Sidor

måndag, mars 29, 2010

Djurskyddsideologin och kritikens gränser

Hur ser kritik av djurutnyttjandet ut idag? Vilka frågor ställs i den kritiken? Vilka frågor är ens möjliga att ställa? Och vem tjänar på kritikens begränsningar?

Det är frågor som jag ställer mig efter helgens Twitter- och Facebookflöde, där många av mina djurrättsligt aktiva vänner delat med sig av samma länk till en artikel av Therese Eriksson i UNT. Efter den uppmärksamheten hade jag väntat mig en mer djupgående kritik, men jag blir ganska besviken.

Eriksson har läst en rad nya böcker om djurindustrierna – de som får mest utrymme är Torbjörn och Ylva Espings Monsterbiff till middag? Fusket och snusket med vårt älskade kött (Natur & Kultur), samt Jonathan Safran Foers Eating Animals (Hamish Hamilton) – och hon har blivit berörd av det systematiska eländet. Kor som tvingas stå inne över 90 procent av sina liv, kycklingar och kalkoner som avlats till bristningsgränsen, såriga och svältande grisar, och så vidare.

Allt sant, allt fruktansvärt. Så fruktansvärt att Eriksson till och med leker med tanken att det kanske vore bäst att sluta konsumera både kött och andra djurprodukter.

Men mer än en lek med tanken blir det aldrig i artikeln. Förutom frågan om djurs lidande behandlas inget som helst argument för djurs rättigheter. Istället andas artikeln mest desperation: Vad ska en stackars köttätare göra för att få sitt älskade kött, minus det dåliga samvetet? Det måste finnas ett sätt, det bara måste!

Det är så kritik ser ut när den är fast i ett givet paradigm. Den vänder sig mot symptom men kan inte se system. Den ställer frågor, men frågar inte varifrån just de frågorna kommer. Den pekar ut överdrifter och fördömer excesser, men kan inte anta ett perspektiv som spränger de givna ramarna.

Djurskyddets ideologiska fantasi

Ramarna för tänkandet sätts i det här fallet av djurskyddsideologin. Och som jag brukar tjata om så är djurskydd den dominerande formen av speciesism i vår tid. Djurskyddsideologin säger så här: "Det är okej att använda djur till mat, experiment, kläder och underhållning – men det måste förstås ske humant och utan onödigt lidande."

Och innan du hinner tänka efter skyndar den sig snabbt att tillägga: "Visst, så kanske det inte ser ut överallt idag, men det är ändå en möjlighet i morgon. Vi är snart där. Bara vi kan åtgärda några kvarvarande problem, rensa bort gruset i maskineriet, så kommer harmonin att infinna sig. Då blir det bra för alla - för djuren, för producenterna och för konsumenterna."

Det är med andra ord just idén om djurskydd som gör djurförtrycket moraliskt acceptabelt, genom att ständigt framhålla den ideologiska fantasin om att ett harmoniskt, moraliskt oproblematiskt djurutnyttjande är en reell möjlighet.

Som jag har skrivit tidigare är de centrala ideologiska manövererna här förskjutning och kondensering - problemen förskjuts alltid från konsumenten och kondenseras, förtätas, i någon annan: mentalt störda djurplågare, enstaka rötägg till bönder, kinesiska pälsfarmare, eller till och med själva tekniken (som hård avel, trånga utrymmen, genmanipulering, osv.). Det är DOM som plågar djur, inte VI.

Problemformuleringen

Konsumentens beteende eller samhällets speciesistiska attityder problematiseras aldrig i djurskyddsideologin. Tvärtom representeras konsumenten ofta som en sorts "aktivist" för djurens sak när han eller hon betalar för att få dem dödade på löpande band. Eller så blir konsumenten ett offer, som mot sin vilja ibland luras av producenter och återförsäljare att köpa djurplågat kött. Orsak och verkan, förövare och offer, kan på det sättet byta plats utan att någon tycks märka det. I Erikssons artikel låter det så här:

Jonathan Safran Foer pekar på den vanmakt och osäkerhet som man står inför som konsument, hur svårt det är att lita på att även småskaligt jordbruk, mindre uppfödare och ekologiska farmar erbjuder goda djurliv. "Hur säker behöver jag vara?", frågar han sig, och fortsätter: "Är den selektiva allätarens strategi 'naiv' på ett sätt som vegetarianism inte är?" Frågan är inte omotiverad, men däremot obekväm för alla som liksom jag försöker intala sig själva att så länge man äter bra kött är det lugnt. Men hur vet man att det är bra kött man äter, när kan man egentligen vara säker?

Olyckligtvis kan man förmodligen aldrig vara säker, såvida man inte följer de djur man ska äta på nära håll genom deras liv. Att det går, som paret Esping inledningsvis framhåller, att äta kött med gott samvete är alltså en sanning med modifikation. Rent teoretiskt sett är det förstås möjligt, men i praktiken kostar det inte bara ansträngningen att hitta det goda köttet utan också en hel del pengar. Och så kan man ändå inte vara helt säker på att de pengar man spenderar går till något genuint bra.


Från att ha nuddat vid en etiskt relevant fråga, vrids problemformuleringen här blixtsnabbt tillbaka till att handla om praktiska problem. Istället för att fråga om vi alls bör delta i aktiviteter som orsakar lidande och död när vi så lätt kan låta bli genom att bli veganer, börjar vi prata om konsumentens besvär med att hitta "bra kött" som ett sätt att göra "något genuint bra" för djuren. Detta tänkande genomsyrar Erikssons text, och slutklämmen överraskar därför föga:

Alternativen till industriköttet är i dag skriande otillräckliga både till antal och till kvalitet. Det är inte bara en fråga om djurens utan också människans välfärd som gör att vi bör se till att de blir fler - och bättre.

