Vad är fel med slaktdebatten?

Här följer några spridda kommentarer till förra veckans slaktdebatt som följde på SVT:s nyhet om att många fler djur än vad som tidigare varit känt slaktas utan bedövning i Europa. Vid det här laget har troligen moralpaniken lagt sig och allt återgått till det normala, så jag kanske är lite sent ute. Å andra sidan är min poäng att dessa djurplågeriskandaler följer samma mönster år efter år, så det går bra att läsa texten i samband med nästa mediala djurplågerichock istället.

1. "Det är viktigt att djur får leva bra liv" – djurdödandets paradox

Så låter speciesismens röst idag. Det finns inget djurutnyttjande som inte utövas i djurskyddets namn. Alla är överens om om att djur ska leva goda djurliv. Djurskyddsföreningarna, staten, företagen, veterinärerna och konsumenterna – de närmast tävlar om vem som är bäst på djurvänlighet. Samtidigt håller de alla med om att det är acceptabelt att döda djur.

Vi står alltså inför den helt öppna men ändå märkligt osynliga motsättningen att alla anser (1) att det är viktigt att djur får leva goda liv, samtidigt som de anser (2) att det är helt oviktigt att djur får leva goda liv.

Men det är ju ohållbart. Om vi nu verkligen anser att det är något gott att kon lever ett bra liv idag, så måste vi rimligtvis tycka att det är bra om det goda livet fortsätter även i morgon. Värdeomdömet att någon lever ett bra liv är alltid ett (prima facie) argument för att det livet bör få fortsätta. Det är inte ett argument för att det är acceptabelt att avsluta livet ifråga.

Detta är för övrigt en kunskap som vi aldrig tvivlar på när det gäller "sällskapsdjuren" i vår närhet. Ingen säger någonsin: "Titta vad Missan verkar ha det bra där hon ligger och myser i solskenet – ett sådant utmärkt tillfälle att slå ihjäl henne med gott samvete!" Men när köttnormen kräver att vi agerar lydiga subjekt är det som om denna insikt aldrig hade existerat.

2. Djurskyddsideologin problematiserar inte dödandet...

Det ovanstående problemet har förstås sin grund i att djurskyddsideologin aldrig har problematiserat dödandet av ickemänskliga djur. Här är man helt fast i 1800-talsparadigmet om "human behandling" som tar för givet att djur finns till för människor att använda, med den enda begränsningen att de inte får åsamkas "onödigt lidande". (Det hör till saken att "nödvändigt lidande" sällan definieras. Men av 200 års praktik att döma räknas att äta djurprodukter och nästan allt annat som det går att tjäna pengar på som "nödvändigt".)

Att döda djur uppfattas i detta schema som i sig oproblematiskt. Det enda problem som kan uppstå är att djur utsätts för lidande i samband med att de dödas. Därav det pågående ståhejet om att mycket kött i Europa kommer från djur som fått halsen avskuren utan bedövning.

Men självklart går dödandet som sådant att ifrågasätta. När det gäller människor har vi inte svårt att se varför det är ett moraliskt problem att beröva någon livet. Faktum är att vi närmast universellt utnämner mord till ett av de värsta tänkbara brotten. Som regel anses mord också vara ett värre brott än att "bara" misshandla någon.

Anledningen till detta är tämligen klar. Vi uppfattar mord som en värre moralisk och juridisk förbrytelse än misshandel för att förlusten av livet är något oåterkalleligt, irreparabelt, omöjligt att gottgöra eller kompensera. Om jag "bara" misshandlar dig så kan det brottet (åtminstone till viss del) sonas genom att jag till exempel betalar skadestånd. Men om jag dödar dig kan ingen åtgärd från min eller samhällets sida kompensera din förlust.

Varför skulle då denna värdering – att dödande (som regel) är värre än misshandel – inte gälla för andra djur? Här görs det ofta gällande att ickemänskliga djur på något sätt skulle var oförmögna att lida skada av att dö. De har ju inga uppfattningar om framtiden och därmed inga framtidsplaner som kan gå om intet, sägs det. De har inget begrepp om vad döden är och kan således inte frukta den. Därför kan inte döden utgöra något ont för dem. Ungefär så brukar det låta.

