Lögnerna om pälsindustrin

Svenska minkfarmer - en månad senare from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Igår gick Djurrättsalliansen ut med nytt filmmaterial från Sveriges minkfarmer. Det har filmats under den senaste månaden, efter det mycket uppmärksammade avslöjandet om minkarnas situation i augusti. Som tydligt framgår av bilderna har inget förändrats.

Efter det förra avslöjandet gick jordbruksminister Eskil Erlandsson och Jordbruksverket snart ut med det lugnande beskedet att Sveriges minkar har det bra. I en artikel i Svenska Dagbladet har dock Jesús Alcalá kunnat visa att myndigheternas undersökning visar på raka motsatsen. Mer än 28 procent av de undersökta farmerna saknade tillstånd för sin verksamhet. Flera farmare använda otillåtna avlivningssätt. 41 procent av farmerna förde ingen journal över döda djur. Många farmer bryter mot Miljöbalken när det gäller att ta hand om de döda minkkropparna. Och så vidare. Allt detta är åtalbart, men länsstyrelserna som utförde kontrollerna har inte anmält brotten.

Så Eskil och Jordbruksverket ljög helt enkelt för att mörka den verkliga situationen och för att snabbt återställa förtroendet för industrin. Aktivisterna hade överdrivit - det var den bild folk skulle få. Och man lyckades för en tid. Journalisterna svalde myndighetsbilden, lade ner grävandet och försökte hitta något annat scoop till morgondagens tidning eller tv-sändning.

Det här avslöjandet är därför viktigt. Inte minst för att det drar ner brallorna på den lögnaktiga jordbruksministern. Dessutom visar det hur korrumperad myndighetsutövningen kan vara. Jordbruksverket sitter helt enkelt i knät på djurindustrierna.

Samtidigt vore det fel om diskussionen fortsätter föras enbart i termer av hur många som brutit mot djurskyddslagen och hur ofta de gjort det. Den diskussionen vilar på utgångspunkten att om djurskyddslagen bara följs, så är våra skyldigheter gentemot andra djur uppfyllda. Men det är just här det stora problemet finns.

Djurskyddslagens huvudsyfte har aldrig varit att ta hänsyn till djurs intressen. Djurskyddslagens främsta samhälleliga funktion är tvärtom att normalisera djurutnyttjandet och göra det okontroversiellt. Den framhåller en dröm om att ett oproblematiskt utnyttjande av djur faktiskt kan finnas, även om det tyvärr finns några små problem på vägen dit. Och när vi hela tiden diskuterar dessa små problem på vägen så försvinner de frågor vi borde ställa oss:

Varför tror vi att vi har rätt att utnyttja och döda miljarder och åter miljarder djur?
Varför är systematiska övergrepp på miljarder försvarslösa och oskyldiga individer helt accepterade i samhället?
Vilken sorts varelser har vi formats till som inte talar om detta?
Vilket samhälle lever vi i när dessa frågor nästan aldrig diskuteras på allvar?
Och vem tjänar egentligen på att vi inte tänker och pratar om saken?