Uteslutande av veganismen

Djurskyddsideologins hegemoni återspeglas också i följande stycke:

Vad ska vi göra med all den här informationen? I slutändan är det ju konsumentperspektivet som blir det avgörande. Vad vi har framför oss är uppenbarligen en korrupt och minst sagt svårnavigerad bransch, men hur det än är påverkar vi hur den ser ut genom de val vi gör. Det som är allra svårast att ta till sig i Espings bok, åtminstone för mig, är inte i första hand hur vidrig industrin i stort ser ut, utan det finns så få alternativ. Beskrivningen av hur ett i alla hänseenden vanskött slakteri i Tierp återfick sin Kravcertifiering eftersom de djur som behandlats illa inte var några Kravdjur, kan få vem som helst att tappa modet. Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet, men om inte ens det är en garant för att djuren har det bra under sina liv och vid sin död: vem i hela världen kan man lita på?

Återigen är det frågan om konsumentens bristande alternativ som blir problemet. Men vad är förutsättningarna, möjlighetsvillkoren, för denna problemformulering? Helt uppenbart att veganism är uteslutet som alternativ.

För etiskt motiverade veganer existerar nämligen inte Erikssons problem till att börja med. Vi ser helt enkelt inte djurprodukter som mat. Vi uppfattar inte andra kännande, medvetna varelser som egendom eller resurser, utan som egna världar som vi varken har anledning eller rätt att inkräkta på.

För oss finns därför inte problemet som plågar Eriksson. Och det skulle naturligtvis inte behöva plåga henne heller. Men att världen skulle kunna uppfattas på det sättet är uteslutet ur djurskyddsdiskursen. Här gäller det bara att hålla fantasin om den harmoniska exploateringen vid liv. Och då måste veganismen uteslutas, eller reduceras till ett "tillval" som vissa människor gör som ett privat livsstilsbeslut, men som inte har några vidare moraliska eller politiska implikationer.

Konsumentens etiska fostran

Notera också den viktiga meningen "Kravmärkningen är det som vi konsumenter fått lära oss är det etiskt rätta alternativet [...]". Tydligare kunde det inte sägas. Det enda vi är skyldiga ickemänskliga djur, i etiskt hänseende, är reformerade förhållanden och en klisterlapp på de förpackningar som ska rymma deras stympade kroppar.

Återigen – vilka är möjlighetsvillkoren för denna problemformulering? I vilken sorts samhälle lär sig konsumenterna att Krav-märkning är uttömmande för våra etiska förpliktelser mot andra djur? Varför ser konsumenterna Krav-märkning som en högre moralisk auktoritet än de centrala principer som går igen i alla etiska teorier: undvik så långt du kan att skada och döda andra? Vilken sorts ideologi eller diskurs kan så enkelt förvandla våld och övergrepp till ett sätt att hjälpa offren?

Svaren är förstås att så här ser det ut i ett speciesistiskt samhälle, i en speciesistisk etik, i en speciesistisk diskurs, i en speciesistisk ideologi. Men det begreppet – som med ett enda hugg skulle upplösa hela den gordiska knut som Eriksson trasslar ihop framför sig – finns inte tillgängligt som ett verktyg för att tänka kring djur-människa-relationen. Kvar finns bara djurskyddsdiskursens begränsade tankeresurser. Och resultatet blir som väntat. Kritik? Ja, kanske det. Men bara inom speciesismens ramar.

27 kommentarer:

Kent sa...

Tack Per-Anders, för ännu ett läsvärt blogginlägg från dig. Förvånansvärt få inlägg från djurrättsrörelsen har inkommit vad gäller boken "Vegomyten". Har själv lånat den på biblioteket, men ännu ej börjat läsa den. Har du Per-Anders läst den?

Ha de bra / Kent

Per-Anders Svärd sa...

Hej och tack!

Nix, jag har inte läst den. Har lite väl mycket annat att göra. Dessutom tror jag att mitt huvud skulle explodera om jag försökte, så jag undviker den för tillfället. Men hör gärna av dig om vad du tycker!

/P.

Anna Orrell sa...

Hej, den sistnämnda boken verkar vara en het potatis. Jag har fått den kastad i ansiktet ett antal gånger efter blogginlägg på dyraremat.nu, trots att jag inte ens förespråkat veganism (vad jag än tycker egentligen), utan bara en mer restriktiv användning av animalier. Till och med mina köttkonsumerande kolleger som förespråkar en mindre konsumtion/större andel vegetabilier får den upptryckt. LCHF-folket avskyr mig...

Peeo Ploff sa...

Varför talas det nästan alltid bara om maten när det gäller djurhållning?
All kosmetika som används av restprodukter nämns ytterst sällan!

För övrigt anser jag att i de allra flesta länder behandlas merpartern av djur bra. I Sverige behandlar i många fall äldreboende sämre än vad de flesta djur behandlas. Sedan kan vi ju ställa frågn var gränsen går vid lika värde vad gäller djur o människor? Och vilka djur? Hela detta spörsmål är ett STORT komplex och det räcker att vi håler oss i VÅRAT land - Sverige!!

Torbjörn Esping sa...

Jag resonerar så här när det gäller diskussionen om djur är mat, eller inte:

Det finns i grunden inget riktigt ädelt argument för att äta kött. Det som finns är: Vi vill, och vi kan. Vi har ett intresse av att äta kött, och vi har makten att genomföra jakt och lantbruk som ger oss kött. Men vi har ett genuint intresse av att äta kött, och eftersom vi kan föda upp djur "etologiskt" och utan att de kan förstår förintelsen, så går det att etiskt försvara köttätande.

Att bli vegan är att abdikera som människa. Att vara människa är att ta beslut och ansvar för kompromisser mellan olika intressen, där ingen får alla önskemål uppfyllda.