Men detsamma gäller också för många människor. Små barn eller en del människor med svåra hjärnskador, till exempel, har heller inga omfattande preferenser inför framtiden eller något begrepp om vad döden är för något. Om vi nu ska följa principen att det är okej att döda varelser som saknar dessa förmågor så är det ganska många människor som hamnar i samma strykklass som djuren. (Man frestas här att göra tolkningen att när djurrättsrörelsen skälls för att vara "antihumanistisk" och "människohatande" så är det bara en externaliserande projektion av det avgrundsdjupa förakt för svaghet och olikhet som det helt normala, vardagliga djurutnyttjandet bygger på.)

I själva verket är det uppenbart falskt att döden inte skulle innebär någon skada eller förlust för ickemänskliga djur. Alla som dör förlorar allt. Att ta någons liv är att ta ifrån den individen alla framtida upplevelser.

Att en människa i detta avseende kan ha mer långtgående framtidsplaner än en gris är nog helt sant, men i sammanhanget är det mindre viktigt. Att din kalender är fulltecknad tre år framöver medan jag inte ens har en klar uppfattning om vad jag ska äta till middag ikväll är inte på något sätt ett argument för att döden skulle vara en större förlust för dig än för mig. Och allra minst utgör denna framtidsplanering något argument för att du har någon rätt att döda mig för ett så trivialt syfte som att du gillar smaken av kött.

Men som sagt, djurskyddsrörelsen finns inte till för att ta förhållandet mellan människor och djur på allvar. Den finns snarare till för att upprepa löftet att djurutnyttjandet kan fortsätta utan att någon behöver känna moraliska tvivel.

3. ... och djurrättsrörelsen spelar med

När det gäller dödandet så vet förstås djurrättsrörelsen mycket bättre än den gamla djurskyddsrörelsen. Vi har inga problem att se att förringandet av dödandet enbart handlar om att sätta köttätarens intressen framför djurens. Men likväl tenderar djurrättsrörelsen att skjuta frågan om dödandet i bakgrunden, trots att den principiellt erbjuder ett mycket starkare argument mot djurutnyttjandet än kritiken av lidandet.

Anledningen till detta är inget mysterium. Det är helt enkelt jobbigare och svårare att bedriva kritik mot människors matvanor än mot företeelser som är marginella i folks vardagliga liv. Säg att det är fel att klubba ihjäl försvarslösa sälungar eller testa kosmetikaingredienser på djur och alla håller med dig. Säg att det är fel att döda djur för mat och de blir förbannade. Och förbannade människor öppnar inte plånboken för att stödja eller bli medlemmar i din djurrättsförening.

Så även de organisationer som på papperet är djurrättsorganisationer tenderar att tona ner frågan om dödandet och sätta lidandet i centrum. Djurens Rätts senaste pressmeddelande med anledning av SVT:s slaktavslöjande är illustrativt för detta dilemma. Å ena sidan vill förbundet förklara att vegetarisk mat är alternativet till all slakt, men å andra sidan kan de inte säga rakt ut att djur har rätt till liv. Och så slutar alltihopa i en problemformulering där vegetarisk mat framställs som det bästa sättet att undvika att djur plågas – inte att de dödas.

Kruxet med denna problemformulering är att den inte utmanar den dominerande djurskyddsdiskursen på något sätt. Djurskyddsideologin lovar nämligen en annan lösning på djurplågeriproblemet som är mycket mer tilltalande för köttätaren, det vill säga bedövningsslakt. För om problemet bara är lidandet och inte dödandet i sig så är ju vegetarism – och än mer veganism! – faktiskt helt onödiga åtgärder. Det räcker ju att se till att alla djur bedövas ordentligt; ingen behöver göra något så "extremt" som att bli vegan.

