Naturligtvis finns det mängder av individer, grupper och organisationer som på något sätt arbetar "för djuren", och det är snart 200 år sedan den första djurskyddsorganisationen bildades. Men dessa organisationer har sällan fokuserat på djurens rättigheter, utan har lagt det mesta av sina resurser på välfärdsreformer (human slakt, miljöberikade burar) och enfrågekampanjer (stoppa säljakten, stäng pälsfarmerna, lagstifta mot svanskupering, förbjud kastrering utan bedövning).
En djurrättsrörelse i strikt bemärkelse – en rörelse som sätter arbetet för upplysning om djurs rättigheter i centrum – har först nyligen börjat skymta fram. Nick Pendergrast skriver bra om denna nya utveckling i artikeln "Animal Rights Enters the Mainstream" på Newmatilda.com:
The title of this article may confuse some people. You may be thinking "but animal rights is an issue that is in the mainstream all the time — when I walk through the city I see billboards campaigning for an end to live animal export to the Middle East. Same thing when I turn on my television — I see Jamie Oliver exposing the treatment of chickens in factory farms, or when I walk through the supermarket there are RSPCA ads telling me to choose cage-free eggs". These, however, are not about animal rights at all. They are about promoting animal welfare, which certainly is a mainstream issue.
The distinction between the two approaches is critical to understanding why the rights focus is finally gaining traction. Animal welfare involves promoting better treatment of animals by humans, whereas an animal rights ideology means striving for the abolition of humans’ use of animals, regardless of their treatment. While animal welfare campaigns try to improve the treatment of animals raised for food, clothing and so on, animal rights campaigns push to abolish the use of animals for all of these purposes.
The inescapable objective of this animal rights ideology therefore is the adoption and promotion of a lifestyle that avoids the use of animal-derived products — in a word, veganism.
Det är just det sista ordet här – veganism – som idag är det skavande sandkornet i de traditionella djurrörelsernas badbrallor. Respekt för ickemänskliga djurs intressen kan helt inte förenas med att de reduceras till varor och produktionsenheter. Respekt för andra djur kräver veganism.
Men att konsekvent driva den linjen är problematiskt för de redan etablerade djurorganisationerna. Det skrämmer nämligen bort gamla (speciesistiska, köttätande) medlemmar. Och med medlemmarna försvinner förstås också medlemsavgifter, gåvor och arv.
Reformkrav och enfrågekampanjer däremot, har den mobiliserande fördelen att människor inte behöver köpa "hela paketet", vilket gör det tilltalande för de stora organisationerna att välja den vägen för att locka och behålla medlemmar.
Nackdelen med enfrågefokuset är dock att det tenderar att förvirra djurrättsbudskapet. Enfrågekampanjer pekar ut vissa företeelser som särskilt djurplågande och oacceptabla, med följden att det vardagliga djurförtrycket ofta undslipper kritik. Som Gary L. Francione skriver på sin blogg Animal Rights: The Abolitionist Approach, innebär enfrågekampanjer att vissa former av förtryck ges en moralisk särställning:
Most people think that eating meat, dairy, and all other animal products, or wearing or using animal products, is as natural as drinking water or breathing air. So when we single out one form of animal exploitation, we necessarily distinguish it for moral purposes.
That is, if most people think that eating meat and dairy and eggs is “natural” and raises no moral problem, focusing on meat necessarily conveys the idea that dairy and eggs are different and that their use is morally acceptable or, at least, morally distinguishable.
In sum, if X, Y, and Z are all viewed as morally acceptable and you single out X as morally problematic, you implicitly say to the public that Y and Z are different from X and that they are not morally unacceptable, or are at least morally distinguishable from X.We see this problem every day: people think that fur is morally different from leather, wool, or silk; they think that meat is morally different from other animal products.
Djurrörelserna har med andra ord ägnat årtionden – snart århundraden – åt att sprida ett budskap som närmast försäkrar att människor aldrig kommer att se skogen för alla träd. Och som dessutom får arbete för veganism och djurrätt att framstå som något "överdrivet" eller "extremt". För vad ska den genomsnittliga speciesistiskt fostrade medborgaren tro när en stor djurorganisation står utanför matbutiken och säger att man inte bör köpa ägg från hönor i burar, medan en annan liten grupp står i ett hörn och säger att man inte bör köpa ägg alls? Enfrågefokuset får den praktiska konsekvensen att olika aktivister motarbetar varandra, trots att de flesta av dem egentligen vill säga samma sak.
Men samtidigt finns i detta dilemma ett frö till den där djurrättsrörelsen som inte riktigt har börjat än. Det finns idag miljoner veganer som inget hellre skulle vilja än att arbeta för sina djurrättsliga idéers spridning. Men de etablerade organisationerna erbjuder sällan några möjligheter att kanalisera denna vilja. I det läget är det glädjande med den självaktiverande trend som Pendergrast menar att vi nu kan iaktta:
Interestingly, apart from challenging the welfarism of the large animal advocacy organisations, the animal rights movement is questioning the need for organisations at all. Animal rights activists are using the internet to cheaply distribute their own leaflets, video presentations, blogs, articles, podcasts and much more, without needing help from organisational structures.
