Aldrig mer fascism. Inte mot någon.

Detta är ett svar på en krönika av Jackie Jakubowski, i Borås Tidning (2/5) och Hallands Nyheter (4/5).

Leder rättigheter för djur till att människovärdet urholkas? Jackie Jakubowski hävdar det. Djurrättsrörelsens budskap är antihumanistiskt, menar han. Det leder rent av till att man börjar ”värna om rashundar och slaktar barn tillhörande fel ras”.

Ligger det något i detta? Med över tio års erfarenhet av djurrättsrörelsen tillåter jag mig att tvivla. Jakubowskis resonemang bygger mer på retorik än på saklig analys och historiska fakta.

För det första stämmer det inte att djurrättsförespråkare saknar empati för människor. Tvärtom. De första organisationerna för djurskydd bildades på initiativ av slaverimotståndare och tidiga feminister. Flera sentida undersökningar har visat att människor som engagerar sig för djurs rättigheter också har ett större engagemang i andra sociala frågor än genomsnittsbefolkningen. Skulle dessa empatiska människor vara benägna att börja ”slakta barn tillhörande fel ras”? Det tror nog inte ens Jakubowski själv på.

För det andra är Jakubowski helt fel ute när han låter antyda att det var Tredje Rikets ”djurvänlighet” som gav upphov till det fascistiska människohatet. Det är rent struntprat att Hitlertyskland förbjöd djurförsöken. Nazisterna utförde mängder av djurförsök. De utsatte djur för cancer (vid en särskild anläggning kallad ”tumörfarmen”), difteri, tuberkulos, mul- och klövsjuka och mycket annat. Samtidigt togs djurskyddsföreningarna över av staten och tvingades i princip upphöra med sin verksamhet.

I Sverige konstaterade Djurens Rätt redan på 1930-talet att den tyska djurskyddslagen var en ”bitter missräkning”. Och inte bara för djuren. Under Nürnbergrättegångarna tillfrågades de nazistiska läkarna hur de förmått sig att utföra sina ohyggliga försök på människor. De svarade: ”Vi hade övat på djur.”

För det tredje var syftet med utställningen Holocaust on Your Plate (”Förintelsen på din tallrik”), som Jakubowski kritiserar, inte alls att jämställa Förintelsens judiska offer med de miljarder djur som varje år dödas i livsmedelsindustrin. (Utställningen finansierades i själva verket av en judisk överlevare, och kampanjen bedrevs av en judisk djurrättsaktivist.) Istället ville utställningen sätta fingret på de psykologiska mekanismer som är gemensamma för totalitär nationalism, rasism och djurförtryck. Nämligen dubbelmoral, empatisk avtrubbning och historiska fördomar.

Nazisternas propaganda gick i stor utsträckning ut på att avhumanisera och skuldbelägga judar, homosexuella, funktionshindrade, krigsfångar och politiska motståndare. Genom att de mänskliga offren i propagandan förvandlades till just djur – ”judiska råttor” och ”bolsjevikiska ormar” var vanliga jämförelser – blev Förintelsen psykologiskt genomförbar. Utan denna förminskning av offren till något ”mindre” än människor hade massmördandet knappast varit möjlig.

Det vore alltså riktigare att säga att djurförtrycket var en av förutsättningarna för antihumanismen. Inspirationen till fångtransporterna och koncentrationslägren kom delvis från den storskaliga djurindustrin. Många djurförsök utfördes för att förbereda biologisk krigföring. Heinrich Himmler – en av Förintelsens huvudarkitekter – hade misslyckats som kycklinguppfödare, men ville istället avla fram ”renrasiga” människor.

Självklart finns det väsentliga skillnader mellan Förintelsen och djurförtrycket. Mellan Auschwitz och Kronfågel. Mellan Heinrich Himmler och Mamma Scan. Men bör vi för den skull blunda för likheterna? Den antihumanistiska blindhet som nazisterna indoktrinerades till är av samma skrot och korn som vårt eget samhälles blindhet för djurens plågor. Ingen skulle vilja se sin hund eller katt bli behandlad som djuren i djurfabrikerna och på laboratorierna. Men vi tillåter det – och betalar för det – när det gäller kor och grisar, kycklingar och hönor, apor och möss.

Många människor blundade för fascismens skändligheter. De ville inte veta. De ville inte kännas vid sin egen medverkan. De försvarsmekanismerna är fortfarande vanliga. Samhället har gjort de flesta människor okänsliga för djurs lidande. De vill inte tänka på vems kropp som ligger på middagstallriken, eller vems päls som pryder jackans krage. De sväljer villigt industripropagandan om ”lyckliga djur” och de köttnationalistiska föreställningarna om ”världens bästa djurskydd”.

Som svurna antirasister vet både jag och Jackie Jakubowski att historielösheten och okunskapen är totalitarismens bästa vänner. Det som skiljer oss åt är att jag vägrar delta i den historiska och etiska revisionism som förnekar djurens verklighet och individualitet.

Djurens frigörelse är inget hot mot människovärdet. Det är i själva verket ett villkor för humanitetens blomstring. Jag tror att Jackie Jakubowski vid närmare eftertanke kan instämma i det. Kanske kan vi till och med enas om att våra antirasistiska röster måste höjas även för de offer som inte kan tala för sig själva.

Aldrig mer fascism. Aldrig mer förtryck. Inte av någon.