Kort sagt: det vårt köttätande och speciesistiska samhälle allra helst "vill" är att veganism ska vara onödigt – och djurskyddsideologin gör allt för att tillfredsställa denna önskan.

4. Debatten är helt inomspeciesistisk

Som jag skrev härom året då slaktfrågan också var uppe till diskussion så handlar det om en helt inomspeciesistisk debatt där den enda rimliga djurrättsliga hållningen är att ta avstånd från båda lägren.

För att kort sammanfatta: Debatten är inomspeciesistisk för att både djurskyddarna och religionsfrihetsivrarna är helt överens om att djur kan reduceras till resurser för människor att använda efter eget godtycke. Istället för att vara motståndare spelar de här helt på samma planhalva. Deras oenighet handlar enbart om omständigheterna för detta utnyttjande, och det enda sättet för någon sida att "vinna" debatten är därför att beslå den andra sidan med någon sorts "överskottsspeciesism" – det vill säga att låta påskina att motståndaren accepterar mer djurlidande än vad som är rimligt.

Sålunda anser djurskyddaren att slakt utan bedövning leder till "onödigt lidande", medan religionsfrihetens försvarare är snabba att peka ut hur "äktsvenska" företeelser som kräftkokande och jakt orsakar massivt lidande utan att någon reagerar nämnvärt. Ur den senare synvinkeln blir den nationalistiska eller rasistiska snedvridningen av debatten tydlig, men denna insikt kompletteras sällan med sin logiska förlängning – en kritik av speciesismen som sådan.

Allra enklast vore det ju att lösa upp hela debatten genom att konstatera att vegansk mat är den självklara lösningen eftersom den bäst uppfyller såväl kraven på att vara kosher och halal som kravet på att minimera lidande. Problem solved, case closed!

Men nej! Just det Alexanderhugget genom debattknuten är det sista som deltagarna i debatten vill ha. Detta borde göra det uppenbart att det som står på spel inte är någon allvarligt menad vilja hos någon sida att verkligen realisera de egna idealen. Det viktiga är istället att utmåla motståndaren som ett hinder för dessa ideals förverkligande. Så kan idealet reproduceras i sitt perfekta tillstånd just tack vare att det aldrig realiseras fullt ut. (Mer om detta nedan.)

5. De verkliga aktörerna osynliggörs...

Varför slaktas djur till att börja med? För att människor äter kött. Men diskuteras köttätarna som ett problem i slaktdebatten? Pekas de ut som djurplågare?

Nej. Det är vanligare med varningar för underkylt regn i helvetet än att det urskiljs någon kausal koppling mellan våld mot djur och det vardagliga bytet av pengar mot djurdelar i snabbköpskassorna. Konsumentens kulturellt invanda smak för kött, mjölk och ägg utgör förstås motorn i hela systemet av djurutnyttjande, men ändå är konsumenten aldrig ansvarig för något djurplågeri.

Om konsumenterna någonsin blir synliga så är det bara när de framställs som offer. Till exempel när konsumenten har lurats att köpa djurplågat kött. När det händer blir konsumenten ledsen. Varför stod det inte tydligt på förpackningen att djuret hade plågats, undrar konsumenten? Varför säger inte farbror jordbruksministern till producenterna att sätta tydliga lappar på produkterna – ska det vara så svårt?

Av detta beteende skulle man kunna dra slutsatsen att konsumenten mentalt är fem år gammal. Men så är ju faktiskt inte fallet. Konsumenten är inte alls dum. Konsumenten vet mycket väl att konsumtionen av djurprodukter leder till ett ofattbart lidande. Men det är som med kejsarens nya kläder; alla kan se att kejsaren är naken, men eftersom alla omkring oss tycks tro att kejsaren har kläder på sig så spelar vi också med.

