Michael Vick och den moraliska homeopatin

Idag skriver Per Bjurman i Aftonbladets sportsektion om skandalen med amerikanske fotbollsstjärnan Michael Vick, vars inblandning i hemliga blodiga hundkamper nyligen avslöjades.

Bjurman noterar först det till synes uppenbara - att Vick betett sig som "en stor skit". Men sedan tar resonemanget en typisk, men grovt felaktig vändning:

Men de hysteriska reaktionerna på NFL-stjärnans hundfajtstragedi påminner samtidigt om något ännu mer beklämmande:

Människor bryr sig mer om djur än om andra människor.

Jag tvivlar inte en sekund på att Bjurman får ytterst få reaktioner när han skriver om övergrepp på människor, men att hans mejlbox spricker av "indignation och krav på vedergällning" så snart han "rapporterar om en katt nåt dumhuvud varit elak mot".

Eh... ursäkta, men massmordet då?

Av detta drar jag dock inte den slutsatsen att "människor bryr sig mer om andra djur än om människor".

Allt talar faktiskt för raka motsatsen:

Människor massmördar faktiskt oräkneliga miljarder andra djur - enskilda individer med lika stor förmåga att känna smärta som kamphundarna Bjurman skriver om, eller för den delen som vilket litet människobarn som helst - varje år.

Naturligtvis är detta oförenligt med att "bry sig mer om människor än om djur". Bjurmans "sanning" är helt enkelt löjligt osann.

Men jag förstår varför han skriver som han skriver. Och jag förstår mycket väl varför många säkert nickar instämmande till hans krönika om detta pjåskande om djuren.

Jag råkar nämligen ha mycket liknande erfarenheter från mitt tidigare arbete på Djurens Rätt. Så snart det uppmärksammades att en adelsman hade huggit en hund med machete, eller att nån skitunge till godsägarson hade skjutit en katt hemma på gräsmattan för skojs skull, så blev det ett jävla liv på telefon och i mejlbox.

"Det här måste ni göra något åt!" "Djurens Rätt måste agera!" "Varför stiftar ni inte en lag eller nåt!?" (Jodå, det kravet förekom oftare än ni anar.) Jag lovar att jag har fått många fler sådana mejl än Per Bjurman.

Jämför detta med vad som vanligen händer när djurrättsförespråkare försöker uppmärksamma djurutnyttjandets huvudproblem - köttätandet. Medial och folklig reaktion? Inget. Nada. Zip. Tystnad.

Miljarder individer som upplever, känner och förstår lika mycket, eller till och med mer, än vilken människobaby som helst massakreras varje år för att bli kött på folks tallrikar. (Detta är fullkomligt ofattbart - jag vet aldrig hur jag ska uttrycka mig om detta. Vi har helt enkelt inte uppfunnit ett språk som kan förmedla ohyggligheten i detta ännu.)

Men DEN moraliska utmaningen kan man tydligen tiga om hur länge som helst. (Jag har tidigare kallat detta för köttätarnas samvetspakt - du kritiserar inte mig, så kritiserar jag inte dig.)

Tacka djurplågaren som gör dig normal

Men så snart någon som Michael Vick, adelsmannen eller godsägarglinet kliver över gränsen och torterar eller dödar djur "för nöjes skull" så blir det moralpanik. Både från den stora (speciesistiska) grupp som "ääälskar djur" och äter skinkmackor, och från (de minst lika speciesistiska) journalister som tycker att den förstnämnda gruppen saknar proportioner i sin upprördhet.

Ingendera gruppen verkar förmögen att se de grundmurade artfördomar som underbygger deras problemformulering. Som jag ser det är detta typiska exempel på vad Gary L. Francione kallar människors "moralisk personlighetsklyvning" när det gäller ickemänskliga djur. Klappa katten och äta grisen, liksom.

Att köttätandet är det vanligaste torterandet och dödandet "för nöjes skull" är närmast omöjligt att uttala utan att man framstår som galen. (Som Quentin Skinner skriver måste man inte bara använda språket för att uttrycka sina politiska mål - man måste också anpassa sina politiska mål till det tillgängliga språket - i det här fallet till det speciesistiska språket.)

