Att göra våldet normalt - om speciesismens zongränser

Att hjälpa genom att döda

Jag har många gånger påpekat att ett av de största problemen med djurskyddsideologin – speciesismens hegemoniska form i vår tid – är att den förvandlar våld och dödande till en sorts "aktivism" för ickemänskliga djur.

Ett typiskt exempel är papperskassen från Coop som säger "Genom att du valde ekologiskt förra året fick 12 800 kor, grisar och lamm leva ett naturligare liv. Det tackar de för." (Observara det lilla grammatiska förbehållet: "ett naturligare liv" – inte "ett naturligt liv".)

Budskapet är här att konsumenten hjälper djuren genom att betala för deras fortsatta utnyttjande. Det tycks vara en framgångsrik ideologisk manöver för att skjuta verkliga förhållanden åt sidan. För egentligen borde det ju stå så här på kassen: "Genom att du åt kött, mjölk och ägg förra året tvingades 80 000 000 djur lida och dö i onödan."



Det är med hjälp av sådana här budskap som djurskyddsideologin får djurförtrycket att framstå som något normalt och okontroversiellt. Den historia som berättas handlar om att det finns en sfär inom vilken djuranvändandet är fullt acceptabelt. I den zonen bor alla vanliga konsumenter av djurprodukter. Och så finns det ett område utanför den zonen, ett obehagligt landskap där det bor "djurplågare" av olika slag: rötäggen bland grisfarmare, bönder som låter sina djur svälta, zoofiler, och asiater i allmänhet.

För att denna historia ska fungera måste zongränserna upprätthållas. Vi kan inte vara "normala" om Dom inte är "onormala". Vår vardagliga svenska djurvänlighet är med andra ord på ett perverst sätt beroende av de Andras djurplågeri – om de Andra inte fanns så skulle vi inte ha något att kontrastera vår egen behandling av ickemänskliga djur emot.

"Ät kött från lyckliga djur"

En annan sådan zongräns handlar om naturligheten. Den framkommer tydligt i Tommy Hammarströms ledarkolumn i Expressen (15/2 -10) med titeln "Ät kött från lyckliga djur". Hammarström uppmärksammar det grundläggande hyckleriet bakom konsumtionen av industriuppfödda djur, och han kritiserar moralpaniken kring tv-programmet "Landet Brunsås" där en av programledarna skulle äta upp ett marsvin. Men trots dessa kritiska synpunkter upprätthåller Hammarström en speciesistisk zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande.

Enligt Hammarström har "djurens industrialisering ... en naturlig gräns och när den överskrids uppstår detta systematiska djurplågeri som då och då avslöjas i svinfabriker och kycklinghangarer". När han däremot kör förbi några fritt gående kor i Värmland ser han bara produkter som kan ätas med "gott samvete".

För Hammarström är det"industrialisering" och "rationalisering", tillsammans med "det gap som uppstått mellan matproducenter och matätare", som står för problemen i djur-människa-relationen. Om bara industrialiseringen kan rullas tillbaka och gapet mellan producent och konsument kan slutas, så är problemet löst och harmonin återställd. Därför konkluderar han att "de lugnt idisslande kossorna i snön går en naturligare väg, och det känns ändå som ett slags hopp".

Men vad gäller detta hopp egentligen? Som jag ser det återberättar Hammarströms kolumn bara speciesismens mest grundläggande ideologiska illusion – drömmen om det konfliktfria, moraliskt okontroversiella djurutnuttjandet. Detta tillstånd kanske inte finns just nu när industrialisering och rationalisering härskar inom lantbruket, men Hammarströms resonemang syftar ändå till att hålla drömmen om ett framtida harmoniskt tillstånd vid liv.

Hammarströms analys slutar med andra ord precis där allt djurrättsligt tänkande tar sin början. Inga frågor ställs om huruvida det är berättigat att döda andra medvetna varelser utan trängande skäl. Inte heller ställs några frågor om de sociala orsakerna till att djurutnyttjandet uppfattas som okontroversiellt.

"Stå för matkulturen"

Lite mer kritisk är Fredrik Lindström i sin kolumn i Aftonbladet (8/2 -10) med titeln "Ta bort skygglapparna – stå för matkulturen!". Där argumenterar han bland annat för att SVT borde ha sänt det numera välkända marsvinsinslaget, just för att det skulle ha varit "en riktig brandfackla i en oerhört viktig etisk debatt".

Lindström bidrar själv till den debatten genom att uttryckligen lyfta upp de kulturella och sociala faktorerna bakom djurutnyttjandet:

Vi lever på invanda traditioner, och kan göra det så länge vi inte behöver ta konsekvenserna. Lek med tanken på att vi skulle börja från noll i dag. Ingenting var givet, allt omprövas från grunden. Vi började från början med allt. De som ville ha kött fick slakta och stycka det själva.

Hur många av oss skulle fortsätta med köttbullar här i det rika västerlandet, där det inte är några problem att få näring och proteiner utan slakt? Handlar det kanske om 10 procent av befolkningen? Och då huvudsakligen de redan jakt- och slaktvana. Bara att tvingas se slakten skulle skrämma bort mer än hälften.

