Djuren i Tredje riket

Recension av Boria Sax (2000): Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats, and the Holocaust. London & New York: Continuum. Texten publicerades första gången i tidningen Djurens Rätt, nr 5/01. Observera att texten är nästan tio år gammal. Därav de många hänvisningarna till olika ekofascistiska strömningar som kanske var mer aktuella när texten skrevs. Detta gör dock inte boken i sig mindre läsvärd idag.

Nazismens förhållande till djur har under många år varit en het och omdebatterad fråga. Hitler själv levde delvis vegetariskt, liksom Heinrich Himmler. Den tyska djurskyddslagen från 1933 brukar ibland föras fram som ett exempel på hur förakt för människor ligger på lut för ett samhälle som värnar om djur. Hur ska man egentligen se på "Tredje rikets" kombination av djurskydd och judeutrotning? Vilken roll spelade djuren i den nazistiska ideologin? Dessa frågor diskuteras utförligt i historikern Boria Sax bok Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats and the Holocaust.

Nazismens genombrott i Tyskland under 1930-talet kan inte ses enbart som en följd av fascismens politiska idéer. Av avgörande betydelse var också de extrema biologiska rasdoktriner som florerade vid samma tid. Dessa idéer utövade en förvånansvärt stark tjusningskraft på intellektuella över hela kontinenten, men det var i Tyskland som de tog sig sina mest drastiska uttryck.

För den som vill förstå nazismens uppkomst är det därför viktigt att studera de bakomliggande intellektuella och kulturella strömningar som utgjorde grogrunden för detta elakartade rastänkande. Också den som oroas av elitistiska och antihumanistiska drag i den samtida miljödebatten bör - även om man inte ska överdriva de historiska parallellerna - finna det ideologiska förspelet till det Tredje rikets teknokratiska barbari av stort intresse.

Völkisch-rörelsen och antisemitismen

Nationalsocialismens biologistiska idéer har sina rötter i det tidiga 1800-talets märkliga mixtur av naturalism och nationalism, tillblandad med generösa doser av upplysningskritisk irrationalism. Ur den romantiska epokens nationalnostalgiska stämningar, med dess längtan efter det "naturliga" och "autentiska", föddes en stark social strömning som förenade agrarromantik med etnocentrisk populism och naturmysticism. Denna ideologiska tendens och rörelse kom att få beteckningen Völkisch (ungefär "av folket").

Rörelsen var främst en reaktion mot de sociala problem som uppkom i samband med industrikapitalismens genombrott och Tysklands nationella enande. Men i stället för att lokalisera problemens källa i det ekonomiska systemet eller i den nya politiska ordningen, pekade rörelsen istället ut rationalismen, urbaniseringen och kosmopolitismen som de främsta hoten mot samhällets välgång.

Denna problemformulering var emellertid inte godtycklig. Tvärtom väckte de utpekade fenomenen starka associationer till ett klassiskt hatobjekt för Tysklands bönder och medelklass, nämligen judarna. De växande samhällsproblemen skylldes allt oftare på de "främmande" och "nationslösa" judiska elementen som antogs sakna band till och känsla för den germanska jorden.

Som motvikt till den destruktiva ordning som de menade hade tvingats på tyskarna genom judarnas hemliga konspiration, förkunnade Völkisch-rörelsen ett återvändande till lantlivets enkelhet och naturliga harmoni. Den tyske bonden antogs ha en speciell koppling till den fosterländska jorden. Det nazistiska slagordet Blut und Boden, "blod och jord", kan spåras tillbaka till dessa idéer.

Ekologi och socialdarwinism

1867 myntades begreppet "ekologi" av den tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel, som ett namn på studiet av organismernas förhållande till deras omgivning. Haeckel var den ledande förespråkaren för Darwins teorier i Tyskland. I hans tappning kom dock ekologin och den evolutionära biologin att genomsyras av en vulgär socialdarwinism. Haeckel trodde på den nordiska rasens överlägsenhet och förespråkade strikt rashygien. I sin egenskap av fanatisk nationalist och antisemit kom han att bli en viktig "vetenskaplig" härold för den tyska rasismen och imperialismen.

