande.

Per-Anders Svärd har varit djurrättsaktivist i 15 år. Åren 2003-2007 var han förbundsordförande för Djurens Rätt. Han arbetar nu med en doktorsavhandling om svensk djurförtryckspolitik och bloggar om djurrätt på http://peranderssvard.blogspot.com"

Schemat för kvällen ser ut som följer:
18.00-18.30
Kaffe
18.30-20.30
Föreläsning & diskussion
20.30-21.00
Avslut

Humorsatsning i SVT

2009-12-09T14:20:00.001+01:00

Djurens Rätts blogg kommenterar Agenda i SVT om förtroendet för grisköttsbranschen.

Krishanteringen i grishanteringen (eller, Till krisens och grisens försvar)

2009-12-01T13:43:00.020+01:00

'Krishantering' är det moderna ordet för att återställa skenet när någon ertappas med byxorna nere. För jordbruksminister Eskil Erlandsson har nog en stor del av den senaste arbetsveckan gått åt till att 'återställa förtroendet' för fläskköttsindustrin efter Djurrättsalliansens avslöjande.

I dagens Aftonbladet kan vi se hur industrin försöker slå tillbaka med en klassisk krishanteringsstrategi: tvivel. Man ifrågasätter vilka kunskaper aktivisterna har för att bedöma grisarnas tillstånd. Till exempel påstås att en galts testiklar har kallats för en böld på en av bilderna. Andra bilder påstås vara manipulerade, missvisande eller till och med tagna utomlands. (Djurrättsalliansen svarar på dessa anklagelser här.)

Tvivlets strategi

Jag har tidigare skrivit om hur djurindustrierna jobbar som tobaksindustrin i detta avseende. Tobaksbolagen insåg att de inte rakt av kunde förneka sambanden mellan rökning och cancer. Däremot kunde de agera för att skapa tvivel. I ett strategidokument från 1969 fastslogs till exempel:

Mål nr 1: Att skjuta åt sidan i miljoners medvetanden den falska övertygelsen att cigarettrökning orsakar lungcancer och andra sjukdomar; en övertygelse grundad på fanatiska antaganden, falska rykten, icke underbyggda påståenden, och ovetenskapliga utsagor och gissningar från publicitetssökande opportunister.

Målsättningen var alltså lägga bevisbördan på kritikerna. De som kritiserade tobaksindustrin skulle framställas som att de var okunniga, sensationslystna och drivna av dunkla motiv. På det sättet skulle förtroendet för den egna produkten återställas och kraven på reglering av industrin skulle kunna skjutas åt sidan.

Tobaksbolagen har förstås den fördelen att de säljer en beroendeframkallande produkt. Kraften i beroendet underlättar för tvivlet att få fäste hos konsumenten. Köttindustrin har kanske inte en lika stark fysiologisk beroendefaktor att förlita sig på, men den har kanske ännu starkare sociala faktorer att finna stöd i. Nästan alla äter kött, och att bryta mot den normen är något de flesta uppfattar som svårt - om tanken ens är möjlig att tänka. Det finns helt enkelt en rädsla för att uppfattas som avvikande - för att inte säga 'tokig' och 'fanatisk'.

Krishanteringen i grishanteringen

Djurindustriernas krishantering bygger idag på att utnyttja samma mänskliga svagheter som tobaksindustrin en gång gjorde:

Förminska problemet från ett systemproblem (att vi använder miljarder djur till mat, trots att vi inte behöver göra det), till något som går att hantera med legitimerande reformer (ge anmärkningar på ventilationen hos några bönder, inför tätare veterinärkontroller, peka ut några rötägg som inte sköter sig). Problemen är tillfälliga och kan åtgärdas, det finns inget djupare etiskt problem i konsumtionen av djurprodukter. Det är onödigt att ens ställa frågan om djur kanske borde ha rätt till liv och frihet. Målsättningen här är att snabbt återställa ett förtroende för industrin, eller som målsättningen bakom tobakspropagandan formulerades: "Att lyfta cigaretten från canceridentifikationen så snart som möjligt och återställa den till dess rätta plats av värdighet och acceptans i medvetandena hos kvinnor och män på den fria amerikanska företagsamhetens marknad. (PDF)"
Skapa tvivel kring kritikernas påståenden (bilderna är inte representativa, kritikerna är okunniga, de gör en felaktig bedömning). I tobaksstrategin hette det så här:
Mål nr 3: Att avslöja den icke-trovärdiga, tidigare ej förekommande och illasinnade attacken mot cigaretten, som utgörande förtal och ärekränkning i den största omfattning som någonsin begåtts mot någon produkt i den fria företagsamhetens historia." (PDF)
Framställ kritikerna som drivna av ohederliga motiv (de vill manipulera oss för sina egna syften, de vill att du ska bli en sån där konstig vegan.) Eller som det hette i tobaksstrategins mål nr 5: "Att bevisa att cigaretten har ställts inför rätta av en lynchningslag, skapad och utvecklad av dåligt informerade och oansvariga människor och organisationer för att frambringa och uppvigla rädsla." (PDF).

Vad kan vi göra för att förvärra krisen?

Den tanke som industrin ytterst måste undanröja ur folks medvetanden är idén om ett etiskt avståndstagande från djurprodukter. En debatt om grishanteringen är förstås jobbig för industrin, men helt okej så länge den sker på reformernas planhalva och tvivlen om aktivisternas motiv kan upprätthållas. För i en sådan debatt har den etablerade ordningen - köttnormativiteten - de flesta sociala faktorer på sin sida. Människor kommer att bli upprörda, men de ser inte identifikation med en vegansk livsstil som ett möjligt alternativ.

Den totala krisen för industrin vore en debatt om djurens rättigheter i termer av frihet, jämlikhet och rättvisa - en debatt som djurindustrierna vet att de inte kan vinna. Mardrömmen för industrin är därför inte den situation vi har idag, eftersom en sådan debatt ännu inte kommit till stånd. Mardrömmen är den situation vi hade i mitten av 1990-talet, när den så kallade "veganrörelsen" faktiskt tillhandahöll en möjlig alternativ, kontrahegemonisk, identitet för tusentals unga människor. Ytterst är det den situationen som tvivlets strategi nu sätts i verket för att förebygga.

Lämplighetslogiken

Samhällsvetarna Johan P. Olsen och James G. March presenterar en enkel modell för hur människor agerar i institutionella sammanhang. De menar att människor ständigt frågar sig 'Vad är jag för person? Vad är detta för sorts situation? Vad gör en person som jag i en situation som denna?'

Människors agerande följer med det här synsättet en 'lämplighetslogik' - vi gör helt enkelt vad som verkar lämpligt (i det givna sammanhaget) utifrån de svar vi kan ge på dessa frågor. En första nyckel till förändring ligger därför i att påverka de identiteter eller subjektpositioner som finns tillgängliga för människor. Vilka svar kan de egentligen ge på frågan 'vad är jag för person?' Är det till exempel möjligt för dem att svara 'jag är vegan'? Mycket sällan, eftersom denna identitet för de flesta människor inte framstår som ett alternativ. Djurrättsrörelsens jobb blir därför att främja möjligheten till en sådan identifikation.

Först och främst kräver det att vi slutar ängslas inför risken att bli avfärdade som radikala, och börjar ta det för självklart att (1) människor kan förstå argument, och (2) i allmänhet motsätter sig våld och förtryck. (Ett annat sätt att uttrycka det är att vi måste ge upp smygelitismen: om vi kunde bli veganer så kan andra också bli det. Vi är inte smartare eller godare än andra, vi hade bara lämpliga förutsättningar att ändra oss. Så hur kan vi skapa förutsättningar för andra att göra samma sak?) Om vi vill ha en vegansk värld måste framgång mätas med den skala som målet kräver, dvs. i antalet veganer.

Och hur är det med frågan 'vad är det här för sorts situation?' Vad kan människor egentligen svara på detta i relation till grisskandalen? Ett svar som direkt erbjuder sig som en lämplig tolkning är just att det handlar om isolerade incidenter och saker som kan åtgärdas genom reformer. Det är också det svar som industrin och ansvariga politiker helst vill se. Här måste djurrättsrörelsen aktivt problematisera den vanliga tolkningen, inklusive de många godhjärtade men missriktade försöken att förbättra djurskyddet.

Vad vi måste anstränga oss för att visa är att det var just djurskyddsideologin som försatte oss i den här situationen från början. Det är inte några enskilda producenter som fört de djurskyddsälskande konsumenterna bakom ljuset - det är konsumenterna själva som låtit sig bli förda bakom ljuset av sin egen djurskyddsideologi.

Vad vi måste eftersträva är därför en förskjutning från den första av nedanstående situationer till den andra:

Djurskydd:

Vad är jag för person?
Jag är en person som inte vill att djur ska lida och tar djurskydd på allvar.
Vad är det här för situation?
Grisarna plågas för att lagar och regler inte tas på allvar av alla grisuppfödare. Det behövs hårdare regler och bättre kontroller.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag uttrycker min upprördhet hemma och vid fikabordet på jobbet. Eventuellt skriver jag ett brev till jordbruksministern och kräver att tillsynen av grisarna blir bättre. Jag är inte så sugen på julskinkan i år, men förhoppningsvis blir det bättre till nästa år.

Djurrätt:

Vad är jag för person?
Jag är en person som tar djurs intressen och rättigheter på allvar. Jag är därmed en del av en rörelse som vill utmana tusentals år av speciesism.
Vad är det här för situation?
Grisskandalen är bara ännu ett uttryck för speciesismen, det allmänt utbredda men oförsvarbara artförtrycket. Det som nu pågår är bara ett försök att återställa speciesismens normalitet.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag ifrågasätter förtrycket, slutar konsumera djurprodukter och försöker uppmuntra andra att göra samma sak.

Ofta tror vi att vi nått framgång när vi ser att människor uttrycker den första identiteten - att de bryr sig om djurskydd och tycker att det är fruktansvärt att djur lider. Men det är inget framsteg alls. Så gott som alla har redan den identifikationen och den är fullt förenlig med fortsatt djurutnyttjande.

Framgång för djurrättsrörelsen ligger just i förskjutningen till en annan identifikation, bortom djurskyddstänkandet, där ickemänskliga djur inte längre reduceras till objekt och resurser. Vägen framåt går därför gå via följande frågor som måste ställas i all vår aktivism: Hur undviker vi att fångas i den debattlogik som industrierna föredrar? Vilka alternativa tolkningar erbjuder vi? Vilka alternativa identifikationspunkter tillhandahåller vi i vår kommunikation?

