Vad som nu händer är förstås att alla "djurvänner" förväntas diskutera saken och välja sida i denna konflikt. Det finns dock flera problem med denna debatt som gör att jag anser att vi djurrättsförespråkare borde vägra välja mellan de fördefinierade sidorna.
För det första är det en helt inomspeciesistisk debatt - en debatt mellan djurförtrycksaktivister. För det andra är debatten låst eftersom ingen sida kan vinna över den andra - deras konflikt existerar bara inom det speciesistiska paradigmet. För det tredje är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck, här främst rasism, som djurrättsförespråkare naturligtvis måste ta avstånd ifrån.
Varför är det en inomspeciesistisk debatt?
Debatten är inomspeciesistisk eftersom båda sidor är rörande överens om att djur finns till för människor att använda efter eget gottfinnande. Ingen sida gör något för att ifrågasätta denna idé. Ingen sida representerar det minsta brott med speciesismens hegemoni. Båda rör sig inom djurskyddsparadigmet - det vill säga idén att problemet är hur vi använder och dödar djur, inte att vi använder och dödar dem.
Som jag många gånger har upprepat på den här bloggen är det just så som speciesismen ser ut idag. Det mesta av djurförtrycket utövas i djurskyddandets namn. (Det är därför ingen slump att artikeln mot slakt utan bedövning undertecknas av den oheliga alliansen mellan Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet. De är alla speciesistiska organisationer som seglar under djurskyddslig flagg. De är, i korthet, organiserade djurförtrycksaktivister.)
Varför kan ingen sida vinna mot den andra?
Ingen sida kan vinna mot den andra för att båda har lika rätt, eller lika fel, enligt de premisser som båda läger delar. Inget läger ifrågasätter som sagt speciesismen som sådan, så hur kan de ens argumentera mot varandra? Jo, de måste beslå varandra med överskottsspeciesism. Den ena sidan måste visa att den andra står för värre excesser och överdrifter som går utöver föreställningen om "human behandling" och "skydd" av djur. På så sätt relativiseras, normaliseras och osynliggörs det djurutnyttjande den egna sidan förespråkar
Sålunda hävdar företrädarna för de kristna grupperna i Dagens Nyheter att "kosher- och halalslakt är betydligt mindre plågsam än den kulturellt omhuldade svenska slakten av ripor, älgar och kräftor". Och det har de troligen helt rätt i. Med all säkerhet lider många skadskjutna vilda djur mer och längre än djur som slaktas utan bedövning. Och kräftorna borde åtminstone få det välgrundade tvivlet på sin sida. Om de kan lida - och mycket talar för det - måste döden genom kokning vara fullkomligt ohygglig. Argumentet här är alltså att kosher- och halalslakt i alla fall inte är värre än många svenska traditioner. Det ligger en hel del i det argumentet.
Därför är det, som Peter Nilsson redan noterat på Djurens Rätts blogg, beklämmande att företrädarna för det svenska "djurskyddet" försöker komma undan genom att kalla motståndarsidans "jämförelse mellan jakt av vilda djur och slakt av djur i fångenskap irrelevant". Men, återigen, är det verkligen det? Låt oss pröva ett tankeexperiment. Du får välja mellan att
(a) bli en ko som får halsen avskuren utan bedövning och tappar medvetandet först efter ett flertal sekunder av smärta.
(b) bli en skadskjuten älg eller ripa som lever flera dagar i plågor.
(c) bli en kräfta som kokas ihjäl under flera sekunder eller i värsta fall flera minuter.
Inget av alternativen är förstås tilltalande. Men hur man än vänder och vrider på det är det långt ifrån uppenbart att (b) och (c) är att föredra framför (a). Valet är inte på något sätt "irrelevant" och det är rent ohederligt att vifta bort denna jämförelse som "subjektivt tyckande som inte tillför debatten några fakta".
Vad vi har att göra med är alltså två sidor inom samma ideologiska paradigm som träter om vilken form av djurförtryck som ska åtnjuta normalitet och vilket som ska stötas ut som onormalt. Sakligt sett kan dock ingen sida vinna mot den andra, så de är tvungna att utmåla motståndaren som överskottsspeciesistisk, den andres djurbehandling som en "avart". Det borde vara helt ointressant för djurrättsförespråkare att delta i den debatten. Den viktiga frågan för oss är en helt annan - frågan om det rättmätiga i att över huvud taget använda andra medvetna, kännande varelser som resurser.
