Det handlar inte om miljön, Monbiot!

Det händer ganska ofta att människor som är aktiva i djurrättsrörelsen blir uppgivna över möjligheterna att påverka människor med moraliska argument. Vi borde inte fokusera så mycket på att det är fel att äta kött, mjölk och ägg, heter det. Människor bryr sig inte. De tycker bara att det verkar för svårt att ändra vanor.

Istället borde vi använda andra argument som indirekt hjälper djuren, säger man. Människor bryr sig mer om sin egen hälsa och om miljön. Därför bör vi främst använda dessa argument för att få folk att ställa om sin kost.

Logiken i de argumenten är förstås inte helt dum. Jag blev själv vegetarian av främst ekologiska skäl för drygt 15 år sedan. Jag hade läst i Frances Moore Lappés bok Mat för en liten planet om hur djurhållningen fungerade som en omvänd proteinfabrik där vi matar in mängder av växtprotein i djur och bara får en bråkdel i animaliskt protein tillbaka. Kort sagt ett slöseri med enorma odlingsarealer och naturresurser som skulle kunna användas för att odla mat till människor direkt. Min slutsats blev att jag borde dra ner på köttkonsumtionen och så småningom sluta äta kött.

När jag sedan började leta vegetariska recept på biblioteket stötte jag också på den djurrättsliga litteraturen. (Man får komma ihåg att det här var innan Internet slog igenom på allvar, och både "googla" och "matblogg" var okända ord på den tiden.) På Uppsala stadsbibliotek hittade jag Svenska vegetariska föreningens medlemstidning och dåvarande Nordiska samundets mot plågsamma djurförsök tidning Djurens Rätt.

I Djurens Rätt fanns det en annons för Peter Singers bok Djurens frigörelse som hade översatts till svenska i början av 1990-talet. Jag beställde den, läste den och bestämde mig över en natt för att bli vegan.

Och på den vägen är det. Jag är alltså själv ett argument för att information om djurhållningens miljökonsekvenser kan leda till ett djurrättsligt medvetande. Och jag har själv ofta försökt använda miljöargumenten för att främja djurrätten.

Förminskning, förskjutning, förtätning

Ändå tror jag numera att det är en tveksam strategi. De senaste åren har jag här på bloggen ofta upprepat att speciesismen idag fungerar genom förminskning, förtätning och förskjutning av det moraliska problemet med djurexploatering.

Förminskning är när det massiva plågandet och dödandet av miljarder och åter miljarder djur reduceras till något som kan åtgärdas genom mindre djurskyddsliga reformer i lantbruket eller inom andra områden. Förminskandet av problemet går framför allt ut på att göra veganismen - en etisk bojkott av alla djurprodukter - till något överflödigt eller onödigt. Vad det handlar om är att formulera om problemet till något mindre viktigt, något som inte kräver en förändring av ditt sätt att leva och ditt sätt att förhålla dig till andra varelser.

Förskjutning är när ansvaret för djurexploateringen förs över från den grupp som ständigt matar ut det största lidandet - det vill säga de vardagliga konsumenterna av kött, mjölk och ägg - till någon "annan". Denna "andre" är ofta en avvikande figur som inte är som "vi": den psykiskt sjuke djurplågaren, de enstaka "rötäggen" bland minkfarmarna eller grisuppfödarna. Eller så är problemet en utlänning (sydeuropéer, asiater, judar och muslimer tillhör de mest populära syndabockarna). I vilket fall som helst är den vanlige, genomsnittlige svenske köttätaren aldrig ett problem. Det är alltid någon annan som plågar djur, inte vi själva.

I denna annorlunda djurplågare förtätas också som regel en rad icke önskvärda egenskaper. Djurplågaren tycks drivas av ett perverst begär att skada. Han (det är oftast en han, med undantag för den sterotypa "minkkärringen" och kvinnliga konsumenter av djurtestade kosmetikaprodukter som ibland pekas ut) tycks finna en speciell njutning i att åsamka djur lidande. Djurplågaren är en asocial och obehaglig typ som är ute efter att förstöra vårt eget fina förhållningssätt till djur. Men i själva verket säger denna bild av djurplågaren bara sanningen om vårt eget samhälle. I djurplågaren ser vi ju faktiskt inget annat än det vi själva gör mot andra djur, men genom att förvisa denna individ till moralens utsida kan vi själva framstå som "normala" och "djurvänliga". Likt de getabockar som i en del antika samhällen drevs ut eller offrades för ta med sig stadens synder, absorberar djurplågaren samhällets speciesism och befriar oss från ansvar.