Den uppenbara invändningen mot en sådan ny abolitionistisk gräsrotsrörelse – att djurrätt och veganism inte nås över en natt och att det är orealistiskt och idealistiskt att ägna sig åt sådan aktivism – kan bemötas på tre sätt.
För det första med att det är betydligt mer orealistiskt att tro att djurskydd + djurskydd + djurskydd = djurrätt. Vi har idag mer djurskyddsregler än någonsin, men ändå utnyttjas fler djur mer intensivt än någonsin. Reformer och enfrågekampanjer skymmer i praktiken sikten för det systematiska speciesistiska förtrycket och ger människor gott samvete utan någon väsentlig förändring.
Sådan aktivism räddar heller inga djur "här och nu" – lagstiftning på djurskyddsområdet tar årtionden att genomdriva, och även då finns det ofta kryphål för djurindustrierna (tänk till exempel på förbudet mot att hålla hönor i burar eller EU:s direktiv om ett stopp för kosmetikatester på djur).
För det andra är det helt omöjligt att tänka sig en djurrättslig framtid utan en rörelse som här, nu, idag tar djurrätt och veganism på allvar och sätter dessa frågor i centrum. Om vi inte tar tag i den frågan så lämnar vi bara över den till en kommande generation som måste göra jobbet. Och de kommer inte att vara nådiga i sin dom över oss som borde ha vetat bättre – och som dessutom hade alla förutsättningar för att göra bättre.
För det tredje – hur vet vi att det inte fungerar när vi inte har försökt? Faktum är ju att ytterst lite av "djurrättsrörelsens" tid, energi och pengar, hittills har ägnats åt abolitionistiskt arbete. Som sociologen och djurrättsförespråkaren Roger Yates skriver verkar många djuretiskt engagerade ha tagit ut förlusten i förskott:
Why, since the modern animal protection movement has rarely if ever pursued an abolitionist agenda for any prolonged period, are many advocates apparently and unequivocally so sure that it is doomed to failure? Why are they so convinced that it will take hundreds of years? Why, moreover, that a philosophical grounding in widely accepted ideas of rights undoubtedly represent demands that unrealistically call for ‘too much’?
Den abolitionistiska rörelse som vi nu börjar skönja har insett detta, och resonerar istället som Joan Dunayer i hennes kritik av de etablerade djurorganisationernas "nyspeciesistiska" strategi:
"Welfarists" who call themselves animal rights weaken the concept of nonhuman rights. They confuse the public into believing that imprisonment, slaughter and other abuse of nonhumans can be compatible with rights. Someone who doesn’t possess a right to life and liberty possesses no rights at all. ‘Welfarists’ shrink nonhuman rights down to the right to move, the right to be fed by one’s captors and the right to be murdered less cruelly.
"Welfarist" guidelines and laws perpetuate speciesist exploitation by re-legitimizing it, giving the exploiters positive publicity, make critics appear unreasonable, keep abolitionism marginalized, encourage humans who care about nonhumans to continue to buy animal derived products, and leave nonhumans in the power of their abusers. (Joan Dunayer, Speciesism, 2004:72)
Djurrättsaktivism – som all annan aktivism – är ett nollsummespel. När vi väljer att göra något så väljer vi samtidigt bort allt annat vi skulle kunnat göra istället. Frågorna som alla djurrättsaktivister måste ställa sig är därför: Gör vi verkligen det vi borde göra? Säger vi verkligen det vi vill säga? Är vårt budskap reformistiskt och enfrågeinriktat där det istället kunde vara djurrättsligt och abolitionistiskt?
Jag håller nog fast vid påståendet att djurrättsrörelsen inte har börjat än. Men det är i dessa frågor den en dag kommer att börja. Och frågorna ställs nu av allt fler.
Bra sammanfattning av läget!
SvaraRaderaFrågor: Francione ser abolitionist-rörelsen som en folkrörelse, helst utan några ledare. I praktiken är en ledarlös rörelse omöjlig dock, då starka personligheter automatiskt tenderar att bli ledare, på gott och på ont. Jag ser redan tecken på hur abolitionister börjar dela upp sig i mindre grupperingar ofta baserat på hur de ställer sig till sina favorittänkares åsikter. Det är inget fel med mångfald, men dessa grupper är ofta öppet fientliga mot varandra (t.ex. Francioneiterna vs. Steve Best-maffian), och jag fruktar att alltför mycket in-fighting kan förstöra alla tankar på en enad abolitioniströrelse. Hur skall man undvika splittring inom rörelsen?
