Djuren är inte vad de brukade vara

I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev virologiprofessorn Erling Norrby nyligen om att ny forskning visar det finns större genetiska skillnader mellan människor än vad vi tidigare trott. Det har till exempel hävdats att den genetiska skillnaden mellan två slumpmässigt utvalda människor på jorden i genomsnitt bara är 0,03 procent, men nu hävdar man att den siffran snarare bör vara 0,5 procent.

Också mellan människor och andra djur är de genetiska skillnaderna tydligen större än vad som tidigare hävdats. Påståendet att vi människor i genomsnitt bara skiljer oss till 1,25 procent från våra närmaste släktingar dvärgschimpanserna bör till exempel ändras. Skillnaden kan i det fallet vara ända upp till 5 procent.

Jag jobbar på en längre text om vilka problem detta medför när det gäller rasism och speciesism - och förhållandet dessa ideologier emellan. Men för tillfället vill jag bara ställa en fråga:

Vad innebär denna forskning för djurförsöken?

Som en blixt från klar himmel kommer här påståenden om att människors och andra djurs gener skiljer sig åt betydligt mer än vad vi tidigare trott. Djuren är inte vad de brukade vara.

Med andra ord måste tillförlitligheten hos snart sagt alla djurförsök - de som tidigare utförts, de som pågår, liksom de som bara befinner sig på planeringsstadiet - omvärderas radikalt.

Och om de genetiska skillnaderna mellan människor och dvärgschimpanser plötsligt ökat mer än tre gånger, hur stora måste inte skillnaderna mellan människor och de vanligaste djuren i försök, råttor och möss, antas vara?

På vilket sätt kommer djurförsökarna att plocka in denna nya förståelse i sina kalkyler över försökens tillförlitlighet? Hur kommer de djurförsöksetiska nämnderna att hantera denna information när de väger försökens förväntade nytta mot djurens lidande?

Jag är rädd att det inte kommer att blir så stora förändringar på dessa punkter. Av den enkla anledning att sådana bedömningar aldrig har kunnat göras. De djurförsöksetiska nämnderna har från början haft ett omöjligt uppdrag. Men de har fyllt sin funktion att skänka ideologisk legitimitet åt djurförsöken på ett alldeles enastående sätt.

Saken är den att levande djur är komplexa, ickelinjära system - de är mer än summan av sina delar. Det betyder att minimala skillnader på den genetiska nivån, skillnader i samspelet mellan organen, eller i skillnader livsmiljön, kan få stora återverkningar på hela organismens funktionssätt. (Se vetenskapsteoretikerna Hugh Lafollettes och Niall Shanks bok Brute Science: Dilemmas of Animal Experimentation. London: Routledge, 1995, för en utförligare diskussion av detta.)

Experiment på ickemänniskor ger oss utan tvivel kunskap om ickemänniskor. Men överförandet av försöksresultaten till människor är alltid en gissningslek där ett okänt antal dolda variabler kan vara aktiva och avgöra resultatet. Den forskning som redovisas av Erling Norrby ökar detta osäkerhetstal ytterligare.

Ett rimligt mått på intellektuell hederlighet bland djurförsökare borde därför vara i vilken mån de tar sina experiment under övervägande i ljuset av den nya genetiska kunskapen. Men det kommer knappast att hända. Den som läst Thomas Kuhn och Michel Foucault vet redan att "normalvetenskapliga paradigm" eller "kunskapsregimer" tenderar att låsa in sig i sig själva och bara kunna ställa frågor utifrån sina egna begränsade horisonter. Den som har pratat med ganska många djurförsökare genom åren - som jag har gjort - vet också att de allra flesta håller med om riktigheten i de metodologiska invändningarna, men de fortsätter med sina djurexperiment i alla fall. (Någon lacanian borde psykoanalysera den här fetischen!)

Hur som helst. Det ska bli intressant att se vilka återverkningar - om några - som dessa upptäckter får för djurförsöken.