Att döda djur

Peter Nilsson skriver intressant på Djurens Rätts blogg om det här med att döda djur. Alltså att själv, genom en direkt handling, döda de djur man tänker äta.

Nilsson tar sin utgångspunkt i nyheten om att Facebooks grundare Mark Zuckerberg bestämt sig för att under 2011 bara äta djur han dödat själv. Enligt Zuckerberg har detta lett till att han nu lever nästan helt vegetariskt (lakto-ovo-"vegetariskt" förmodar jag, det framgår inte av texten). Anledningen är Zuckerbergs idé att varje år utmana sig själv med ett större projekt (till exempel lära sig ett nytt språk, och så vidare). Det här med att själv döda de djur han äter kom han att tänka på förra året:

I started thinking about this last year when I had a pig roast at my house. A bunch of people told me that even though they loved eating pork, they really didn't want to think about the fact that the pig used to be alive. That just seemed irresponsible to me. I don't have an issue with anything people choose to eat, but I do think they should take responsibility and be thankful for what they eat rather than trying to ignore where it came from.

Det finns en hel del att säga om detta. Den uppenbara invändningen är förstås att fullt ansvarstagande tycks kräva mer än att man själv dödar djuren. Resultatet tycks ju bli precis detsamma. Borde vi inte snarare låta bli att döda djur om vi menar allvar med att "ta ansvar" för våra handlingar? (Oh ffs Mark u n00b – go vegan already!)

Men det tycks inte funka riktigt så. Som Peter Nilsson noterar är det en ganska vanlig föreställning att det på något sätt är "bättre" att själv döda ett djur än att låta någon annan göra det. Det är liksom någonting "genuint" och "äkta" över det hela. Både Peter och jag har länge förespråkat veganism, men ändå har vi ibland funnit oss själva sägandes saker som "om man nu ska äta djur så borde man väl åtminstone döda dem själv". Antagandet att det ändå är "bättre" och "riktigare" att själv döda ett djur – trots att konsekvenserna för djuret blir precis desamma – smyger sig liksom på oss ändå, djurrättare som vi är.

Och det är inte bara vi. Kändiskocken Jamie Oliver uttryckte det typiskt när han för något år sedan dödade ett lamm i tv: "A chef who has cooked 2,000 sheep should kill at least one, otherwise you're a fake." Liknande scener har utspelat sig i kocken Gordon Ramsays tv-program, och här i Sverige går tankarna lätt till skådespelaren, jägaren och kocken Per Morberg (som Peter har skrivit om tidigare). Själv har jag tidigare skrivit om kulturkritikern Po Tidholms hemslakt av får, som han beskrev så här i DN:

Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.

Att ta ansvar och vara tacksam, att inte vara fejk, att vara medveten om var (inte "vem") maten kommer ifrån, att ha en obruten relation med djuren, att uppleva en direkt koppling mellan omsorg och mat, att ha ett ursprungligt förhållningssätt – det tycks vara vad det egenutförda dödandet representerar.

Det är förstås något skumt med denna jakt på "äkthet". Man anar att föreställningen om "det ursprungliga" mest är en projektion av dagens normer på det förflutna. Eftersom vi idag tar köttätande för något givet så utgår vi från att det var en självklarhet även tidigare. Och eftersom vi ofta upplever den industrialiserade moderniteten som ett alienerat och rotlöst tillstånd föreställer vi oss att det någonstans under den konstlade ytan finns ett mer självklart, ursprungligt och oförmedlat sätt att förhålla sig till världen. När vi slår ihop dessa föreställningar får vi lätt en (van)föreställning om den "ädle vildens" förhållande till djur och natur. Hos denna oförvanskade människa, inbillar vi oss, finns en direkt kontakt eller närhet med naturen, en närhet som vi på något sätt känner borde finnas även hos oss men som har gått förlorad.

Speciesismens ideologiska fantasi

I lacansk psykoanalys talar man om "subjektets brist" för att beskriva denna känsla av förlust. Bristen hos subjektet har sin grund i att vi är språkliga varelser. Den mänskliga individen är tvungen att uttrycka sig genom språket, men finner sig alltid i dilemmat att språket inte räcker till för att fånga hela verkligheten. Det är alltid något som fattas oss, något med vår existens som undflyr orden och inte riktigt går att beskriva (Jacques Lacan kallar denna dimension för det reala, det som inte kan tämjas av det symboliska, språket).

För att hantera denna ofrånkomliga brist (den går inte att avskaffa) frammanar vi olika fantasier om hur bristen skulle kunna hävas så att vi kan uppnå harmonisk helhet igen. Ett exempel på en sådan fantasi finns i rasistiska tankegångar. Rasisten gör den helt korrekta iakktagelsen att samhället plågas av en massa problem som arbetslöshet, kriminalitet, våldtäkter, och så vidare. Men istället för att se att dessa problem systematiskt produceras av vårt eget kapitalistiska och patriarkala samhälle så träder fantasin in och "förklarar" problemen med att någon annan – invandraren, juden, muslimen – har kommit hit för att sabotera vårt sätt att leva.

