Jag vill bara säga TACK till alla er som kämpar för djurens rättigheter. Jag är så stolt över er alla och så glad över att vara en del av denna rörelse.
Det händer ofta att djurrättsförespråkare utpekas som "människofientliga" knäppskallar i medierna. Men efter över tio år i den här rörelsen vet jag att verkligheten är annorlunda. Djurrättsrörelsen består av intelligenta, kunniga och engagerade människor vilkas solidaritet sträcker sig över alla påhittade och fördomsfulla gränser.
Varför är det egentligen så fult att ta ställning för rättvisa för alla?
Tänk på saken. En god förälder betraktas som fantastisk. En politiskt aktiv person betraktas som idealistisk. En människorättsaktivist ses som osjälvisk i sitt engagemang.
Och givetvis ska det vara så. Men är det inte så att det redan förväntas av oss alla att vi ska bry oss om andra människor? Hur fantastiskt är det då inte att vissa aktivister har så stora hjärtan att det rymmer ett engagemang för både människor och andra djur?
Och detta engagemang behövs verkligen: Varje minut dygnet runt dödas 90 000 djur för att bli till människoföda här på jorden. Trots att vi vet att inspärrningen och massdödandet leder till ett oöverträffat lidande. Trots att vi vet att djur har starka behov som inte kan uppfyllas i dagens djurfabriker. Trots att vi vet att människor kan leva gott på vegetarisk mat.
Att leva i det här samhället känns ibland som att ha ramlat in i en skruvad mardröm. Hur kan detta ohyggliga lidande få fortsätta när vi alla innerst inne vet att det är onödigt, grymt, blodigt och i grunden fruktansvärt fel? Och hur kan den lilla, lilla rörelse som faktiskt försöker uppmärksamma tortyren och väcka vårt kritiska tänkande bli så förtalad och häcklad?
Sanningen är att i behandlingen av andra djur och i den vettlösa kritiken mot djurrättsrörelsen ser vi hur starkt hyckleriet är i vårt samhälle. Vi som säger "stoppa våldet mot de försvarslösa" blir över en kam utpekade som "terrorister", medan de som driver djurplågande företag och stiftar lagar som dömer miljoner indivder till lidande och död betraktas som "respektabla".
Skäms på er alla låtsashumanister som vränger all mening ur ord som "rättigheter", "jämlikhet" och "respekt" och gör dem till något som bara gäller människor.
Skäms på er politiker som pratar om ideal men sviker när det verkligen gäller.
Skäms på er företagare som tjänar storkovan på att spilla oskyldigt blod.
Ni sparkar vilt på de som redan ligger och ni begriper det inte ens. Det är för ynkligt.
Djurförtrycket är vår tids mest påträngande moraliska fråga, och kan bara jämföras med forna tiders rasistiska slaveri. Djurrättsförespråkarna är vår tids slaverimotståndare - förtalade av sina motståndare idag, men pionjärer och hjältar i morgon när samhällets ögon har öppnats för förtrycket.
Djurförtrycket måste stoppas. Och det kommer att stoppas. Tack vara alla er som vågar ta ställning mot det meningslösa våld som drabbar våra systrar och bröder i päls, fjädrar och fjäll.
Var stolta över det och låt ingen trycka ner era krav på rättvisa!
Genom att de mänskliga offren i propagandan förvandlades till just djur – ”judiska råttor” och ”bolsjevikiska ormar” var vanliga jämförelser – blev Förintelsen psykologiskt genomförbar. Utan denna förminskning av offren till något ”mindre” än människor hade massmördandet knappast varit möjlig.
SvaraRaderaJust precis. Att jämställa djur med människor, vilket är samma sak som att jämställa människor med djur, är en förutsättning för att också behandla människor som djur. Det är också det som Peter Englund och Jakubowski påpekar.
Nationalsocialisterna delade in såväl djur som människor i "tyska" och "främmande", på samma sätt som Förbundet Djurens Rätt delar in t.ex. minkar i unterminkar (tama, skall utrotas) och überminkar (vilda, har kultstatus). Idén om att förhindra "rasblandning" har i djurrättsrörelsens tappning blivit förhindra "artblandning" -- djur får icke leva i symbios med människor, på samma sätt som nazisterna ansåg att "arier" inte får leva i symbios med "judar".
Peter Englunds essä om djurskyddslagen i tredje riket (som Jakubowski hänvisar till) kan läsas här .
En annan essä på engelska på samma ämne, med en inledning om Hitlers matvanor, kan läsas
här .
Anledningen till hans gradvisa övergång till vegetarisk kost (och en uselt komponerad sådan) kan man förstå om man läser detta . Symtomen som beskrivs råkar stämma in på en diagnos som är en av de enklaste att ställa för en läkare: gallsten. Han kunde inte äta ordentligt för då fick han gallstensattacker. (fruktansvärda smärtor, säger de som upplevt dem) Samtidigt vägrade han genomgå operation; gallstenar togs på den tiden bort med öppen kirurgi, vilket inte var helt ofarligt. I stället undvek han symtomen genom att äta allt mer ensidigt.
En intressant sak med gallan är att den är helt central för omsättningen av vitamin B12. Av det B12 kroppen tar upp i tunntarmen kommer huvuddelen från gallan; levern återvinner nämligen "gammal B12" på det viset. Vad som händer om man konsekvent undviker föda som får gallblåsan att utsöndra galla är att man under årens gång därav utvecklar B12-brist, ett allvarligt tillstånd som leder till neurologiska skador: obotliga hjärnskador. Karln blev galen -- därför att han blev vegan. Vitamin B12, bioaktivt kobalamin (utan förekomst av giftiga analoger) förekommer enbart i animalisk föda. Vilka andra okända näringsämnen som enbart förekommer i animalisk föda vet ingen, för ingen kan ha en komplett lista på alla essentiella näringsämnen. (näringslära är inte färdigforskat) Vad vi däremot kan dra för slutsats vitamin B12 är att arten homo sapiens uppenbarligen är biologiskt anpassad till -- och beroende av -- animalisk föda.
Camilla skriver: Jag förstod definitivt inte hur de kunde göra så illa.. Nej det är inte lätt att vara människa, i synnerhet om man försöker förneka sin natur: människan är ett rovdjur. Och där tror jag vi har förklaringen till varför vissa veganer blir så extremt aggressiva: dels har de en inre konflikt mellan sina instinkter (sin drift att "bete sig naturligt") visavi sina pseudointellektuella griller och riktar då sitt hat och sin rädsla mot det som väcker instinkten, på samma sätt som latent homosexuella skinnskallar blir hysteriska över bögar. Dels är militanta veganers våldshandlingar ett direkt uttryck för jaktinstinkten. De drar ut på jakt när de bränner lastbilar, vandaliserar slakterier eller hotar pälsdjursuppfödare och deras familjer i nattliga attacker. Även "fredliga demonstrationer" är uttryck för jaktinstinkten: demonstrationer är rituella hot om våld. Vegorexia nervosa måtte vara den enda ätstörning som orsakar kriminalitet -- eller världskrig och massmord, om det tillåts föras till sin yttersta logiska konsekvens.