Reflektion över dessa frågor är den första öppningen för oss att fördjupa den pågående krisen.

En köttätares bekännelser, ideologiska fantasier och Mat-Tina

2009-11-28T11:24:00.014+01:00

Bild: Djurrättsalliansen, www.ettlivsomgris.se. Bilden är tagen på grisfarmen Blackstaby i Flen hösten 2009.

Johannes Forssberg sätter i gårdagens Expressen-ledare fingret på något viktigt i speciesismens reproduktion:

Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.

Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.

Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.

Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.

Forssbergs ledare innehåller egentligen inget radikalt om djurs rättigheter. Han verkar som de flesta anta att ickemänskliga djur utan problem kan användas för mat om det bara görs på rätt sätt. Så istället för att diskutera om djur finns till för oss att använda som resurser utgår Forssberg från att det bara är en fråga om hur vi använder dem ('humant' eller 'grymt'). Budskapet är ett öppet erkännande av att det 'ofta' finns missförhållanden i djurfabrikerna, men det antyder samtidigt att om dessa missförhållanden åtgärdas så finns det förhållanden som är godtagbara. Här finns alltså ingen tanke om att ickemänskliga djur till exempel skulle ha en rätt att leva.

Samtidigt tydliggör ledaren något viktigt. Nämligen att speciesismen undviker ifrågasättande genom förskjutning och kondensering. Det onda, det hemska förskjuts som regel till någon annan, bort från konsumenten. I denna figur kondenseras också en rad hemska egenskaper - grymhet, ansvarslöshet, manipulation, en pervers njutning i att skada, osv.

Dessa mekanismer är för övrigt desamma som Freud pekade ut i sin drömanalys. I drömmen förskjuts och kondenseras våra tankar till andra saker och personer som är metaforiskt och metonymiskt associerade med det som egentligen upptar våra psyken. Genom förskjutning och kondensering skapas det filosofen Slavoj Zizek kallar en 'fantasiskärm' som täcker över inkonsekvenserna i vår livsstil och projicerar de problem som vårt eget sätt att leva ger upphov till (grymhet mot djur), på någon annan - en yttre eller inre fiende.

Dagens djurskyddsdiskurs är genomsyrad av denna typ av fantasi - den fungerar som en ideologisk dagdröm där det våld och det lidande som konsumtionen av djurprodukter orsakar osynliggörs. 'Djurplågaren' är aldrig vi själva, utan alltid någon annan. Djurplågaren är en vidrig grisbonde. Djurplågaren är några småpojkar som sparkar ihjäl en katt. Djurplågaren är en kines eller en sydeuropé. På så sätt kan vår egen speciesism undvika att bli ifrågasatt.

I sin ledare noterar Forssberg också något annat som är typiskt för dagens speciesistiska djurskyddsdiskurs. Som det vanligen framställs ligger problemen med djurhållningen alltid på utbudssidan. Det är alltid någon producent som har gjort fel - en bonde som inte sköter sig, en pälsfarmare i Kina som flår minkar levande, et cetera. Konsumenten är aldrig ett problem i djurskyddsdiskursen. Konsumenten skadar aldrig något djur genom att konsumera djurprodukter. Konsumenten är alltid oskyldig.

Ibland är konsumenten till och med ett offer. Konsumenten blir nämligen ibland lurad av någon producent att äta djurplågat kött. Ett exempel på detta är är SvD.se:s rubrik efter grisskandalen: "Köttet kan finnas i tusentals butiker." Här blir problemet att livsmedelsbutikerna inte kan skilja ut det djurskyddade köttet från det djurplågade. Återigen, som om det huvudsakligen var utbudssidans fel och inte konsumenten som varje vecka återkommer med sina pengar och en begäran om mera kött.

Djurskyddsdiskursen är djupt problematisk just för att den osynliggör kopplingen mellan konsumtion och djurs lidande och död, samtidigt som den låter fantasier om den andres djurplågeri frodas fritt. Även om Forssberg i sin ledare inte kommer så långt att han erbjuder några djupare funderingar om djurs moraliska ställning, så hjälper han i alla fall till att synliggöra djurskyddsdiskursens motsättningar.

Ett annat sätt att synliggöra diskursens inneboende motsättning bidrar Djurrättsalliansen med i en briljant makeover på Mat-Tina Nordströms fläskreklam. Se och sprid!

tina nordströms griskampanj from griskampanj on Vimeo.

Ett liv som gris

2009-11-24T20:20:00.005+01:00

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen besökt närmare hundra slumpvis utvalda grisgårdar. Det är omkring en tiondel av Sveriges alla grisfarmer. Undersökningsmaterialet består av allt från stora industrifarmer till små familjegårdar. På varje gård har aktivisterna med hjälp av videokameror, kameror och anteckningsblock dokumenterat de övergrepp och lagbrott de har sett.

Filmen ovan är en del av resultatet. Mera finns på kampanjsajten www.ettlivsomgris.se

Världens bästa djurskydd? + Tom Regan

2009-09-30T09:32:00.003+02:00

Idag lanserar Djurens Rätt en rapport som granskar myten om Sveriges djurskydd som världens bästa. Läs mer och ladda ner hela rapporten här.

Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.

Aftonbladet.se idag: "Djurplågeriet ett systemfel"

2009-05-28T12:45:00.003+02:00

Aftonbladet.se publicerar idag en artikel om djurförtrycket, undertecknad av Alexander Chamberland, Lisa Gålmark, Jens Holm och jag själv.

Så här skriver vi:

Det handlar om följande: Media kommer med en skräckrapport om exempelvis långa och trånga transporter, där djur ofta saknar tillgång till vatten. Folkmassorna upprörs rättmätigt. Politiker och ansvariga på företaget i fråga säger att det här självklart inte ska få förekomma. Utredningar ska tillsättas och reformer genomföras. Debatten dör efter någon vecka och allt verkar vara frid och fröjd. Ett par månader senare avslöjas dock en ny skandal inom djurhållningen och mönstret upprepas. Så har det sett ut i årtionden.

Frågan är hur många gånger det här måste upprepas innan vi inser att det handlar om ett systemfel. Det är jättebra att media avslöjar djurplågeri, men om vi ska kunna uppnå en verklig förändring av situationen får inte debatten röra sig på den här ytliga, populistiska nivån.

Vad som behövs är istället en debatt om speciesismen - inklusive dess relation till andra system av makt och förtryck.

Det är dags att djurdebatten utvecklas bort från får det ytliga, populistiska, massmediala sättet och blir mer systemkritisk och bred. Övergrepp mot djur är ett direkt resultat av samverkan mellan vinstmaximering och speciesism. Dagens kapitalism förvandlar såväl människor som djur och natur till förbrukningsvaror. Speciesismen legitimerar denna verksamhet, samtidigt som den ideologiska hierarkin mellan människor och djur lånar sig till vulgär biologism och försvar av hierarkier mellan människor. Båda systemen måste avskaffas för att vi ska kunna ha en värld där alla djur får finnas till för sin egen skull och inte enbart för vinstintressets skull.

Läs hela artikeln på Aftonbladet.se.

Svinfluensan och köttnormen

2009-04-28T10:53:00.008+02:00

Ingen har väl kunnat missa nyheterna om svininfluensan och risken för en pandemi. Liksom den beryktade fågelinfluensan för några år sedan har det nya viruset sitt ursprung i den mänskliga djurhållningen.

De två infektionsexperterna Björn Olsen och Christian Ehrenborg skriver om viruset i Dagens Nyheter:

Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Förtjänsten med Olsens och Ehrenbergs inlägg är att det klart och tydligt lyfter fram att H1N1-virusets utveckling har att göra med produktionen av djurprodukter.

Det influensavirus som cirkulerar i Mexiko och USA är mer anpassat till människan än vad fågelinfluensa är och har nu på kort tid skapat en ny nisch av djur – människan, – som det kan infektera. Men oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden.

Svininfluensan skulle faktiskt kunna kallas för "svinfluensa", eftersom dess uppkomst är direkt sammanflätad med människors utnyttjande av grisar.

Dessvärre vinner köttnormen i slutändan även i denna artikel. En återkommande tendens i dagens speciesistiska diskurs är nämligen ett ensidigt fokus på produktionen när det gäller att identifiera problem med djurhållningen. Konsumtionen nämns nästan aldrig. Det är en ideologisk förskjutning som flyttar ansvaret från konsumenterna av djurprodukter till företag, stat och myndigheter.

I artikeln kommer detta till uttryck genom att författarna helt ignorerar orsakerna till grisarnas och kycklingarnas populationsökning - dvs. köttätandets ökning i västvärlden och dess ständiga spridning i fattigare delar av världen. Istället kräver man, i nästa mening, lösningar i form av fler kontroller och övervakningssystem.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Köttnormen erbjuder oss helt enkelt en riktigt usel deal. Men i slutändan bygger den på en ganska skör grund, nämligen att vi inte ifrågasätter om vi behöver alla dessa djurprodukter. När den frågan väl ställs är svaret uppenbart. Vi behöver dem inte. Det är i det ljuset som vi borde betrakta frågor som den om svinfluensan. Köttnormen dömer oss bara att genomleva samma problematik om och om igen.

Snille - och smak!

2009-03-30T13:50:00.005+02:00

Vegan Göteborg rapporterar att Svenska Akademien (inte hiphopbandet, som ju redan har en viss djurrättslig prägel, utan den gamla finkulturella sammanslutningen) efter att ha utsett sin första veganska nobelpristagare (J. M. Coetzee) nu också har fått sin första vegan som ledamot: Lotta Lotass. Lotass intar - som sig bör för någon med så mycket snille och smak - stol nr 1 bland de aderton.

Djurskyddslagen, köttnationalismen och rasismen

2009-03-27T13:24:00.017+01:00

Jag tror att det var journalisten Magnus Linton som myntade begreppet "köttnationalism" som beteckning på vår svenska självbild som ytterst djurvänliga. Detta drag i den svenska diskursen om djur-människa-relationen är ständigt närvarande, inte minst i tjatet om att Sverige har "världens bästa djurskydd".

