Sidor

torsdag, juni 16, 2011

Grisrättegången: Vad är det egentligen vi har bevittnat?


Nu har rättegången mot Djurrättsalliansens "grisvittnen" börjat. År 2009 gick dessa gräsrotsaktivister ut med det kanske största avslöjandet någonsin av förhållandena i den svenska djurindustrin. Ett stort antal grisfarmer filmades och fotograferades i smyg och materialet släpptes till massmedia lagom till julskinkesäsongen.

Resultatet blev en omfattande mediauppmärksamhet under ett par veckor, och hård kritik riktades mot grisköttsbranschen. Förundersökningar om djurplågeribrott inleddes, men lades ner så snart mediachocken var bortglömd. Grisindustrin återtog sedan initiativet och en av de avslöjade grisbönderna passade på att dra två av aktivisterna inför rätta. De senare står nu inför hotet om dagsböter och skadestånd på närmare en miljon kronor.

Denna djurförtrycksaktivism kan dock komma att visa sig tveeggad. Hoppet är förmodligen att knäcka Djurrättsalliansens aktivister och avskräcka från framtida försök att föra ut information om "världens bästa djurhållning". Samtidigt är det uppenbart att Djurrättsalliansen har det moraliska överläget. Grisindustrin är alltjämt skurken i allmänhetens ögon, och skurkaktigheten blir bara ännu mer uppenbar i och med åtalet.

Man skulle kunna säga att idag är vi alla grisvittnen. För vem kan låta bli att vara upprörd över branschens moraliska korruption och den rättsskandal som åtalet är? Bredden i upprördheten återspeglas gårdagens debattartikel i Svenska Dagbladet som skrivits under av en rad kända personligheter:

Det är något som är riktigt snett i djurindustrin. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte ser och kan erkänna när ett djur lever i misär?

Nu är grisbönderna i kris och vädjar desperat till konsumenterna: köp svenskt, köp inte från utlandet. Köp inte alls, säger vi. Det håller inte att stänga in djur i en minimal box på betonggolv, låta dem stå i sin egen avföring i sex månader, intensivutfodra och sen skicka det på en sista ångestfylld resa till döden. Och dessutom använda det ”svenska” sättet att plåga livet ur djuren som försäljningsargument.

Det får vara nog nu. Att rättssystemet dömer budbärarna men låter djurskyddsbrott passera gör konsumenternas makt till hoppets sista utpost. Använd den makten. Bojkotta griskött.

Det är förstås mycket som är riktigt i den här beskrivningen, men jag skulle ändå säga att den skjuter bredvid målet. Argumentationen låter hård och kompromisslös, men den utmanar egentligen inte det speciesistiska paradigmet. Problemformuleringen spelar fortfarande på djurförtryckets planhalva: problemet som beskrivs handlar om hur djuren används, istället för att ifrågasätta att de används; huvudskurken blir (delar av) djurindustrin och inte det djurutnyttjande samhället som sådant; griskött är värt att bojkotta, men inte djurprodukter i allmänhet.

"Jaja", invänder den pragmatiske djurrättaren, "men det är väl ändå bra att någon säger detta? Visst borde alla bli veganer egentligen, men om vi säger det så är det ju ingen som lyssnar, eller hur?"

Visst, bättre lite diskussion än ingen alls. Men för de flesta läsare tror jag budskapet snarast blir "köp inte griskött förrän grisuppfödarna bättrar sig". Det vill säga ännu en återupprepning av det speciesistiska löftet att djurutnyttjandet kan göras etiskt okontroversiellt - att en harmonisk djurexploatering är möjlig bara vi övervinner några av de mindre problem som står i vägen.

Djurindustrins svar på kritik av denna typ är också given. Det ska göras fler utredningar och processerna ska kontinuerligt utvärderas och förbättras. Finns det något problem så beror det på enskilda rötägg, inte på industrin som sådan. Och dessutom är det fortfarande bättre i Sverige än i alla andra länder. Så har det låtit i djurdebatten sedan slutet av 1800-talet, och det har fungerat. Det är därför djurindustrierna älskar begrepp som "djurskydd" och "djurvälfärd". Så länge debatten förs utifrån dessa koordinater framstår nämligen begrepp som "djurrätt" och "veganism" onödiga eller till och med "extremistiska".

