"Argument" nr 2: Om vi inte åt upp djuren skulle de inte ens få finnas!

Detta är en rimlig följdfråga efter att det förra argumentet har vederlagts. Om alla människor blir vegetarianer kommer nästan inga djur att födas upp i fångenskap. Antalet djur på planeten kommer att bli tiotals miljarder färre.

Är detta då bra eller dåligt? Gör köttätaren i själva verket djuren en tjänst, eftersom hans/hennes matvanor ger djur en chans att existera åtminstone en kort tid istället för att inte finnas alls?

För det första bör vi naturligtvis konstatera att många av de djur som idag föds upp för att bli till mat troligen lever liv som det hade varit bäst för dem att inte alls behöva uppleva. Hönor som stängs in i burar hela livet, eller hårt avlade kycklingar som får benskador av sin egen tyngd till exempel.

Att ekonomiskt stödja denna behandling av djur genom att köpa djurprodukter kan självklart inte vara att göra någon en tjänst.

Torbjörn Tännsjös argument

För det andra bör vi konstatera att "det-är-bättre-att-få-finnas-en-liten-tid-än-inte-alls"-tesen bara håller om man ansluter sig till en viss form av en lyckofilosofi som kallas utilitarismen. För utilitarister är nämligen det enda viktiga att åstadkomma största möjliga lycka i världen genom sina handlingar.

Denna totala lycka i världen kan ökas på två sätt: genom att göra existerande individer lyckligare, eller öka antalet individer som kan uppleva lycka.

En del utilitarister - i Sverige kanske främst filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö - har därför argumenterat för att vi kan göra världen till en lyckligare plats om vi äter kött. Om fler djur föds upp till mat finns det ju fler individer som kan känna lycka.

Utilitarister som Tännsjö anser inte att dödande (varken av människor eller djur) är ett etiskt problem i sig. Frågan är endast om handlingen att döda adderar eller subtraherar från den totala lyckan i världen. Eftersom andra djur, säger man, inte har någon uppfattning om en ”framtid” eller åtminstone inga utvecklade preferenser om denna, så har de inget att förlora på att dö – givet att döden kommer snabbt och smärtfritt.

Detta argument faller förstås på det faktum att döden sällan kommer snabbt och smärtfritt i den moderna djurindustrin. Tvärtom är dödandet nästan alltid förknippat med stressande transporter, trängsel med andra djur och skrämmande upplevelser på de bloddoftande slakterierna. För att inte tala om de fiskar som kvävs eller krossas till döds under sina artfränders tyngd när de kastas ner i fiskebåtarnas lastutrymmen.

Det är en rosenskimrande dröm att det skulle kunna se ut på något annat sätt, så länge efterfrågan på djurprodukter är så stor som den är idag. Så länge människor envisas med att konsumera miljarder djurs kroppar varje år, kommer det inte att finnas något annat praktiskt genomförbart sätt att föda upp och ta dem av daga i tillräckligt snabbt takt utan att det sker under genomindustrialiserade former.

Men tänk om det vore möjligt? Tänk om en gris eller en ko levde i högönsklig välmåga, och sedan – pang! – så tog livet plötsligt bara slut. Kan det finnas något att invända mot detta?

Ja. Den som accepterar en sådan behandling av andra djur måste nämligen acceptera motsvarande behandling av människor som inte har en uppfattning av framtiden. Små människobarn, till exempel, har heller ingen utvecklad uppfattning om framtiden och kan heller inte frukta döden som något ont.

Den som använder detta argument för att äta djur säger alltså samtidigt att vi skulle ha rätt att äta många människor. Jag vet inte vad du tänker, men jag accepterar inte det morbida resonemanget. Därför kan jag inte heller acceptera dödandet av djur för mat.

Att ersätta lyckliga djur

Dessutom är det en självmotsägelse att först säga att det är viktigt att varelser får leva bra liv, och i nästa andetag säga att det inte spelar någon roll att dessa liv tar slut. Om man i utilitaristisk anda hävdar att det är livets kvalitet i form av lycka som är viktigt, måste man samtidigt anse att det är en förlust om livet tar slut i förtid. Då tar ju lyckan också slut.

