Avatar, naturen och djuren

Jag såg Avatar igår. Det finns förstås mycket att säga om den, och en hel del har väl redan sagts. Till exempel är väl alla vid det här laget överens om att filmen är den mest ultramaffigt pompösa visuella 3D-knockout som någonsin producerats. Nästan lika överens är väl alla om att storyn är platt och stereotypiserande.

Inte för att stereotyper alltid måste vara hela världen. Ska man göra en underhållande actionfylld ont-mot-gott-historia så underlättar det med lite polarisering så att publiken inte behöver ha några betänkligheter över att skurken får sitt rättmätiga stryk i slutet.

Men om man samtidigt försöker göra sin film till någon sorts betraktelse över vår samtid med krig, imperialism och miljöförstöring så kan stereotyperna bli lite väl påfrestande.

Som när de ädla vildarna i urbefolkningen på planeten Pandora talar engelska med afrikansk brytning, lever i djupekologisk new age-harmoni med naturen och kan USB-koppla sina dreadlocks (I shit you not!) rakt in i Moder Jord. (Som för övrigt heter Eywa, vilket låter som en korsning mellan Lovelocks Gaia och sångerskan Enya.)

Eller som när de invaderande, profithungrande människostyrkorna kommer från en 'döende planet', vill ta olj... eh... förlåt, 'unobtainiumet', i marken där infödingarna lever, och är helt beroende av sin själsdöda teknologi för att överleva mer än några minuter. Och naturligtvis blir en av människorna upptagen i ursprungsbefolkningen för att till slut bli ledare för deras motstånd. (Missa inte South Park-parodin på Avatar som har den klockrena titeln "Dansar med smurfar".)

En annan värld - eller bara en spegel?

"Berätta inte för er hjärna", utan njut av det tekniska äventyret istället, föreslår DN:s recensent. Visst, inga problem för min del. I vanliga fall. Men den här gången blir hjärnan lite för ofta påmind och lite för ofta generad för att jag bara ska kunna luta mig tillbaka och njuta av flygturen.

Visuellt är filmen närmast fulländad, så det är inte det vi får se som gör att historien skaver utan det vi får höra: nämligen att samma dikotomier som orsakade problemen från början också rymmer deras lösning.

Filmens samtidskritiska manöver blir bara en halv derrideansk dekonstruktion - de binära motsatserna byter plats, men hierarkin dem emellan ifrågasätts inte. Bara känslan vinner över förnuftet, bara andligheten besegrar teknologin, bara naturens balans återställs efter girighetens ingrepp - så blir allt bra. Alla konflikter utspelas efter dikotoma gränsdragningar mellan färdiga, essentiella storheter, allt utan maktperspektiv. Lite som i borgerliga medier. Fast i en rymddjungel då.

Filmen får mig att tänka på ett citat från Stanislaw Lems Solaris, som jag nyligen stötte på i Michael Hardts och Antonio Negris senaste bok Commonwealth:

"We take off into the cosmos, ready for anything. ... And yet, if we examine it more closely, our enthusiasm turns out to be all sham. We don't want to conquer the cosmos, we simply want to extend the boundaries of Earth to the frontiers of the cosmos. ... We have no need of other worlds. We need mirrors. We don't know what to do with other worlds."

Lems poäng är förstås att människans upplevelseförmåga ytterst är antropocentrisk och antropomorfisk, vi ser bara det vi kan se ur ett mänskligt perspektiv. Andra världar kan aldrig bli annat än speglar för oss själva.

Och det är just det som känns som begränsningen med Avatar - den andra världen, så fantastisk rikt utmejslad, och med ett löfte om så mycket mer, blir till slut bara en spegelvändning av vår egen värld. Våra invanda kategorier och dikotomier består - natur/kultur, förnuft/känsla, teknologi/andlighet, harmoni/kaos, gud/människa, man/kvinna, och naturligtvis - djur/människa.

Djur-människa-relationen i Avatar

Artikulationen av djur-människa-relationen i Avatar blir speciellt intressant ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv just eftersom filmen inte bryter några normer utan tvärtom renodlar dem. På det sättet ger filmen en ögonblicksbild av vår tids platonska idealformer. Na'vi-folket i Avatar är vår föreställning om miljövänlighet och naturenlighet pressad till sin yttersta gräns. De är ett oskyldigt folk i harmoni med naturen, i kontakt med sina rötter, i besittning av en självklar livsvisdom, och de är obesvärade av all teknologisk korruption.

