Sidor

tisdag, januari 05, 2010

Avatar, naturen och djuren

Jag såg Avatar igår. Det finns förstås mycket att säga om den, och en hel del har väl redan sagts. Till exempel är väl alla vid det här laget överens om att filmen är den mest ultramaffigt pompösa visuella 3D-knockout som någonsin producerats. Nästan lika överens är väl alla om att storyn är platt och stereotypiserande.

Inte för att stereotyper alltid måste vara hela världen. Ska man göra en underhållande actionfylld ont-mot-gott-historia så underlättar det med lite polarisering så att publiken inte behöver ha några betänkligheter över att skurken får sitt rättmätiga stryk i slutet.

Men om man samtidigt försöker göra sin film till någon sorts betraktelse över vår samtid med krig, imperialism och miljöförstöring så kan stereotyperna bli lite väl påfrestande.

Som när de ädla vildarna i urbefolkningen på planeten Pandora talar engelska med afrikansk brytning, lever i djupekologisk new age-harmoni med naturen och kan USB-koppla sina dreadlocks (I shit you not!) rakt in i Moder Jord. (Som för övrigt heter Eywa, vilket låter som en korsning mellan Lovelocks Gaia och sångerskan Enya.)

Eller som när de invaderande, profithungrande människostyrkorna kommer från en 'döende planet', vill ta olj... eh... förlåt, 'unobtainiumet', i marken där infödingarna lever, och är helt beroende av sin själsdöda teknologi för att överleva mer än några minuter. Och naturligtvis blir en av människorna upptagen i ursprungsbefolkningen för att till slut bli ledare för deras motstånd. (Missa inte South Park-parodin på Avatar som har den klockrena titeln "Dansar med smurfar".)

En annan värld - eller bara en spegel?

"Berätta inte för er hjärna", utan njut av det tekniska äventyret istället, föreslår DN:s recensent. Visst, inga problem för min del. I vanliga fall. Men den här gången blir hjärnan lite för ofta påmind och lite för ofta generad för att jag bara ska kunna luta mig tillbaka och njuta av flygturen.

Visuellt är filmen närmast fulländad, så det är inte det vi får se som gör att historien skaver utan det vi får höra: nämligen att samma dikotomier som orsakade problemen från början också rymmer deras lösning.

Filmens samtidskritiska manöver blir bara en halv derrideansk dekonstruktion - de binära motsatserna byter plats, men hierarkin dem emellan ifrågasätts inte. Bara känslan vinner över förnuftet, bara andligheten besegrar teknologin, bara naturens balans återställs efter girighetens ingrepp - så blir allt bra. Alla konflikter utspelas efter dikotoma gränsdragningar mellan färdiga, essentiella storheter, allt utan maktperspektiv. Lite som i borgerliga medier. Fast i en rymddjungel då.

Filmen får mig att tänka på ett citat från Stanislaw Lems Solaris, som jag nyligen stötte på i Michael Hardts och Antonio Negris senaste bok Commonwealth:

"We take off into the cosmos, ready for anything. ... And yet, if we examine it more closely, our enthusiasm turns out to be all sham. We don't want to conquer the cosmos, we simply want to extend the boundaries of Earth to the frontiers of the cosmos. ... We have no need of other worlds. We need mirrors. We don't know what to do with other worlds."

Lems poäng är förstås att människans upplevelseförmåga ytterst är antropocentrisk och antropomorfisk, vi ser bara det vi kan se ur ett mänskligt perspektiv. Andra världar kan aldrig bli annat än speglar för oss själva.

Och det är just det som känns som begränsningen med Avatar - den andra världen, så fantastisk rikt utmejslad, och med ett löfte om så mycket mer, blir till slut bara en spegelvändning av vår egen värld. Våra invanda kategorier och dikotomier består - natur/kultur, förnuft/känsla, teknologi/andlighet, harmoni/kaos, gud/människa, man/kvinna, och naturligtvis - djur/människa.

Djur-människa-relationen i Avatar

Artikulationen av djur-människa-relationen i Avatar blir speciellt intressant ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv just eftersom filmen inte bryter några normer utan tvärtom renodlar dem. På det sättet ger filmen en ögonblicksbild av vår tids platonska idealformer. Na'vi-folket i Avatar är vår föreställning om miljövänlighet och naturenlighet pressad till sin yttersta gräns. De är ett oskyldigt folk i harmoni med naturen, i kontakt med sina rötter, i besittning av en självklar livsvisdom, och de är obesvärade av all teknologisk korruption.

Och vad har detta ärkenaturliga folk för förhållande till andra djur? Jo, precis som i våra vanliga ideologiska fantasier om allsköns förhistoriska folk och ursprungsbefolkningar så dödar de förstås inte i onödan. Och när de dödar någon dödar de snabbt och ber samtidigt en liten bön där de tackar bytesdjuret för den gåva som givits dem. Helst ska man kalla djuret för "broder" eller något också. Tanken är liksom att djuret offrar sig för jägaren, och att om vi bara betygar vår vördnad för allt levande samtidigt som vi gör raka motsatsen - tar ett liv - så finns det inget problem.

Sedan slår jag vad om att Na'vierna vinnlägger sig om att använda alla delar av djuret utan spill, och sedan källsorterar och komposterar de allt som eventuellt blir över. Det är helt enkelt så man gör när man är supernaturlig och så in i helvete in tune med livet. Det vet naturfolken, och det har vi civiliserade människor glömt bort - så ser det i alla fall ut i vårt kollektiva västerländska medvetande, och det är just den bilden i renodlad form som Avatar speglar.

Dagens köttätande Na'vier

Det är också ganska vanligt att denna föreställning om djur-människa-relationen kastas fram som ett försvar för köttätande idag. Trenden med ekologiska, närproducerade djurprodukter är ett tydligt fenomen som drar symbolisk kraft från naturlighetsidealet.

För något år sedan debatterade jag faktiskt djurrätt med en äkta Na'vi - en djurskyddsinspektör från Uppsala. Han höll själv får och såg inte något problem med att döda dem så länge han kunde "se dem i ögonen" när han skar halsen av dem. (Han motsatte sig förstås, som alla Na'vier, storskalig djuruppfödning.)

En annan som har en direkt USB-anslutning till djuren han tänker döda är skribenten Po Tidholm, som härom veckan skrev i DN om sin egen hemslakt av får:

"Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp."

För Tidholm finns alltså inget principiellt problem med att döda andra djur - frågan ställs inte ens i hans betraktelse. Liksom hos Na'vierna betonas istället närheten till djuret, den direkta relationen. Djuren "behöver" också oss för att överleva, precis som i det fulländade kretsloppet på planeten Pandora.

Tidholm utesluter förvisso en fullständig återgång till naturen. "Vi är bortom det naturliga idag", skriver han. Men det betyder inte att naturen upphör att vara idealet. Det 'naturliga' må vara blockerat och utom räckhåll för oss idag, men vi bör i alla fall emulera det så gott det går under omständigheterna. Detta 'naturliga' förhållningssätt innefattar för Tidholm att vi lär oss att "inte titta bort när lammet skakar i sina sista dödsryckningar".

Mördaren som tragisk hjälte

Här finns en märklig symbolisk ekonomi: genom att utsätta oss för traumat att själva döda en ickemänniska friköper vi oss från dödandets moraliska problematik.

Hade dödandet inte varit ett trauma - notera hur Tidholm understryker att han naturligtvis inte tycker om att döda djur - så hade transaktionen uppfattats som asymmetrisk, som orättvis. En person som faktiskt tycker om att döda djur kan inte anföra Tidholms resonemang, även om deras handlingar skulle se exakt likadana ut och får likadana konsekvenser. En sådan person vore bara sadistisk och grym. Han eller hon skulle bara vara någon som tar utan att själv ge något tillbaka.

Nej, dödandet måste göras till en börda, en heroisk uppoffring för den som dödar, så att skulden till den dödade kan betalas symboliskt - så att det blir mördaren det blir synd om och inte offret. Det är egentligen bara bönen eller trollformeln som saknas för att vi ska se Tidholm framför oss i Na'viernas digitala fantasiskog, böjd med sin kniv över ett datoranimerat fantasidjur, svamlandes i dess öra om andligt broderskap. För det är ju fantasi alltihop - självlegitimerande, självryggdunkande speciesistisk fantasi. Det perfekta skalet för osynliggörande av mänsklig makt och mänskligt ansvar.

När vi möter Na'vierna i Avatar möter vi alltså inte en annan värld, utan bara en spegel av vår egen. För vad representerar deras förhållande till andra djur om inte just det harmoniska köttätande som dagens "conscientious omnivores" drömmer om? Lyckliga grisar. Happy Meat. Harmoni och frändskap mellan exploatören och den exploaterade.

När vi möter andra djur möter vi - som Henry Beston har skrivit - inte bröder, inte undersåtar, utan andra nationer. Djur är något annat än saker. De är helt andra världar. Men den insikten står sig som regel slätt när vi begrundar Lems kommentar: "Vi har inget behov av andra världar. Vi vill ha speglar. Vi vet inte vad vi ska göra med andra världar."

Och ändå finns de där. Mitt framför oss.

This is Per-Anders Svärd, last survivor of the animal rights movement, signing off.

9 kommentarer:

Robert sa...

Hej Per-Anders!

Mkt underhållande blogg. Jag ska vidarebefordra den till min polare som är vegan och stödjer Djurens rätt.

Själv är man en hycklare som är mot dödande av människor men för det av djur så länge inte priset på kött stiger för högt. Men jag kan tänka mig att bli vegetarian senare i livet av hälsoskäl.

Det är intressant det du säger om en heroisk uppoffring, där dödandet kan betalas symboliskt. Om man skulle psykologiskt spegla det, eller rent av jämföra skeendet till en religiös handling så kan man ta exemplet kosher eller halal slakt där offrandet eller slakten gjorts till en rit. Människans behov av riter genom sitt liv är ganska tydligt skulle jag vilja säga.

Det var inte länge sen man rituellt dödade svin inför julen (sker fortfarande) men då man också offrade slavar. Det finns mkt groteskt i människans historia och nutid. Hur skulle du kunna se ett nyskap av riter där offret inte är levande. Kanske har du själv ngt bra exempel från ditt eget julbord?

Mvh/Robert (student till dig tidigare i höstas)

Anton sa...

jag förstår inte.
du kritiserar avatar (och mänskligt beteende i allmänhet) för att bara vara en spegling av oss själva, samtidigt som du säger att vårt möte med andra kulturer aldrig kan vara något annat än en spegling av oss själva.

Per-Anders Svärd sa...

@Robert: Jo, visst kryllar det av riter i mänskligt handlande, och en hel del av dem tycks modellerade på en sorts symbolisk ekonomi. (Följer till exempel inte ditt erkännande av mathyckleriet en sådan form? Säger du inte ungefär: "Jag vet att jag gör fel, jag är hycklare, jag erkänner och tar på mig skulden. Kanske är det inte tillräckligt stor skuld jag tagit på mig, men jag kommer kanske att kunna betala mer i framtiden." Eller varifrån kommer egentligen utsagor som den du just gjorde? Varför blir de nödvändiga i den situationen? Varför tränger de undan andra möjliga utsagor?)

