Veganism - tillval för miljön eller ett måste för djuren?

En något förkortad version av denna artikel publicerades 14 juli 2007 i Stockholms Fria Tidnings serie om mat, djurrätt och miljö.

Alla artiklar i serien:

Vad gör vi med vår kunskap om köttet om miljön? - Mikael Mildén
Köttet måste bära sina egna miljökostnader - Jens Holm
Håller miljöargumenten mot köttindustrin? - Erik Marcus
Till slut upptäckte media köttet och miljön - Lisa Gålmark
EU backar upp djurindustrin - Toivo Jokkala
Miljön eller djuren - kan vi bry oss om båda? - Barbara Noske
Bra miljö och bra djuromsorg hänger inte ihop - Fredrik Hedenus
Miljörörelsen glömmer köttet - Lina Flyrén
Varje ny vegetarian är en vinst (intervju med Caroline Berggren och Alexandra Leijonhufvud) - Mikael Mildén

Ökad medvetenhet om köttproduktionens miljöpåverkan kan troligen leda till minskat köttätande i framtiden. Men innebär detta automatiskt mindre djurförtryck? Per-Anders Svärd ifrågasätter djurrättsrörelsens fascination vid miljöargumentationen och förespråkar en abolitionistisk veganism som rörelsens viktigaste mål och medel.

Konsumtion av kött och andra djurprodukter innebär ett enormt resursslöseri jämfört med en vegansk kosthållning. Den insikten har äntligen börjat sprida sig i medierna, påskyndad av uppvaknandet kring klimatkrisen. Att klimathotet faktiskt är ett kli-mat-hot bekräftades senast i den FAO-rapport som uppskattar att närmare en femtedel av växthusgaserna kommer från framställningen av djurprodukter.

Synliggörandet av köttets negativa miljöeffekter hälsas med glädje av många djurrättsanhängare. Den nyvunna kunskapen att djurindustrierna står för mer klimatpåverkan än alla världens transporter, anses utgöra en kraftig snyting mot det som Lisa Gålmark kallar för ”köttnormativiteten” – de sociala strukturer som gör att ”kött från djur anses oumbärligt och därför omöjligt att ifrågasätta” i vårt samhälle.

Men är det verkligen så? Här vill jag resa några frågetecken kring om miljöargumenten verkligen kan förändra de andra djurens moraliska status. Mot den dominerande djurskydds- och miljöpopulismen förespråkar jag en radikaliserad hållning där djurrättsrörelsen sätter propagandan för etisk veganism i centrum.

Vad är djurrätt?

Först bör vi dock klargöra vad djurrätt är, och vad det inte är.

Som jag ser det har andra djur rättigheter av samma skäl som människor har rättigheter. Vi är alla medvetna, kännande varelser. Vi lever egna liv som är viktiga för oss själva. Det spelar roll för oss alla, som individer, hur vi behandlas.

Det är därför vi måste ta moralisk hänsyn till människor, och det är därför som vi måste ta hänsyn till andra djur. Fördelningen av vår moraliska hänsyn måste dessutom vara konsekvent och opartisk. Djurs intressen av att leva och slippa lidande får inte väga mindre tungt än motsvarande intressen hos människor. Det vore att begå samma felslut som sexister och rasister gör. Inom djurrättsfilosofin kallas underlåtandet att ta full moralisk hänsyn till ickemänskliga varelser bara för att de tillhör andra arter för speciesism (efter latinets ”species”, som betyder ”art”), vilket ska uppfattas som en direkt parallell till rasism och sexism.

Oräkneliga miljarder ickemänskliga djur misshandlas och dödas varje år i produktionen av kött, mjölk och ägg. Trots att människor inte behöver äta några sådana produkter för att leva goda liv. Konsumtionen av djurprodukter är därför speciesistisk. Respekt för djurens rättigheter kräver således inget mindre än ett avskaffande av alla djurindustrier och en allmän övergång till veganism.

Detta betyder vidare att det finns en skarp skiljelinje mellan djurrätt och djurskydd. Djurskyddsideologin ifrågasätter inte människors användning av djur för sina egna syften. Tvärtom försvarar djurskyddsorganisationer nästan alla former av djurexploatering – inte minst köttätandet – med det lilla förbehållet att djurens lidande måste ”minimeras”.

Ur djurrättslig synvinkel är djurskyddet därför en speciesistisk ideologi. Den finns inte i första hand till för djuren. Tvärtom finns den till för att ge människor gott samvete över sitt fortsatta djurutnyttjande. Djurskyddsideologin är idag en integrerad komponent i det djurindustriella komplexet. Djurskyddets sociala funktion är att göra djurförtrycket moraliskt rumsrent genom att storma mot tillfälliga excesser och avvikelser i djurhanteringen, samtidigt som det rutinmässiga blodbadet effektivt osynliggörs.

Djurskyddets framgång i att urvattna alla föreställningar om djurens rättigheter har varit formidabel. Efter närmare 200 år av organiserad djurskyddsrörelse – inklusive djurskyddets upphöjande till statsideologi och allmän företagspolicy – kan vi lätt konstatera att fler djur utnyttjas mer intensivt än någonsin. Som i en orwellsk mardröm utövas det mesta djurförtrycket idag i djurskyddets namn.

Djurrätt kräver veganism

I brist på en verklig djurrättsrörelse har de flesta djurengagerade – ända fram till de senaste få åren – fostrats in i de förefintliga djurskyddsorganisationernas tänkesätt. Även om det finns många radikala djurrättsförespråkare och veganer idag, är många av dem starkt präglade av det traditionella djurskyddets normer.