Och vad har detta ärkenaturliga folk för förhållande till andra djur? Jo, precis som i våra vanliga ideologiska fantasier om allsköns förhistoriska folk och ursprungsbefolkningar så dödar de förstås inte i onödan. Och när de dödar någon dödar de snabbt och ber samtidigt en liten bön där de tackar bytesdjuret för den gåva som givits dem. Helst ska man kalla djuret för "broder" eller något också. Tanken är liksom att djuret offrar sig för jägaren, och att om vi bara betygar vår vördnad för allt levande samtidigt som vi gör raka motsatsen - tar ett liv - så finns det inget problem.

Sedan slår jag vad om att Na'vierna vinnlägger sig om att använda alla delar av djuret utan spill, och sedan källsorterar och komposterar de allt som eventuellt blir över. Det är helt enkelt så man gör när man är supernaturlig och så in i helvete in tune med livet. Det vet naturfolken, och det har vi civiliserade människor glömt bort - så ser det i alla fall ut i vårt kollektiva västerländska medvetande, och det är just den bilden i renodlad form som Avatar speglar.

Dagens köttätande Na'vier

Det är också ganska vanligt att denna föreställning om djur-människa-relationen kastas fram som ett försvar för köttätande idag. Trenden med ekologiska, närproducerade djurprodukter är ett tydligt fenomen som drar symbolisk kraft från naturlighetsidealet.

För något år sedan debatterade jag faktiskt djurrätt med en äkta Na'vi - en djurskyddsinspektör från Uppsala. Han höll själv får och såg inte något problem med att döda dem så länge han kunde "se dem i ögonen" när han skar halsen av dem. (Han motsatte sig förstås, som alla Na'vier, storskalig djuruppfödning.)

En annan som har en direkt USB-anslutning till djuren han tänker döda är skribenten Po Tidholm, som härom veckan skrev i DN om sin egen hemslakt av får:

"Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp."

För Tidholm finns alltså inget principiellt problem med att döda andra djur - frågan ställs inte ens i hans betraktelse. Liksom hos Na'vierna betonas istället närheten till djuret, den direkta relationen. Djuren "behöver" också oss för att överleva, precis som i det fulländade kretsloppet på planeten Pandora.

Tidholm utesluter förvisso en fullständig återgång till naturen. "Vi är bortom det naturliga idag", skriver han. Men det betyder inte att naturen upphör att vara idealet. Det 'naturliga' må vara blockerat och utom räckhåll för oss idag, men vi bör i alla fall emulera det så gott det går under omständigheterna. Detta 'naturliga' förhållningssätt innefattar för Tidholm att vi lär oss att "inte titta bort när lammet skakar i sina sista dödsryckningar".

Mördaren som tragisk hjälte

Här finns en märklig symbolisk ekonomi: genom att utsätta oss för traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik.

Hade dödandet inte varit ett trauma - notera hur Tidholm understryker att han naturligtvis inte tycker om att döda djur - så hade transaktionen uppfattats som asymmetrisk, som orättvis. En person som faktiskt tycker om att döda djur kan inte anföra Tidholms resonemang, även om deras handlingar skulle se exakt likadana ut och får likadana konsekvenser. En sådan person vore bara sadistisk och grym. Han eller hon skulle bara vara någon som tar utan att själv ge något tillbaka.

Nej, dödandet måste göras till en börda, en heroisk uppoffring för den som dödar, så att skulden till den dödade kan betalas symboliskt - så att det blir mördaren det blir synd om och inte offret. Det är egentligen bara bönen eller trollformeln som saknas för att vi ska se Tidholm framför oss i Na'viernas digitala fantasiskog, böjd med sin kniv över ett datoranimerat fantasidjur, svamlandes i dess öra om andligt broderskap. För det är ju fantasi alltihop - självlegitimerande, självryggdunkande speciesistisk fantasi. Det perfekta skalet för osynliggörande av mänsklig makt och mänskligt ansvar.

När vi möter Na'vierna i Avatar möter vi alltså inte en annan värld, utan bara en spegel av vår egen. För vad representerar deras förhållande till andra djur om inte just det harmoniska köttätande som dagens "conscientious omnivores" drömmer om? Lyckliga grisar. Happy Meat. Harmoni och frändskap mellan exploatören och den exploaterade.

När vi möter andra djur möter vi - som Henry Beston har skrivit - inte bröder, inte undersåtar, utan andra nationer. Djur är något annat än saker. De är helt andra världar. Men den insikten står sig som regel slätt när vi begrundar Lems kommentar: "Vi har inget behov av andra världar. Vi vill ha speglar. Vi vet inte vad vi ska göra med andra världar."

Och ändå finns de där. Mitt framför oss.

This is Per-Anders Svärd, last survivor of the animal rights movement, signing off.