Djurskyddsideologin och kritikens gränser

Hur ser kritik av djurutnyttjandet ut idag? Vilka frågor ställs i den kritiken? Vilka frågor är ens möjliga att ställa? Och vem tjänar på kritikens begränsningar?

Det är frågor som jag ställer mig efter helgens Twitter- och Facebookflöde, där många av mina djurrättsligt aktiva vänner delat med sig av samma länk till en artikel av Therese Eriksson i UNT. Efter den uppmärksamheten hade jag väntat mig en mer djupgående kritik, men jag blir ganska besviken.

Eriksson har läst en rad nya böcker om djurindustrierna – de som får mest utrymme är Torbjörn och Ylva Espings Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött (Natur & Kultur), samt Jonathan Safran Foers Eating Animals (Hamish Hamilton) – och hon har blivit berörd av det systematiska eländet. Kor som tvingas stå inne över 90 procent av sina liv, kycklingar och kalkoner som avlats till bristningsgränsen, såriga och svältande grisar, och så vidare.

Allt sant, allt fruktansvärt. Så fruktansvärt att Eriksson till och med leker med tanken att det kanske vore bäst att sluta konsumera både kött och andra djurprodukter.

Men mer än en lek med tanken blir det aldrig i artikeln. Förutom frågan om djurs lidande behandlas inget som helst argument för djurs rättigheter. Istället andas artikeln mest desperation: Vad ska en stackars köttätare göra för att få sitt älskade kött, minus det dåliga samvetet? Det måste finnas ett sätt, det bara måste!

Det är så kritik ser ut när den är fast i ett givet paradigm. Den vänder sig mot symptom men kan inte se system. Den ställer frågor, men frågar inte varifrån just de frågorna kommer. Den pekar ut överdrifter och fördömer excesser, men kan inte anta ett perspektiv som spränger de givna ramarna.

Djurskyddets ideologiska fantasi

Ramarna för tänkandet sätts i det här fallet av djurskyddsideologin. Och som jag brukar tjata om så är djurskydd den dominerande formen av speciesism i vår tid. Djurskyddsideologin säger så här: "Det är okej att använda djur till mat, experiment, kläder och underhållning – men det måste förstås ske humant och utan onödigt lidande."

Och innan du hinner tänka efter skyndar den sig snabbt att tillägga: "Visst, så kanske det inte ser ut överallt idag, men det är ändå en möjlighet i morgon. Vi är snart där. Bara vi kan åtgärda några kvarvarande problem, rensa bort gruset i maskineriet, så kommer harmonin att infinna sig. Då blir det bra för alla - för djuren, för producenterna och för konsumenterna."

Det är med andra ord just idén om djurskydd som gör djurförtrycket moraliskt acceptabelt, genom att ständigt framhålla den ideologiska fantasin om att ett harmoniskt, moraliskt oproblematiskt djurutnyttjande är en reell möjlighet.

Som jag har skrivit tidigare är de centrala ideologiska manövererna här förskjutning och kondensering - problemen förskjuts alltid från konsumenten och kondenseras, förtätas, i någon annan: mentalt störda djurplågare, enstaka rötägg till bönder, kinesiska pälsfarmare, eller till och med själva tekniken (som hård avel, trånga utrymmen, genmanipulering, osv.). Det är DOM som plågar djur, inte VI.

Problemformuleringen

Konsumentens beteende eller samhällets speciesistiska attityder problematiseras aldrig i djurskyddsideologin. Tvärtom representeras konsumenten ofta som en sorts "aktivist" för djurens sak när han eller hon betalar för att få dem dödade på löpande band. Eller så blir konsumenten ett offer, som mot sin vilja ibland luras av producenter och återförsäljare att köpa djurplågat kött. Orsak och verkan, förövare och offer, kan på det sättet byta plats utan att någon tycks märka det. I Erikssons artikel låter det så här:

Jonathan Safran Foer pekar på den vanmakt och osäkerhet som man står inför som konsument, hur svårt det är att lita på att även småskaligt jordbruk, mindre uppfödare och ekologiska farmar erbjuder goda djurliv. "Hur säker behöver jag vara?", frågar han sig, och fortsätter: "Är den selektiva allätarens strategi 'naiv' på ett sätt som vegetarianism inte är?" Frågan är inte omotiverad, men däremot obekväm för alla som liksom jag försöker intala sig själva att så länge man äter bra kött är det lugnt. Men hur vet man att det är bra kött man äter, när kan man egentligen vara säker?

