Världens bästa djurskydd!

Djurens Rätt har under den senaste tiden satt strålkastarljuset på kycklingindustrins djurplågeri. Vår rikstäckande kampanj "Bakom stängda dörrar" går ut på att visa konsumenterna det som kycklingindustrin inte vill tala om. Nämligen den brutala verkligheten för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.

Branschorganisationen Svensk Fågel har inte varit pigg på att bemöta vår kritik. Verkställande direktör Maria Donis har tvärtom satt i system att undvika alla sakfrågor i sina mediautspel. Kan det kanske bero på att kritiken är berättigad?

Istället har Svensk Fågels strategi varit att försöka misstänkligöra sina kritiker genom osakliga och kränkande angrepp. I Norrköpings Tidningar (24/8), till exempel, antyder direktör Donis att Djurens Rätt stöder olagliga attacker mot kycklinguppfödare. Trots att hon vet att Djurens Rätt, som är en demokratisk folkrörelseorganisation med närmare 40 000 medlemmar, enbart har arbetat med lagliga metoder sedan grundandet för 123 år sedan. Trots att hon vet att Djurens Rätt är en fredsrörelse som tar avstånd från allt våld och alla trakasserier - mot både människor och djur.

Filma verkligheten? Nej tack!

Detta struntprat har ett helt annat syfte. Nämligen att undanhålla sanningen från konsumenterna. Svensk Fågel vill absolut inte att Djurens Rätt ska få komma in hos uppfödare och på slakterier för att filma och fotografera behandlingen av kycklingarna.

Svensk Fågel vet nämligen att vi skulle visa de bilderna för allmänheten. Framför allt vet de hur allmänheten skulle reagera om djurplågeriet kom ut i offentligheten. Hotbilden från en försvinnande liten del av djurrättsrörelsen används därför som ett svepskäl för att hålla alla kritiker ute.

Så något filmande tillåts icke för Djurens Rätt. Mycket kan man säga om Svensk Fågel, men att de är dumma har vi aldrig sagt. (Ring själv till ett kycklingslakteri och fråga om du får filma när fåglarna hängs upp och ner i fötterna på det löpande slaktbandet, så får du se vad som händer.)

Nå, när Svensk Fågel själva har slagit an tonen, så kan vi lika gärna fortsätta att tala om hur lagar och regler tänjs till oigenkännelighet - av kycklingindustrin själv.

Sverige har en djurskyddslag som säger att djur i fångenskap ska kunna utöva ett naturligt beteende och skyddas från sjukdom och onödigt lidande. Dessa krav uppfylls inte för de över 70 000 000 kycklingar som varje år dödas i Sverige.

Skydd från sjukdom?

Kycklingproduktion är idag ren industriproduktion. De kycklingar som du ser i butikernas frysdiskar är redan från början hårt avlade för att växa oerhört snabbt - dubbelt så snabbt som kycklingar växte för 30 år sedan. Syftet med denna avel är att industrin snabbt och billigt ska kunna producera mycket kött.

Den extrema aveln leder till att kycklingarna ofta drabbas av skador och sjukdomar. Framför allt drabbas kycklingarna av benskador och ledproblem när benen inte orkar bära den tunga kroppen. En studie från Sveriges Lantbruksuniversitet (2003) visade att 15 procent - motsvarande över 10 000 000 kycklingar - har rörelsesvårigheter på grund av benskadorna.

I Sverige är det förbjudet att bedriva "avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren" (Djurskyddsförordningen, 29 §). Men den svenska kycklingindustrin kommer undan det problemet eftersom själva avelsarbetet bedrivs utomlands. Sedan importeras tiotusentals fåglar till Sverige för att bli föräldrar till 1,2 miljoner hönor som i sin tur blir mammor till de kycklingar som hamnar i frysdisken på ICA och Konsum.

Det här tillvägagångssättet sätter diskussionen om "världens bästa djurskydd" i ett intressant perspektiv. Kycklingindustrin upprepar som ett mantra att Sverige är världens bästa land att vara slaktkyckling i, och att "svensk kyckling" är ett kvalitetsmärke.

Men industrin importerar själv utländska kycklingar som har avlats till sin biologiska bristningsgräns, för att sedan föda upp fler kycklingar med samma gener i Sverige. Det vill säga gener som ger upphov till lidande. Gener som enligt rådande bestämmelser inte borde få avlas fram på svensk mark.

Jag tar det en gång till. Om du avlar fram en kyckling som lider på grund av aveln så bryter du mot svenska bestämmelser. Men om kycklingen är tredje generationens invandrare och hennes morfar och mormor kommer från en kommersiell avelsfirma i USA, då är det helt okej. Även om kycklingarna drabbas av exakt samma hälsoproblem. Återigen - de är inte dumma inom kycklingindustrin.

Så skyddas "svenska" kycklingar från sjukdom. Allt enligt världens bästa djurskyddslagstiftning.