Därför måste det alltid vara bättre ur utilitaristisk synvinkel om ett icke-mänskligt djur lever ett gott liv i låt oss säga två år, istället för bara ett år. Den sammanlagda upplevda lyckan blir ju under de två åren dubbelt så stor som den skulle bli under ett år.

Tännsjö har dock hävdat att detta problem går att lösa om de dödade djuren ersätts med andra individer som föds och tar deras plats. På det sättet kan lyckonivån bibehållas totalt sett. Istället för att en gris lever ett lyckligt liv i två år, skulle vi alltså kunna ha två grisar som lever ett lyckligt år var. På det sättet skulle man så att säga både kunna äta skinkan och ha den kvar.

Felaktig slutsats

Men detta håller inte. Tännsjö – som själv mycket förtjänstfullt fördömt speciesismen som varande ”av samma skrot och korn som nazisternas raslära” (Dagens Nyheter 6/10 -96) – ger tyvärr uttryck för både speciesistiska och sexistiska attityder i sitt resonemang. Dessutom bryter han mot sina egna utilitaristiska premisser.

Enligt Tännsjös version av utilitarismen ska vi inte endast eftersträva större lycka och mindre lidande, vår uppgift är faktiskt att maximera lyckan minus lidandet i världen. Det finns med andra ord ett krav på optimalitet i teorin. Den handling som inte leder till detta mål är helt enkelt felaktig.

Vad Tännsjö förbiser är att detta krav på optimalitet gör att argumentet för utbytbarhet undergrävs. För det första finns det alltid risker med att döda andra kännande varelser – många saker kan gå fel som leder till smärta och lidande. För det andra medför ersättandet av de individer som dödas och äts upp att antalet födslar ökar. Tännsjös sexism ligger i att han helt ignorerar födslovåndorna hos mödrarna till de nya individerna.

Låt oss säga att tio grisar ska födas och dödas under samma period som annars skulle utgöra ett normallångt grisliv. Då krävs inte bara att vi dödar tio andra djur (med risk för att orsaka fysiskt och psykiskt lidande i processen) istället för att möjligen barmhärtighetsdöda ett djur som blivit gammalt och sjukt. Det krävs också nio ytterligare födslar som ofrånkomligen är förknippade med smärta, och som – allt annat lika – gör att Tännsjös lösning inte uppfyller sina egna krav på optimalitet.

Mer smärta och lidande kommer alltid att bli följden av Tännsjös lösning, än om vi låter varje djur leva ut en normal livstid. Därmed har vi uppenbarligen misslyckats med vad utilitarismen kräver - nämligen att maximera lyckan i världen.

Konsekvenser av Tännsjös argument

Jag ska inte ta ställning till om Tännsjös grundtes är ohållbar eller inte. Det kan mycket väl vara så att vi har en utilitaristisk skyldighet att sätta fler individer (eller lyckogeneratorer) till världen, för att detta ökar den totala lyckan i universum. Kanske borde vi därför upprätta stora skattefinansierade "lyckofarmer" där vi föder upp massor av djur som kan bidra till den totala lyckan.

Enligt Tännsjös resonemang borde dessa farmer kanske få tränga undan stora delar av mänskligheten. Man kan ju med den utgångspunkten anse att 1000 välmående marsvin sammanslaget faktiskt är lyckligare än en människa någonsin kan vara. Dessutom tar marsvinen mindre plats och äter betydligt mindre än människor. Så varför ska vi vara så många när marsvinen mer effektivt kan skapa lycka på samma resurser?

Nå, det får Tännsjö och hans vänner svara på. Huvudpoängen är att det inte är logiskt följdriktigt att säga att vi har rätt att döda vissa individer och ersätta dem med andra bara för att få fortsätta äta kött. Varje tillfälle av födsel och dödande innebär en oacceptabel risk för lyckomaximeringen. Teorin är uppfyller inte utilitarismens krav på att maximera lyckan minus lidandet i världen. Tännsjö talar kort sagt i sitt eget köttätande intresse, inte i den totala lyckans namn.