Hur sjutton kan detta gå ihop i människors huvuden? Jag tror att det bara finns ett svar på den frågan: Den enda möjligheten att få detta att gå ihop är en social överideologi som gör det egna kluvna beteendet "normalt" genom att kontrastera det mot något annat - mot något extremt, något avvikande, något annorlunda.

I själva verket orsakar varenda "vanlig" köttätare ojämförligt mycket mer lidande än Michael Vicks hundkamper. (Varje genomsnittlig svensk köttätare orsakar under sin livstid uppemot 40 000 andra djurs död.) Men så länge vi kan klistra avvikande-etiketten på folk som Vick så behöver vi inte hantera vår egen kluvenhet. Vicks tydliga övertramp kan till och med ge oss ett tillfälle att känna oss riktigt goda och rättfärdiga när vi fördömer honom.

Jämför med patriarkatets upprätthållande: De flesta av oss män skulle aldrig drömma om att begå en våldtäkt eller misshandla en kvinna. Vi fördömer all världens Hagamän utan att blinka och slår inte våra partners. Men den känslan av moralisk rättfärdighet gör inte nödvändigtvis att vi avstår från de fördelar som ständigt erbjuds män framför kvinnor i vardagen. Tänk om det istället är så att vi på något sätt behöver de "extrema" övergreppen på kvinnor för att intala oss de privilegier vi själva tar som män är "icke-extrema"?

Många mäns vardagssexistiska fördelar försvinner helt enkelt i bakgrunden i jämförelse med ett litet antal mäns mer dramatiska övergrepp på kvinnor. De förstnämnda blir otydliga, utspädda, mycket svårare att sätta fingret på, jämfört med de tydliga, extrema, avvikande övertrampen. Något liknande sker med det vardagliga djurförtrycket. Det erkänns inte som förtryck, och hamnar ständigt i skuggan av det extrema "djurplågeriet" som fördöms av alla.

Annorlunda uttryckt: Att fördöma Hagamannen eller Michael Vicks hundkampande är knappast några större moraliska bedrifter. Alla håller redan med och dunkar dig bekräftande i ryggen.

Men att på riktigt ge kvinnor plats och makt om du är man, eller att på riktigt ta avstånd från djurs lidande genom att bli vegan - det kräver ansträngning och ger sällan något tack (och varför skulle det förresten ge tack att äntligen avstå från något hela tiden har tillhört någon annan?).

"Djurplågeri" är moralisk homeopati

Vick och andra "djurplågare" fungerar med andra ord som en säkerhetsventil för speciesismen. Istället för att sprängas av sina inre motsättningar riktas speciesismens energier mot den "andra", mot "djurplågaren".

Det är därför folk mejlar upprört till Bjurman - och ännu mer till djurrättsorganisationer - när Vick och hans gelikar hängs ut i media. Trots att dessa skitstövlars bidrag till djurförtrycket och djurlidandet faktiskt bara är marginellt större än vad den som käkar fisk eller kycklingnuggets till vardags gör sig skyldig till.

Att det ska vara så svårt att se: Det är "djurplågeriet" som gör djurförtrycket möjligt, genom att normalisera och osynliggöra den vardagliga massakern.

I likhet med Roland Barthes analys av militarismens och religionens myter, skulle jag vilja karaktärisera djurplågeriets sociala funktion som en slags "moralisk homeopati": Genom att göra ett litet ont synligt för allmänheten får man det stora onda att försvinna. Det är med andra ord ett misstag att uppfatta alla dessa artiklar om Michael Vicks hundkampande som ett uttryck för djurrättslig medvetenhet - varje artikel är bara ännu en sil av den speciesistiska drog som vi är beroende av för att ge en enhetlig mening åt vårt obotligt splittrade beteende.

Utan att på något sätt förringa det djurutnyttjande som ett fåtal "djurplågare" står för, måste vi därför ställa oss denna fråga: Hur mycket utrymme skulle inte skapas i offentligheten för allvarlig diskussion om djurutnyttjandet, om speciesismen inte ständigt kunde gömma sig bakom denna strida ström av marginella, exotiska djurplågeriberättelser?