I detta fantasiscenario framhålls löftet om att samhällets harmoni kan återställas "om vi bara blir av med invandrarna". På detta sätt hålls samhällets egna grundläggande brister och motsättningar på avstånd. Vi kan föreställa oss att samhället "egentligen" fungerar rätt bra och att problemen vi ser bara är "avvikelser" som beror på den andres illvilliga sabotageförsök. Kort sagt: syndabocken "förklarar" varför samhället inte tycks funka, men håller också fram löftet att det kan funka som det "borde" den dag syndabocken undanröjs. (Jag har skrivit mer om rasismens ideologiska fantasier på Dagens Konflikt och i Arena 1/2011, samt i kommande nummer av Fronesis.)

Något liknande tycks gälla för föreställningen om det förlorade ursprunliga förhållningssättet till djur. Här möter vi känslan att industrialism och kommersialism har kommit emellan oss och närheten till djuren och naturen. Sociologen Max Weber noterade redan i det tidiga industri- och byråkratisamhället hur moderniteten ledde till en "avförtrollning av världen" (Entzauberung der Welt), det vill säga en känsla av existentiell rotlöshet och brist på närhet till det mystiska och andliga.

Det är denna avförtrollning som fantasin vill övervinna, och dess slagord blir därför "Tillbaka till naturen!" Tanken är att om vi bara tar bort alla påtvingade lager av det artificiella, maskinella, teknologiska, instrumentella, byråkratiska, kommersiella, andefattiga, rationella och kyligt beräknande som den moderna civilisationen fört med sig, då kan vi återförenas med naturen och djuren på det sätt som "det var tänkt att vara". Då kan vi äntligen möta djuret som en frände samtidigt som vi kramar avtryckaren eller för eggen mot dess strupe, allt på det där genuina, oförvanskade – ja, alldeles, alldeles förtrollade – sättet som man gjorde förr i tiden eller fortfarande gör på landet, men som vi moderna stadsvarelser har glömt eller "tappat kontakten med".

Fantasistrukturen här är tydlig: Vi känner ångest över djurhanteringen och vår delaktighet i den (vi anar just bristen i berättelsen om vår egen djurvänlighet). Men för att undvika en fullständig kollaps av meningssystemet griper fantasin in och "förklarar" problemet med en extern faktor (vi har fjärmats från djur och natur på grund av alla nymodigheter!). På så sätt bevaras föreställningen om en grundläggande harmoni mellan oss och våra offer. Harmonin finns där, men är bara tillfälligt blockerad. Fantasin framhåller också löftet om att den förlorade harmonin kan återvinnas om vi bara tar bort det som har förfalskat och korrumperat den ursprungliga relationen.

Saken är förstås bara den att det inte hjälper ett skvatt att "återvinna" den där harmonin. För det var aldrig någon harmoni, bara våld, smärta och dödande – med samma vidhäftade moraliska problematik som alltid. Men – och här ligger det ideologiska tricket – det behöver vi inte hantera så länge fantasin finns där och upprätthåller stadgan i den speciesistiska "verkligheten".

Slaktandets närvarometafysik

Ett annat sätt att förstå föreställningen om "närhet", "ursprunglighet" och tanken om att man inte är "fejk" om man själv dödar de djur man tänker äta utgår från filosofen Jacques Derridas begrepp "närvarons metafysik". Med detta begrepp menade Derrida att det västerländska tänkandet historiskt varit präglat av begäret att finna en yttersta grund för tillvaron, att ge ett svar på den gäckande frågan: vad finns? Och svaret på den frågan har ofta varit någon form av "närvaro". Det verkliga är det som är fullt ut närvarande: det som vi kan se, höra och känna; tidens "här och nu", och så vidare.

Den fulla närvaron kan också finnas i något som inte finns för handen för tillfället. Som till exempel när någon säger "idag lever vi inte i en verklig demokrati", eller "du är ingen riktig man", och därmed antyder att den fulla närvaron av demokratins eller manlighetens ideal existerar som en evig och oföränderlig måttstock, även om idealet inte är fullt ut realiserat i dagens samhälle eller i den enskilde mannen.