Genom Haeckel och hans lärljungar kom ekologin som vetenskap redan från början att bindas upp i ett oerhört reaktionärt politiskt ramverk. Ett säreget ideologiskt komplex byggdes upp kring denna förening av ekologiska idéer och en auktoritär samhällssyn. Dess främsta karaktärsdrag var ett direkt överförande av biologiska kategorier på det mänskliga samhället, ofta under åberopande av "naturens lag" eller "naturens ordning".

Romantikens metafysik sammankopplades med darwinistiskt tankegods på ett sätt som underminerade upplysningstidens universalism och ersatte den med simpla slagord och förenklade motiv som hyllade "kampen för tillvaron" och "den starkes överlevnad". Konkurrens, naturligt urval, rovdjursbeteende och förakt för svaghet upphöjdes till samhällsgrundande värden. Det är mot denna bakgrund man bör se den bayerske naziministern Hans Schemms kända uttalande om att "nationalsocialism är tillämpad biologi".

Nazismens djurkult

En historiker har liknat Völkisch-rörelsen vid en "förgiftad intellektuell bäck som grumlats genom århundraden av hat, fördomar, stereotyper, vidskepligheter och förvridning av verkligheten". Det är förvisso en god sammanfattning av den nationalsocialistiska vetenskapens ideologiska bakgrund. Men för en fördjupad förståelse av denna bakgrund räcker det inte med en studie av dess allmänna filosofiska principer. Vi vill också veta hur dess idéer och mentaliteter manifesterade sig i praktiken. I boken Animals in the Third Reich. Pets, Scapegoats, and the Holocaust har historikern Boria Sax tagit sig för att studera just en sådan praktisk aspekt av bakgrunden till nazismen och Förintelsen, nämligen den nazistiska kulten av djur.

Här föreligger en paradox. Å ena sidan värderade de ledande nazisterna bevisligen många djur och djurarter väldigt högt. Strax efter maktövertagandet 1933 genomförde man till exempel en mycket progressiv djurskyddslagstiftning som omfattade både tama och vilda djur. Å andra sidan var nazisterna helt besatta av idén om att utrota alla "biologiskt underlägsna" människor. Hur ska vi förstå denna motsägelsefulla kombination av beskyddstänkande och total likgiltighet inför massivt lidande? Sax menar att en del av lösningen kan sökas i nazisternas syn på djur.

Djur som metaforer

Förhållandet mellan människor och djur är ett återkommande tema inom konst, litteratur, religion och filosofi i alla kulturer. Själva språket - utan vilket vi varken skulle kunna tolka eller beskriva världen - är laddat med metaforer från djurriket, både positiva och negativa, som ger ett kulturbundet symboliskt djup åt vår kommunikation.

En stor del av Sax' bok ägnas åt att utforska dessa metaforer och hur de kom att gynna nazismens ohyggliga syften. Sax tar sin utgångspunkt i nazisternas fascination för rovdjur, och går vidare med att studera deras syn på apor, lamm, svin, vargar, hundar och hästar. I varje avsnitt försöker författaren visa hur attityderna mot djuren i fråga (mer eller mindre) bidrog till att förverkliga kriget och judeutrotningen.

Nazisternas tendens att uppfatta både naturen och samhället som en arena för skoningslös biologisk överlevnadskamp ledde dem att identifiera sig själva med rovdjuren. De ville gärna se sig själva som blonda bestar som dödade utan ånger och utan att begränsas av den underlägsna "flockens" moral. Hitler själv menade att målet med ungdomens uppfostran var att "det fria och magnifika rovdjuret åter skall glimta i deras ögon". Föreställningen om "rovdjuret människan" stöddes också av tidens vetenskap som ofta idealiserade rovdjurens karaktärsdrag. Den nazistiske naturforskaren och nobelpristagaren Konrad Lorenz menade exempelvis att rovdjuren hade en särskilt hög moral, eftersom de - trots att de var utrustade med formidabla naturliga vapen - alltid avstod från att döda sina artfränder i konfliktsituationer

Nazismen och vegetarismen

En självmotsägelse i detta sammanhang är den utbredda vegetarismen hos flera ledande nazister. Hitler levde själv tidvis vegetariskt, och om man får tro ett brev från Joseph Goebbels tycks Führern mot slutet av sitt liv ha blivit allt mer övertygad om att detta var riktigt. Heinrich Himmler, som var influerad av buddhismen, lär till och med ha påbjudit obligatorisk vegetarisk föda för samtliga höga SS-ledare. Men hur gick detta grönsakstuggande ihop med rovdjursidealet?