Enligt samma mönster tror vi inte på djurskyddsideologin så mycket som vi beter oss som om vi (och alla andra) trodde på den. Det hela funkar lite grann som när någon i ett sällskap släpper en fis och alla låtsas som om inget hade hänt, trots att alla vet precis vad som hände – och att alla andra också vet – inklusive den väderspände själv. Men så länge inget sägs registreras inte kunskapen i vårt gemensamma betydelsesystem (med Lacans termer: den Store Andre får inget veta) och alla kan fortsätta precis som vanligt utan att någon (kejsaren, fjärtaren, köttätaren) behöver tappa ansiktet och utan att någon behöver vara "jobbig" (barnet i sagan, den som fnittrar åt fisen, veganen vid middagsbordet).

6. ... eller byts ut mot en Annan

När aktörerna inte helt försvinner ur diskursen så byts de ofta ut. Det är inte konsumenten som plågar djur – det är alltid någon Annan. Och påfallande ofta är denna Andre en etnisk, kulturell eller nationell Andre. Denna "djurskyddsnationalism" har en lång och föga ärorik historia som jag ofta har kommenterat här på bloggen (till exempel här, här, här, här, här och här).

Även i det aktuella fallet med slakt utan bedövning placeras skulden för djurplågeriet förutsägbart nog utomlands. Grunden till hela debaklet framställs som att vissa religiösa och kulturella grupper – underförstått muslimer och judar – har för stort inflytande på lagstiftningen i många länder.

Sedan har några samvetslösa företag, också utomlands, profiterat på detta genom att sätta i system att slakta alla djur på samma sätt. Om allt detta har de svenska importörerna och konsumenterna (som verkligen brinner för att alla djur ska behandlas väl och att ingen ska behöva få halsen avskuren utan att först slås riktigt hårt i huvudet) varit helt ovetande.

Men var det verkligen så det gick till? Är det inte närmare sanningen att säga att konsumenterna var helt nöjda med att äta det djurplågade köttet utan att ställa en enda kritisk fråga så sent som dagen innan SVT avslöjade dess ursprung? Är det inte snarare så att konsumentens vardagliga beteende redan från början underbyggs av en tyst pakt som säger att varje missförhållande som avslöjas kommer att skyllas på någon Annan? Finns det över huvud taget någon konsumtion av djurprodukter idag som inte redan är strukturerad i relation till antagandet att konsumenten kommer att beviljas ansvarsfrihet?

I slutändan är förstås rangordningen mellan olika folkgrupper i termer av deras djurvänlighet helt irrelevant som ett argument för fortsatt djurutnyttjande bland "oss". Det spelar ingen roll om alla dina grannar slår sina barn oftare och hårdare än du slår dina – det är fortfarande fel av dig att slå dina barn. Men den starka benägenheten att peka ut någon Annan som orsak till de avslöjade problemen måste ändå uppmärksammas. Härvidlag påminner den svenska konsumenten om Jacques Lacans exempel med den svartsjuke äkta mannen. Det första vi måste förstå om denne man är att det är helt irrelevant om hans hustru har en affär eller ej – mannens svartsjuka är patologisk i vilket fall som helst och måste behandlas som sådan. Analogt är det helt ointressant om den Andre åsamkar djur mer eller mindre lidande än svensken gör – det är ändå något sjukt med vår beredvillighet att tillskriva den Andre en speciellt djurplågande läggning. Här framträder rasistiska och nationalistiska impulser som är viktiga problem i sig och måste uppmärksammas som sådana.

Det mest omedelbara praktiska resultatet av den problemformulering som råder för tillfället är förstås att de inhemska djurindustrierna jublar. För på samma sätt som det är säkert att konsumenten aldrig plågar djur så är det säkert att inga djur plågas i Sverige. Rubriksättningen på SVT:s hemsida när "nyheten" släpptes reflekterade tydligt denna förförståelse. "Kött från plågade djur säljs i svenska butiker" och "Kött från plågade djur säljs i Sverige" är två exempel. (Ja, för en stund fanns till och med den smått fantastiska rubriken "Djur som slaktats levande [sic] kan säljas i svenska butiker" på hemsidan!) Dessa rubriker är alltså tänkta att signalera nyheter, vilket förstås bara är möjligt om vi delar antagandet att inget djurplågeri döljer sig i de svenska köttdiskarna till vardags.
När det går som längst leder denna nationalspeciesistiska problemformulering till slutsatsen att ätande av "svenskt kött" är en sorts "aktivism" för djuren. Som om du gör något bra och "hjälper" djur när du köper köttbullar från Scan. Inte undra på att de svenska djurindustrierna älskar djurskyddet. De har miljoner skönt klingande skäl att göra det.