Varför är debatten sammanlänkad med andra former av förtryck?
Som företrädarna för de kristna grupperna väl formulerar det i DN går det inte att bortse från att oviljan mot slakt utan bedövning är historiskt förknippad med en misstänksamhet mot judar och muslimer som folkgrupper. Det är helt uppenbart att acceptansen för rip- och älgjakt och kräftkokning har att göra med att dessa fenomen uppfattas som "svenska" (och därmed trygga, invanda och okontroversiella), medan slakt utan bedövning inte accepteras för att det uppfattas som något "osvenskt" (och därmed hotande, otryggt och kontroversiellt). När Scan, Djurskyddet Sverige och Veterinärförbundet avfärdar kritiken mot de svenska traditionerna linjerar de sig med rasistiska och främlingsfientliga problemformuleringar och ger gratis ammunition till högerextrema kampanjer mot judar och muslimer.
De kristna grupperna har också helt rätt i att "det sekulära samhällskontraktet är en förutsättning för ett mångreligiöst samhälle, men behöver fördjupas och bli mindre lomhört i relation till minoritetskulturerna". Antisemitismen är ett svårutrotat gissel och den växande islamofobin är oerhört skrämmande. (Jag har skrivit lite om samtidens rasistiska fantasier här. Se också Cappuccinosocialistens viktiga betraktelse om frågan här.) Som djurrättsförespråkare och djurrättsaktivister är vi förstås fullt solidariska även med de antirasistiska och antifascistiska kamperna.
Men vi bör också uppmärksamma dessa debattörer om att det inte räcker med att ikläda sig en allmän PK-skrud för att de ska komma undan med den mest utbredda "lomhördheten" av alla - den närmast totala dövheten inför ickemänskliga djurs rättigheter. Inte ett tecken i deras debattinlägg antydet någon medvetenhet om debatten om djurs moraliska status, och ännu mindre om teoretiserandet över hur olika former av förtryck hänger ihop.
En central poäng för en seriös antirasism idag borde vara just att uppmärksamma djurförtrycket som på många sätt stått modell för allehanda hierarkier mellan människor. Djurförtrycket tillhandahåller nämligen en effektiv mental ritning för avhumanisering. Så länge vi tänker oss världens livsformer som en hierarki med människor (eller kanske Gud) i toppen, så finns det alltid möjlighet att definiera vissa människor - kvinnor, slavar, svarta, homosexuella, judar, muslimer osv. - som "djuriska" och "mindre mänskliga". Så länge andra djur bara existerar som resurser för oss att utnyttja upprätthålls också en plats i våra medvetanden dit andra människor kan degraderas om det passar de rådande maktförhållanden.
Det är helt sant att starka, rasifierade normalitetsnormer idag kringskär religionsfriheten för minoriteter i Sverige. Det är också sant att detta är oacceptabelt. Men det är inget skäl att blunda för religionernas medverkan i speciesistisk normbildning. Den totala bristen på problematisering av de religiösa djursynerna - de må vara judiska, kristna eller muslimska - i det aktuella debattinlägget visar tydligt behovet av en sådan fördjupad diskussion. Slutklämmen i artikeln borde därför vara början på en helt ny och viktig debatt:
Målet för ett fungerande samspel måste vara det nyfikna bejakandet av den andres erfarenheter – en vilja att se rikedomen och ta den till sig.
Eller som det uttrycks i religiöst språkbruk – att älska den andre.
Är vi redo att älska juden och muslimen?
Detta uttalande är på många sätt slående likt den mentalitet som drivit den moderna djurrättsrörelsen att ifrågasätta traditionella uppfattningar av andra djurs moraliska status och att uppvärdera den rikedom av existensformer som vi delar denna värld med.
I den nuvarande debatten lyser dock det "nyfikna bejakandet" av den djuriska andres erfarenheter helt med sin frånvaro. Inget av de två lägren i den här debatten visar minsta benägenhet att "älska" kon och grisen (i någon annan mening än deras smak på tallriken).
Den djurrättsliga uppgiften förblir därför att tydligt markera avståndet både till svensk köttnationalism och till speciesistisk religiositet. Detta är en intern debatt mellan olika schatteringar av djurförtrycksaktivister. I den debatten finner vi i dagsläget inga allierade för våra målsättningar: en värld där djur inte förtrycks, en vegansk värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar