Låt den rätte komma in - som djurrättsfilm!

Igår var jag och såg Låt den rätte komma in på bio. Rekommenderas. Svensk socialrealism - nu med queera vampyrungar. Fler än jag måste ju ha väntat på den!

Hur som helst. Är det någon mer som har sett filmen som tycker sig hitta aspekter som kan tolkas djurrättsligt? Här kommer i alla fall några av mina spridda iakttagelser i den riktningen. (Först bara en varning för spoilers!)

• John Ajvide Lindqvist är vegetarian.
  
  
• Per Ragnar, som spelar en av de centrala rollerna, är också vegetarian sedan årtionden tillbaka. (Avståndet till veganismen manifesteras dock i drickandet av ett stort glas mjölk.)
  
  
• Titeln "Låt den rätte komma in" är hämtad från en Morrissey-låt - "Let the Right One Slip In". Och Morrisey är ju som alla vet vegetarian.
  
  
• Allusionerna till slakt av djur är många. Inte minst när Per Ragnar ägnar sig åt att söva människor med halotan (som för övrigt ofta används som sövningsmedel vid djurförsök) och sedan hänga upp dem i fötterna för att skära upp deras halsar och tömma dem på blod. Scenen med det första mordet i Blackeberg påminner förresten om den sortens argument man ofta får höra till köttätandets försvar: "Vadå fel? Den där grabben hade ju ingen aning om att han skulle dö!"
  
  
• Filmen inleds med att Oskar fantiserar om den behandling han skulle vilja ge sina plågoandar i skolan: "Skrik som en gris!" hotar han och hytter med morakniven mot sina imaginära fiender. Är det bara en slump att detta grisslaktstema får inleda och ständigt återkomma i filmen? Även i boken finns ett speciellt ställe där några pojkar diskuterar grisslaktens fasor. Jag är helt säker på att en icke-vegetarisk författare aldrig skulle kunnat skriva just den scenen på det sättet.
  
  
• I en scen sitter Oskar och äter (vad som gissningsvis är) blodpudding. En snygg liten vinkning till den speciesistiska dubbelmoralen. Vi fördömer vampyrernas dödande av människor, men är blinda för det långt mer massiva lidande och dödande som vi själva orsakar med vårt värsta massförstörelsevapen - gaffeln.
  
  
• Eli säger till Oskar att skillnaden mellan Oskars hämndbegär gentemot sina mobbare och Elis hunger efter blod är att den senare är något som måste tillfredsställas. Det underliggande argumentet tycks vara att Oskar, som har ett val, också har ett moraliskt ansvar för att undertrycka dessa känslor. Eli, som skulle gå under utan blod, kan däremot inte hållas ansvarig på samma sätt för sitt originella sätt att hålla sig vid liv (eller åtminstone odödhet). "Bör implicerar kan", som Kant skulle ha sagt. Och här känner vi djurrättare förstås direkt igen det gamla trötta "men-lejon-äter-ju-antiloper"-argumentet för köttätande.
  

Är det någon som har fler funderingar på detta tema så får ni gärna höra av er.

Avslutningsvis bara en fundering kring bevarandet och ifrågasättandet av speciesismen i science fiction- och fantasygenrerna. Å ena sidan representerar dessa genrer en stor öppenhet inför att andra varelser än människor skulle kunna ha ett värde. Det finns till exempel inget tvivel om att Chewbacca och Yoda i Star Wars har moralisk status i människornas ögon, trots att de är långt ifrån mänskliga. Till och med robotar som C3PO och R2D2 tycks ha ett ansenligt egenvärde. Legolas och Gimli kivas förvisso bäst de kan, men möjligheten till ett ömsesidigt erkännande finns ändå där över "rasgränserna" mellan alver och dvärgar. (Varför heter det förresten nästan alltid "ras" i sci-fi- och fantasysammanhang, trots att det är politiskt inkorrekt att tala om "ras"? Extra känsligt borde ju detta vara i fantasyvärlden där hela populationer ofta stämplas med en inneboende essens som "god" eller "ond". Är det för att beteckningen "art" på ett mycket obekvämt sätt skulle dra uppmärksamheten till våra tillkortakommanden när det gäller behandlingen av andra djur? Hur kan vi liksom erkänna Chewbacca som individuellt moraliskt relevant utan att också erkänna tusentals arter på den här planeten - som dessutom empiriskt sett finns på riktigt och inte bara i George Lucas fantasi?)

Å andra sidan äter de flesta rymd- och fantasyhjältar kött från andra arter utan att blinka. Att de just slagit tillbaka en attack från ett auktoritärt och ondskefullt Mordor som hyllar principen att makt ger rätt verkar inte bekymra hoberna när de återvänder till Fylke och återupptar sin lantliga livsstil, med allt vad det innebär av multipla frukostar, luncher och middagar på animalisk föda. Sam och Frodo förblir med andra ord mot Fylkes grisar vad Sauron var mot Fylke.

Det förbryllar mig att speciesismen så lätt kan reproduceras även i vad som borde vara en synnerligen ogästvänlig miljö för artpartisk extremism. Ett undantag är förstås Star Trek, där det flera gånger har klargjorts att människan i framtiden har slutat förslava djur och istället använder avancerad replikatorteknologi för att framställa köttliknande maträtter. Men även i Star Trek återkommer essentialismen. Veganismen är något som människan lär sig från vulcanerna - en "ras" eller "art" som kännetecknas av att de skyr känslomässighet och tänker strikt logiskt. En del av deras avståndstagande från köttätande tycks vara motiverat med att det är ett "djuriskt" beteende. Ju mer man fjärmar sig från denna primitiva djuriskhet, desto mer sofistikerad och högtstående är man helt enkelt. Och det är ju en form av speciesism i sig.