Sax menar att vegetarismen i sammanhanget förmodligen hade en helt annan funktion än att skona djuren. Frivilligt avståndstagande från kött har traditionellt varit ett sätt att markera hög status, eftersom det genom historien enbart varit de rika som haft råd med kött. Även för nazisterna kunde vegetarism vara ett sätt att avgränsa det aristokratiska elitskiktet från den gemena massan. Denna hypotes styrks också av att ledarna aldrig förespråkade vegetarism offentligt. Rovdjursidealet bör alltså i första hand uppfattas i symbolisk och kollektiv bemärkelse - det tyska folket sågs som ett enda stort rovdjur som jagade på instinkt.

Instinkternas urartning

Instinkten, den naturliga impulsen till handling, var av central betydelse i den nazistiska föreställningsvärlden. De föreställde sig ofta det borgerliga samhället som en flock av tämjda djur, som för var dag förlorade mer av sina naturliga instinkter. Civilisationen gav människan ett liv i trygg fångenskap där det naturliga urvalet slutat verka. Den germanska rasen hade därför börjat degenerera, precis som de feta tamgrisarna påstods ha degenererat från de stolta vildsvinen. Det bästa medlet att motverka den kulturella dekadansen (dit även den borgerliga demokratin räknades) antogs vara det militära livet, som fostrade till mod, aggressivitet och disciplin.

Dessa militära ideal projicerades på rovdjuren, och särskilt på vargen och hunden som antogs förkroppsliga sådana nazistiska "dygder" som blind lojalitet, hierarki, aggressivitet, mod, lydnad, och ibland ren grymhet. Hitlers eget kodnamn var talande nog "Vargen" och hans högkvarter kallades "vargens håla". Även hästen - så växtätare den är - bar av tradition med sig kraftfulla militära och heroiska associationer. Många naziledare lät också avbilda sig på ryggen av sina fyrfota krigskamrater. (Hästar offrades för övrigt i miljontal i kriget där de tjänstgjorde som transportdjur i oländig terräng. En stor del av dem slutade förmodligen sina dagar i de utsvultna soldaternas soppkök.)

Nazisterna strävade efter att övervinna den förklenande civilisationens negativa inverkan på rasen. Här tog man på ett tydligt sätt inspiration från djurvärlden. Schäfern, en hundras som avlats fram kring sekelskiftet 1900 i syfte att återskapa den "germanska urhunden", blev en förebild till nazisternas försök att genom rashygien återskapa den "ursprungliga" ariska rasen. "Rasrena" hundar associerades med den stolta nazistiska aristokratin, medan blandrashundar sågs som degenererade produkter av "fri kärlek" (ett utpräglat "bolsjevikiskt" beteende enligt en av Ernst Haeckels lärljungar!).

Djuravel och utrotningspolitik

Judar och icke-vita betraktades som genetiskt undermåliga varelser. De associerades regelbundet med apor, enligt föreställningen om att de stod flera trappsteg längre ner på den evolutionära skalan. Homosexuella och psykiskt sjuka utpekades också som genetiskt defekta och därmed oönskade. En påstådd ökning av brottslighet och ärftliga sjukdomar användes också som "bevis" för rasens pågående utarmning. Man kunde dock inte vänta sig att alla dessa odugliga individer skulle dö ut av sig själva. Genom utrotningspolitiken avsåg man alltså att påskynda naturens egen gång.

Paralleller drogs ofta mellan statskonst och boskapsskötsel. Heinrich Himmler hade själv varit kycklingfarmare och drömde om överföra sina avelserfarenheter på människor. Att styra samhället handlade huvudsakligen om att skapa en livskraftig människoras, eller för den delen en helt ny art. (Liksom idag, påpekar Sax, var det de rasrena exemplaren som vann utställningspriserna, medan de med sämre stamtavlor övergavs eller avlivades.)

De nazistiska biologerna såg naturen och samhället som en organisk hierarki, där arten eller rasen betydde allt och individen ingenting. Denna föreställning ledde med tiden till en radikal "medikalisering" av alla sociala, etiska och politiska frågor. Om alla varelser egentligen var delar av en större organism - vad skulle man då göra om den organismen blev sjuk?