Visst har Svärd rätt när han talar om "djurskyddsideologins hegemoni". De flesta männsikor kan inte tänka sig ett liv utan kött, eller hus- och sällskapsdjur. Ur min synvinkel har vi fullt sjå att få människor att behandla djuren bättre. Att förbjuda djuruppfödning är politiskt dödfött, och leder inte till bättre djurskydd.

Per-Anders Svärd sa...

Torbjörn:

Jag förstår inte vad ditt argument är. Är det att makt ger rätt trots att det inte finns något "ädelt" skäl för det agerandet? Det har vi ju hört förut. Etiska argument för den positionen är däremot svåra att hitta.

Jag förstår inte heller vad du menar med ett "genuint intresse" av att äta kött. Jag har inget sånt intresse, och det är många med mig som inte har det. Jag uppfattar inte ens djurprodukter i affären som mat, lika lite som jag ser grannens hund som mat.

Intresset i att äta just kött är invant (till skillnad från intresset av föda i allmänhet, som ingen kan komma ifrån). Jag växte upp på en mindre bondgård med grisar och hönor. Mina första 21 år i livet lärde jag mig, som alla andra, att kött var både nödvändig och önskvärd mat. Jag levde, som alla andra jag kände, i det Lisa Gålmark kallar "köttnormativiteten". Men det var förstås ett helt konstruerat intresse, som det inte tog lång tid att montera ner när jag väl började ifrågasätta det. Och det finns goda skäl att ifrågasätta det. Som Tom Regan skrev redan 1990 så har det producerats mer etisk kritik av djur-människa-relationen sedan början av 1970-talet än som producerades under de 2000 år som föregick den perioden.

Per-Anders Svärd sa...

Torbjörn (forts):

Vad det innebär att "abdikera som människa" är också obegripligt. Speciellt om frågan gäller behovet av kompromisser. Kompromisser gör man väl när det är omöjligt att få det på det ena eller det andra sättet? Men veganism är ingen omöjlighet (i alla fall inte för någon i västvärlden, och absolut inte för någon som har ICA eller Konsum i närheten). Det finns ingen anledning till "kompromisser" här, och absolut inte till "kompromisser" som kostar miljader liv varje år.

Kan jag vara vegan, så kan du. Det finns ingen anledning att börja yra om någon abdikation från mänskligheten för att jag säger det uppenbara: Konsumtionen av djurprodukter leder till lidande och död. Lidande och död utgör moraliska problem i vilken moralisk teori du än ansluter dig till. Vi behöver inte konsumera djurprodukter för att leva goda liv. Alltså finns det all anledning att anta att vi bäst lever upp till vårt moraliska ansvar genom att bli veganer. Det är nästan så att jag vill hävda att det beslutet är det enda sättet att INTE abdikera från sin mänsklighet, alltså i bemärkelsen att vi tar vår speciella kapacitet för etiskt tänkande på allvar.

Det enda argument (med både premisser och slutsatser) jag lyckas få fram ur ditt inlägg är att det är okej att döda och äta djur för att de inte förstår "förintelsen" (intressant ordval). Men om det verkligen är ditt argument så har du förstås inget att invända mot mördandet av människor som heller inte har någon abstrakt förståelse av döden. Små barn till exempel, eller svårt hjärnskadade människor. I själva verket försvarar du övergrepp på sådana människor i ditt inlägg.

Detta kallas (som du borde veta) "argumentet från marginella fall", och har varit centralt i djuretiska diskussioner sedan 1970-talet. Har du hittat på ett sätt att kringgå det argumentet så får du allt redovisa det. Man kan till och med tycka att du har ett särskilt stort ansvar för att redovisa det, när du till och med har skrivit en bok till djurutnyttjandets försvar.

För min egen del tror jag faktiskt att dödandet av ickemänskliga djur kommer att vara förbjudet en dag (om än en tämligen avlägsen dag). Ett mänskligt samhälle som tar andra djur på allvar måste vara ett veganskt samhälle (dvs. ett samhälle där ickemänskliga individer inte längre reduceras till resurser och egendom). Vägen till ett sådant samhälle går med nödvändighet via fler veganer.

Sett ur den synvinkeln tycks mig bara en slutsats möjlig - nämligen att djurskyddsideologin, med dess ständiga normalisering av djurutnyttjandet och dess förminskande av förtryckets allvar, är ett av de största hindren i vägen.

Som du själv tydligt visar så stavas speciesism idag just precis "djurskydd". En rörelse som tar djurens rättigheter på allvar tycks därför vara tvungen att bland sina främsta uppgifter sätta konfrontationen med just djurskyddsideologin.

PAS sa...

Mycket bra skrivet, Per-Anders, big up dig själv! Alltför mycket ambulans-argument i diskursen, för lite systemanalys och kritik, bra av dig att lyfta det. Och jag vill också veta mer om det här att abdikera som människa, hur då?
Att ta kontroll över sitt liv på grunder som empati och källkritik, intellektuell analys, att placera sig i en varsam värld - att abdikera? Utveckla gärna, Torbjörn.

"Det är okej att använda djur till mat, experiment, kläder och underhållning – men det måste förstås ske humant och utan onödigt lidande."

- Charles Patterson skriver i sin mästerliga Eternal Treblinka om "humane slaughter" - " One bitterly ironiv feature of killing operations is their attempt to make the killng more "humane". By "humane", the operatives mean they want the killing to be done more efficiently and to be less stressful on the killers. The truth is, of course, theyre not really interested in being "humane".If they were, they wouldnt be killing in the first place." Så sant. Jag har skrivit lite längre om djurskydd på min blogg idag.

Anonym sa...

Bra svar till Torbjörn Esping från Per-Anders. Ett litet tillägg: veganism innebär en tydlig och moralfilosofiskt välgrundad balansering av intressen. Jag har inte rätt att döda kon för att äta dess kropp. Kon har heller inte rätt att döda mig.

