Programidén är lika enkel som unik. Varje avsnitt är en timme långt, och sekund för sekund får vi följa terroristjägarna och deras motståndare under 24 timmar. Allt medan de politiska intrigerna utvecklas och kompliceras – i realtid. Oerhört nervpåfrestande. På ett bra sätt.
Men serien är inte bara underhållning. Den säger så klart något om vår tid också. Inte minst om ”kriget mot terrorn” som ny politisk överideologi i västvärlden efter det kalla krigets slut.
En mycket intressant analys av serien presenterades nyligen av filosofen Slavoj Zizek i Aftonbladet (1/3 -06). Zizek menar att seriens dramaturgiska huvudgrepp - känslan av brådska inför ett akut och överväldigande hot - blir så starkt att det antar en påtaglig etisk dimension.
”Händelsernas tryck är så övermäktigt, och insatserna så höga, att det blir nödvändigt att på något sätt upphäva vanliga moraliska överväganden”, skriver Zizek. "Att ägna sig åt sådana överväganden när miljoner människors liv står på spel är detsamma som att spela fienden i händerna.”
Alltså måste agenterna ständigt bryta mot normala moraliska koder och principer för att bekämpa terrorn. Tortyr och mord av både vänner och fiender blir plötsligt tillåtet – ja, rent av en nödvändighet – i kampen mot ett mycket större ont.
Samtidigt är agenterna till vardags normala människor med normala mänskliga relationer till sina nära och kära. Ett beteende som inte verkar förenligt med deras samvetslösa agerande i tjänsten.
Zizek läser in samma sorts psykologi i tv-serien som en gång hjälpte nazisternas bödlar att distansera sig från sina egna övergrepp mot andra människor. För att lyckas med detta var nazistledarna tvungna att få sina underhuggare att ställa all moralisk logik på huvudet. Så här skriver Zizek till exempel om Heinrich Himmlers resonemang kring Förintelsen:
När SS-chefen ställdes inför uppgiften att mörda Europas judar intog han attityden hos "någon som måste göra det smutsiga jobbet". Filosofen Hannah Arendt beskriver i sin bok Eichmann in Jerusalem (Den banala ondskan) hur nazistiska bödlar gjorde för att stå ut med de fasansfulla handlingar de utförde. De flesta var väl medvetna om att de gjorde saker som innebar förödmjukelse, lidande och död för deras offer. Deras utväg bestod i att säga, inte ”Vilka ohyggliga saker jag gjorde mot människor!”, utan i stället ”Vilka ohyggliga saker jag tvingades bevittna i samband med att jag fullgjorde mina plikter, och hur tyngd var jag inte av denna svåra uppgift!” På detta sätt lyckades de vända upp och ner på logiken i att motstå frestelser: den frestelse som skulle motstås var medlidande och sympati i närvaron av mänskligt lidande, frestelsen att inte mörda, tortera och förödmjuka.
För Zizek utgör detta resonemang en tydlig parallell till det självförhärligande moraliska imperativ som idag styr USA:s och dess allierades agerande i världspolitiken. En tv-serie som 24 kan därför läsas som en populärkulturell återspegling av imperialismens moraliska rörelselag. Jack Bauers och CTU-agenternas drastiska förhörsmetoder blir för Zizek inget annat än en dramatisering av verkliga händelser från Abu Graib eller Guantanamo - eller varför inte ett nazistiskt koncentrationsläger. I samtliga fall motiveras tortyren med hänvisning till ett, ofta mycket abstrakt, yttre hot, och samvetsbetänkligheterna viftas bort med hänvisning till att aktörerna är av nöden tvungna att agera som de gör.
Det som smyger sig på när jag läser Zizeks analys av 24 är emellertid en helt oväntad parallell. Jag tänker på djurförsöken.
Lika bra att jag säger på en gång att jag inte tror att djurförsökare är nazister, ideologiskt sett. Däremot tror jag att deras moral har samma typ av blinda fläckar som nazisterna utvecklade för att över huvud taget kunna genomföra Förintelsen.
För det finns ju ingen avgörande skillnad mellan människor och djur som kan göra det acceptabelt att regelmässigt utnyttja och döda djur i experiment. Vad skulle det förresten vara? Att djuren ser annorlunda ut? Eller är mindre intelligenta? Den som köper de argumenten kan ju lika gärna säga att människor som ser annorlunda ut eller är mindre intelligenta kan utnyttjas i experiment. (Och det var ju faktiskt precis vad nazisternas forskare gjorde för att motivera sina övergrepp mot judar, zigenare och funktionshindrade.) Argument av den här typen är vid det här laget grundligt diskrediterade i den filosofiska litteraturen.
I brist på rationellt moraliskt försvar av djurförsöken krävs alltså ett annat raison d'etre. Det motiv som då tillhandahålls är kampen mot sjukdomarna - det självuppoffrande sökandet efter lindring och bot av människors lidande. Vi ser bilden klart för oss: forskaren som i kamp mot tiden svettas i sitt laboratorium och likt barnprogrammets Professor Baltazar plötsligt utropar: "Jag har kommit på det!"
Liksom agenterna i 24 kämpar forskaren stoiskt mot klockan och patologins lömska terrorister: ständigt nya virus och bakterier som måste bekämpas med alla till buds stående medel. Normala etiska reflektioner måste med nödvändighet få stå tillbaka i denna kamp. Det är till och med så att det är lite synd om djurförsökaren som måste utföra detta smutsiga jobb.
På så sätt fritas förövaren från skuld och antar närmast skepnaden av en mytologisk hjälte. Zizeks resonemang om nazisternas och antiterroristernas rationalisering av sitt eget agerande passar som hand i handske: ”Om en ärlig person utför en sådan handling som en svår plikt så förlänar detta honom en tragisk-etisk storhet.” Det är inte djurförsökarens ansvar att experimenten medför lidande. Jobbet måste göras. End of discussion.
Den moraliska mytologiseringen av djurförsöksverksamheten skapar en principiellt sett grotesk, men i praktiken ofta omärkbar, värdeförskjutning. Blicken styrs bort från de miljoner djur som utnyttjas, lider och dör i experiment, samtidigt som vi fås att uppfatta djurförsökaren själv som den tragiska hjälten i dramat.
Offren osynliggörs, medan förövaren helgonförklaras för sin egen uppoffring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar