Tillbaka till rötterna!

We can see quite plainly that our present civilisation is built on the exploitation of animals, just as past civilisations were built on the exploitation of slaves, and we believe the spiritual destiny of man is such that in time he will view with abhorrence the idea that men once fed on the products of animals' bodies.
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944

Ordet "vegan" myntades av Donald Watson år 1944. Avsikten var, hävdade Watson senare, att markera att veganismen stod för vegetarianismens början och slut. Och inte bara rent språkligt ("veg-----an"), utan också som en symbolisk påminnelse om att veganism var den ursprungliga formen av vegetarisk kosthållning, innan "lakto" och "ovo" klistrades dit som prefix.

Föreställningen att ägg och mjölk var att betrakta som "frukter" från djuren avvisades bestämt av Watson och de andra pionjärerna i The Vegan Society. De hade modet att säga det som borde vara uppenbart för alla om det inte var för speciesismens kulturella dominans: Självklart har vuxna människor inget behov av att dricka andra arters bröstmjölk.

Det första numret av nyhetsbrevet The Vegan News kom i november 1944 och finns nu i sin helhet på nätet, dels som vanlig hemsida, och dels som inscannad PDF-fil.

Det är läsning att rekommendera. Speciellt i dessa tider då djurrättsrörelsen verkligen behöver en stärkt stridsmoral, kan Watsons ord tjäna som en påminnelse om att rättigheter för djuren måste åstadkommas genom arbete för djurrätt och att de ständiga kampanjerna för ett "förbättrat" djurslaveri är slöseri med tid, arbete och resurser. Om vi främst av allt vill ha veganism så måste vi naturligtvis främst av allt arbeta för veganism.

Av någon anledning är detta enkla budskap svårt att föra fram inom rörelsen idag. Föreställningen att allmänheten inte är "mogen" för fullskaliga kampanjer för veganism har kommit att bli ett av de största hindren för djurrättslig framgång. Det riktigt outhärdliga är att detta mer än något annat är ett hinder som djurrättsrörelsen har tvingat på sig själv.

För att komma vidare måste vi börja uppmärksamma detta "hinders" verkliga natur. Det finns nämligen inget tungt vägande skäl att låta denna föreställning stå i vägen för djurrättsarbetet längre.

För det första utgör det tänkandet en grov förolämpning av människors intelligens. Det sägs ibland att vi som ser veganismen som en icke förhandlingsbar baslinje för allt djurrättsarbete är "elitister". Men ligger inte den verkliga elitismen hos dem som säger att allmänheten är för dum och omogen för att inse att djurfabrikernas grisar är lika medvetna och kännande som familjens hund eller katt? Ligger inte den verkligt aristokratiska hållningen hos de ledare inom rörelsen som själva har blivit veganer men halsstarrigt hävdar att alla andra inte är "redo" för samma insikt?

I själva verket är det inte alls svårt att argumentera för veganism. Alla förstår poängen, innerst inne. Att det sedan finns en lång rad psykologiska, kunskapsmässiga, kulturella och sociala hinder för att den insikten omedelbart ska kunna blomma ut är en annan sak.

Likväl förblir det ett trivialt faktum att veganism främjas mest och bäst genom arbete för veganism, och inte genom en splittring av krafterna på allehanda välfärdsbefrämjande djurskyddsåtgärder. (Djurskyddsåtgärder vilkas effekter ändå snabbt görs om intet på grund av omöjligheten att följa upp djurskyddslagstiftningen, och på grund av den ökande konsumtionen av djurprodukter.)

Dessutom kommer dessa åtgärder att genomföras ändå om antalet veganer börjar öka, eftersom djurindustrierna då kommer att bli tvungna att hantera ett bredare ifrågasättande bland allmänheten.

Ändå tar dagens djurorganisationer ofta på sig att underlätta djurindustriernas marknadsföring genom att ständigt återskapa den i grunden speciesistiska föreställningen att det finns oacceptabelt och acceptabelt djurutnyttjande.

För det andra är de ickemänskliga djurens frigörelse absolut avhängig ett fundamentalt villkor, nämligen byggandet av en kritisk massa av människor som tar avstånd från allt djurutnyttjande. Det vill säga en kritisk massa av veganer.