Redan hos Platon, menade Derrida, visade sig närvarons metafysik i läran om de eviga idéerna som ligger bakom alla verkliga ting. I dialogen Staten använder Platon sängens idé som exempel. En verklig säng är för Platon bara en blek avspegling av denna idé. Den verkliga sängen är en säng som så att säga gjort avsteg från sitt himmelska ursprung, den är en degenererad, fallen, icke-autentisk säng – en dålig kopia helt enkelt. Och en målning som föreställer en säng är ännu sämre – den blir ju bara med samma tankesätt en ofullkomlig kopia av en redan ofullkomlig kopia. (Av detta skäl ansåg Platon att bildkonstnärerna borde kastas ut ur den välordnade staten eftersom de, sakligt sett, bara var bedragare som producerade dåliga bilder av andra bilder!) Kort sagt: den verkliga sängen är ett fjärmande från den absoluta sängens närvaro.

Derrida observerar att det är typiskt för vårt västerländska tänkande att formulera binära motsatspar (själ/kropp, man/kvinna, människa/djur, förnuft/känsla, ljus/mörker, kultur/natur, tal/skrift, och så vidare) och att samtidigt utnämna den ena delen av motsatsparet till bärare av den fulla närvaron, medan den andra termen representerar ett "fall" bort från densamma. Sålunda har mannen ansetts vara en mer fullt utvecklad människa än kvinnan, förnuftet har ansetts överordnat kroppens enklare drifter, och männskan har förklarats vara överordnad djuret.

En närmare titt visar dock att det inte är så enkelt. I själva verket är den privilegierade termen – den som anses bära den fulla närvaron, den platonska idén – helt beroende av sin underordnade motsats. Den privilegierade termen, som vi trott varit besjälad av full närvaro alldeles på egen hand, visar sig vara helt meningslös utan den underordnade termen mot vilken den förstnämnda kan avteckna sig som mer fullständig. Den "sämre" delen av motsatsparet är alltså inte skild från den "bättre". Det "sämre" är redan närvarande i, och utgör en förutsättning för, det "bättre". (Att vara "man", till exempel, framstår som en positiv identitet, som något en person är alldeles av sig själv. Samtidigt skulle innebörden av "mannen" ändras totalt om han inte ställdes i relation till "kvinnan". Plötsligt framstår identiteten som negativ istället. "Mannen" definieras utifrån vad han inte är, och hans självklara identitet bryter samman.)

Handlingen att själv döda de djur man tänker äta faller in i detta närvarometafysiska mönster. För det första genom betonandet av den egna, fysiska, direka aktiviteten hos jägaren eller hemslaktaren. Vad kan vara mer "äkta" än att själv sikta med geväret, greppa lammet och blotta dess hals?

För det andra privilegieras närvaron i framhävandet av den direkta kontakten med djuret. Hemslakten och jakten händer "här och nu", djuret och dess baneman är båda närvarande i stunden. Detta skiljer sig från att köpa anonymt kött i affären, dödat av en okänd person på en okänd plats och vid en tidpunkt som bara uttrycker sig som ett datorprintat "styckningsdatum". (För att jämföra med Derridas centrala problemställning är hemslakt som tal (logos), medan industrislakt är som skrift. Talet är det genuina, direkt närvarande språket. Skriften är bara en blek kopia av detta språk, ett försök att avbilda den omedelbara, talade tanken.) Att "ta ansvar" för vad man äter blir med detta synsätt att ta direkt ansvar genom att själv utföra den handling som folk vanligen betalar andra för att utföra. Resultatet må vara precis detsamma, men närvarons metafysik upphöjer ändå den direkta handlingen till något "ädlare" än den indirekta.

Men likt de andra binära motsatsparen kan även dikotomin mellan hemslakt/jakt kontra industriell köttproduktion dekonstrueras. De förstnämnda aktiviteterna privilegieras och upphöjs till "bättre" bara för att de ställs i relation till den "sämre" masslakten. Den industriella slakten framstår på ytan som ett fall bort från den mer "genuina" hemslakten, men i själva verket konstrueras hemslakten som genuin bara i relation till industrislakten. På det sättet är industrislakten alltid redan närvarande i hemslakten som dess förutsättning. Hemslakten representerar ingen ren närvaro. Tvärtom är den redan kontaminerad av just det som den uteslutit för att konstituera sig själv som "ren".

När vi sett detta kan vi också se att ingen av slaktformerna på allvar lyckas hantera den centrala etiska frågeställningen: bör vi döda djur? Denna fråga blir helt enkelt osynliggjord, eller snarare omvandlad till (den tämligen perversa) frågan hur bör vi döda djur? Föreställningen om en dikotomi mellan den äkta och oförvanskade slakten å ena sidan, och den degenererade, urartade slakten å den andra, låser tanken vid tillvägagångssättet istället för resultatet och dess etiska implikationer.

Och så rusar vi vidare i jakten på det "riktiga", "äkta", "genuina" slaktsättet som hägrar vid horisonten. Bara en förbättring till, bara en till reform, bara lite mer medkänsla, bara lite mer småskalighet, bara lite mer närhet till djuret... Så badar vi i blod i tron att det gör oss rena.