Bild: Djurrättsalliansen, www.ettlivsomgris.se. Bilden är tagen på grisfarmen Blackstaby i Flen hösten 2009.
Johannes Forssberg sätter i gårdagens Expressen-ledare fingret på något viktigt i speciesismens reproduktion:
Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.
Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.
Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.
Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.
Forssbergs ledare innehåller egentligen inget radikalt om djurs rättigheter. Han verkar som de flesta anta att ickemänskliga djur utan problem kan användas för mat om det bara görs på rätt sätt. Så istället för att diskutera om djur finns till för oss att använda som resurser utgår Forssberg från att det bara är en fråga om hur vi använder dem ('humant' eller 'grymt'). Budskapet är ett öppet erkännande av att det 'ofta' finns missförhållanden i djurfabrikerna, men det antyder samtidigt att om dessa missförhållanden åtgärdas så finns det förhållanden som är godtagbara. Här finns alltså ingen tanke om att ickemänskliga djur till exempel skulle ha en rätt att leva.
Samtidigt tydliggör ledaren något viktigt. Nämligen att speciesismen undviker ifrågasättande genom förskjutning och kondensering. Det onda, det hemska förskjuts som regel till någon annan, bort från konsumenten. I denna figur kondenseras också en rad hemska egenskaper - grymhet, ansvarslöshet, manipulation, en pervers njutning i att skada, osv.
Dessa mekanismer är för övrigt desamma som Freud pekade ut i sin drömanalys. I drömmen förskjuts och kondenseras våra tankar till andra saker och personer som är metaforiskt och metonymiskt associerade med det som egentligen upptar våra psyken. Genom förskjutning och kondensering skapas det filosofen Slavoj Zizek kallar en 'fantasiskärm' som täcker över inkonsekvenserna i vår livsstil och projicerar de problem som vårt eget sätt att leva ger upphov till (grymhet mot djur), på någon annan - en yttre eller inre fiende.
Dagens djurskyddsdiskurs är genomsyrad av denna typ av fantasi - den fungerar som en ideologisk dagdröm där det våld och det lidande som konsumtionen av djurprodukter orsakar osynliggörs. 'Djurplågaren' är aldrig vi själva, utan alltid någon annan. Djurplågaren är en vidrig grisbonde. Djurplågaren är några småpojkar som sparkar ihjäl en katt. Djurplågaren är en kines eller en sydeuropé. På så sätt kan vår egen speciesism undvika att bli ifrågasatt.
I sin ledare noterar Forssberg också något annat som är typiskt för dagens speciesistiska djurskyddsdiskurs. Som det vanligen framställs ligger problemen med djurhållningen alltid på utbudssidan. Det är alltid någon producent som har gjort fel - en bonde som inte sköter sig, en pälsfarmare i Kina som flår minkar levande, et cetera. Konsumenten är aldrig ett problem i djurskyddsdiskursen. Konsumenten skadar aldrig något djur genom att konsumera djurprodukter. Konsumenten är alltid oskyldig.
Ibland är konsumenten till och med ett offer. Konsumenten blir nämligen ibland lurad av någon producent att äta djurplågat kött. Ett exempel på detta är är SvD.se:s rubrik efter grisskandalen: "Köttet kan finnas i tusentals butiker." Här blir problemet att livsmedelsbutikerna inte kan skilja ut det djurskyddade köttet från det djurplågade. Återigen, som om det huvudsakligen var utbudssidans fel och inte konsumenten som varje vecka återkommer med sina pengar och en begäran om mera kött.
Djurskyddsdiskursen är djupt problematisk just för att den osynliggör kopplingen mellan konsumtion och djurs lidande och död, samtidigt som den låter fantasier om den andres djurplågeri frodas fritt. Även om Forssberg i sin ledare inte kommer så långt att han erbjuder några djupare funderingar om djurs moraliska ställning, så hjälper han i alla fall till att synliggöra djurskyddsdiskursens motsättningar.