Den medicinska erfarenheten visade att sjukdomar orsakades av oönskade mikroorganismer, ofta betecknade som parasiter. Samma sak antogs gälla för samhället, där mänskliga "parasiter" pekades ut efter kriterier som ras och religion. Precis som läkarna bekämpade infektioner i människokroppen ville nazisterna bekämpa sjukdomar i den kollektiva organismen. Nazisten och läkaren Fritz Klein uttryckte det hela så här: "Visst är jag en läkare och vill skydda liv, och av respekt för människolivet är jag villig att amputera en lem med kallbrand från den sjuka kroppen. Juden är en lem med kallbrand på människosläktets kropp." Vetenskapens retorik ställdes på detta sätt i tjänst hos nazismens mystiska teknokrati.

Djurskydd och teknokrati

De teknokratiska motiven var också vägledande när det gällde djurskyddets utformning. Även om djurskyddslagen från 1933 hade en radikal yta - den byggde till exempel på tanken att djuren skulle skyddas för sin egen skull och inte för människans - menar Sax att lagen främst var ett kontrollverktyg för den totalitära staten. Lagen, som översatts i sin helhet i Sax' bok, var besvärande glädjelös. Den krävde förvisso att djur i möjligaste mån skulle besparas smärta, men gav knappast några rekommendationer om djurens tillvaro och välbefinnande i övrigt. Enligt Sax bör detta ses i ljuset av att den nazistiska regimen motarbetade alla känslosamma band mellan individer. Den enda lojalitet folk skulle känna var den mot staten och nationen. Djurskyddslagen avslöjar samma tendens i sin ovilja att individualisera djuren.

Nazismens biologistiska sensibiliteter undergrävde förmodligen också lagens bokstav. Den starka betoningen av evolutionär kontinuitet mellan djur och människor ledde till exempel till ett ökat utnyttjande av djur i försök, menar Sax. Lagen var också ett sätt att suga upp de hundratals tyska djurskyddsföreningarna och ställa dem under direkt statlig kontroll. Inrikesministern fick rätt att upplösa alla djurskyddsorganisationer som inte underkastade sig statens Reichstierschutzbund - ungefär "Statliga djurskyddsförbundet".

Makt över liv och död

Sax' slutsatser är inspirerade av den franske filosofen Michel Foucaults idéer om makt. Enligt Foucault handlar makt på samhällets ideologiska nivå om möjligheten att formulera problemen och bestämma villkoren för hur de ska diskuteras. I sin berömda studie av sexualmoralens historia hävdade han till exempel att det viktorianska 1800-talet inte alls var en tid av undertryckt sexualitet. Däremot var det en tid när eliter som läkare, biologer, politiker, socialarbetare m. fl. grupper utsträckte sitt inflytande över kroppen och sexualiteten genom att omge dessa med mystifierande vokabulärer och tekniska ritualer. Detta teknokratiska herravälde ledde till ett uppmärksammande av sexualiteten som aldrig förr - paradoxalt nog samtidigt som det kraftigt begränsade all oreglerad diskussion av sexualiteten.

Ett likartat förhållande gällde nazisternas förhållande till djuren, menar Sax. Precis som herraväldet över sexualiteten administrerades av samhälls- och naturvetenskapsmännen, så var nazismens herravälde över djuren och naturen beroende av ekologernas, zoologernas och andra specialisters medverkan. Den nazistiska fixeringen vid makt drev den teknokratiska kontrollen till extrema proportioner. Det yttersta uttrycket för denna besatthet var den totalitära statens anspråk på att ha all makt över födelse, liv och död under sin jurisdiktion. Denna allmakt hade nästan uppnåtts i fallet med tamdjuren, en centraliserad kontroll som - trots att den gick under humanitär flagg - utsträcktes ytterligare genom 1933 års djurskyddslagstiftning. Samtidigt upplöstes gränserna mellan människor och djur av den nazistiska biologin, vilket öppnade för ett utvidgande av samma kontrolltekniker till människor.