Samtidigt är det uppenbart att det verkliga engagemanget för dessa svenska produkter är mycket lågt. Ingen köttätare säger någonsin: "Jäklar vad svårt det var att hitta vegansk lunch i Spanien när jag var där på tjänsteresa!", eller "Ja, vi ska ju flytta till Danmark nu så hela familjen kommer ju att bli veganer."

En viktig anledning till att snacket om svenskt kött är så populärt är just att det bara är snack. Berättelsen om de svenska djurskyddet är något vi kan berätta för varandra om och om igen, för att bekräfta och ryggdunka och dränka tvivel, för att förskjuta problemen till någon Annan – och för att slippa tala om vad som egentligen händer och hur vi själva varje dag gör oss delaktiga.

7. Att ljuga genom att tala sanning

Ideologisk mystifikation behöver inte handla om rena lögner. Ibland kan den ideologiska mystifikationen finnas mitt i sanningen. Filosofen Slavoj Žižek tar exemplet med en stormakt i Väst som ingriper militärt i något land i Tredje världen under förevändning att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Detta kan vara sant så till vida att det faktiskt förekommer svåra rättighetskränkningar i landet ifråga. Det kan till och med vara sant att interventionen förbättrar respekten för de mänskliga rättigheterna i landet. Men likväl är det fråga om en ideologisk förvrängning, eftersom det verkliga motivet för interventionen inte alls är omsorg om mänskliga rättigheter, utan snarare handlar om att ta kontroll över naturresurser och vinna militärstrategiska fördelar.

I speciesismens fall finner vi motsvarande ideologiska konstruktion i djurskyddstanken. Genom djurskyddsreformer, sägs det, förbättrar vi hela tiden villkoren för djuren. Vi minskar lidandet och ökar deras välbefinnande. Och detta kan vara helt sant – djuren kan mycket väl få det lite bättre efter en given reform än de hade det innan (som till exempel i fallet med bedövningsslakt).

Ändå är det en ideologisk lögn att djurskyddet finns till för att göra det bättre för djuren. Djurskyddsideologin är helt inställd på att till varje pris bevara djurutnyttjandet genom att upprepa det speciesistiska löftet att det på något sätt går att döda miljarder djur på ett moraliskt anständigt sätt. Om inte idag, så i morgon när tekniken förfinats och ytterligare en reform har genomförts. Djurskyddsideologin lovar alltså att ingen av oss behöver ändra våra mat- och konsumtionsvanor – för allt är ju redan på väg att lösa sig av sig själv.

Att djurskyddsideologin regelbundet bryter samman i dessa uppmärksammade djurplågeriskandaler behöver i sammanhanget inte vara något problem för en lyckad ideologisk lögn. Tvärtom kan föreställningen om att någon yttre faktor ständigt "hindrar" eller "blockerar" den ideologiska utopins fulla genomförande vara precis vad som behövs för att undvika kritiska frågor om utopins eget funktionssätt.

8. Nödvändiggörandet av det tillfälliga och tillfälliggörandet av det nödvändiga

Två rörelser är kännetecknande för ideologiska konstruktioner. Den första rörelsen, och den som är lättast att känna igen, är när ett tillfälligt, kontingent, historiskt specifikt förhållande eller fenomen framställs som något evigt, oföränderligt, transhistoriskt. Som till exempel när vi tar dagens marknadssamhälle för givet och tror att dess vinstmaximerande logik alltid varit styrande för människors beteende i alla tider. Eller när vi tror att dagens genushierarkier och -skillnader reflekterar ett "naturligt" förhållande mellan män och kvinnor (istället för att se hur de historiskt uppbyggda hierarkierna skapar föreställningen om två "naturliga" kön med inbyggda skillnader och komplementära roller till att börja med). Denna ideologiska rörelse handlar, som Roland Barthes skrev redan på 1950-talet, om att förvandla historia (och makt) till natur.