Och det är kanske inte så konstigt. Nationella symboler verkar ju kunna användas till att legitimera det mesta - från idrottsevenemang till folkmord. Det skulle snarast vara förvånande om ett politikområde som djurskyddet uppvisade fullständig immunitet mot intrång av nationella diskurser och symboler.

Ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv finns det förstås alla skäl att ifrågasätta bilden av svenskt djurskydd som något unikt och högtstående. Så här har jag skrivit om saken annorstädes:

It is in fact curiously common for politicians and corporations to make out their own country’s animal protection regulations and welfare inspection systems as being among the best – if not the best – in the world. By this move, the problem of animal "abuse" tends to be discursively located outside our own field of responsibility. "We" are not cruel to animals – "They" (the foreigners) are.

As argued by discourse theorist Teun van Dijk, elevating the good qualities of one’s own group is a typical functional move "in the overall strategy of ideological self-interest, which appear in most social conflicts and actions (e.g. in racist, sexist etc. discourse)" (1998 p. 33).

The recurring episodes of public and mass-media panic over the treatment of nonhumans in other parts of the world may be seen as symptoms of such ideological displacement. I believe animal rights advocates have yet to realize the extent to which the reproduction of speciesist relations is dependent on such discursive processes of "othering". The persona of the abnormal, cruel, foreign “animal-abuser” often seems to be a crucial condition of possibility for the normality of the everyday oppression of nonhuman animals in our own backyard.

Here, we could well speak with [Slavoj] Žižek and say that the common displacement of cruelty onto a foreign Other functions as a fantasy scenario that suppresses the political and ethical significance of our own speciesist practices. For the welfarist outlook to maintain its hegemony, ideological fantasy has to fill out the "the empty space of [its own] fundamental impossibility” (Žižek 1989:126). The fantasy of the Other’s deviant and cruel nature provides precisely the kind of lacking element that can allow the Self to reconstitute its identity as “normal” and “animal-friendly".

(Svärd, P. 2008. "Protecting the Animals? An Abolitionist Critique of Animal Welfarism and Green Ideology", i Sollund, R. (red.) Global Harms: Ecological Crime and Speciesism. New York: Nova Science Publishers.)

Köttnationalismen fyller med andra ord den viktiga funktionen att förskjuta problematiken med behandlingen av djur någon annanstans, ofta långt bort. Det är ett ideologiskt grepp som fritar den egna gruppen från skuld, eller till och med helt osynliggör den egna gruppens handlingar.

Framför allt skyms frågan om de egna matvanorna under ett täcke av veklagan över "de andras" okänslighet för djur. Det är de långa djurtransporterna inom EU som pekas ut som ett problem, inte den svenska konsumtionen av djurprodukter. Det är judars och muslimers koscher- och halalritualer som gör att djur lider, inte Svenssons köttätande. Och så vidare.

Det finns mycket att säga om detta, och jag hoppas kunna ge en bredare bild av den svenska köttnationalismen i min avhandling. Här kommer bara två exempel från tillkomsten av den nu gällande djurskyddslagen.

I förarbetena till den svenska djurskyddslagen från 1988 konstateras att svenskarna är särskilt djurvänliga:

I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd. (Prop. 1987/88:93, s. 14)

Här lyfts den egna gruppens positiva egenskaper fram på ett direkt sätt och placeras tydligt i förgrunden. Vårt folk bryr sig verkligen om ickemänskliga djur. När det däremot gäller problem på hemmaplan är formuleringarna mer försiktiga och vi:et skjuts i bakgrunden:

Den svenska djurhållningen har dock i allmänhet präglats av goda förhållanden för djuren och en god djurskötsel. Detta allmänna förhållande utesluter emellertid inte att det även inom vårt land förekommer missförhållanden, t. ex. att djur vanvårdas för att deras ägare av olika skäl inte kan sköta om djuren på ett tillfredsställande sätt. Det finns också all anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall förändrat djurens miljö i negativ riktning. (Prop. 1987/88:93, s. 15)

Här är det de enskilda djurägarna som är problemet. Speciellt de ägare som lider av något personligt problem. På andra ställen i förarbetena exemplifieras detta med psykiska problem och alkholism. Det är alltså psykiskt sjuka och alkoholiserade djurägare som utgör ett problem - alltså ett litet fåtal dårar och suputer som avviker från normen. De människor som står för det största lidandet - alla helt vanliga konsumenter av djurprodukter - syns däremot inte i texten.

Ett annat problem i texten är den abstrakta teknologiska utvecklingen som förändrat djurens miljö. Återigen blir de verkliga aktörerna osynliga - de bönder och jordbruksföretag som har fattat högst konkreta beslut om att rationalisera produktionen, bedriva hårdare avel, införa minimala bursystem och så vidare. Teknologin framstår i förarbetena till djurskyddslagen som en opersonlig, abstrakt kraft som bara har drabbat samhället, människorna och djuren som en blixt från klar himmel. Kapitalistiska och speciesistiska motiv nämns inte. Kött-, mjölk- och äggkonsumenterna som betalar för produkterna, och därmed för de teknologiska förändringarna, syns inte heller.

Ett annat, djupt obehagligt, exempel står Föreningarna djurens vänners riksorganisation för. I sitt remissvar om djurskyddslagen gav de ett helt oförtäckt exempel på den djurskyddsliga rasismen:

Det är även viktigt att bestämmelserna om bedövning av slaktdjur inrangeras i djurskyddslagen, då det till Sverige inflyttar allt fler och fler människor från sådana länder där humanitet mot djur är fullständigt okända begrepp. (Prop. 1987/88:93, bilaga 2, s. 107)

Återigen förskjuts skuldbördan bort från den svenske konsumenten av djurprodukter. Det är människor inflyttade från andra länder som är problemet. I dessa länder bryr sig ingen om ickemänskliga djur, och därför måste vi som har djurvänligheten i vår folksjäl uppfostra de invandrade grupperna och skydda "våra" djur från hotet av deras seder.

Sådana direkt rasistiska och obeskrivligt korkade uttalanden är förstås inte helt vanliga att stöta på. Men de måste ändå förstås i ett sammanhang. De blir möjliga just för att det redan finns en stark nationalistiskt och rasistiskt laddad symbolvärld i djurskyddsdiskursen.

Allt språk är baserat på skillnader. För att "vi" ska kunna vara "djurvänliga" måste någon "annan" utpekas som "djurplågare". För att vårt köttätande ska förbli acceptabelt och stå bortom all kritik, måste någon annans agerande mot djuren brännmärkas. Dessvärre står nationalistiska och rasistiska stereotyper alltid till hands som användbara verktyg för att genomföra denna symboliska förskjutning.

Den kontintentala djurfilosofins misslyckande - och löfte

2009-03-07T18:46:00.002+01:00

När filosofen Peter Singer för några år sedan konstaterade att den kontinentala filosofins bidrag till det kritiska tänkandet kring djur-människa-relationen kunde summeras med "ingenting", hade han både rätt och fel.

Rätt, för att den kontinentala traditionen, med dess fokus på identitets- och subjektsfilosofi under lång tid misslyckats med att integrera djuret i sina kategorier. Detta trots att tänkare som Nietzsche, Heidegger, Levinas och Derrida på olika sätt berört frågan om djur-människa-relationen, dock alltid utan att föra resonemangen så långt som gjorts av Singer och andra inom den analytiska filosofiska traditionen.

Men också fel, för att den kontinentala filosofin utvecklat ojämförligt kraftfulla verktyg för att analysera de ideologiska dimensionerna av speciesismen. Även om klassikerna inte tänkte ända fram i denna fråga finns det många lovande tankespår för en ny kritisk teori om djur-människa-relationen att ta fasta på.

I en understreckare i Svenska Dagbladet skriver Anette Kristensson, fil. kand i filosofi vid Södertörns högskola, om översättningen av Derridas analys av djur-människa-relationen som en "carnophallogocentrisk" "offerstruktur" som måste genomskådas för att en fullständig kritik ska kunna genomföras:

Till skillnad från de flesta andra i den kontinentala filosofiska traditionen reagerar Derrida på det faktiska våld som utövas inom djurindustrierna. Han påpekar hur det under de senaste 200 åren i och med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen skett en förändring i vårt förhållande till djuren. Dagens industriella uppfödning och slaktning sker på ett sätt och i en omfattning tidigare generationer inte ens kunnat drömma om. De skulle se det som monstruöst. Derrida påpekar i en intervju att vi inte endast äter animaliskt kött för att få i oss protein – protein kan vi få i oss på annat sett. Vad som ligger bakom konsumtionen av kött är, precis som när det gäller dödsstraff, en offerstruktur, ett kulturellt fenomen länkat till arkaiska strukturer som enligt Derrida måste analyseras.

Läs hela texten här.

En gås oplockad med djurindustrin

2009-03-06T09:32:00.002+01:00

Helena Pedersen, pedagog vid Centrum för Genusvetenskap i Uppsala och djurrättare, skriver idag om kapitalism, djurindustri och speciesistisk ideologi i Svenska Dagbladets understreckare:

Om man ser animalieproduktionen som en form av kapitaltillväxt, innebär det att plötsligt uppmärksammade djurskyddsproblem, som i fallet med dunavslöjandet, knappast kan betraktas som tillfälliga avvikelser i ett i övrigt välvilligt, tillförlitligt och etiskt system för djurhållning. De måste snarare ses som logiska följder av en globaliserad animalieindustri styrd av marknadsekonomiska krav på volym och kostnadseffektiv avkastning. Man kan till och med föra resonemanget ytterligare ett steg vidare och se det som att enstaka avslöjanden om djurplågeri utgör en förutsättning för att upprätthålla det systematiska djurutnyttjandet: när industrin (liksom politikerna) kan visa att de åtgärdat ett problem, får den möjlighet att stärka sin legitimitet inför allmänheten/konsumenterna och kan därigenom befästa sin ställning på marknaden.

Läs hela texten här.

Tre år ung?

2009-02-17T11:21:00.007+01:00

Hur gammal är djurrättsrörelsen? Det beror lite på vem du frågar. Vissa skulle peka på att det fanns olika moraliska eller religiösa skolbildningar som tog djurens liv och intressen på stort allvar redan för flera tusen år sedan. Som romaren Plutarkos till exempel, som förespråkade vegetarism för djurens skull och redan på 200-talet e. Kr. formulerade en variant av det som idag kallas "marginalfallsargumentet" (dvs. insikten att det inte finns en enda moraliskt relevant egenskap som skiljer alla människor från alla djur).