...

Basen i vår matkultur är, åtminstone för den stora majoriteten som äter industrislaktad föda, inte etik eller konsekventa ställningstaganden – utan fusk.

Det är förvisso ett par viktiga poänger. Ändå tycker jag att Lindström förblir olovligt okritisk mot speciesismens normer när han drar sina slutsatser:

Jag säger inte att man inte ska äta djur. Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.

Här finns det mycket att undra över. För det första är det omöjligt att hitta ett argument i texten som berättigar den första slutsatsen. Men det var kanske inte heller Lindströms ambition i just den här texten, så det kan väl vara förlåtet. Han kanske skriver om det en annan vecka.

Mer problematisk är slutklämmen som handlar om det är okej att utnyttja djur så länge det inte bygger på "blundande" och man "står för" och "tar konsekvenserna" av det man gör. Vad innebär egentligen detta? Ska vi läsa detta som att de "kanske 10 procent" av befolkningen som fortfarande anser sig kunna "stå för" sitt djurutnyttjande inte behöver presentera några skäl för detta ställningstagande? Men det kan väl knappast vara så att Lindström anser att kallhamrad känslolöshet inför andra kännande varelser kan ersätta etiskt rättfärdigande?

I vilket annat sammanhang skulle en sådan argumentationslinje anses godtagbar? Är det till exempel okej för mig att utöva dödligt våld med rasistiska eller sexistiska motiv, om jag bara "står för" det och inte "blundar" för vad jag gör? Naturligtvis inte. Och det tycker så klart inte Lindström heller. Det är bara det att de glasögon vi hittills har förvärvat för att se det onda i rasism och kvinnoförtryck är mer finkalibrerade än de grumliga linser genom vilka vi ännu betraktar djur-människa-relationen. (Därmed absolut inte sagt att rasism och sexism skulle vara överspelade samhällsproblem, tvärtom.)

Och vad innebär det att "ta konsekvenserna" av sitt djurförtryck? Finns det över huvud taget några sådana "konsekvenser" i ett samhälle genomsyrat av speciesism? Det tycks mig som att det värsta som kan hända en hycklande köttätare idag är att det kommer någon enstaka djurrättsförespråkare och sprider lite irriterande dåligt samvete. En kritik som oftast snabbt överskuggas av den bekräftelse av ens normalitet som den vardagliga sociala konsumtionen av djurprodukter erbjuder. För vad spelar kritik från en sådan "extremistisk" minoritet för roll när varje måltid tillsammans med andra människor visar att ens invanda beteende är både normalt och önskvärt? Den personliga kostnaden för fortsatt konsumtion av djurprodukter är med andra ord inte särskilt hög. Om detta är de "konsekvenser" man får ta för sin djurproduktskonsumtion, så lär de knappast vara särskilt belastande för någon.

Lindström gör med andra ord också en zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande. Det acceptabla djurutnyttjandet är det som man "står för" och "tar konsekvenserna" av, medan det oacceptabla är det som man deltar i när man oreflekterat följer kulturella normer och gör sig till hycklare genom att få moralpanik över den peruanska seden att äta marsvin.

Men tröskeln för att byta zon är inte speciellt hög hos Lindström. Det tycks räcka att yttra de magiska orden "jag står för det jag gör", så har man köpt sig moralisk asyl i djurvänlighetens rike. På detta sätt påminner Lindströms argument om Hammarströms. Det gäller bara att minska "gapet" mellan producent och konsument, att sluta "blunda" för vad som händer, så är problemen ur världen.

Köttätarens tragik

Lindströms resonemang andas också lite av samma "offeretik" som jag tidigare kritiserat i Po Tidholms försvar av sin hemslakt av lamm. Där skrev jag att dödandet av djur ofta framställs i helt inverterad form – som en tragisk uppoffring av den som utför dödandet. Denna tragiska formel gör att den som dödar djur tycks ha god chans att bli moraliskt friskriven om dödandet bara kan kopplas ihop med en motsvarande kostnad för den som utför handlingen. Den moraliska skuld en person ådrar sig genom att döda ett djur kan enkelt betalas genom det offentliga bekännandet av att handlingen medför ett personligt trauma (att man "tar konsekvenserna" som Lindström skriver").

Eller lite annorlunda uttryckt: Om någon säger att de gärna dödar djur för nöjes skull uppfattar vi den personen som djupt oetisk. Men om någon utför exakt likadana handlingar – med exakt likadana konsekvenser – under betygande att de helst skulle vilja slippa utföra dem, så antar personens agerande en air av tragisk heroism. Hon vill inte, men gör det ändå. Han lider av det, men härdar ut. Resultatet är att förövaren blir det verkliga offret.

Offeretiken är på det sättet en mäktig symbolisk ekonomi med kraft att dramatiskt förändra våra handlingars betydelse. Det tänkandet måste övervinnas om vi ska kunna komma till de väsentliga frågorna. Som till exempel frågan om det verkligen gör någon skillnad för de drabbade djurindividerna om de hamnar i händerna på en pervers nöjesdödare eller en självutnämnd tragisk hjälte.