I klarspråk säger Esping egentligen: Jag Torbjörn Esping tänker ensidigt kränka andras intressen för sitt på intet vis nödvändiga sug efter att förtära deras kroppsdelar.

Det går inte att försvara. Och det är lika lite en "kompromiss" som ett bankrån är en kompromiss mellan rånarens och bankens intressen.

Jon W sa...

Jag frågar mig: tycker ni att det är ett lika stort problem ifall 200 människor dödas av krokodiler varje år, som om 200 antiloper dödas av krokodiler varje år?

Om du såg en människa angripas av ett lejon och du hade ett gevär, skulle du skjuta lejonet? Varför, i så fall? Om du hade ett gevär och såg ett lejon angripa en antilop, skulle du agera annorlunda? Varför?

Förhoppningsvis har i stort sett alla även här svarat "nej" på den första frågan och "ja" på de två andra. Annars är avståndet mellan oss så långt att en diskussion är meningslös, och jag tvivlar starkt på att ni verkligen lever efter det praktiskt.
I så fall tycker jag det är hyckleri att tala om "specianism" som om det vore analogt med rasism och sexism. En person som säger att "om jag MÅSTE välja mellan att rädda en vit eller en svart människa, skulle jag självklart välja den vite", skulle vi inte tveka att kalla rasist. I så fall är alla som gör skillnad mellan djur och människor också "specianister", och i så fall är ALLA specianister, och då är begreppet meningslöst...

Jon W sa...

Jag frågar mig: tycker ni att det är ett lika stort problem ifall 200 människor dödas av krokodiler varje år, som om 200 antiloper dödas av krokodiler varje år?

Om du såg en människa angripas av ett lejon och du hade ett gevär, skulle du skjuta lejonet? Varför, i så fall? Om du hade ett gevär och såg ett lejon angripa en antilop, skulle du agera annorlunda? Varför?

Förhoppningsvis har i stort sett alla även här svarat "nej" på den första frågan och "ja" på de två andra. Annars är avståndet mellan oss så långt att en diskussion är meningslös, och jag tvivlar starkt på att ni verkligen lever efter det praktiskt.
I så fall tycker jag det är hyckleri att tala om "specianism" som om det vore analogt med rasism och sexism. En person som säger att "om jag MÅSTE välja mellan att rädda en vit eller en svart människa, skulle jag självklart välja den vite", skulle vi inte tveka att kalla rasist. I så fall är alla som gör skillnad mellan djur och människor också "specianister", och i så fall är ALLA specianister, och då är begreppet meningslöst...

PAS sa...

@Jon W: Ordet är speciesism och speciesister, och ja, rådande samhällsklimat försöker göra oss alla till speciesister, det är big business för en del. En del av oss försöker göra något åt det.
Speciesism är själva grunden till rasism och sexism i vår värld. Dina resonemang angående lejon, krokodiler och antiloper har ingen anknytning till det överhängande och grundläggande problemet med människans fruktansvärda tro att absolut makt ger absolut rätt att göra vad fan man vill med andra varelser. Inte heller har den någon applicering till den industriella dödsindustri som fabricerats till att bli norm i världen. Att helt godtyckligt göra skillnad på olika djur och bestämma att: du är dum och du är ful, dig kan vi döda och du kan få leva en stund till - det är speciesism och leder till andra idiotiska, våldsamma och skadliga strukturer i människans värld. Det är det viktiga att diskutera, saker som normalisering och upptrappning, orsak och verkan, inte om helt konstruerade situationer av typen, om du bodde i rymden skulle du dricka ditt eget kiss?
Väg hur ofta står du med ett gevär i Afrika mot hur ofta du är på ICA? Vad har mest relevans i ditt liv? Boktips om strukturers sammanhang finns i t ex Marjorie Spiegels "The Dreaded Comparison" eller Charles Pattersons "Eternal Treblinka" om du vill veta mer.

Per-Anders Svärd sa...

Tjena Jon!

Vad gäller den första situationen med krokodilerna så är jag inte helt främmande för att se problemen som likvärdiga - i alla fall på ett plan. Om båda exemplen skulle orsaka lika mycket lidande, så har i alla fall jag svårt att se varför det ena skulle vara värre än det andra. Allt annat lika, så kan inte människolidande väga tyngre än andra djurs lidande. Det vore att förutsätta någon sorts magisk kvalitet hos människors lidande som alla andra djur saknar, och jag har inte stött på något trovärdigt skäl för att vi skulle se saken på det sättet.

Teoretiskt sett alltså. Men i praktiken är det nog tämligen ointressant, eftersom vi ju ändå bara kan åtgärda ett av de där problemen. Vi kan skydda människor från krokidiler, till exempel med varningsskyltar för människor eller genom att skrämma bort eller flytta krokodiler från områden där vi rör oss.

Däremot kan vi inte hindra rovdjur i största allmänhet från att finnas och döda andra djur. Skulle vi försöka så skulle vi snart sabotera ekosystemen, vilket skulle resultera i en mycket värre situation för både djur och människor som är beroende av att naturens integritet bevaras. Så även om rovdjur orsakar en massa lidande (vilket i sig inte kan vara önskvärt) så är det som regel inte mycket vi kan göra åt det med mindre än att vi blir gudar och skapar om världen.

Vad gäller de sistnämnda situationerna är det ganska sällan någon av oss befinner oss i dem. I mitt fall har det i alla fall aldrig hänt. Jag känner nog heller ingen som varit med om något liknande. Så frågan är väl vad de kan ge för meningsfull vägledning för en vardagsetik.

Men något kan man kanske ändå säga. En viktig sak är, tror jag, att skilja på en varelses värde och värdet hos varelsens intressen. Den speciesistiska normen säger oftast att alla varelser har ett strikt, fast och färdigt värde knutet till varelsens typ. Människor är sålunda alltid mer värda än schimpanser. Schimpanser är mer värda än hundar. Hundar är mer värda än kaniner. Kaniner är mer värda än myggor. Eller något liknande.

Om man förkastar den hierarkin och istället frågar sig vad dessa varelser har för intressen, får man helt andra svar. Till exempel är det då lätt att se att det mänskliga intresset av att konsumera djurprodukter för den invanda smakens skull svårligen kan väga starkare än många miljarder djurs intressen av att slippa lidande, död och fångenskap.

Det sistnämnda är en antispeciesistisk hållning - vi graderar här inte individer efter deras arttillhörighet, utan frågar oss vilka intressen de har och hur starka dessa intressen kan tänkas vara när de kommer i konflikt med andra intressen.

Per-Anders Svärd sa...

(Forts. svar till Jon)


Observera att detta inte alls är samma sak som att säga alla djur och alla människor alltid har samma värde (en människa är en schimpans är en hund är en kanin är en mygga, osv). Utifrån en antispeciesistisk hållning kan man dock mycket väl komma till slutsatsen att det är rimligare att rädda människan framför lejonet i det fall du beskriver. Till exempel skulle man kuna driva tesen att människor, på grund av sina mer omfattande framtidsinriktade preferenser som regel har mer att förlora på att dö (eller omvänt: att mer går förlorat för världen). Så resonerar till exempel Peter Singer i Djurens frigörelse och Praktisk etik. Det är kanske inget klockrent argument, men skillnaden mot den rasistiska hållning du tar som exempel borde ändå vara uppenbar. Vi bör i vårt handlande se till verkliga intressen som individer faktiskt har, och inte till något magiskt värde som vi tillskriver godtyckligt uppritade kategorier som ras, kön eller art.

Men återigen: Exempel som de ovanstående kan säkert vara av värde för att testa om en etisk princip håller även i extrema fall. Vi pressar tanken till det yttersta för att se hur långt den bär oss eller om den avslöjar några inkonsekvenser.

Men vad som händer i de extrema fallen är ofta ganska ointressant för vad som bör gälla för en rimlig vardagsmoral. I extrema fall - som i självförsvar - är det kanske rimligt att döda en annan människa. Men det påverkar knappast den högst rimliga vardagsinställningen att det är något mycket fel med att döda en oskyldig människa.

För att ta det mest typiska exemple av alla i genren: Vem räddar du i ett brinnande hus - ditt barn eller din hund? ("Your Child or your Dog?" är till och med titeln på en bok av djurrättsteoretikern Gary Francione, så vanlig är frågan.) Och svaret är förstås som regel barnet. Men även om vi ger det svaret i det extrema fallet så är det förstås inget som helst argument för att, exempelvis döda och äta hunden i familjen på en vardag när det inte brinner i huset.

Eller om vi modifierar frågan: Vem skulle du rädda i det brinnande huset - ditt barn eller någon annans barn? Här vet vi förstås att vi alla troligen är starkt benägna att rädda våra egna barn om vi bara hinner rädda en individ.

Men om vi säger att vi har starka preferenser för att rädda våra egna barn framför andras i en akut krissituation, så är det ju ingen som tror att vi därför uttryckt den motbjudande princpen att vi också anser det acceptabelt att tända eld på grannens barn vilken dag som helst. Principen vi bekänner oss till i det extrema fallet må vara acceptabel i den situationen, men den säger inte mycket om vad som är rimligt till vardags.

Poängen är ändå, i alla ovanstående fall, att skillnad i behandling måste baseras på moraliskt relevanta skillnader. Sådana skillnader kan absolut finnas mellan människor och djur, mellan de kan också finnas mellan djur och djur, och mellan människor och människor. Moraliskt relevanta skillnader följer inte automatiskt några "artgränser". Att hävda det vore speciesistiskt, precis som det vore rasistiskt eller sexistiskt att hävda att moraliskt relevanta skillnader alltid följer (historiskt och social konstruerade) definitioner av "kön-" eller "rasgränser".

Per-Anders Svärd sa...

PAS - om du läser detta: Jag lyckas inte publicera din kommentar. Jag får bara ett felmeddelande. Jag har fått kommentaren via e-post, men kanske ändrade du dig, så jag vill inte lägga upp den utan ditt medgivande. Hör av dig!

Per-Anders Svärd sa...

(Jag infogar här en kommentar från PAS - se ovan - som på grund av ett tekniskt fel inte gick att publicera tidigare. /Per-Anders)

@Jon W: Ordet är speciesism och speciesister, och ja, rådande samhällsklimat försöker göra oss alla till speciesister, det är big business för en del. En del av oss försöker göra något åt det.
Speciesism är själva grunden till rasism och sexism i vår värld. Dina resonemang angående lejon, krokodiler och antiloper har ingen anknytning till det överhängande och grundläggande problemet med människans fruktansvärda tro att absolut makt ger absolut rätt att göra vad fan man vill med andra varelser. Inte heller har den någon applicering till den industriella dödsindustri som fabricerats till att bli norm i världen. Att helt godtyckligt göra skillnad på olika djur och bestämma att: du är dum och du är ful, dig kan vi döda och du kan få leva en stund till - det är speciesism och leder till andra idiotiska, våldsamma och skadliga strukturer i människans värld. Det är det viktiga att diskutera, saker som normalisering och upptrappning, orsak och verkan, inte om helt konstruerade situationer av typen, om du bodde i rymden skulle du dricka ditt eget kiss?
Väg hur ofta står du med ett gevär i Afrika mot hur ofta du är på ICA? Vad har mest relevans i ditt liv? Boktips om strukturers sammanhang finns i t ex Marjorie Spiegels "The Dreaded Comparison" eller Charles Pattersons "Eternal Treblinka" om du vill veta mer.

Jon W sa...

Argumentet var riktat mot specieismen som ide. Konstruerade situationer är ett vedertaget filosofiskt sätt att argumentera. Skulle man dra de fulla konsekvenserna av att likställa djur och människor etiskt, skulle man snabbt hamna i absurda konsekvenser i helt verkliga situationer.

Att vi tillmäter människor ett annat värde är just för att människor har andra egenskaper än djur.

Det är dock ännu inget arguement mot veganism. Där resonerar jag så här: vi hade en skock får hemma på gården där jag växte upp. Deras naturliga öde är att antingen dödas av ett rovdjur eller dö av sjukdom och ålderdomssvaghet. Att ett får dör ger utrymme för lamm att födas, det finns bara utrymme för ett begränsat antal djur på markerna. Att slaktas av ett mänskligt "rovdjur" är antagligen ett av de minst plågsamma dödssätten. Var är problemet?

Varför resonerar vi inte likadant med människor? Ja, bland annat för att människor är medvetna om sin egen (kommande) död och att leva under sådana förhållanden skulle skapa en enorm ångest. Men det är inte får. Det finns säkert fler argument men detta är tillräckligt i sig.

Jag är alltså anhängare av en av de varianter av djurskyddsideologi som P-A Svärd identifierade i ett tidigare inlägg. Djur har rätt att leva ett liv som inte är stressande eller plågsamt, men det är inget problem i sig att vi dödar djur. Däremot tycker jag det låter som rent trams att som Po Tidholm (enligt P-A:s referat i alla fall) tycka att det gör någon skillnad om man själv klarar av att genomföra en slakt eller inte.

Sedan finns det ju ekologiska argument som är betydligt tyngre. Det är möjligt att det inte blir särskilt mycket utrymme kvar för köttätande (fisk verkar mindre problematiskt) om världens resurser ska användas rättvist och hållbart, men det är en vetenskaplig fråga att avgöra om det är så, inte en filosofisk.

Jon W sa...

Argumentet var riktat mot specieismen som ide. Konstruerade situationer är ett vedertaget filosofiskt sätt att argumentera. Skulle man dra de fulla konsekvenserna av att likställa djur och människor etiskt, skulle man snabbt hamna i absurda konsekvenser i helt verkliga situationer.

Att vi tillmäter människor ett annat värde är just för att människor har andra egenskaper än djur.

Det är dock ännu inget arguement mot veganism. Där resonerar jag så här: vi hade en skock får hemma på gården där jag växte upp. Deras naturliga öde är att antingen dödas av ett rovdjur eller dö av sjukdom och ålderdomssvaghet. Att ett får dör ger utrymme för lamm att födas, det finns bara utrymme för ett begränsat antal djur på markerna. Att slaktas av ett mänskligt "rovdjur" är antagligen ett av de minst plågsamma dödssätten. Var är problemet?

Varför resonerar vi inte likadant med människor? Ja, bland annat för att människor är medvetna om sin egen (kommande) död och att leva under sådana förhållanden skulle skapa en enorm ångest. Men det är inte får. Det finns säkert fler argument men detta är tillräckligt i sig.

Jag är alltså anhängare av en av de varianter av djurskyddsideologi som P-A Svärd identifierade i ett tidigare inlägg. Djur har rätt att leva ett liv som inte är stressande eller plågsamt, men det är inget problem i sig att vi dödar djur. Däremot tycker jag det låter som rent trams att som Po Tidholm (enligt P-A:s referat i alla fall) tycka att det gör någon skillnad om man själv klarar av att genomföra en slakt eller inte.

Sedan finns det ju ekologiska argument som är betydligt tyngre. Det är möjligt att det inte blir särskilt mycket utrymme kvar för köttätande (fisk verkar mindre problematiskt) om världens resurser ska användas rättvist och hållbart, men det är en vetenskaplig fråga att avgöra om det är så, inte en filosofisk.

b1t sa...

@ Jon W

"Varför resonerar vi inte likadant med människor? Ja, bland annat för att människor är medvetna om sin egen (kommande) död och att leva under sådana förhållanden skulle skapa en enorm ångest. Men det är inte får. Det finns säkert fler argument men detta är tillräckligt i sig."

Jag skulle vilja höra "de andra" argumenten som gör det rätt att plåga/mörda djur men inte människor (eller överhuvudtaget).

Jag förstår inte hur att vi i en sådan situation skulle uppleva enorm ångest enbart pga kunskapen om vår oundvikliga slakt skulle innebära att det helt plötsligt är okej att behandla djuren så för att de inte kan förstå att de kommer dö om X antal månader/år (har detta överhuvudtaget något som helst vetenskapligt underlag?).

Jag är ganska säker på att vi skulle uppleva enorm ångest och må väldigt dåligt under sådana förhållanden även om vi trodde att vi till slut skulle släppas fria (trots att vi slaktas i slutändan ändå).

Det spelar ändå ingen roll vad djuret i sig vet och inte vet om sin egen framtid - det ger oss fortfarande ingen rätt att plåga, förtrycka eller mörda. Oavsett om det är människodjur eller icke människodjur.

Jon W sa...

Jag tycker att det finns fler relevanta skillnader mellan människor och djur i det här sammanhanget, som alla naturligtvis har att göra med människors annorlunda mentala egentskaper, men jag kan inte formulera det på något stringent sätt ännu, därför skrev jag att jag tycker detta argument är tillräckligt i sig.

Du verkar inte förstå poängen med argumentet, men jag tyckte det var klart och tydligt. Om djur inte har något begrepp om liv och död, vad spelar det för roll om ett djurs liv avslutas vid en viss tidpunkt av en människa?
Att fråga sig vad som ger oss rätt att "mörda" är ett cirkelargument, jag ifrågasätter just att det ska jämställas med mord.