Så djurrättsidéerna har utan tvivel djupa historiska rötter. Men en djurrättsrörelse är en annan sak. Och kan vi verkligen tala om en djurrättsrörelse med en allvarligt menad rättighetsinriktning förrän alldeles nyligen? Det finns skäl att diskutera den saken.

Faktum är att det mesta av den aktivism som utförts i djurens namn genom tiderna inte alls haft rättigheter som mål eller ens som ett huvudfokus. Istället har ett djurskyddsligt paradigm dominerat. Målet har varit reformer av den befintliga djurhållningen. Större burar och längre kedjor, har varit kärnan i de krav som de flesta kampanjer och aktioner har kommunicerat utåt (något som ofta skilt sig, speciellt på senare tid, från aktivisternas egna veganska ideal).

Det är först på senare tid – faktiskt bara de senaste två-tre åren – som "djurrättsrörelsen" fått en egen, uttalat abolitionistisk gren, inriktad på djurrättslig folkbildning och propaganda för veganism. Sociologen och djurrättsaktivisten Roger Yates skriver på sin blogg om den nya djurrättsrörelsen, och hur den skiljer sig från den gamla rörelse som fortfarande klär sig i en rättighetsretorik, men som i praktiken oftast jobbar efter en nyspeciesistisk, djurskyddslig linje.

This is the crazy reality of the animal protection movement: its ‘leadership’ and many members are ‘suspicious and even hostile’ to rights-based philosophy BUT insist, regardless of their subsequent substantial claims, on ownership of the rhetorical label in the face of all those who dearly wish to invoke animal rights as 'a heartfelt, morally justified demand to rectify all sorts of injustice'. In the meantime, of course, they describe the rightists as ‘divisive’.

Läs hela texten här.

Full fräs i svängdörrarna

2009-02-16T08:20:00.002+01:00

Återger här ett avsnitt från europaparlamentarikern Jens Holms (v) blogg:

Rolf Eriksson, tidigare chef för LRFs lobbykontor i Bryssel blev efter de borgerligas seger 2006 jordbruksminister Eskil Erlandssons statssekreterare. Tidigare agrolobbyist ska alltså nu hjälpa ministern att bestämma över jordbrukspolitiken. På tal om jordbruksdepartementet. Magnus Därth, tidigare ansvarig på jordbruksdepartementet för de svenska delegationerna i EUs förvaltningskommittéer för animaliska produkter (där man bland annat beslutar om exportbidrag till för olika köttslag) arbetar idag för köttindustrin på Kött- och charkföretagen.

Full fräs i svängdörrarna, alltså. Så länge ingen gör något åt det...

Strategidebatt och neo-köttkonservatism

2009-01-07T11:27:00.003+01:00

Gott Nytt År! Här kommer två läsvärda abolitionistiska texter att börja året med:

More Industry Reform... or the Vegan Paradigm?
Lee Hall svarar Martin Balluch om djurrättslig etik och strategi.

Although some communities understood the news sooner than others, the Copernican revolution wasn’t the result of people accepting change in increments. Astronomy charts didn’t show the Earth moving gradually outward as new editions were printed. A paradigm shift is an entirely new perspective, radical by definition. It will not happen overnight, and it will meet the full force of resistance; but it’s unstoppable once it’s presented and acknowledged. Relatively quickly in the scheme of human history, it can replace the previous perspective and become the new knowledge.

Project for a New American Carnivore. From Lyman to Niman in Ten Short Years.
Jenny Stein och James LaVeck frågar vad som hände med djurrättsrörelsen i det lyckliga köttets tidevarv. Har rörelsen tagits över av "Neo-Carns"?

Is it not strange that while the institutional animal movement has historically struggled to develop and sustain any significant collaborations with the peace, environmental, and human rights movements, it seems to have had no problem at all developing elaborate and rather intimate alliances with animal exploiting corporations such as Whole Foods, Niman Ranch, and Wolfgang Puck?

Pepparkaksmuffins

2008-12-19T10:14:00.005+01:00

Okej, nu är det jullovsdags! Vilket betyder pepparkaksmuffins. Knasigt goda. Kolla in receptet på 146 mil vegan och gör egna!

Topp 10: Korkade saker veganer får höra varje dag

2008-12-14T16:34:00.000+01:00

Djuren är inte vad de brukade vara

2008-12-08T16:39:00.012+01:00

I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev virologiprofessorn Erling Norrby nyligen om att ny forskning visar det finns större genetiska skillnader mellan människor än vad vi tidigare trott. Det har till exempel hävdats att den genetiska skillnaden mellan två slumpmässigt utvalda människor på jorden i genomsnitt bara är 0,03 procent, men nu hävdar man att den siffran snarare bör vara 0,5 procent.

Också mellan människor och andra djur är de genetiska skillnaderna tydligen större än vad som tidigare hävdats. Påståendet att vi människor i genomsnitt bara skiljer oss till 1,25 procent från våra närmaste släktingar dvärgschimpanserna bör till exempel ändras. Skillnaden kan i det fallet vara ända upp till 5 procent.

Jag jobbar på en längre text om vilka problem detta medför när det gäller rasism och speciesism - och förhållandet dessa ideologier emellan. Men för tillfället vill jag bara ställa en fråga:

Vad innebär denna forskning för djurförsöken?

Som en blixt från klar himmel kommer här påståenden om att människors och andra djurs gener skiljer sig åt betydligt mer än vad vi tidigare trott. Djuren är inte vad de brukade vara.

Med andra ord måste tillförlitligheten hos snart sagt alla djurförsök - de som tidigare utförts, de som pågår, liksom de som bara befinner sig på planeringsstadiet - omvärderas radikalt.

Och om de genetiska skillnaderna mellan människor och dvärgschimpanser plötsligt ökat mer än tre gånger, hur stora måste inte skillnaderna mellan människor och de vanligaste djuren i försök, råttor och möss, antas vara?

På vilket sätt kommer djurförsökarna att plocka in denna nya förståelse i sina kalkyler över försökens tillförlitlighet? Hur kommer de djurförsöksetiska nämnderna att hantera denna information när de väger försökens förväntade nytta mot djurens lidande?

Jag är rädd att det inte kommer att blir så stora förändringar på dessa punkter. Av den enkla anledning att sådana bedömningar aldrig har kunnat göras. De djurförsöksetiska nämnderna har från början haft ett omöjligt uppdrag. Men de har fyllt sin funktion att skänka ideologisk legitimitet åt djurförsöken på ett alldeles enastående sätt.

Saken är den att levande djur är komplexa, ickelinjära system - de är mer än summan av sina delar. Det betyder att minimala skillnader på den genetiska nivån, skillnader i samspelet mellan organen, eller i skillnader livsmiljön, kan få stora återverkningar på hela organismens funktionssätt. (Se vetenskapsteoretikerna Hugh Lafollettes och Niall Shanks bok Brute Science: Dilemmas of Animal Experimentation. London: Routledge, 1995, för en utförligare diskussion av detta.)

Experiment på ickemänniskor ger oss utan tvivel kunskap om ickemänniskor. Men överförandet av försöksresultaten till människor är alltid en gissningslek där ett okänt antal dolda variabler kan vara aktiva och avgöra resultatet. Den forskning som redovisas av Erling Norrby ökar detta osäkerhetstal ytterligare.

Ett rimligt mått på intellektuell hederlighet bland djurförsökare borde därför vara i vilken mån de tar sina experiment under övervägande i ljuset av den nya genetiska kunskapen. Men det kommer knappast att hända. Den som läst Thomas Kuhn och Michel Foucault vet redan att "normalvetenskapliga paradigm" eller "kunskapsregimer" tenderar att låsa in sig i sig själva och bara kunna ställa frågor utifrån sina egna begränsade horisonter. Den som har pratat med ganska många djurförsökare genom åren - som jag har gjort - vet också att de allra flesta håller med om riktigheten i de metodologiska invändningarna, men de fortsätter med sina djurexperiment i alla fall. (Någon lacanian borde psykoanalysera den här fetischen!)

Hur som helst. Det ska bli intressant att se vilka återverkningar - om några - som dessa upptäckter får för djurförsöken.

Nazister försökte mörda fackligt aktiva och deras barn

2008-12-03T11:11:00.003+01:00

En liten avstickare från bloggens vanliga tema kommer här. Sprid informationen på din blogg du också, och kom på demonstrationen mot den nazistiska marschen i Salem på lördag 6 december, kl. 12.00. Mer information om demonstrationen här.

Uttalande från Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC.

1999 mördade nazister syndikalisten Björn Söderberg. Nu har de försökt igen. Två syndikalister från Stockholm – den ene tidigare styrelseledamot i fackföreningen Stockholms LS – och deras snart treåriga dotter tvingades klättra ut från sin balkong på tredje våningen när nazister satte eld på deras lägenhet.

Fackföreningsmedlemmarna har innan händelsen varit uthängda på den öppet nazistiska sidan Info-14. Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som årligen arrangerar en stor nazistmarsch i Salem.

Strax innan klockan 21.00 måndagen 1 december hörde våra medlemmar ett plaskande ljud från hallen.

– Jag såg att någon hällde in en klar vätska genom brevinkastet och förstod på lukten att det var bensin, berättar en av dem. Jag skrek så högt att de inte kan ha undgått att höra: ”vi har barn här inne!”. Bara någon sekund senare tände de på.

I hallen hängde familjens vinterkläder, och det tog bara sekunder innan elden spred sig vidare till köket och vardagsrummet. Att ta sig ut genom ytterdörren var omöjligt.

– Vi fick fira ner vår dotter till grannarna på balkongen under, säger vår medlem. Vi bor högst upp på tredje våningen. Hade vi tappat henne hade hon dött.

Paret klättrade därefter ner samma väg. Bakom dem slukade elden ägodelar, minnen och framtidsplaner.

Våra medlemmar och deras dotter klarade sig mirakulöst utan skador, men det förändrar inte det faktum att någon eller några kallblodigt och överlagt försökte ta deras liv.

För sex månader sedan publicerade den öppet nazistiska hemsidan Info-14 namn och bild på våra medlemmar.

Polisen arbetar utifrån teorin att dådet var politiskt motiverat, och utfördes av samma gärningsmän som två dagar tidigare brände ner det frihetligt socialistiska kulturhuset Cyklopen i Högdalen. Ärendet rubriceras som mordbrand.