Olyckligtvis kan man förmodligen aldrig vara säker, såvida man inte följer de djur man ska äta på nära håll genom deras liv. Att det går, som paret Esping inledningsvis framhåller, att äta kött med gott samvete är alltså en sanning med modifikation. Rent teoretiskt sett är det förstås möjligt, men i praktiken kostar det inte bara ansträngningen att hitta det goda köttet utan också en hel del pengar. Och så kan man ändå inte vara helt säker på att de pengar man spenderar går till något genuint bra.

Från att ha nuddat vid en etiskt relevant fråga, vrids problemformuleringen här blixtsnabbt tillbaka till att handla om praktiska problem. Istället för att fråga om vi alls bör delta i aktiviteter som orsakar lidande och död när vi så lätt kan låta bli genom att bli veganer, börjar vi prata om konsumentens besvär med att hitta "bra kött" som ett sätt att göra "något genuint bra" för djuren. Detta tänkande genomsyrar Erikssons text, och slutklämmen överraskar därför föga:

Alternativen till industriköttet är i dag skriande otillräckliga både till antal och till kvalitet. Det är inte bara en fråga om djurens utan också människans välfärd som gör att vi bör se till att de blir fler - och bättre.

Uteslutande av veganismen

Djurskyddsideologins hegemoni återspeglas också i följande stycke:

Vad ska vi göra med all den här informationen? I slutändan är det ju konsumentperspektivet som blir det avgörande. Vad vi har framför oss är uppenbarligen en korrupt och minst sagt svårnavigerad bransch, men hur det än är påverkar vi hur den ser ut genom de val vi gör. Det som är allra svårast att ta till sig i Espings bok, åtminstone för mig, är inte i första hand hur vidrig industrin i stort ser ut, utan det finns så få alternativ. Beskrivningen av hur ett i alla hänseenden vanskött slakteri i Tierp återfick sin Kravcertifiering eftersom de djur som behandlats illa inte var några Kravdjur, kan få vem som helst att tappa modet. Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet, men om inte ens det är en garant för att djuren har det bra under sina liv och vid sin död: vem i hela världen kan man lita på?

Återigen är det frågan om konsumentens bristande alternativ som blir problemet. Men vad är förutsättningarna, möjlighetsvillkoren, för denna problemformulering? Helt uppenbart att veganism är uteslutet som alternativ.

För etiskt motiverade veganer existerar nämligen inte Erikssons problem till att börja med. Vi ser helt enkelt inte djurprodukter som mat. Vi uppfattar inte andra kännande, medvetna varelser som egendom eller resurser, utan som egna världar som vi varken har anledning eller rätt att inkräkta på.

För oss finns därför inte problemet som plågar Eriksson. Och det skulle naturligtvis inte behöva plåga henne heller. Men att världen skulle kunna uppfattas på det sättet är uteslutet ur djurskyddsdiskursen. Här gäller det bara att hålla fantasin om den harmoniska exploateringen vid liv. Och då måste veganismen uteslutas, eller reduceras till ett "tillval" som vissa människor gör som ett privat livsstilsbeslut, men som inte har några vidare moraliska eller politiska implikationer.

Konsumentens etiska fostran

Notera också den viktiga meningen "Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet [...]". Tydligare kunde det inte sägas. Det enda vi är skyldiga ickemänskliga djur, i etiskt hänseende, är reformerade förhållanden och en klisterlapp på de förpackningar som ska rymma deras stympade kroppar.

Återigen – vilka är möjlighetsvillkoren för denna problemformulering? I vilken sorts samhälle lär sig konsumenterna att Krav-märkning är uttömmande för våra etiska förpliktelser mot andra djur? Varför ser konsumenterna Krav-märkning som en högre moralisk auktoritet än de centrala principer som går igen i alla etiska teorier: undvik så långt du kan att skada och döda andra? Vilken sorts ideologi eller diskurs kan så enkelt förvandla våld och övergrepp till ett sätt att hjälpa offren?

Svaren är förstås att så här ser det ut i ett speciesistiskt samhälle, i en speciesistisk etik, i en speciesistisk diskurs, i en speciesistisk ideologi. Men det begreppet – som med ett enda hugg skulle upplösa hela den gordiska knut som Eriksson trasslar ihop framför sig – finns inte tillgängligt som ett verktyg för att tänka kring djur-människa-relationen. Kvar finns bara djurskyddsdiskursens begränsade tankeresurser. Och resultatet blir som väntat. Kritik? Ja, kanske det. Men bara inom speciesismens ramar.