Jag byter ut fåren mot älgar för att jämföra med en "naturlig" situation. Antag att människor sluter jaga älg. Antingen skulle vi då översvämmas av älgar med en populationskrasch som trolig följd. Eller, vilket väl är rimligare, skulle vi få låta populationen av deras (övriga) naturliga predatorer öka i motsvarande grad. Fler älgar skulle dödas av vargar och järvar istället för av människor. Var ligger den stora skillnaden?

Som jag tror jag skrev ut tydligt är det inte ett försvar för grisfabriker och dylikt, utan för djurhållning under någotsånär naturliga omständigheter. Här i Argentina betar till exempel fortfarande de allra flesta biffkor (biff är det vanligaste köttet i dieten) fritt på Pampas. Jag försvarar inte djurhållning som innebär ett plågsamt liv.

b1t sa...

Jag förstod poängen men jag tyckte inte att den var speciellt vettig. Frågan är inte varför vi inte har rätt döda djur när de ändå har levt lyckliga utan varför det är rätt att döda djuret överhuvudtaget.

Det finns mängder med moraliska problem och argument både för och emot mord i olika former, t.ex dödshjälp, dödstraff, att döda i självförsvar eller för att rädda andra. Att kalla det för ett cirkelargument när det kommer till djur för att svaret på frågan inte faller en i smaken eller för att det är svårt att försvara må vara praktiskt om man nu inte vill behöva ta tag i frågan men jag och många andra skulle nog se det som att man duckade för frågan. Att det inte borde jämställas med mord finns det inte belägg för. Det räcker att man kränker djurets rätt att leva ifred. Sen att djuret känner smärta, ångest och att vi stjäl från dem samt utnyttjar dem till deras nackdel helt i onödan hjälper inte direkt.

Angående älgfrågan. För det första ska man inte anta att alla som inte är köttätare alltid dör en våldsam, plågsam eller orättvis död på andras villkor. Långt ifrån alla älgar gör det exempelvis, så just älgen kanske var ett dåligt exempel då vargar väldigt sällan till aldrig attackerar/äter vuxna älgar. En stor majoritet är kalvar eller väldigt unga älgar, en liten del är gamla sjuka älgkor.

Men vi kan prata om andra mindre djur istället för att det ska vara mer relevant. Jag är ingen expert på ekologi/biologi men jag vågar påstå att långt ifrån alla slutar i magen på köttätare medans de lever, i så fall hade de utrotats för längesen.

I vårat fall vet vi att alla djur antingen självdör pga extremt dåliga förhållanden eller till slut slaktas för att de fullgjort sin uppgift. Detta sker HELT i onödan. Vi behöver inte längre uttnyttja djuren på det här viset. Jag kan hålla med om att det är ett klokt val ur miljösynpunkt att faktiskt äta/använda döda djur/människor till mat/kläder (read: återanvändning) och det kanske är något som blir normalt i framtiden när jorden blir trängre (nu pratar jag givetvis om självdöda djur/människor, inte att föda upp dem för att mata andra).

Men just nu är det väldigt onödigt och det är dessutom sjukt oekonomiskt att föda upp djur så att de får leva fritt på sina egna villkor utan att vi matar dem med diverse tillväxthormoner och andra "nyttigheter" för att sedan ta hand om kroppen när djuret dör eller ge dem en smärtfri död när djuret ligger och lider i sjukdom och sedan äta det. Det är möjligt att det här förekommer någonstans men jag skulle uppskatta att den här "utopin" utgör mindre än 0.5% av den moderna köttindustrin.

Även i ditt fall om biffkorna tror jag inte att bönderna låter djuren leva sina liv ifred. De passar rimligen på att slakta dem när de är som fetast. De tjänar ju pengar på det, det är ingen hobby. Anledningen till att det ser ut så är väl bara för att industrialiseringen ligger efter i vissa länder.

Hursomhelst, det hade kunnat vara försvarbart om vi var beroende av slakten för att överleva, men så är inte fallet. Vi är inte rovdjur i skogen. Det som skiljer oss från dem är många saker, men det viktigaste är att vi kan tänka logiskt och moraliskt på ett helt annat plan. Vi har ett val, det har inte djuren. Vi kan välja bort död och lidande. Varför ska vi inte göra det? Utöver den moraliska aspekten finns det även många andra anledningar till en vegansk livsstil som främjar både djur, människor och planeten.

Jag är rädd att det inte längre går, om det nånsin gick, att nonchalera veganism bara för att det skulle handla om hur det är rätt eller fel att döda djur, det finns för många och starka andra argument för det.

Per-Anders Svärd sa...

Hej hej!

Nu har vi nog slagit kommentarrekord på den här bloggen - tack för det! Har en del att säga själv, men har lite ont om tid för tillfället. Jag får nöja mig med att säga att jag tycker att en central självmotsägelse i dagens hegemoniska djursyn är idén om att det inte är något problem att djur dödas om de bara dödas smärtfritt osv.

Som jag ser det säger man då först att det är bra att ett djur lever ett bra liv, för att sedan göra en omkastning och säga att det inte spelar någon roll att det livet tar slut. Men då förstör man ju just det värde som nyss ansågs viktigast.

Ur rättighetssynvinkel håller det argumentet förstås inte. Men det borde heller inte vara rimligt den ur utilitaristisk synvinkel som argumentet oftast kommer ifrån.

Hur som helst, jag skrev lite om detta för några år sen:
http://peranderssvard.blogspot.com/2006/02/argument-nr-2-om-vi-inte-t-upp-djuren.html

För övrigt, innan jag måste rusa vidare, så börjar jag tro att just kritiken av dödandet kan bli en starkare bas för en djurrättsrörelse än den traditionella fixeringen vid lidandet. Så länge vi är kvar i lidandediskursen behöver tanken om djur som egendom och resurser aldrig utmanas. Samtidigt är det väldigt många som när den moraliska intuitionen att dödande är fel (små barn till exempel som reagerar väldigt starkt på upptäckten att köttet nyss var en gris och vägrar äta det - utan att de har minsta aning om vad en djurfabrik är). Men men, det får jag återkomma till framöver.