Vår medlemmar har i sitt fackliga arbete verkat för antirasism och minskade klassklyftor. För detta skulle de enligt nazisterna straffas med döden.

Nazisterna bakom Info-14 är samma personer som driver organisationen Salemfonden, som den första lördagen i december årligen arrangerar Nordeuropas största nazistmarsch.

– De som arrangerar Salemmarschen är inga ofarliga individer med en lite avvikande åsikt. Det är personer som är ideologiskt övertygade nazister, uppenbarligen kapabla att mörda för sin sak, säger Ola Brunnström från SAC:s Arbetsutskott.

På lördag arrangerar de personer som försökte mörda våra medlemmar en marsch i Stockholmsförorten Salem. SAC uppmanar alla att ansluta sig till Nätverket mot rasisms motdemonstration klockan 12.00.

Låter vi nazisterna stå oemotsagda vet vi aldrig vem de attackerar härnäst.

/ SAC:s Arbetsutskott

Debatt i Djurens Rätt

2008-12-01T12:18:00.007+01:00

I senaste numret av tidningen Djurens Rätt fortsätter debatten om abolitionismen. Fyra inlägg av Catharina Krångh (anställd av Djurens Rätt) Lena Lindström (anställd av Djurens Rätt), Arne Ohlsson (naturkrönikör i tidningen Djurens Rätt 1990-2004) och Gert Nilsson (andre vice förbundsordförande, Djurens Rätt) kommenterar min essä i förra numret. Jag svarar också på en halvsida.

Egentligen skrev jag kring tio sidors svar som sedan fick klippas ner drastiskt för att gå in i tidningen, så det var praktiskt omöjligt att bemöta alla punkter som jag skulle ha velat kommentera. I mån av tid ska jag försöka redigera texten och presentera längre svar på de olika inläggen i Djurens Rätt här i stället.

När jag hinner. Först ska jag leta rätt på allt som har sagts om andra djur i riksdagen sedan 1840-talet. Det är lika spännande att bläddra i som det är tråkigt att leta fram må ni tro. Tur man har tiotusen metallåtar i podden som kan bevara ens mentala hälsa.

Brev till Maria Haldesten

2008-11-24T13:01:00.014+01:00

Hej Maria!

Jag läste din krönika om djur i GP idag. Som du kanske vet finns det både ett och annat att invända mot de slutsatser du drar.

Jag skulle vara mycket intresserad av att få veta vilken moraliskt relevant skillnad du ser mellan människor och andra djur som berättigar vårt användande och dödande av miljarder av ickemänniskor varje år.

Du anger nämligen inget sådant skäl i din artikel, och de flesta sådana försök som har utvecklats av filosofer har strandat på insikten att den som försvarar utnyttjande och dödande av djur för att de ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, saknar språk osv., i samma andetag också försvarar utnyttjande och dödande av vissa människor (som ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, små barn som inte kan tala osv.).

I avsaknad av skäl blir budskapet i din artikel, i klartext: "Jag är som människa överlägsen alla andra varelser och har rätt att bestämma när de ska leva, när de ska lida och när de ska dö. Så överlägsen är jag att jag behöver inte presentera något argument för den saken."

Makt ger rätt, med andra ord. Jag kan verkligen inte tro att det är den uppfattningen du har i grunden. Men det är det du skriver.

En möjlighet är ju att du inte alls har tänkt på saken, utan bara reagerat på Djurens Rätts material som något konstigt, udda, knäppt - ja kanske till och med "extremistiskt". Men varför då? Återigen tycks det mig som det saknas en rationell grund för den reaktionen. Visst förstår jag att en sådan diss kan generera en och annan ryggdunk från liktänkande som tycker att Djurens Rätt är ute och cyklar, och som uppskattar varje uttalande som mildrar deras eget dåliga samvete. Men värmen som den gemenskapen erbjuder kan ju inte rimligtvis vara en ersättning för genomtänkta argument, eller hur?

Speciellt inte med tanke på att vad som står på spel är miljarder individers lidande och död.

Så, jag ser fram emot dina svar på dessa frågor. Detta brev publiceras på min blogg idag, och jag ber om din tillåtelse att även publicera ditt svar där.

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd

Uppdatering: Svar från Maria Haldesten

Hej Per-Anders!
Att hävda alla levande varelsers lika värde är ganska lätt: Det har ett antal djurrättsfilosofer, likt Singer, insett.
Och den vegan som tillskriver sig dessa uppfattningar, och som lever därefter: Det vill säga avstår från alla animaliska produkter, liksom all vård och medicin, skulle jag ha full respekt för.
Det betyder inte att jag delar denna uppfattning. Man kan naturligtvis hänvisa till människans makt och naturliga möjlighet att utnyttja djuren för sin egen nytta, samt det faktum att vi är födda till allätare.
Religiösa kan hänvisa till att människan, till skillnad från djuren, är skapade till Guds avbilder och att det ger oss en särställning.
Själv väljer jag hänvisa till det förnuft, som skiljer oss från djuren. Det som gör att vi överhuvudtaget kan resonera kring moraliska rättigheter och skyldigheter.
Det förnuftet säger mig att vi av nyttoskäl, för att understödja evolutionen och bidra till att minska lidade kan utnyttja djuren, exempelvis för att framställa mediciner.
Mvh
Maria

Kommentar:

Det är skönt att höra att Maria Haldesten avvisar religion och råstyrka som acceptabla skäl för djurförtrycket. Men vad blir kvar som motiveringsgrund?

En hänvisning till "förnuftet"?

Eller vänta nu, kapacitet att resonera kring "rättigheter och skyldigheter" verkar det vara?

Eller vänta nu, "nyttoskäl" och "minska lidande" verkar det vara?

Eller vänta nu, vi ska "understödja evolutionen"?

Vad gäller förnuftet som grund för rättigheter så var det ju just det som min fråga gällde, eftersom det ställer till ett av de allra största problemen för speciesismen. Den som säger att den som är mer intelligent kan utnyttja den som är mindre intelligent säger i samma andetag att mer intelligenta människor får utnyttja mindre intelligenta människor. Det finns helt enkelt inga genvägar runt den paradoxen.

Mina argument i det första brevet förblir alltså obesvarade, medan vi kan konstatera att intelligensaristokratismen fortfarande har sina anhängare, i alla fall på Göteborgs-Posten. Jag kan dock inte se att det håller, och jag förklarar detta mer utförligt här.

Något liknande gäller frågan om rättigheter och skyldigheter. Måste någon ha skyldigheter för att ha rättigheter? Jag har förstått att detta är en mycket vanlig trossats inom subkulturen borgerliga ledarskribenter - jag har redan svarat ledarskribenten i Jönköpings-Posten om den saken - men jag tvivlar på att ens någon av dessa innerst inne accepterar en sådan kamrersmoral. Det mest otäcka med den här argumentationslinjen är ju att den som inte kan sägas ha moraliska skyldigheter (ickemänskliga djur, små barn, svårt psykiskt funktionshindrade) inte får några rättigheter alls. Vi kan med andra ord behandla dessa varelser precis hur som helst. Det är i alla fall vad som följer av doktrinen.

Att sedan nyttoskälen och lidandeminskandet kommer fram visar väl att Haldesten inte alls har läst Singer, vilket inledningen vill ge sken av. Om något på allvar skulle öka nyttan/lyckan i världen så skulle det vara ett avskaffande av djurutnyttjandet.

Det där om att "understödja evolutionen" vet jag inte vad det betyder, så det hoppar jag över. Frågan om djurförsöken är dock mer intressant. Först bör vi här konstatera att Haldestens ståndpunkt, återigen, lika gärna kunde användas för att motivera dödliga experiment på vissa människor (de som saknar förnuft och som inte har moraliska skyldigheter). Det är ett mycket dramatiskt påstående, som få skulle ställa upp på. Ändå är det vad som följer av varje försök att försvara djurförsök enbart på nyttogrunder.

Sedan bör vi konstatera att försöket att beslå djurrättsförespråkare med dåligt samvete för att de använder mediciner också är nonsens. I boken För djuren (2006) har jag skrivit svar på denna och fler frågor om djurförsök:

Kan djurrättsförespråkare själva ta mediciner som har djurtestats?
Mediciner måste enligt lag testas på djur. Motståndet mot djurförsöken skiljer sig därför från till exempel motståndet mot utnyttjandet av djur i lantbruket. Att äta vegetariskt är en fråga om att vägra köpa delar av djur som dödats för att bli till föda. På detta sätt minskar vegetarianen efterfrågan på animaliska produkter, vilket med tiden leder till att färre djur utnyttjas och dödas.
När det gäller djurförsök är situationen annorlunda, eftersom tester av mediciner på djur är lagstadgade. Därför kan antalet djurförsök inte påverkas genom konsumentbojkotter av medicin. Som djurrättsförespråkare hjälper man med andra ord inga av de djur som redan har dödats i experiment genom att undvika mediciner. Det som behövs är istället politisk påverkan för att minska antalet djurförsök genom ny lagstiftning. (För djuren [PDF], s. 144)

Det finns alltså inget nytt i Haldestens svar. Alla aspekter av hennes invändningar mot djurens rättigheter har diskuterats till leda i den filosofiska litteraturen i över 30 år nu.

Som djurrättsförespråkare kan man börja känna att man har rätt att bli lite förolämpad över de ständiga, nedlåtande, paternalistiska påståendena enligt formen "jamen det här har ni veganer/djurrättare förstås inte tänkt på!" Jamen det är väl självklart att vi har tänkt det! Man kan inte vara vegan i en vecka innan man möter alla Maria Haldestens invändningar och många därtill. Självklart har dessa invändningar diskuterats och bemötts, om och om igen. Och de diskussionerna och svaren ligger förstås inte längre bort än en simpel googling. (Varför inte börja med Animal Rights FAQ?)

Men speciesismens ideologiska grepp är så starkt att de flesta inte behöver bry sig om att undersöka om motståndarsidan har något intelligent att säga. Det är liksom självklart att de har fel redan från början. Det är samma mentalitet som får sexister att anta att det måste vara något fel med feministiska krav, eller rasister att ta för givet att människor med annan hudfärg eller kultur inte kan vara jämlika. Även i de fallen duggar "det här har ni inte tänkt på"-påståendena tätt. Det är samma blindhet, samma oförmåga att se sina egna privilegier som ligger i grunden. Och samma oförmåga att se offren för förtrycket.

Djursex: Äntligen ställs de relevanta frågorna

2008-11-19T13:48:00.003+01:00

"Djursexförbud är rent hyckleri", skriver antropologen Don Kulick i Expressen idag.

Äntligen ställer någon de relevanta frågorna om djursexdebatten. Observant nog tar Kulick även upp tvångsinsemineringen i mjölkproduktionen som ett betydligt mer omfattande fenomen än ett fåtal zoofilers övergrepp.

På många sätt är det just dessa frågor som djurrättsrörelsen borde ha lyft fram hela tiden istället för att spela på äckelfaktorn och stigmatiseringen av zoofiler som avvikande. (Jag har skrivit om detta tidigare här och här.) Nu får vi istället en märklig situation där djurrättsrörelsen kan framställas som lite löjlig och inskränkt som inte har ansträngt sig för att dra de verkligt relevanta slutsatserna.

En idé bara: Kanske vi djurättare skulle prova att vara först på bollen i framtiden?

Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt

2008-11-18T18:26:00.005+01:00

Svenska Dagbladet skriver idag om den nya kycklingmodellen Cobb 700, som växer rekordfort, blir jättestor, har fyrkantiga bröstmuskler, och kan produceras med olika färger på näbbar och fötter.

Historien är hårresande, naturligtvis. Men också ännu en anledning till en helt inomspeciesistisk debatt. Precis som fallet var med förra veckans debatt om sexuella övergrepp på djur i Expressen så kommer knappast speciesismen som sådan att bli föremål för debatt.

Vad vi kommer att få se är snarare en lång rad fördömanden av överdrifterna i djurutnyttjandet, samtidigt som alla fortsätter att ta det för givet att andra djur finns till för oss att använda.

I själva verket tror jag att just uppmärksammandet av sådana här överdrifter och excesser i djurutnyttjandet - som tidigare Belgian Blue-debatten, vissa speciellt plågsamma djurförsök, onödiga pälsprodukter, kosmetikatester på djur, långa djurtransporter och nu den extrema aveln i form av Cobb 700 - fungerar som en ideologisk gränsdragning där ett socialt acceptabelt djurutnyttjande definieras samtidigt som det osynliggörs som moraliskt problem.

De extrema exemplen drar med andra ord uppmärksamheten från det rutinmässiga, vardagliga djurförtrycket som de flesta deltar i. Genom att manifestera upprördhet och motstånd mot sådana excesser kan man till och med få det vanliga djurförtrycket att framstå som som sin egen motsats, som en sorts "djurvänlighet".

Jag har idag en artikel om detta publicerad på Yelah.net. Läs mer här: Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt.

Stoppa sexuella övergrepp mot djur! Drick inte mjölk!

2008-11-11T12:00:00.026+01:00

I dagarna presenterar Expressen en artikelserie om sexuella övergrepp på djur. Omfattande moralpanik är därmed att vänta. Den viktigaste frågan är dock om vi kommer att få se speciellt mycket djurrätt i debatten. Jag tvivlar på det.

Missförstå mig inte. Jag vill också se ett förbud mot sexuella övergrepp mot ickemänskliga djur och produktionen av djurpornografi. Det är det enda rimliga förhållningssättet, eftersom samtycke till sexuella handlingar inte kan säkras när det gäller andra djur (alltså i princip samma skäl som gör sexuella handlingar med barn oacceptabla).

Men som jag skrivit tidigare är jag tveksam till djurrättsrörelsens prioritering av detta som en viktig kampanjfråga. Min huvudsakliga invändning är att jag inte tror att man mobiliserar några speciellt progressiva känslor eller kloka moraliska principer i den kampanj som förs.

Som jag uppfattar det organiserar kampanjarbetet istället främst ett förakt för zoofiler som äckliga och sexuellt avvikande individer. (Djurens Rätt är förvisso tydliga med att deras kampanj inte ska riktas mot människors sexuella preferenser, och förbundet väljer att undvika termer som "tidelag" och "bestialitet" som har använts för att stämpla både människor och andra djur som mindre värda. Djurrättsalliansen är däremot mer oförsiktiga i sitt begreppsanvändande.) Hur som helst lär de mediala konsekvenserna vara tämligen onyanserade - vilket också de flesta kommentarer på Expressens hemsida vittnar om.

Till följd av detta riskerar vi just nu ännu en debatt om djur som blir helt inomspeciesistisk. Låt mig förklara vad jag menar med det.

Istället för att föra idékampen kring ickemänskliga djurs individuella värde och rättigheter framåt så får vi en moralpanisk hetsjakt mot motbjudande hästknullare. Zoofilerna utgör med andra ord precis den sortens överskottsspeciesistiska fenomen som den vardagliga speciesismen behöver för att själv förbli osynlig.

Genom att peka ut dessa avvikande "andra" som problemet osynliggörs det faktum att vilken vanlig köttätare och mjölkdrickare som helst orsakar ofantligt mycket lidande och död. Det är alltid "de andra ", "dom", som förtrycker djur. Zoofiler (eller i andra sammanhang djurtransportörer, judar, muslimer, kineser och så vidare) är djurplågare. Aldrig "vi".

Så vi hamnar i en skendebatt. På ena sidan en majoritet av speciesister som är anhängare av djurskyddsideologin - tanken att djur finns till för oss att använda bara vi gör det på "rätt sätt". På den andra sidan en pytteliten grupp zoofila speciesister som anser att djur finns till för dem att utnyttja sexuellt.

Men båda grupperna ser djur som saker som finns till för oss att använda. Båda grupperna är fast i speciesistiska tankemönster. Speciesismen som sådan synliggörs knappast i den rådande debatten.

Djurrättsrörelsen borde därför passa på tillfället att unyttja uppmärksamheten till att diskutera just djurrätt. Alla är redan emot sexuella övergrepp på djur, så det finns ingen anledning att fortsätta slå in den öppna dörren samtidigt som man hojtar om att man gör något nytt, modigt och normbrytande. Det är istället den fundamentala dubbelmoralen i behandlingen av ickemänskliga djur som borde uppmärksammas.

Faktum är ju att en genomsnittlig svensk blandkostares matvanor under en livstid kräver att omkring 1000 landlevande djur och uppemot 30 000-40 000 marina djur lider och dödas. Tiotusentals oskyldiga och försvarslösa offer. Helt i onödan. Enbart för att medelsvensken inte kan ge upp den njutning som köttätandet erbjuder. Så vem är egentligen pervers?

Djurrättsrörelsen borde också lyfta fram de sexuella övergrepp som våra matvanor bygger på. Främst av allt tänker jag på den regelmässiga tvångsinsemineringen av kor i mjölkproduktionen. För det är ju så det går till. Utan kalv, ingen mjölk. Men det vore alldeles för krångligt och dyrt att låta fortplantningen ske spontant i umgänget mellan kor och tjurar, så befruktningen sköts mycket ofta artificiellt, av husdjurstekniker och veterinärer.

Man kan med andra ord säga att de största ligorna som sysslar med sexuella övergrepp i Sverige har namn som "Arla" och "Milko". Och att de driver sin verksamhet med pengar från miljoner obetänksamma, speciesistiskt uppfostrade konsumenter. Brottsligheten är systematisk och drabbar hundratusentals individer varje år. Offren får sina barn kidnappade och dödade, deras mjölk säljs vidare till de beroende speciesisterna av hälare och langare som ICA, Konsum och Vi. Och så snart de inte producerar tillräckligt med mjölk - vid 4-5 års ålder - så mördas de. Två tredjedelar av allt nötkött som säljs i butikerna kommer från kor och kalvar i mjölkindustrin.

Den logiska slutsatsen borde förstås vara att den som är emot sexuella övergrepp mot djur direkt borde sluta att betala för både kött och mjölk. Det behövs inte många nya veganer för att göra större skillnad för djuren än alla lagar i världen mot zoofili någonsin har gjort.

Istället för att slå sig för bröstet för att man uppmärksammat en fråga som varit vunnen sedan århundraden - det finns ingen som helst acceptans för zoofili och det kommer aldrig att uppstå någon heller - så borde djurrättsrörelsen anstränga sig för att använda den uppnådda uppmärksamheten till medvetandehöjning kring speciesismen.

Signaturen "M. Pigg" på Expressens hemsida är en av de få som kommenterat vad som borde vara uppenbart - att fokuset på sexuella övergrepp faktiskt är en närmast bisarr förminskning av problemet med djurförtrycket:

Det finns redan lagar mot djurplågeri och därmed skulle en lag mot djursex enbart bli en moralisk markering.
Problemet är att det då fortfarande är tillåtet att döda och äta upp ett djur vilket borde vara värre än att ha sex med samma djur?
Resultatet av en lagstiftning skulle kunna bli att man kan döda ett djur, ha sex med det och sedan äta upp det, allt fullt lagligt utom sexet... som då dessutom skulle vara en form av nekrofili...

Den reformistiska invändningen mot detta är förstås att ett förbud mot sexuella övergrepp på djur ändå är en öppning, en början, ett första steg i rätt riktning, och att det är därför vi måste ägna vår energi åt just den frågan, just nu.

Nej, säger jag. Djurrättsrörelsens uppgift kan aldrig vara att förminska det speciesistiska förtrycket. Är eller vill du bli aktiv för djuren så slösa inte din tid på detta. Ägna din aktivism åt att sprida helhetsbilden istället för att delta i att portionsförpacka barbariet i former som bara smickrar människors falska självbild som "djurvänner". Det sistnämnda borde faktiskt betraktas som tjänstefel.

Om djurens frigörelse innebär något över huvud taget så innebär den att vi människor slutar betrakta dem som saker, som medel för våra egna mål. Att vi lämnar dem ifred. Och om det är fallet, så måste djurrättsrörelsen arbeta för just detta, och inte för ändamål som fördunklar eller motverkar detta syfte.

Global Harms: Ecological Crime and Speciesism

2008-11-06T14:26:00.005+01:00

I dagarna har det utkommit en ny djurrättsbok med titeln Global Harms: Ecological Crime and Speciesism (New York: Nova Publishers). Jag har skrivit ett av kapitlen i boken, och svenska djurrättare lär känna igen även Lisa Gålmark och Helena Pedersen bland författarna.

