Prokrustessängar och ontologiskt våld: om att titta på andra djur.

Sydsvenskan publicerar idag en bildserie av fotografen Julia Lindemalm. Hennes bilder föreställer djur på djurparker i fyra länder och är lika vackra som de är hemsökta av alienation och tristess.

Critical Theory and Animal Liberation,
John Sanbonmatsu (red.), 2011.

Bilderna får mig att tänka på en text av djurrättsaktivisten Karen Davis som jag läste nyligen. Den heter "Procrustean Solutions to Animal Identity and Welfare Problems" och finns i boken Critical Theory and Animal Liberation, redigerad av John Sanbonmatsu (och som ni alla måste läsa!).

I artikeln använder sig Davis av den mytologiska figuren Prokrustes, eller "Utsträckaren". Denne var en grym bandit i grekisk mytologi som torterade sina offer i en säng som kunde ändra storlek. När Prokrustes såg sina offer närma sig justerade han sängen så att den annalkande personen antingen skulle vara för lång eller för kort. När offret sedan lade sig för att vila i sängen var Prokrustes framme och "anpassade" sin fånge till sängen. Långa människor högg han benen av, och korta människor sträckte han ut tills de passade i sängen. I båda fallen innebar behandlingen en säker död.

För Davis är Prokrustes agerande en lämplig metafor för vad som rutinmässigt händer inom djurindustrierna, det vill säga att ickemänskliga djur med våld (både symboliskt och fysiskt) "anpassas" för att tillfredsställa företagens krav på maximal lönsamhet. "Animals", skriver Davis, "are physically altered, rhetorically disfigured, and ontologically obliterated to mirror and model the goals of their exploiters" (s. 35).

Davis ger många ohyggliga exempel på hur djur omformas och stympas på industrins prokrustessängar. De mest uppenbara exemplen kommer förstås från livsmedelsindustrin och djurförsökslaboratorierna. Men hon tar också upp djurparker som ett exempel på prokrustisk behandling av djur. Här gäller det den påtvingade anpassningen till en miljö som är djuren helt och hållet främmande, och som förvägrar dem att existera, att finnas i världen på deras egna evolutionära villkor. Det handlar om ett våld som närmast kunde kallas ontologiskt och som angriper djurens på nivån av deras identitet eller Vara: 

In "Why Look at Animals?" John Berger presents the environment of the zoo as a paradigm of extinction by incarceration, a form of genocidal anthropomorphism, in which a wild animal, with all of that animal's defining traits and activities, is reduced to a mere object in a fabricated, deadening setting. [---]

Animals on display are the objects of blind, and blinding, encounters between a human audience and the animals' human-imposed personas. Zoo-goers do not really see the animals they are looking at, and the animals being looked at have been "immunized to encounter" since "nothing can anymore occupy a central place in their attention," Berger writes. Animals who break out of their phony images are punished (further punished, that is, since the condition of spectacular captivity – captivity for the sake of spectacle – is, of itself, the fundamental punishment) by being beaten, starved, isolated, sold, killed, or all of the above. Zoo animals, so-called, are imprisoned in a world that expresses elements in human nature that no normal animals would voluntarily consent to enter or live in. Animals on display are manikins of their true selves in varying conditions of athropy, apathy, "hysteria," or extinction. Defenders call zoos the "Noah's Ark" of the modern world. Philosopher Dale Jamieson responds that if zoos are "arks" protecting animals from extinction, then these animals are like "passengers on a voyage of the damned, never to find a port that will let them dock or a land in which they can live in peace." (s. 35–36.)

På sin hemsida förklarar Julia Lindemalm själv vad syftet med hennes fotoprojekt är. Även hon understryker hur djurparkerna, där vi tror oss komma "nära" djuren, i själva verket är platser för separation, misskännande och alienation:

[W]e are forever separated. The very premise of our existence is that we do not meet. We are the subjects and we make the animals into objects, things to watch, while the world that they really belong to is reduced, bit by bit. 

So we keep looking. And they try to accept the artificial world in which we have placed them.