Ett annat sätt att synliggöra diskursens inneboende motsättning bidrar Djurrättsalliansen med i en briljant makeover på Mat-Tina Nordströms fläskreklam. Se och sprid!
tina nordströms griskampanj from griskampanj on Vimeo.
8 kommentarer:
Jag tyckte att videon med Tina var suverän. Men tvekar att sprida den till mina kontakter på Facebook. Är lite orolig att de (särskilt köttätarna) ska tycka att jag är jobbig och tjatig med det där med djurrätt. Hur ska man tänka kring detta egentligen?
Jag är lite mer positivt inställd till denna artikel än du. Jag läste Forssbergs ledare och tyckte att det var ett av de mest upplysta inläggen som kommit fram i denna debatt. Äntligen någon som öppet erkänner att de vanliga undanflykterna för djurförtryckande inte är särskilt gångbara. Efter grisskandalen har det ju regnat ned artiklar med fokus på köttätandet, och nästan alla har slutat med någon form av försvar ofta baserat på "human" djurhållning och öppna landskap. Det mest uppfriskande med Forssbergs artikel var just att han tar flera argument för veganism och använder dem som sina.
Även om det viktigaste argumentet för veganism saknas
- djurs rätt att inte vara andras ägodelar -
så tror jag mycket är vunnet om vi veganer kan få en majoritet av befolkningen att öppet erkänna att deras djurutnyttjande står utan försvar.
Hur bra som helst! Jag har spridit denna vidare på FB. Mer sånt här!
Jag visade Tina-videon på jobbet. Tycker den är en perfekt blandning av rolig/hemsk, och, inte minst, sann. Nån gång ibland måste man få säga till folk att vad de gör är fel och ett bättre tillfälle än just nu kommer vi inte få på länge.
Intressant fråga Martin, jag funderar också på den. Jag tänker att det bara är kontraproduktivt att posta för mycket. Denna video skulle jag gärna sprida, men väljer nog att vänta ett tag. Tänker att den är provokativ men på ett bra sätt.
Jag förstår hur du känner Martin, men jag smackar in matrial hela tiden på FB! många blir säkert irreterade, men det skiter jag i!!
Om vi vill ha en vegansk värld måste framgång mätas med den skala som målet kräver, dvs. i antalet veganer.
Förlara gärna detta citat närmare..
Väldigt bra insikter...
Du skulle också varit med på debatten igår.
Sent svar här, men det här är min poäng:
Djur förtrycks av människor. Vi motsätter oss detta och vill avskaffa förtrycket. Det är vårt mål (eller i alla fall det viktigaste, och det som rörelsen kan enas kring oavsett filosofiska ståndpunktet i övrigt).
Men avskaffande av förtrycket kräver veganism, eftersom konsumtion av djurprodukter alltid involverar förtryck (frihetsberövande, manipulation, våld, övergrepp, dödande osv. - och som du vet gäller detta även produktionen av varor som mjölk, ägg och ull).
Nå, så hur vet vi då att vi närmar oss detta mål? Hur vet vi om vi gör framsteg? Den viktigaste indikatorn på detta är proportionen av befolkningen som inte deltar i förtrycket, alltså antalet veganer.
Och vad ska vi göra för att främja målet? Tja, det tycks mig som att främjandet av veganism måste vara det viktigaste. Men om vi funderar över hur mycket av vår tid som aktivister som faktiskt lagts och läggs på att främja detta mål, så är min uppskattning att det är en ganska liten del av vår tid. Massor av tid går åt till att reagera på olika former av övergrepp - ena dagen är de gäss som plockas levande, nästa dag är det delfiner som dödas i Japan, och den tredje är det grisuppfödningsavslöjanden i Sverige. Däremellan driver vi själva enfrågekampanjer om pälsdjursuppfödning, vissa plågsamma djurförsök, eller mot sexuella övergrepp på djur.
Och medan vi är upptagna med allt detta - vem har egentligen målet i sikte och jobbar för att främja veganismen?
Skicka en kommentar