Vad är till exempel Djurens Rätts paroll "För ett samhälle som inte förtrycker djur" eller PETA:s slagord "Animals are not ours to use" värda, om inte organisationernas arbete hårt inriktas på ökning och mobilisering av den enda grupp som någonsin kan göra parollerna till verklighet?

I The Vegan News konstaterades redan för över 60 år sedan att det inte finns någon anledning att förspilla tid:

There is an obvious danger in leaving the fulfilment of our ideals to posterity, for posterity may not have our ideals. Evolution can be retrogressive as well as progressive, indeed there seems always to be a strong gravitation the wrong way unless existing standards are guarded and new visions honoured.
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944

Så sant. Uppnådda insikter måste ständigt försvaras för att behålla sin innebörd. En företeelse inom dagens rörelse som borde göra alla ärligt menande djurrättsförespråkare mycket oroade är veganismens marginalisering och urvattning. Istället för att lyftas fram som en ideologisk grundbult för allt arbete för de andra djuren - som djurrättsrörelsens yttersta mål, dess viktigaste metod och dess mest oförhandlingsbara krav - så reduceras veganismen till ett tillval.

Förvisso uppmuntrar djurrättsorganisationer idag generellt till veganism, men sällan som något annat än ytterligare ett sätt att minska djurens lidande. Detta urholkar djurrättsrörelsens budskap dramatiskt, eftersom det - falskeligen - ger intrycket av att människor kan uppfylla sina moraliska åtaganden gentemot andra medvetna varelser bara genom att välja ett schampo som inte är djurtestat, eller bojkotta djurcirkusar, eller välja vegetariskt ibland.

Det mest förödande är att detta "tillvalstänkande" ger intrycket av att djurrättsrörelsen själv tycker att "minskat lidande" är allt de andra djuren kan göra anspråk på. Vilket är ljusår från vad vi egentligen vill kommunicera, nämligen att andra djur inte finns till för oss att använda. Över huvud taget.

Djurrättsorganisationerna backar långsamt undan från sina egna principer (i den mån de verkligen har haft några) för att de fruktar medlemsavhopp, minskad rekrytering och svikande ekonomi om de uttrycker sig för "radikalt". Sällan ställs frågan vad en stor medlemsskara eller mycket pengar ska vara bra för, när dessa saker ändå förhindrar organisationerna från att säga det som måste sägas.

För att legitimera detta agerande måste tesen om den omogna allmänheten - den dumma massan som inte kan förstå bättre - uppfinnas och upprepas. "Vi gör det vi gör för att det är det enda sättet att få med sig allmänheten", heter det. "Folk är inte redo", säger man.

Varje gång vi hör dessa "sanningar" bör vi påminna oss om att de bara reflekterar något av följande: Att den som uttalar orden (1) helt enkelt inte tror på sina egna djurrättsidéer, (2) har tröttnat på att argumentera för dem, (3) får betalt för att uttala sig på det sättet, eller (4) en kombination av punkt (1-3).

Tiden blir aldrig "mogen" för något av sig själv. Människor gör tiden mogen genom ihärdigt motstånd mot de krafter som bevarar förtrycket. Detta visste de första som aspirerade på beteckningen "veganer" mer än väl:

A common criticism is that the time is not yet ripe for our reform. Can time ever be ripe for any reform unless it is ripened by human determination? Did Wilberforce wait for the 'ripening' of time before he commenced his fight against slavery? Did Edwin Chadwick, Lord Shaftesbury, and Charles Kingsley wait for such a non-existent moment before trying to convince the great dead weight of public opinion that clean water and bathrooms would be an improvement?
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944

Sociologen Roger Yates har nyligen kommenterat innehållet i första numret av The Vegan News i sin blogg, och sätter fingret på den springande punkten:

Om vår generation inte har modet att förespråka rättighets- och veganism-baserad abolitionism, dömer vi bara nästa generation av aktivister att inleda detta uppdrag, givet att de kan dra upp sina fötter ur det nya djurskyddets klibbiga lera.
- Roger Yates, The Scandal of Modern Day Animal Advocacy

Hur sorgligt är det inte att dessa insikter fortfarande är nyheter (Vegan News, indeed!) för stora delar av rörelsen efter närmare 63 år?