Ett annat problem, kanske större, är hur man håller aktivitetslågan vid liv i rent abolitionistiska grupper. De inom djurskyddsrörelsen arbetar oftast med ett fåtal kampanjer åt gången, där varje kampanj har ett tydligt mål med stora möjligheter att uppnås inom en relativt kort tidsperiod. Detta innebär att djurskyddsaktivisterna gång efter annan får "bevis" för sin effektivitet, något som sporrar dem till fortsatt aktivism. Att enbart jobba med spridandet av veganism däremot, där inga klara delmål finns, och därmed aldrig någon känsla av framgång, kan troligtvis bli ganska tröstlöst. Hur skall rörelsen organisera sig så att burnout och apati undviks? Hur kan man enkelt mäta "framgång" i abolitionskampanjer?
Stora frågor, och jag förväntar mig inte att de har enkla svar.
Hej!
SvaraRaderaJa, den där debatten vill man ju helst hålla sig utanför. Otroligt vad infekterad den har blivit. Men så blir det lätt på nätet när folk inte behöver stå till svars för vad de säger. Och det är ju just på nätet de respektive falangerna slåss mot varandra.
Vad gäller behovet av delmål eller segrar så kan de förstås bidra med att skapa visst självförtroende. Å andra sidan - om man ska vänta sig en seger i halvåret så får man också välja problem att jobba med som är ganska marginella. Och det är ju just den logiken som ständigt förvänder djurrätt till djurskydd.
Men man kan ju också välja mätbara mål som är tydligt abolitionistiska i sin inriktning. Vegan Outreach till exempel, sätter ju mål i termer av antal utdelade informationsfoldrar om veganism. (Sedan har de ju också andra foldrar av typen "även-om-du-äter-kött-så-kanske-du-i-alla-fall-borde-fundera-på-att-äta-lite-mindre", som jag tycker motarbetar deras syfte genom att förminska problemet, men det är en annan sak.) Eller att man föresätter sig att genomföra ett visst antal skolpresentationer eller torgmöten under ett år, och mäter sina resultat på det sättet.
Detta är förvisso inte någon exakt värdemätare på hur vi närmar oss ett djuretiskt samhälle. Den enda riktiga mätaren på det är ju i slutändan andelen veganer bland befolkningen, och den är svår att hålla koll på. Å andra sidan måste vi ju komma ihåg att de flesta mätbara djurskyddskampanjer inte alls riktar sig mot att öka andelen veganer - så även om de ger "segrar" i någon mening så behöver det inte vara några avklarade delmål. Nästa delmål, ur abolitionistisk synvinkel, är ju alltid en till vegan.
Intressant, läsvärt och det skapar onekligen en mängd funderingar - så väl inlägget som efterföljande kommentarer.
SvaraRaderaEtt potentiellt delmål kan ju vara att få bort icke-veganska ingredienser ur vegetariska produkter. Hälsans Kök, Quorn, m.fl. är några syndare här. Bevisligen x100 kan man göra vegankorvar, så varför måste vissa företag så maniskt lägga i äggpulver mm? Andra kampanjer kan ju vara att få företag att byta från vitamin D3 till D2. Sådana kampanjer har ju tydliga mål, och bidrar till en mer vegansk värld.
SvaraRaderaIofs så är detta kanske inte en abolitionistisk kampanj, men i längden så bidrar troligtvis ett ökat utbud av veganprodukter till att skapa, och behålla , veganer.
Andra indikatorer på framgång kan ju vara websidestatistik, t.ex. antal besök, referenser till, etc, även om detta kan vara lite förrädiskt i ett så dynamiskt medium som internet.
Hvorfor tror dere den svenske dyrebevegelsen var så stor på 90-tallet, og hvorfor det ebbet av?
SvaraRaderaArild
Per-Anders: mycket bra text!
SvaraRaderaEdanator: Ball & Friedrich 2009 Animal Activist's Handbook, http://animaladvocacybook.com/ tar upp många av de frågor du är inne på. Särskilt frågan om hur man planerar för långsiktigt (livslångt) engagemang.
Ett problematiserande av att djurrättsaktivismen var större på 1990-talet än på 2000-talet låter sig inte göras med påstående att rörelsen inte börjat. Skillnaden är ju markant mellan nu och då. Det som bör problematiseras är varför det skett en minskning, varför färre är veganer och därmed djurrättsliga och vad det kan bero på. Kan det vara som så att djurrättsrörelsen under 2000-talet gjorde sig mer otillgänglig, att man anammade en retorik som inte attraherade vare sig unga eller fick de lite äldre att känna sig hemma. Och den lite mer svåra frågan är ju hur skuld du själv har till den retarderade utvecklingen? Jag och min syster var aktiva i slutet av 1990-talet men båda två lämnade några år in på 2000-talet. Helt enkelt för att rörelsens vägval kändes fel. Idag är jag fortfarande vegan, men känner mig mer hemma bland mina medsystrar inom den feministiska rörelsen.
SvaraRadera