Mitt bidrag handlar om den inneboende speciesismen i djurskyddsideologin och i grön ideologi, och hur denna bidrar till ickemänskliga djurs sårbarhet för de "förtryckets fem ansikten" som den politiska teoretikern och feministen Iris Marion Young har resonerat kring.

I dagsläget är boken kanske lite väl dyr för den genomsnittlige djurrättaren (ca 650 kr + frakt på Amazon.com). Men jag blir himla glad om du tipsar ditt bibliotek om att ta in den!

Information om boken från förlagets hemsida:

Editors: Ragnhild Sollund (Norwegian Social Research Institute , Elisenberg, Oslo, Norway)

Book Description:
The fields of environmental crime and speciesism are of increasing interest to social scientists. This increase reflects the great concern many people-academics as well as non-academics-now feel for the situation of our planet and its vanishing species. Over the last two decades, criminologists and social scientists have published papers on these fields in a range of journals, as well as in books. In the present book, new articles based on empirical examples shed light on how the exploitation of nature and animals take place as well as exploring its sources and consequences. Empirical evidence is drawn from South East Asia as well as Africa, UK, US and Scandinavia and will show that children are socialized into speciesist attitudes in the school system, how illegal logging and wild life trade damages the ecosystem, how consumerism leads to environmental harm, how industrial farming may be understood in the Marxist term of alienation, as may speciesism, and how even the animal protection movement itself may be linked to ideas of humans' superiority, so far as "green" movements do not consider animals as individuals.

Table of Contents:
Preface:

1. INTRODUCTION: TOWARDS A GREENER CRIMINOLOGY
(Ragnhild Sollund, Norwegian Social Research (NOVA)Norway)

2. CRIME, CONFLICTS AND ECOLOGY IN AFRICA
(Tim Boekhout van Solinge, Willem Pompe Institute, Utrecht University
The Netherlands)

3. CRIMINAL DEGRADATIONS OF CONSUMER CULTURE
(Martin O’Brien, Centre for Criminology and Criminal Justice, Univ. of Central Lancashire, UK)

4. THE LAND OF THE ORANGUTAN AND THE BIRD OF PARADISE UNDER THREAT
(Tim Boekhout van Solinge, Willem Pompe Institute, Utrecht University
The Netherlands)

5. IMAGINARY SPACES AND REAL RELATIONS
(Simon Hallsworth, London Metropolitan University)

6. ARISTOTLE REVISITED: ANTHRO-ANDROCENTRISM AND MEAT NORMATIVITY
(Lisa Gålmark, Sweden)

7. CAUSES FOR SPECIESISM: DIFFERENCE, DISTANCE AND DENIAL
(Ragnhild Sollund, Norwegian Social Research, Norway)

8. LEARNING TO MEASURE THE VALUE OF LIFE? ANIMAL EXPERIMENTATION, PEDAGOGY, AND (ECO)FEMINIST CRITIQUE
(Helena Pedersen, Swedish Research Council, Sweden)

9. THE DOG THAT COULD NOT BARK
(Svetlana Stephenson, London Metropolitan University, UK)

10. PROTECTING THE ANIMALS? AN ABOLITIONIST CRITIQUE OF ANIMAL WELFARISM AND GREEN IDEOLOGY
(Per-Anders Svärd, Department of Political Science, Stockholm University, Sweden)

11. NATURE, DIFFERENCE AND THE REJECTION OF HARM: EXPANDING THE AGENDA FOR GREEN CRIMINOLOGY
(Nigel South, University of Essex, UK)

Låt den rätte komma in - som djurrättsfilm!

2008-10-29T22:52:00.012+01:00

Igår var jag och såg Låt den rätte komma in på bio. Rekommenderas. Svensk socialrealism - nu med queera vampyrungar. Fler än jag måste ju ha väntat på den!

Hur som helst. Är det någon mer som har sett filmen som tycker sig hitta aspekter som kan tolkas djurrättsligt? Här kommer i alla fall några av mina spridda iakttagelser i den riktningen. (Först bara en varning för spoilers!)

John Ajvide Lindqvist är vegetarian.
Per Ragnar, som spelar en av de centrala rollerna, är också vegetarian sedan årtionden tillbaka. (Avståndet till veganismen manifesteras dock i drickandet av ett stort glas mjölk.)
Titeln "Låt den rätte komma in" är hämtad från en Morrissey-låt - "Let the Right One Slip In". Och Morrisey är ju som alla vet vegetarian.
Allusionerna till slakt av djur är många. Inte minst när Per Ragnar ägnar sig åt att söva människor med halotan (som för övrigt ofta används som sövningsmedel vid djurförsök) och sedan hänga upp dem i fötterna för att skära upp deras halsar och tömma dem på blod. Scenen med det första mordet i Blackeberg påminner förresten om den sortens argument man ofta får höra till köttätandets försvar: "Vadå fel? Den där grabben hade ju ingen aning om att han skulle dö!"
Filmen inleds med att Oskar fantiserar om den behandling han skulle vilja ge sina plågoandar i skolan: "Skrik som en gris!" hotar han och hytter med morakniven mot sina imaginära fiender. Är det bara en slump att detta grisslaktstema får inleda och ständigt återkomma i filmen? Även i boken finns ett speciellt ställe där några pojkar diskuterar grisslaktens fasor. Jag är helt säker på att en icke-vegetarisk författare aldrig skulle kunnat skriva just den scenen på det sättet.
I en scen sitter Oskar och äter (vad som gissningsvis är) blodpudding. En snygg liten vinkning till den speciesistiska dubbelmoralen. Vi fördömer vampyrernas dödande av människor, men är blinda för det långt mer massiva lidande och dödande som vi själva orsakar med vårt värsta massförstörelsevapen - gaffeln.
Eli säger till Oskar att skillnaden mellan Oskars hämndbegär gentemot sina mobbare och Elis hunger efter blod är att den senare är något som måste tillfredsställas. Det underliggande argumentet tycks vara att Oskar, som har ett val, också har ett moraliskt ansvar för att undertrycka dessa känslor. Eli, som skulle gå under utan blod, kan däremot inte hållas ansvarig på samma sätt för sitt originella sätt att hålla sig vid liv (eller åtminstone odödhet). "Bör implicerar kan", som Kant skulle ha sagt. Och här känner vi djurrättare förstås direkt igen det gamla trötta "men-lejon-äter-ju-antiloper"-argumentet för köttätande.

Är det någon som har fler funderingar på detta tema så får ni gärna höra av er.

Avslutningsvis bara en fundering kring bevarandet och ifrågasättandet av speciesismen i science fiction- och fantasygenrerna. Å ena sidan representerar dessa genrer en stor öppenhet inför att andra varelser än människor skulle kunna ha ett värde. Det finns till exempel inget tvivel om att Chewbacca och Yoda i Star Wars har moralisk status i människornas ögon, trots att de är långt ifrån mänskliga. Till och med robotar som C3PO och R2D2 tycks ha ett ansenligt egenvärde. Legolas och Gimli kivas förvisso bäst de kan, men möjligheten till ett ömsesidigt erkännande finns ändå där över "rasgränserna" mellan alver och dvärgar. (Varför heter det förresten nästan alltid "ras" i sci-fi- och fantasysammanhang, trots att det är politiskt inkorrekt att tala om "ras"? Extra känsligt borde ju detta vara i fantasyvärlden där hela populationer ofta stämplas med en inneboende essens som "god" eller "ond". Är det för att beteckningen "art" på ett mycket obekvämt sätt skulle dra uppmärksamheten till våra tillkortakommanden när det gäller behandlingen av andra djur? Hur kan vi liksom erkänna Chewbacca som individuellt moraliskt relevant utan att också erkänna tusentals arter på den här planeten - som dessutom empiriskt sett finns på riktigt och inte bara i George Lucas fantasi?)

Å andra sidan äter de flesta rymd- och fantasyhjältar kött från andra arter utan att blinka. Att de just slagit tillbaka en attack från ett auktoritärt och ondskefullt Mordor som hyllar principen att makt ger rätt verkar inte bekymra hoberna när de återvänder till Fylke och återupptar sin lantliga livsstil, med allt vad det innebär av multipla frukostar, luncher och middagar på animalisk föda. Sam och Frodo förblir med andra ord mot Fylkes grisar vad Sauron var mot Fylke.

Det förbryllar mig att speciesismen så lätt kan reproduceras även i vad som borde vara en synnerligen ogästvänlig miljö för artpartisk extremism. Ett undantag är förstås Star Trek, där det flera gånger har klargjorts att människan i framtiden har slutat förslava djur och istället använder avancerad replikatorteknologi för att framställa köttliknande maträtter. Men även i Star Trek återkommer essentialismen. Veganismen är något som människan lär sig från vulcanerna - en "ras" eller "art" som kännetecknas av att de skyr känslomässighet och tänker strikt logiskt. En del av deras avståndstagande från köttätande tycks vara motiverat med att det är ett "djuriskt" beteende. Ju mer man fjärmar sig från denna primitiva djuriskhet, desto mer sofistikerad och högtstående är man helt enkelt. Och det är ju en form av speciesism i sig.

Namninsamling mot animaliska ingredienser

2008-10-06T10:04:00.002+02:00

En namninsamling har startats mot den utbredda oförskämdheten hos många producenter av "vegetarisk" mat som envisas med att blanda i mjölk och ägg i sina produkter.

Helt i onödan. Varenda liten vegan som varit utomlands eller bara har tillgång till Internet vet ju att det formligen kryllar av korvar och burgare utan äggpulver där ute.

Så, Hälsans Kök och ni andra:

Hur. Svårt. Kan. Det. Egentligen. Vara. Frågetecken.

Skriv under namninsamlingen här.

Artikel i Djurens Rätt

2008-09-17T11:50:00.007+02:00

Till min glädje (och lite chockande eftersom jag helt glömt bort det) så publicerades min artikel ur Stockholms Fria Tidnings serie om språk och speciesism även i senaste numret av Djurens Rätt, under titeln "Slaveriet avskaffades inte genom 'slavskydd'".

Det ska bli spännande att se om någon läsare noterar att artikeln är betydligt mer provocerande gentemot den officiella djurvänligheten än Henrik Engströms utmärkta kritik av Astrid Lindgrens djurförtryckande dubbelmoral, som orsakade läsarstorm efter förra numret. (En PDF-fil kan laddas ner här - se sid. 16-18 för artikeln om speciesismen i Lönneberga.)