Nazisternas brutalitet var ett sätt att efterlikna naturen - eller snarare det de själva tolkade som "naturligt". De identifierade sig med naturkrafterna och trodde att de skyndade på evolutionen genom sina utrotningsprogram och dödsläger. Nazisterna hyllade de vilda instinkterna och de såg de stora rovdjuren som kraftfulla symboler för detta ideal. De jämförde sig själva med rovdjur och sina offer med bytesdjuren i naturen. På så sätt kunde de försvara att de dödade utan ånger. Med samma hänvisning till naturens lagar försökte nazisterna utsträcka sin makt till att omfatta en medveten styrning av själva evolutionen, genom en total kontroll av både människor och djur.

Inget isolerat fenomen

Bakom Sax' bok ligger uppenbarligen en mycket stor beläsenhet och den är fullspäckad av kreativa infall och lärda associationer. Ibland tänjer författarens historiska associationsförmåga dock kanske lite väl mycket på gränserna. När Sax exempelvis utan egentlig problematisering försöker överföra forntida judiska föreställningar om blodsoffrets betydelse till det europeiska trettiotalets verklighet känns resonemanget tämligen ansträngt.

På det hela taget presterar dock Sax en spännande analys av ett ämne som annars kan vara oerhört förvirrande. Den viktigaste och mest provokativa lärdomen som boken ger är dock följande. Den mentalitet som gjorde det möjligt för nazisterna att vara barmhärtiga mot djur och samtidigt outsägligt grymma mot människor, var enligt Sax bara ett extremt uttryck för tendenser som funnits i västvärldens kultur sedan den moderna tidens början.

Nazismen är inget isolerat fenomen utan bör ses som uttryck för en bredare tidsanda där modernitet och upplysning utmanades av en ström av pastorala och romantiska ideal med starkt reaktionära förtecken. Som vi vet återfanns liknande attityder över hela Europa vid denna tid (inte minst i Sveriges omtalade steriliseringsprogram). Det unika med nazismen var enligt Sax helt enkelt att "kombinationen av romanticism och teknokratisk brutalitet där [...] upphöjdes till karikatyrens nivå".

Ekofascism idag

Det mest skrämmande i detta sammanhang är de idémässiga likheter som kan skönjas mellan Hitlers rasrena biokrati och många av de rörelser som idag gärna uppträder med en "grön" patina. Flera nyfascistiska grupper har under 1990-talet börjat betona miljö- och djurfrågor och de talar allt oftare i ekologiska termer. Dessutom finns det både inom den traditionella miljörörelsen och inom den blomstrande New Age-rörelsen klara antihumanistiska strömningar. Det som förenar dessa grupper är att ekologiska teman - medvetet eller ej - används som alibin för socialt reaktionära syften. Samma biocentriska, malthusianska och intuitionistiska idéer som betraktas som harmlösa New Age-påfund i större delen av västvärlden håller i dagens Tyskland på att flätas samman till en ideologisk plattform för en ny ekofascistisk rörelse.

Erfarenheterna av nazismen ger oss skarpa varningar för missbruk av det ekologiska tänkandet. För att dess politik inte ska urarta i reaktion eller i värsta fall ren fascism måste den ekologiska rörelsen sätta de sociala problemen i fokus för sin analys. Med andra ord måste man anstränga sig för att sätta in den ekologiska krisen i dess sociala sammanhang. Det är genom att studera samhällets institutioner, dess grundläggande organisering och inte minst dess maktfördelning som man kan börja skönja den verkliga bakgrunden till denna kris.

De ekologiska problemen beror nämligen inte i första hand på teknologin, vetenskapen eller den "mänskliga naturen". De har i själva verket sina rötter i ett irrationellt och antihumanistiskt sätt att organisera samhället. Framför allt handlar det om ett ekonomiskt system baserat på profitbehov och ständig tillväxt, där människorna oundvikligen tvingas i konflikt med varandra som härskare, undersåtar och ständiga konkurrenter.

Mysticistiska och biologistiska förklaringsmodeller fördunklar bara de verkliga sociala orsakerna till miljöförstöring och djurplågeri, och öppnar på så sätt vägen för irrationella och politiskt reaktionära stämningar.

Tolkningen av naturliga fenomen måste alltid göras med förstånd, eftersom de kan komma att tjäna mycket onda syften. Utvecklingen av ett rationellt och humanistiskt förhållningssätt till naturen är därför av högsta prioritet för miljö- och alternativrörelserna, inklusive djurrättsrörelsen. Ty historien lär oss entydigt att där förnuftet sover, där vaknar odjuren.