Naturligt beteende?

Något "naturligt beteende" att tala om finns heller inte i kycklingindustrin. Idag sker uppfödningen helt inomhus, i stallar som kan rymma 20 000-40 000 kycklingar.

Svensk Fågel skryter gärna om sitt "djuromsorgsprogram". Men det borde i själva verket kallas ett "undantagsprogram" eftersom det gör det möjligt för många uppfödare att hålla kycklingar extra trångt. Stallar med 24 kycklingar per kvadratmeter är inte ovanligt med denna "djuromsorg". (Tips: Mät upp 1 x 1 meter på vardagsrumsgolvet och lägg ut 24 kålhuvuden på den ytan så får du se hur trångt kycklingarna har det.)

Svensk Fågel säger förstås att kycklingarna "springer fritt". Visst. Om "fritt" innebär att varje kyckling har en yta stor som en uppslagen pocketbok att springa på innan de springer in i nästa kyckling. Om "fritt" innebär att leva hela livet i sin egen och andras avföring som kan ge frätskador på bröst, mage och ben. Om "fritt" innebär att försöka röra sig med sönderavlade ben.

Jag tror inte att detta är vad konsumenterna kallar ett "fritt" kycklingliv. Tvärtom. Svenska folket har reagerat med avsky mot hållningen av hönor i trånga burar. Men hur många vet att kycklingarna har ännu mindre yta per individ att röra sig på?

Det naturliga för kycklingar är också att de lever nära sin syskon och sin mamma ända upp till 8-10 veckors ålder. Då börjar de bli alltmer självständiga och klarar sig bättre på egen hand. Men inom den intensiva industrin finns ingen mamma närvarande. Kycklingarna kläcks i maskiner, och det är omöjligt för fåglarna att hålla ihop sin kull av syskon i trängseln.

Men vilken kyckling behöver egentligen sin mamma? Vi har ju världens bästa djurskyddsregler istället.

Tillsyn?

Visst finns det personal som ska se till kycklingarna, men uppfödningsprocessen är idag starkt automatiserad och personalen till stora delar bortrationaliserad.

Med tanke på att över 70 000 000 kycklingar föds upp varje år säger det sig självt att det inte finns tid för de anställda att ta hänsyn till varje enskild fågels hälsa och välbefinnande. I praktiken handlar "tillsynen" bara om att gå in i stallarna en stund varje dag och plocka bort de fåglar som har dött. Det kan i och för sig vara ett nog så styvt jobb. Drygt 2 000 000 fåglar dör under uppfödningen varje år. Det blir 6000 fåglar om dygnet för personalen att plocka bort.

Är detta tillräcklig tillsyn för att skydda fåglarna från onödigt lidande och sjukdom? Ja, enligt världens bästa djurskyddsregler är det tillåtet. Men å andra sidan - vem skulle lämna in sin hund på ett hunddagis med 20 000 hundar och en anställd?

Djurskyddsinspektörerna då? De är väl ansvariga för att följa upp hur djurens sköts över hela landet? Nja, det är nog skralt med den tillsynen också. I själva verket finns det bara omkring 150 djurskyddsinspektörer i hela Sverige - inte ens en i varje kommun. Var och en av dem ska hålla reda på över en halv miljon djur i det svenska lantbruket. Det innebär att de på sin höjd har tid att göra stickprovskontroller hos kycklinguppfödarna med flera års mellanrum. Svårare jobb än djurskyddsinspektörernas får man leta efter.

Tur då att vi har världens bästa djurskyddslagstiftning som gör att djuren alltid har det bra. Även utan tillsyn.

Onödigt lidande?

Inför slakten packas de vettskrämda kycklingarna i trånga transportburar. 40 fåglar trängs i varje bur, och på en lastbil kan det lastas flera tusen fåglar.

Enligt Livsmedelsverket dog 42 000 kycklingar under lastning och slakthantering, bara under de första månaderna 2005. Ytterligare 3000 kycklingar åsamkades under samma tid "färska frakturer och blödningar" på grund av hanteringen.

På slakterierna hängs kycklingarna upp och ner i fötterna på ett löpande band. Sedan släpas deras huvuden genom ett strömförande vattenbad innan halsen skärs upp av en roterande maskinkniv.

Leder denna behandling till "onödigt lidande"? Inte då.

I och för sig skulle de flesta kalla det för grovt djurplågeri om jag gick ut på gatan och tillfogade en stackars fiskmås några "frakturer och färska blödningar". Och om jag gjorde samma sak med 3000 fiskmåsar skulle jag nog till och med hamna på löpsedlarna som årets djurplågarmonster. Till och med om jag struntade i den där skräckinjagande biten med att hänga fåglarna upp och ner i fötterna på ett löpande band.

Men när kycklingindustrin gör samma sak är det tillåtet. Och det är ju inte så underligt. Vi har ju trots allt världens bästa djurskydd här i Sverige.