Den vanligaste vanföreställningen som dagens djurrättsförespråkare dras med är att det mest effektiva de kan göra är att arbeta för kortsiktiga djurskyddsreformer. Tiden anses inte mogen för en abolitionistisk hållning där kravet på veganism sätts i centrum. De större djurrättsorganisationerna är tvärtom nervösa för att en sådan inriktning skulle skrämma bort stora delar av deras köttätande medlemsbas och sätta deras prestige som självutnämnda effektiva reformatorer i gungning.

Djurskyddsparadigmets herravälde över djurrättsrörelsen avslöjar sig direkt när man betänker hur lite av djurrättsrörelsens tid, resurser och energi som har ägnats åt konsekvent antispeciesistiskt arbete – det vill säga allmän folkbildning om djurrättslig etik och propaganda för veganism. Bara några få procent av de senaste trettio årens djurrättsorganisering har ägnats åt att direkt konfrontera speciesismens kärna.

Men i själva verket borde det vara uppenbart för alla djurrättsförespråkare att en värld utan djurförtryck måste vara en vegansk värld. Och hur uppnås en sådan värld snabbast? Genom djurskyddsreformer som förstärker intrycket av att allt vi människor är skyldiga djur är lite större burar och längre kedjor? Genom djurskyddsmärkningar av kött och andra djurprodukter som smickrar människors samveten så att de på allvar tror att de gör en ”insats” för de ickemänskliga djuren genom att döda dem?

Knappast. Vägen till speciesismens avskaffande måste oundvikligen gå via byggandet av en kritisk massa av människor som i levande handling tar avstånd från djurförtrycket – kort sagt en kritisk massa av veganer. Det är krig mot speciesismen, men stora delar av den självutnämnda djurrättsrörelsen anser inte att mobiliseringen av en vegansk armé är deras högsta prioritet! Så stark är djurskyddsparadigmets dominans att djurrättsrörelsen konsekvent försummar att främja tillväxten av den enda grupp som kan förverkliga dess mål.


Miljöargument påverkar inte djurförtrycket

Min poäng är alltså att mer djurskydd inte innebär mer respekt för djurens rättigheter. Speciesistiska grundvärderingar är fullt förenliga med omfattande djurskyddslagstiftning. De är också fullt förenliga med minskad köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.

Om kött och andra djurprodukter blir dyrare eller mer svåråtkomliga, följer förstås det positiva resultatet att färre djur kommer att utnyttjas och dödas för att bli till mat. Men vi får inte jämställa en minskning av den totala köttkonsumtionen med en förändrad samhällsmoral i relation till djuren. Det är samma misstag som att tro att alla som har till hälften vegetabilier på tallriken har gått halva vägen mot att bli veganer. Precis som köttkonsumtionen har ökat med trettio procent sedan Sveriges EU-inträde utan nämnvärt förändrade attityder till djur, så kan köttkonsumtionen minska igen på grund av ökade priser utan att speciesismen rubbas en millimeter.

Köttnormativiteten är alltså inte en funktion av den totala mängden kött som konsumeras, utan en funktion av bristen på motstånd mot speciesismens hegemoni. De skatter på djurfoder som föreslås av vänsterpartiets Jens Holm är således fullt förenliga med en bevarad speciesistisk köttnorm. I bästa fall kan skattevapnet bidra till veganska produkter kan komma in på marknaden, vilket skulle minska transaktionskostnaderna för många människor att byta både kost och värderingar.

Men kostförändringar av ekonomiska eller ekologiska skäl är inte samma sak som den irreversibla etiska utveckling som djurrättsfilosofin strävar efter, och som är det oundgängliga villkoret för ett samhälle som inte förtrycker djur. (Aningen tillspetsat skulle jag vilja hävda att en enda stadsjeepskörande, energislukande skräpmatsvegan utgör ett större framsteg mot ett samhälle utan djurförtryck än tio personer som har halverat sin köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.)

Vi måste också ta Fredrik Hedenus klarsynta varning till djurrättsrörelsen på fullt allvar. Risken är överhängande att en övergång till ett mindre klimat- och miljöbelastande jordbruk kommer att innebära en ökning av ”resurssnålare” former av djuruppfödning. Närmast till hands ligger då kyckling- och fiskfabriker – det vill säga två av de industrier där ickemänskliga varelser behandlas som allra mest hänsynslöst.

Och eftersom kycklingar och fiskar är betydligt mindre i storlek än exempelvis kor och grisar riskerar antalet individer som utnyttjas att öka dramatiskt för att producera samma mängd mat. En klimatneutral djuruppfödning kan alltså medföra att långt fler djur utsätts för mycket mer lidande. Den pyrrhussegern är det sista djuren behöver.

Veganism är inget tillval för miljön

Djurrättsrörelsen måste bli en djurrättsrörelse till mer än bara namnet. I praktiken innebär detta att prioritera den etiska veganismen som rörelsens mål och främsta medel.

Men innesluten i miljöargumentationen urholkas veganismen från att vara en icke förhandlingsbar moralisk baslinje i kampen för djurens frigörelse, till att bli en sorts ”tillval” för den som vill göra en extra insats för djuren och miljön.

I de listor som nu dagligen lär oss att bli ”klimatsmarta” riskerar veganismen – det mest grundläggande avståndstagandet från våld mot försvarslösa och oskyldiga – att förminskas till ännu en valfri punkt, fullt utbytbar mot valet av elbil, lågenergilampor och snålare duschmunstycken. Men dödandet av djur till mat är helt enkelt en moralisk fråga av oändligt större storleksordning än frågan om att dra ur mobilladdaren när den inte används.

Miljöargumentet är förvisso ett välkommet stöd i kampen för djurens frigörelse, men dess användning får aldrig separeras från ett konsekvent propagerande för veganism som den enda lösningen på djurförtryckets problem.

Per-Anders Svärd