Problemet med miljöargumenten mot djurhållningen är att de så väl harmonierar med dessa processer. De förminskar våra skyldigheter gentemot andra djur till en fråga om resurshushållning. De förskjuter problemet från våra egna matvanor och förtätar vårt speciesistiska samhälles inkonsekvenser i miljöförstörande företag. Miljöargumenten erbjuder kort sagt inget som helst skydd mot speciesismens återkomst.

George Monbiot och miljöveganismen

Ett aktuellt exempel är den engelska författaren och journalisten George Monbiot. Monbiot har länge bedrivit en aktiv vänster- och miljöjournalistik, och på sistone har han skrivit mycket om klimatfrågan. Under en period tog Monbiot också ställning för veganism, av just miljöskyddande skäl. (Vilket inte innebar att han själv blev vegan, men ändå.)

Denna vecka gjorde dock Monbiot en helomvändning i matfrågan i sin kolumn i The Guardian.

Efter att ha läst en artikel av Simon Fairlie har Monbiot nämligen blivit övertygad om att djurhållningens miljökonsekvenser inte alls är så negativa. Om djuruppfödningen bara sköts på rätt sätt kan den till och med vara miljöeffektiv, menar Fairlie och får medhåll av Monbiot. Från att ha varit ett stort miljöhot förvandlas köttätandet i denna berättelse till sin motsats. Kött skulle kunna bli en harmlös lyx som dessutom erbjuder "ett rent samvete":

The meat-producing system Fairlie advocates differs sharply from the one now practised in the rich world: low energy, low waste, just, diverse, small-scale. But if we were to adopt it, we could eat meat, milk and eggs (albeit much less) with a clean conscience. (George Monbiot, The Guardian 6/9 2010)

Problemet med miljöveganismen framstår här hur klart som helst. När våra skyldigheter gentemot andra djur förminskas till att bara vara en miljöfråga så försvinner också det moraliska problemet om miljödilemmat plötsligt kan lösas.

(Nu menar jag förstås inte att klimatfrågan och de övriga miljöproblemen är småfrågor. Inte alls. Min poäng är bara att djurens rättigheter aldrig har tagits på fullt allvar i miljödiskursen, eller den "gröna speciesismen" för att bruka en beteckning jag använt annorstädes.)

Vad hände med djurens rättigheter?

Begränsningen i Monbiots tänkande är att han antar att om veganism inte behövs för att rädda miljön, så behövs den inte heller för att uppfylla våra moraliska skyldigheter gentemot djuren. Men frågorna är förstås helt orelaterade.

Det spelar ingen roll om Fairlie har rätt i sin miljöbedömning. Det spelar ingen roll att vi skulle kunna fortsätta producera djurprodukter på ett ekologiskt hållbart sätt. Människor behöver fortfarande inte konsumera kött, mjölk och ägg, och en fortsatt produktion av dessa varor kommer alltid att medföra lidande och död.

Som djurrättsförespråkaren Gary L. Francione skriver i en kommentar till Monbiots artikel är detta fortfarande oförsvarligt:

We all agree that inflicting unnecessary suffering and death on sentient beings is morally wrong. We can argue about what “necessity” means, but if it means anything at all, it must mean that we cannot inflict suffering and death for reasons of pleasure, amusement, or convenience. But those are the only arguments that exist in favor of consuming animal products. No one maintains that eating animal products is necessary for human health (quite the contrary) and animal agriculture is still a significant ecological problem even if Fairlie is right. The only justification that we have for inflicting pain, suffering, and death on 56 billion animals (not counting fish) is that they taste good and we enjoy eating them.

If that constitutes a moral justification, then animals have no moral value and we should just acknowledge that they are outside the moral community altogether rather than hypocritically maintaining a moral principle about unnecessary suffering and death that is wholly without meaning.

Vad Monbiot i praktiken gör är att han hoppar på trenden med "happy/sustainable meat". Men resultatet av detta är bara ett förevigande av speciesismen. Att bibehålla drömmen om ett etiskt okontroversiellt djurutnyttjande - som idag främst uttrycker sig just i sådant djurskydds- och miljötänkande som Monbiot hänger sig åt - är det säkraste sättet att underminera alla meningsfulla förändringar i samhällets attityder till djur.

Om djurrättsrörelsen vill sprida en djurrättslig medvetenhet så måste den göra just det - genom folkbildning och information om veganism. Att ta genvägen via miljöargumenten ser ofta lockande ut. Men som exemplet med Monbiot visar är denna genväg en senväg. Monbiots läsare har bara förts tillbaka till ruta ett. Eller ännu värre. Troligen kommer många att känna sig styrkta i sitt köttätande och anta att det där med veganism bara var strunt.

Och det kanske det var. För miljön. Men inte för djuren. Och det var ju det som var själva poängen som blev bortglömd någonstans på vägen.