Min artikel kan läsas här, men spana in tidningen ändå. Det är ett bra nummer!

Gramsci, symboliska mervärden och djurrättskampen

2008-08-28T09:35:00.015+02:00

En artikel av Lee Hall om människoapors rättigheter i Dissident Voice, väckte några spridda tankar hos mig om djurs rättigheter och villkoren för vår kamp.

Vad händer med begreppet "rättigheter" när det tillämpas på andra djur? Sker inte en mystisk devalvering av dess värde? Och vad kan göras åt detta?

Som Lee Hall noterar angående människoaporna i Spanien som är på väg att tilldelas "mänskliga rättigheter", så ser rättigheterna plötsligt inte alls ut som vi minns dem, utan är förkrympta till något annat - de blir ungefär som förtorkade russin efter en gång saftiga rättighetsdruvor.

Som jag ser det följer detta av våra inlärda ideologiska associationskedjor. Om något har med andra djur att göra så anses det per definition inte vara av speciellt stor vikt. Även ett begrepp som mänskliga rättigheter, som annars hålls mycket högt, drabbas av en sorts djurisk utspädningseffekt när det tillämpas på andra apor än oss själva.

"Djurets" metaforiska mervärde som det låga, det fula, det annorlunda, det äcklande, det avvikande, det dumma, det mindre-än-mänskliga, flödar liksom över på allt det kommer i kontakt med. (Det är just därför som rasistiska och sexistiska ideologier och retoriska figurer så ofta har byggts upp kring jämförelser med djur - eftersom det möjliggör en "överdeterminering", som Freud skulle ha sagt, där offren kan förminskas genom att göras symboliskt likvärdiga med andra djur.)

Begreppet "rättigheter" är inget undantag. Vilket förstås medför ett stort problem för varje försök till en "djur-rätts-rörelse". Det går liksom inte att säga "rättigheter för djur" utan att en rad kulturella och diskursiva associationer aktiveras som genast gröper ur rättighetsbegreppet. "Inte kan man väl mena att andra djur ska ha rättigheter fullt ut?" "Okej att de ska behandlas schysst, men inte behöver vi väl lämna dem helt i fred?" Och så vidare. Det hela brukar koka ner till att "rättigheter för djur" inte betyder mer än att behandlas lite bättre i fångenskap och dödas under mer raffinerade former.

Den slutsats vi borde dra av detta är att djurrättskampen måste tas mer på allvar. Om det är rättigheter för andra djur vi vill ha, så måste vi säga det. Vi måste göra den ideologiska positionen tillgänglig för människor att identifiera sig med, och koppla den till en insikt att kamp för mänskliga rättigheter och kamp för andra djurs rättigheter är samma sak.

En del läsare har redan insett att jag pratar neogramsciansk postmarxistiska här. Antonio Gramscis poäng var ju att arbetarklassen endast kunde bli den ledande kraften i samhället genom att etablera en "hegemoni" som inte bara omfattade makten över politiska institutioner och produktionsmedel - utan också över samtidens ideologiska, kulturella och moraliska liv.

Centralt i den kampen för hegemoni var arbetarklassens ansträngningar att artikulera samman olika demokratiska kamper inom det borgerliga samhället till en gemensam front mot detsamma - en gemensam front inom vilken deltagarnas politiska medvetande och solidaritet kan utvidgas så att de förstår att framgång för deras egna krav kräver framgång även för andra gruppers krav.

Filosofen Ernesto Laclau sammanfattar Gramscis tanke utmärkt när han säger: "In the end, whoever wanted to say ’justice’ would also say ’communism’. This formation of a common collective will is Gramsci’s concept of hegemony." (Se Hearts, Minds and Radical Democracy, en intervju med Ernesto Laclau och Chantal Mouffe.)

Är inte detta precis vad som borde vara djurrättsrörelens målsättning? Att när någon säger "rättvisa", så ska det per automatik innebära även en full uppsättning rättigheter för andra djur? Att när någon säger "jämlikhet" så ska det innebära lika hänsyn till allas intressen och upplevelser, oavsett deras art? Att när någon säger "frihet" så ska det innebära rätten för alla varelser att få leva sitt eget liv?

Men mycket av djurrättsrörelsens praktik talar emot byggandet av denna hegemoni.

För det första är rörelsen allt för benägen att fastna i djurskyddsparadigmet och därmed förminska sina egna frågor till oigenkännelighet. Genom att lägga ner enorma mängder pengar och aktivistisk energi på olika "förbättringar" av djurhållningen sänder vi kontinuerligt ut den felaktiga signalen att det bara är ett trevligare slaveri som rörelsen strävar efter. (En lång rad tidigare texter på den här bloggen tar upp just denna problematik.)

För det andra är många aktivister i djurrörelsen ofta politiskt omedvetna, eller till och med rädda för att förknippas med ett vänsterprojekt i vidare mening (omfattande bland annat konsekvent kamp mot kapitalism, rasism, heterosexism och miljöförstöring). Ur den bredare vänsterns synvinkel, å andra sidan, verkar djurrättskampen ofta bli någon sorts degenererad identitetspolitisk avart som hotar sammanhållningen. Dessa tendenser samverkar ofta för att driva djurrättskampen till effektiv politisk isolering.

För det tredje inbillar vi oss ofta att djurrättskampens mål på något sätt skulle få plats inom det existerande samhällets institutioner - att de rådande politiska och juridiska arrangemangen skulle kunna vara effektiva kanaler för att avskaffa djurutnyttjandet. Detta föder ofta en legalistisk attityd som kräver en anpassning av de djurrättsliga kraven till institutioner som i grunden är speciesistiska och antropocentriska - dvs. anpassade för att främja människors intressen. Följden blir (som Matthew Calarco påpekat), att rörelsen måste agera ännu mer identitetspolitiskt:

... in order to gain a voice in the political and legal spheres, [the animal rights movement] is constrained to adopt the language and strategies of identity politics, which in turn further constrain the discourse to establish a concept of animality and animal interests that must be somewhat distinct from the focus and concerns of other forms of identity politics. This situation creates divisions among progressive causes and leads to a kind of isolationist approach to animal rights politics, where animal rights are seen as floating in an empty space distinct from political concerns about, for example, women's rights, environmental justice, or worker's rights (all of which are, on my understanding of the question of the animal, intimately related to animal rights, if only for contingent historical reasons).

Dessa faktorer samverkar för att etablera en ond cirkel, en politisk logik för fortsatt isolering av djurrättsrörelsen. Istället för att bygga en ideologisk hegemoni där likhetstecken sätts mellan rättvisa, jämlikhet, frihet och djurrätt ger allt för många av våra aktiviteter ett motsatt intryck - att det handlar om ett udda särintresse utan anknytning till andra politiska frågor. Återigen spelar djurskyddsfokuset en avgörande reaktionär roll genom att förminska våra ideal och få dem att framstå som någon sorts "rättvisa light", helt utan släktskap med vad som skulle krävas av rättvisa mellan människor.

Lösningen kan aldrig vara att ytterligare anpassa våra krav till det tillgängliga politiska och normativa språket - och därmed förminska dem radikalt. Istället måste vi synliggöra att det språket är i grunden speciesistiskt. Vi kan inte nöja oss med identitetspolitisk isolering där vi försöker hitta en egen "nisch" genom att skilja oss från andra rörelser. Vi måste istället visa att den inneboende orättvisan i förtrycket av andra djur är av precis samma skrot och korn som de orättvisor som drabbar människor.

Den här kampen är inte över förrän det inte längre går att säga "rättigheter" utan att mena även (fullständiga, icke-devalverade) rättigheter för andra djur. Därför är det också mot byggandet av denna hegemoni som våra aktiviteter och ansträngningar måste inriktas med full kraft redan nu.

Vi förtrycker alltid bättre än dom

2008-08-03T14:27:00.006+02:00

Jag känner mig tvungen att kommentera ett djurskyddsligt utspel ifrån förra veckan. Det är journalisten Jeanette Thelander och muséeintendenten/fåruppfödaren Katarina Lindehag-Ekholm som skriver på DN Debatt om hur vissa muslimska och judiska lobbygrupper försöker få slakt utan bedövning tillåten i Sverige.

Genom omfattande vetenskaplig forskning vet man i dag att vid smärta och ångest aktiveras samma funktioner i hjärnan hos får, kor och andra primater som hos människor. Det betyder att slakt utan bedövning är synnerligen plågsamt för högre däggdjur. Det är heller inte tillåtet enligt svensk djurskyddslag. Men den lagen angrips av Judiska centralrådet och Muslimska rådet med stöd från socialdemokraternas kristna Broderskapskaprörelse och delar av folkpartiet. Att slakt utan bedövning innebär djurplågeri har de valt att ignorera. Djurskyddslagen måste upprätthållas, skriver journalisten Jeanette Thelander och Katarina Lingehag-Ekholm, intendent på Malmö Museer.

Känns det inte bara så typiskt att när en djurfråga för en gångs skull får utrymme på DN Debatt, så är det med en vinkling som handlar om att skydda "våra" djur från de där "ociviliserade" djurplågarnas övergrepp? För det är ju precis den sortens berättelse som aktiveras av den här artikeln, alldeles oavsett författarnas försök att förekomma eventuell kritik mot deras (kultur)rasism genom att skjuta in en rad förbehåll.

Istället för att lyfta frågan om djurens rättigheter så normaliserar artikeln istället slakt med bedövning som det acceptabla, normala, icke-kontroversiella förhållningssättet till andra djur. (Och ska man äta vegetariskt så ska det vara för... *trumvirvel* ... miljön!)

Den genomsnittlige köttätaren som läser detta kan knappast få någon annan uppfattning än att hänsyn till andra djur, det handlar om att se till att djuren skärs sönder först efter en rejäl klubba i huvudet - det säger ju till och med djurvännerna själva i Dagens Nyheter. Att det vardagliga äktsvenska köttätandet i termer av lidande säkerligen vida överträffar de judiska och muslimska gruppernas köttkonsumtion många gånger blir också helt osynliggjort.

Ingen förtryckande norm blir det minsta utmanad i den här artikeln. Men däremot fungerar den säkert bra som bränsle för den vardagliga rasismen och speciesismen.