Det finns ju en massa litteratur, främst antropologisk, om ritualer av den här typen (Mauss analys av potlatch-riterna, Lévi-Strauss om den symboliska cirkulationen av kvinnor för att skapa släktskap, med mera). Jag kan inte ämnet så bra, men att det handlar om meningsskapande är förstås uppenbart. Däremot tror jag att frågan om just rituellt dödande av djur är underteoretiserad. Till exempel uppfattas det ofta som en religiös fråga. Som om ritualer kring kött och köttätande inte frodades i sekulära sammanhang, och var oerhört emotionellt laddade. Vegetarianer kallas ibland 'blödiga', men det är ju ingenting i jämförelse med den oerhörda sentimentalitet som köttätare odlar kring sin kost. Ifrågasättande av köttätandet orsakar inte sällan kraftiga känsloutbrott - allt från vrede till gråt. Ganska intressant faktiskt.

Sina egna ritualer har man förstås svårt att få distans till, men självklart finns de där. Mitt jul- eller midsommarbeteende är nog till exempel skrämmande förutsägbart (även om det inte involverar dödande av ickemänskliga djur). Ska kanske fundera på att göra något annorlunda någon gång... ;)

@Anton: Ja, det säger jag nog. Självklart kan vi inte ha annan kunskap än den vi är förmögna som människor. Men poängen är ju att vi vet detta, och att vi kan reflektera över detta faktum. Och just sci-fi-genren har ju ofta visat en medvetenhet om detta, som till exempel i citatet ur Lems Solaris (som ju också handlar om en levande, medveten planet). Fast så spännande blir det ju aldrig i Avatar. Därmed inte sagt att filmen inte sparkar stjärt på andra sätt, för det gör den ju med besked.

Robert sa...

Hej igen!

När jag skrev hycklare var det inte med skuld skrivet utan mer av logisk följd till dina åsikter :)

När du talar om dina egna riter, får jag känslan av att det är alkohol vi talar om xD

Själv är jag emot dödsstraff och medvetet tagande av människoliv pga de sociala och politiska konsekvenser det får för ett samhälle och människor. Själv har jag ingen moral utan tror mer på etiken, således är jag ingen humanist även om jag på så vis stödjer mänskliga rättigheter.

Eftersom jag själv efter egen etik (rätt och fel) anser djurs liv mindre värda än mina matvanor (eftersom jag ser ingen helighet med livet eller gott och ont i världen).

Vad säger din personliga och professionella erfarenhet vad gäller djurens rätt och dödandet av djur. Vad får det för negativa sociala och politiska konsekvenser (bortsett från klimatpåverkan) på människans värld?

Anonym sa...

"När vi möter Na'vierna i Avatar möter vi alltså inte en annan värld, utan bara en spegel av vår egen. För vad representerar deras förhållande till andra djur om inte just det harmoniska köttätande som dagens "conscientious omnivores" drömmer om? Lyckliga grisar. Happy Meat. Harmoni och frändskap mellan exploatören och den exploaterade."

På pricken! Det är den ballongen vi behöver peta hål på. Ett av mytens mest slående bildliga uttryck dokumenteras på http://suicidefood.blogspot.com/

bjornaxen sa...

Intressant läsning om Avatar. Jag funderar just på om jag ska ta och se den men den verkar ju på dig vara så där jobbigt hjärndöd som man inte orkar med.

Jag har i fö. just lagt till din blogg i min länklista.

Per-Anders Svärd sa...

Hej och tack för länken! Hmm, jag inser att jag kanske låtit lite väl negativ. Klart att filmen är sevärd på sitt sätt. Hjärndöd action i 3D är ändå action i 3D liksom, och två av tre är inte så illa. ;)

M sa...

This is Per-Anders Svärd, last survivor of the animal rights movement, signing off.

haha sjukt kaxigt av dig , finns gott om människor som kämpar i DRA eller GU!

VEGAN POWER IN THIS HOUR

Per-Anders Svärd sa...

Hej!

Jodå, visst finns det massor av kämpar - och jag är sjukt imponerad av deras engagemang, även om jag inte håller med om alla saker rörelsen gör i praktiken. Och angående avslutningen kunde jag ju bara inte låta bli att fortsätta spinna vidare på Camerons referens till Ripley i första Alien-filmen. ;)