Jon W sa...

Jo, ytterligare en skillnad, precis som djur inte har något begrepp om sin egen framtida död, har de heller inget begrepp om andras faktiska död, och inte heller verkar de ha personliga relationer på samma sätt som människor.
En tacka försvarar naturligtvis sina lamm med sitt liv, men om hon skills från dem, är det en dag senare, rentav bara några minuter senare, som om de aldrig existerat.
Om du har två hundar som känner varandra väl och leker varje dag, och den ena dör, visar den andra absolut ingen reaktion, vare sig i ögonblicket eller senare.
Naturligtvis går det inte säkert att veta vad som rör sig i deras huvud, men det går inte att se några yttre tecken på stress, oro etc. Djur verkar sakna förmåga att uppleva att något (någon) INTE finns där.

Det är ingen logisk kullerbytta ur ett utilitaristiskt perspektiv P-A. Om ett får dör finns utrymme för ett nytt att födas och då är den totala mängden lycka den samma inte sant?

Men jag tror inte jag utgår från ett strikt utilitariskt eller något annat etiskt 'system'. När jag tänker över det tror jag det vettigaste är att fundera över olika etiska problem med en blandning av intellektuell analys och känsla/intuition, utan att alla ställningstaganden måste passa in i ett enda logiskt system. Därför att grunden i ett sådant system måste ändå vila på enbart 'moralisk intution'.

En intellektuell analys kan bland annat visa fram saker ur ett nytt perspektiv och därigenom ÄNDRA våra intuitioner. Det är nog det jag försöker göra, och om någon gång den radikala djurrättsrörelsen skulle vinna majoritet för sina idèer, blir det nog också så.

Peeo Ploff sa...

HEJ Är inte alls säker på at vissa djur inte saknar sin "kompis" Speciellt inte bland hundar o katter. Sen må kompisen vara en annan hund katt eller t.o.m. människa. Själv haft hund som inte åt alls när matte var borta mer än 2 dagar. En katt sörjde flera veckor efter det att hennes kattkompis blivit avlivad. Och detta innebär förmodligen det finns fler exempel Dessa två kan inte vara de enda i världshistorien. Hur vandrande pinnar igelkottar bladlöss o.dyl fungerar har jag noll koll på.

Jon W sa...

Ja, det var baserat på mina egna iakttagelser, inget annat... vet inte vad forskningen säger, om det ens finns någon forskning om sådant...

PAS sa...

@Jon W:
"precis som djur inte har något begrepp om sin egen framtida död, har de heller inget begrepp om andras faktiska död, och inte heller verkar de ha personliga relationer på samma sätt som människor."
- är detta en solid grund för att göra val som innebär att avsluta livet för någon? Är det okej att döda små barn eller funktionshindrade? Eller andra som en del helt godtyckligt och omodernt antar leva ovärdiga liv?
Att inte andra djur kan prata med dig på ditt språk eller hålla upp en skylt med budskap som "jag har ångest" tycker jag inte duger som grund för att döda dem. Andra djur äger en kommunikationsförmåga vi som djur bara kan drömma om, hur kajor känner igen familjemedlemmars röst i grupper om tusen individer, hur sköldpaddor navigerar, hur delfiner kan samtala med sonarliknande kommunikation, hur grisar ser om sin familj och vet exakt vem som är vem. Vi, djuret människa, har knappa kunskaper om t ex hur vår egen hjärna fungerar och hur det då är ställt med andras, ja det ska man helt ärligt tala väldigt tyst om. Mänsklig intelligens är relevant för oss själva, ingen annan. Och detsamma gäller för andra djur, finns ingen norm att betrakta, något sånt vore löjligt. Din, och många andras, inställning till andra varelser är resultatet av tradition, myter och hörsägen. Jag menar, skulle du sett de andra djuren behandlas på ett annat sätt, om det inte funnits agenter (anhöriga/föräldrar/kamrater)runt omkring som varje gång du tänkte på om det var fel att döda djuren, intalade dig att det var det inte. Då skulle du nog ha haft en annan uppfattning idag. Och om du skulle kunna haft ett annat sätt att tänka idag, ja då är det ju möjligt att din inställning idag tillhör de som har fel. Historien har visat oss gång på gång att det är fullt möjligt att större delen en av befolkning kan vara helt vansinniga, eller hur, det kan du hålla med om? Conquistadorer, triangelhandel, belgiska Kongo, tredje riket, israeler, amerikansk militär över hela världen..du vet? Historien har också visat att oavsett vad så är det fel att ockupera, kolonisera och döda fullständigt överlagt. Det kan vara en av de få absoluta sanningar som finns. Och det överlagda mordet, det definitiva slutet på en annans liv som sker både på den lilla gården som på den stora fabriken, handlar om samma död, samma smärta och samma ångest. Akten att överlagt döda äger ingen skillnad.Det finns ingen väg runt det.

Lisa sa...

@Jon W Ang det där om att andra djur än människor inte skulle sakna sina vänner, bli upprörda där någon dör eller ha personliga relationer... Det enda jag kan hålla med dig om är att det uppenbarligen bara är dina egna personliga erfarenheter. Och jag kan även påpeka att det finns en hel del forskning på området. Bl.a försök på råttor som visar att de är villiga att själva bli utsatta för bestraffningar för att skydda andra. Och att hundar mår dåligt av att förlora någon tror jag de flesta har personlig erfarenhet av.
Jag känner verkligen inte igen något av de beskrivningar du har på andra djur.