Brev till Maria Haldesten

Hej Maria!

Jag läste din krönika om djur i GP idag. Som du kanske vet finns det både ett och annat att invända mot de slutsatser du drar.

Jag skulle vara mycket intresserad av att få veta vilken moraliskt relevant skillnad du ser mellan människor och andra djur som berättigar vårt användande och dödande av miljarder av ickemänniskor varje år.

Du anger nämligen inget sådant skäl i din artikel, och de flesta sådana försök som har utvecklats av filosofer har strandat på insikten att den som försvarar utnyttjande och dödande av djur för att de ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, saknar språk osv., i samma andetag också försvarar utnyttjande och dödande av vissa människor (som ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, små barn som inte kan tala osv.).

I avsaknad av skäl blir budskapet i din artikel, i klartext: "Jag är som människa överlägsen alla andra varelser och har rätt att bestämma när de ska leva, när de ska lida och när de ska dö. Så överlägsen är jag att jag behöver inte presentera något argument för den saken."

Makt ger rätt, med andra ord. Jag kan verkligen inte tro att det är den uppfattningen du har i grunden. Men det är det du skriver.

En möjlighet är ju att du inte alls har tänkt på saken, utan bara reagerat på Djurens Rätts material som något konstigt, udda, knäppt - ja kanske till och med "extremistiskt". Men varför då? Återigen tycks det mig som det saknas en rationell grund för den reaktionen. Visst förstår jag att en sådan diss kan generera en och annan ryggdunk från liktänkande som tycker att Djurens Rätt är ute och cyklar, och som uppskattar varje uttalande som mildrar deras eget dåliga samvete. Men värmen som den gemenskapen erbjuder kan ju inte rimligtvis vara en ersättning för genomtänkta argument, eller hur?

Speciellt inte med tanke på att vad som står på spel är miljarder individers lidande och död.

Så, jag ser fram emot dina svar på dessa frågor. Detta brev publiceras på min blogg idag, och jag ber om din tillåtelse att även publicera ditt svar där.

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd

Uppdatering: Svar från Maria Haldesten

Hej Per-Anders!
Att hävda alla levande varelsers lika värde är ganska lätt: Det har ett antal djurrättsfilosofer, likt Singer, insett.
Och den vegan som tillskriver sig dessa uppfattningar, och som lever därefter: Det vill säga avstår från alla animaliska produkter, liksom all vård och medicin, skulle jag ha full respekt för.
Det betyder inte att jag delar denna uppfattning. Man kan naturligtvis hänvisa till människans makt och naturliga möjlighet att utnyttja djuren för sin egen nytta, samt det faktum att vi är födda till allätare.
Religiösa kan hänvisa till att människan, till skillnad från djuren, är skapade till Guds avbilder och att det ger oss en särställning.
Själv väljer jag hänvisa till det förnuft, som skiljer oss från djuren. Det som gör att vi överhuvudtaget kan resonera kring moraliska rättigheter och skyldigheter.
Det förnuftet säger mig att vi av nyttoskäl, för att understödja evolutionen och bidra till att minska lidade kan utnyttja djuren, exempelvis för att framställa mediciner.
Mvh
Maria

Kommentar:

Det är skönt att höra att Maria Haldesten avvisar religion och råstyrka som acceptabla skäl för djurförtrycket. Men vad blir kvar som motiveringsgrund?

En hänvisning till "förnuftet"?

Eller vänta nu, kapacitet att resonera kring "rättigheter och skyldigheter" verkar det vara?

Eller vänta nu, "nyttoskäl" och "minska lidande" verkar det vara?

Eller vänta nu, vi ska "understödja evolutionen"?

Vad gäller förnuftet som grund för rättigheter så var det ju just det som min fråga gällde, eftersom det ställer till ett av de allra största problemen för speciesismen. Den som säger att den som är mer intelligent kan utnyttja den som är mindre intelligent säger i samma andetag att mer intelligenta människor får utnyttja mindre intelligenta människor. Det finns helt enkelt inga genvägar runt den paradoxen.

Mina argument i det första brevet förblir alltså obesvarade, medan vi kan konstatera att intelligensaristokratismen fortfarande har sina anhängare, i alla fall på Göteborgs-Posten. Jag kan dock inte se att det håller, och jag förklarar detta mer utförligt här.