När det gäller den speciesistiska ideologin är det uppenbart att människors användning av djur framställs som något evigt och "naturligt" (oavsett hur mycket denna användning av djur förändras i verkligheten – dagens djurfabriker och djurförsök har till exempel ingenting gemensamt med jakten på djur på stenåldern).

Men det finns också en annan ideologisk operation som ofta är svårare att se. Det är när den inneboende nödvändigheten i ett förhållande eller fenomen förbises och istället uppfattas som en ren tillfällighet eller avvikelse från det "vanliga" eller "normala". Som till exempel när borgerliga ekonomer misslyckas med att se hur kapitalismen själv genererar sina återkommande kriser och istället tvingas skylla dem på tillfälliga omständigheter.

I speciesismens fall handlar den ideologiska missuppfattningen om att fall av djurplågeri bara uppfattas som tillfälliga avvikelser istället för som något som systematiskt produceras av systemet självt. Det handlar, återigen, om att misslyckas med att se hur ett kött-, mjölk- och äggkonsumerande samhälle producerar – och måste producera –lidande och död på löpande band.

Istället skylls problemen med djurhållningen på enskilda individer eller "avvikande" personer: några enstaka slarviga anställda, en handfull alkoholiserade bönder, ett par psykiskt sjuka djursamlare, och så vidare. Eller så finns problemet någonstans långt borta, i utlandet, hos folk med en annan kultur. På så sätt förnekar ideologin effektivt att det är något fel med vårt eget förhållningssätt till djur.

Sociologen Glyn Daly berör detta när han skriver att den ideologiska reaktionen på avslöjade samhällsproblem ofta organiseras som en deckare – en "Whodunnit?" Här konstruerar ideologin en bild av ett i grunden harmoniskt och problemfritt samhälle där det naturliga lugnet plötsligt störs av upptäckten av ett fruktansvärt brott. Och så är jakten igång: vem var det som begick brottet? Vem är den skyldige?

Parallellen till dramaturgin i de senaste dagarnas slaktskandal är uppenbar. Lika uppenbar är utelämnandet av den kritiska frågan: vilken sorts samhälle är det vi lever i som systematiskt producerar dessa brott? (Det vanliga skämtet om tv-serien Morden i Midsomer – att det efter alla dessa säsonger inte borde finnas någon i bygden kvar vid liv – är en exemplarisk illustration. Trots det dagliga mördandet av oskyldiga är det ingen som anar att något är i grunden fel. Folk flyr inte i panik. Tvärtom fortsätter alla ivrigt att iscensätta bilden av en harmonisk landsbygdsidyll.) Istället för att se att både "normaltillstånd" och "avvikelse" är precis lika naturliga produkter av ett givet samhälle så fixeras vår uppmärksamhet vid avvikelserna, samhällets "excesser".

Men som Žižek påpekar är det är just i de förmenta excesserna som den verkliga sanningen om vårt samhälle uttrycks. Istället för att konfrontera det faktum att våra attityder till andra djur är en komplett soppa av motstridiga och ofta motbjudande attityder, normer och intuitioner, så externaliserar och inkarnerar vi motsättningarna i en yttre skurk eller syndabock. I denna syndabock koncentreras sedan alla de otrevliga egenskaper som karaktäriserar samhällets eget systematiska djurutnyttjande. Denna fantasi om en fiende som står i vägen för, blockerar, ett harmoniskt förhållande mellan oss och de djur som vi utnyttjar är det perfekta sättet att tränga undan insikten att vårt samhälle aldrig var särskilt djurvänligt till att börja med.