Gramsci, symboliska mervärden och djurrättskampen

En artikel av Lee Hall om människoapors rättigheter i Dissident Voice, väckte några spridda tankar hos mig om djurs rättigheter och villkoren för vår kamp.

Vad händer med begreppet "rättigheter" när det tillämpas på andra djur? Sker inte en mystisk devalvering av dess värde? Och vad kan göras åt detta?

Som Lee Hall noterar angående människoaporna i Spanien som är på väg att tilldelas "mänskliga rättigheter", så ser rättigheterna plötsligt inte alls ut som vi minns dem, utan är förkrympta till något annat - de blir ungefär som förtorkade russin efter en gång saftiga rättighetsdruvor.

Som jag ser det följer detta av våra inlärda ideologiska associationskedjor. Om något har med andra djur att göra så anses det per definition inte vara av speciellt stor vikt. Även ett begrepp som mänskliga rättigheter, som annars hålls mycket högt, drabbas av en sorts djurisk utspädningseffekt när det tillämpas på andra apor än oss själva.

"Djurets" metaforiska mervärde som det låga, det fula, det annorlunda, det äcklande, det avvikande, det dumma, det mindre-än-mänskliga, flödar liksom över på allt det kommer i kontakt med. (Det är just därför som rasistiska och sexistiska ideologier och retoriska figurer så ofta har byggts upp kring jämförelser med djur - eftersom det möjliggör en "överdeterminering", som Freud skulle ha sagt, där offren kan förminskas genom att göras symboliskt likvärdiga med andra djur.)

Begreppet "rättigheter" är inget undantag. Vilket förstås medför ett stort problem för varje försök till en "djur-rätts-rörelse". Det går liksom inte att säga "rättigheter för djur" utan att en rad kulturella och diskursiva associationer aktiveras som genast gröper ur rättighetsbegreppet. "Inte kan man väl mena att andra djur ska ha rättigheter fullt ut?" "Okej att de ska behandlas schysst, men inte behöver vi väl lämna dem helt i fred?" Och så vidare. Det hela brukar koka ner till att "rättigheter för djur" inte betyder mer än att behandlas lite bättre i fångenskap och dödas under mer raffinerade former.

Den slutsats vi borde dra av detta är att djurrättskampen måste tas mer på allvar. Om det är rättigheter för andra djur vi vill ha, så måste vi säga det. Vi måste göra den ideologiska positionen tillgänglig för människor att identifiera sig med, och koppla den till en insikt att kamp för mänskliga rättigheter och kamp för andra djurs rättigheter är samma sak.

En del läsare har redan insett att jag pratar neogramsciansk postmarxistiska här. Antonio Gramscis poäng var ju att arbetarklassen endast kunde bli den ledande kraften i samhället genom att etablera en "hegemoni" som inte bara omfattade makten över politiska institutioner och produktionsmedel - utan också över samtidens ideologiska, kulturella och moraliska liv.

Centralt i den kampen för hegemoni var arbetarklassens ansträngningar att artikulera samman olika demokratiska kamper inom det borgerliga samhället till en gemensam front mot detsamma - en gemensam front inom vilken deltagarnas politiska medvetande och solidaritet kan utvidgas så att de förstår att framgång för deras egna krav kräver framgång även för andra gruppers krav.

Filosofen Ernesto Laclau sammanfattar Gramscis tanke utmärkt när han säger: "In the end, whoever wanted to say ’justice’ would also say ’communism’. This formation of a common collective will is Gramsci’s concept of hegemony." (Se Hearts, Minds and Radical Democracy, en intervju med Ernesto Laclau och Chantal Mouffe.)

Är inte detta precis vad som borde vara djurrättsrörelens målsättning? Att när någon säger "rättvisa", så ska det per automatik innebära även en full uppsättning rättigheter för andra djur? Att när någon säger "jämlikhet" så ska det innebära lika hänsyn till allas intressen och upplevelser, oavsett deras art? Att när någon säger "frihet" så ska det innebära rätten för alla varelser att få leva sitt eget liv?

Men mycket av djurrättsrörelsens praktik talar emot byggandet av denna hegemoni.

För det första är rörelsen allt för benägen att fastna i djurskyddsparadigmet och därmed förminska sina egna frågor till oigenkännelighet. Genom att lägga ner enorma mängder pengar och aktivistisk energi på olika "förbättringar" av djurhållningen sänder vi kontinuerligt ut den felaktiga signalen att det bara är ett trevligare slaveri som rörelsen strävar efter. (En lång rad tidigare texter på den här bloggen tar upp just denna problematik.)

För det andra är många aktivister i djurrörelsen ofta politiskt omedvetna, eller till och med rädda för att förknippas med ett vänsterprojekt i vidare mening (omfattande bland annat konsekvent kamp mot kapitalism, rasism, heterosexism och miljöförstöring). Ur den bredare vänsterns synvinkel, å andra sidan, verkar djurrättskampen ofta bli någon sorts degenererad identitetspolitisk avart som hotar sammanhållningen. Dessa tendenser samverkar ofta för att driva djurrättskampen till effektiv politisk isolering.

För det tredje inbillar vi oss ofta att djurrättskampens mål på något sätt skulle få plats inom det existerande samhällets institutioner - att de rådande politiska och juridiska arrangemangen skulle kunna vara effektiva kanaler för att avskaffa djurutnyttjandet. Detta föder ofta en legalistisk attityd som kräver en anpassning av de djurrättsliga kraven till institutioner som i grunden är speciesistiska och antropocentriska - dvs. anpassade för att främja människors intressen. Följden blir (som Matthew Calarco påpekat), att rörelsen måste agera ännu mer identitetspolitiskt:

... in order to gain a voice in the political and legal spheres, [the animal rights movement] is constrained to adopt the language and strategies of identity politics, which in turn further constrain the discourse to establish a concept of animality and animal interests that must be somewhat distinct from the focus and concerns of other forms of identity politics. This situation creates divisions among progressive causes and leads to a kind of isolationist approach to animal rights politics, where animal rights are seen as floating in an empty space distinct from political concerns about, for example, women's rights, environmental justice, or worker's rights (all of which are, on my understanding of the question of the animal, intimately related to animal rights, if only for contingent historical reasons).

Dessa faktorer samverkar för att etablera en ond cirkel, en politisk logik för fortsatt isolering av djurrättsrörelsen. Istället för att bygga en ideologisk hegemoni där likhetstecken sätts mellan rättvisa, jämlikhet, frihet och djurrätt ger allt för många av våra aktiviteter ett motsatt intryck - att det handlar om ett udda särintresse utan anknytning till andra politiska frågor. Återigen spelar djurskyddsfokuset en avgörande reaktionär roll genom att förminska våra ideal och få dem att framstå som någon sorts "rättvisa light", helt utan släktskap med vad som skulle krävas av rättvisa mellan människor.

Lösningen kan aldrig vara att ytterligare anpassa våra krav till det tillgängliga politiska och normativa språket - och därmed förminska dem radikalt. Istället måste vi synliggöra att det språket är i grunden speciesistiskt. Vi kan inte nöja oss med identitetspolitisk isolering där vi försöker hitta en egen "nisch" genom att skilja oss från andra rörelser. Vi måste istället visa att den inneboende orättvisan i förtrycket av andra djur är av precis samma skrot och korn som de orättvisor som drabbar människor.

Den här kampen är inte över förrän det inte längre går att säga "rättigheter" utan att mena även (fullständiga, icke-devalverade) rättigheter för andra djur. Därför är det också mot byggandet av denna hegemoni som våra aktiviteter och ansträngningar måste inriktas med full kraft redan nu.