Något liknande gäller frågan om rättigheter och skyldigheter. Måste någon ha skyldigheter för att ha rättigheter? Jag har förstått att detta är en mycket vanlig trossats inom subkulturen borgerliga ledarskribenter - jag har redan svarat ledarskribenten i Jönköpings-Posten om den saken - men jag tvivlar på att ens någon av dessa innerst inne accepterar en sådan kamrersmoral. Det mest otäcka med den här argumentationslinjen är ju att den som inte kan sägas ha moraliska skyldigheter (ickemänskliga djur, små barn, svårt psykiskt funktionshindrade) inte får några rättigheter alls. Vi kan med andra ord behandla dessa varelser precis hur som helst. Det är i alla fall vad som följer av doktrinen.

Att sedan nyttoskälen och lidandeminskandet kommer fram visar väl att Haldesten inte alls har läst Singer, vilket inledningen vill ge sken av. Om något på allvar skulle öka nyttan/lyckan i världen så skulle det vara ett avskaffande av djurutnyttjandet.

Det där om att "understödja evolutionen" vet jag inte vad det betyder, så det hoppar jag över. Frågan om djurförsöken är dock mer intressant. Först bör vi här konstatera att Haldestens ståndpunkt, återigen, lika gärna kunde användas för att motivera dödliga experiment på vissa människor (de som saknar förnuft och som inte har moraliska skyldigheter). Det är ett mycket dramatiskt påstående, som få skulle ställa upp på. Ändå är det vad som följer av varje försök att försvara djurförsök enbart på nyttogrunder.

Sedan bör vi konstatera att försöket att beslå djurrättsförespråkare med dåligt samvete för att de använder mediciner också är nonsens. I boken För djuren (2006) har jag skrivit svar på denna och fler frågor om djurförsök:

Kan djurrättsförespråkare själva ta mediciner som har djurtestats?
Mediciner måste enligt lag testas på djur. Motståndet mot djurförsöken skiljer sig därför från till exempel motståndet mot utnyttjandet av djur i lantbruket. Att äta vegetariskt är en fråga om att vägra köpa delar av djur som dödats för att bli till föda. På detta sätt minskar vegetarianen efterfrågan på animaliska produkter, vilket med tiden leder till att färre djur utnyttjas och dödas.
När det gäller djurförsök är situationen annorlunda, eftersom tester av mediciner på djur är lagstadgade. Därför kan antalet djurförsök inte påverkas genom konsumentbojkotter av medicin. Som djurrättsförespråkare hjälper man med andra ord inga av de djur som redan har dödats i experiment genom att undvika mediciner. Det som behövs är istället politisk påverkan för att minska antalet djurförsök genom ny lagstiftning. (För djuren [PDF], s. 144)

Det finns alltså inget nytt i Haldestens svar. Alla aspekter av hennes invändningar mot djurens rättigheter har diskuterats till leda i den filosofiska litteraturen i över 30 år nu.

Som djurrättsförespråkare kan man börja känna att man har rätt att bli lite förolämpad över de ständiga, nedlåtande, paternalistiska påståendena enligt formen "jamen det här har ni veganer/djurrättare förstås inte tänkt på!" Jamen det är väl självklart att vi har tänkt det! Man kan inte vara vegan i en vecka innan man möter alla Maria Haldestens invändningar och många därtill. Självklart har dessa invändningar diskuterats och bemötts, om och om igen. Och de diskussionerna och svaren ligger förstås inte längre bort än en simpel googling. (Varför inte börja med Animal Rights FAQ?)

Men speciesismens ideologiska grepp är så starkt att de flesta inte behöver bry sig om att undersöka om motståndarsidan har något intelligent att säga. Det är liksom självklart att de har fel redan från början. Det är samma mentalitet som får sexister att anta att det måste vara något fel med feministiska krav, eller rasister att ta för givet att människor med annan hudfärg eller kultur inte kan vara jämlika. Även i de fallen duggar "det här har ni inte tänkt på"-påståendena tätt. Det är samma blindhet, samma oförmåga att se sina egna privilegier som ligger i grunden. Och samma oförmåga att se offren för förtrycket.