Att säga att grisindustrin har fallerat och svikit djurskyddet är förvisso sant, utifrån den allmänna uppfattningen om vad djurskydd bör vara. Men denna anklagelse medför samtidigt att grundtanken bevaras: det kan finnas en grisindustri där djur "skyddas" och där vår ängslan över djurhanteringen en gång för alla kan avskaffas. Och det är just det löftet som djurindustrin till varje pris vill bevara intakt.

Det betyder att det vi bevittnat om grisarna måste förminskas till en hanterbar djurskyddsfråga, en mindre avvikelse som enkelt kan korrigeras. Eller så måste det vi bevittnat förkastas som en manipulation av illvilliga djurrättsaktivister med en dold agenda. I båda fallen bevaras den speciesistiska fantasin och djurförtrycksaktivisterna behåller problemformuleringsinitiativet.

Givetvis måste vi nu stödja grisvittnena efter bästa förmåga. Jag har skickat en slant - gör det du också: här finns kontoinformation. Men vi måste också anstränga oss för att ställa frågan om vad det är vi har bevittnat: är det bara en tillfällig avvikelse från det goda svenska djurskyddet, eller har vi i själva verket bara fått en skymt av den helt vardagliga speciesismen som vi själva återskapar varje dag genom konsumtionen av djurprodukter?

fredag, juni 10, 2011

Att döda djur


Peter Nilsson skriver intressant på Djurens Rätts blogg om det här med att döda djur. Alltså att själv, genom en direkt handling, döda de djur man tänker äta.

Nilsson tar sin utgångspunkt i nyheten om att Facebooks grundare Mark Zuckerberg bestämt sig för att under 2011 bara äta djur han dödat själv. Enligt Zuckerberg har detta lett till att han nu lever nästan helt vegetariskt (lakto-ovo-"vegetariskt" förmodar jag, det framgår inte av texten). Anledningen är Zuckerbergs idé att varje år utmana sig själv med ett större projekt (till exempel lära sig ett nytt språk, och så vidare). Det här med att själv döda de djur han äter kom han att tänka på förra året:
I started thinking about this last year when I had a pig roast at my house. A bunch of people told me that even though they loved eating pork, they really didn't want to think about the fact that the pig used to be alive. That just seemed irresponsible to me. I don't have an issue with anything people choose to eat, but I do think they should take responsibility and be thankful for what they eat rather than trying to ignore where it came from.
Det finns en hel del att säga om detta. Den uppenbara invändningen är förstås att fullt ansvarstagande tycks kräva mer än att man själv dödar djuren. Resultatet tycks ju bli precis detsamma. Borde vi inte snarare låta bli att döda djur om vi menar allvar med att "ta ansvar" för våra handlingar? (Oh ffs Mark u n00b – go vegan already!)

Men det tycks inte funka riktigt så. Som Peter Nilsson noterar är det en ganska vanlig föreställning att det på något sätt är "bättre" att själv döda ett djur än att låta någon annan göra det. Det är liksom någonting "genuint" och "äkta" över det hela. Både Peter och jag har länge förespråkat veganism, men ändå har vi ibland funnit oss själva sägandes saker som "om man nu ska äta djur så borde man väl åtminstone döda dem själv". Antagandet att det ändå är "bättre" och "riktigare" att själv döda ett djur – trots att konsekvenserna för djuret blir precis desamma – smyger sig liksom på oss ändå, djurrättare som vi är.

Och det är inte bara vi. Kändiskocken Jamie Oliver uttryckte det typiskt när han för något år sedan dödade ett lamm i tv: "A chef who has cooked 2,000 sheep should kill at least one, otherwise you're a fake." Liknande scener har utspelat sig i kocken Gordon Ramsays tv-program, och här i Sverige går tankarna lätt till skådespelaren, jägaren och kocken Per Morberg (som Peter har skrivit om tidigare). Själv har jag tidigare skrivit om kulturkritikern Po Tidholms hemslakt av får, som han beskrev så här i DN:
Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.
Att ta ansvar och vara tacksam, att inte vara fejk, att vara medveten om var (inte "vem") maten kommer ifrån, att ha en obruten relation med djuren, att uppleva en direkt koppling mellan omsorg och mat, att ha ett ursprungligt förhållningssätt – det tycks vara vad det egenutförda dödandet representerar.

Det är förstås något skumt med denna jakt på "äkthet". Man anar att föreställningen om "det ursprungliga" mest är en projektion av dagens normer på det förflutna. Eftersom vi idag tar köttätande för något givet så utgår vi från att det var en självklarhet även tidigare. Och eftersom vi ofta upplever den industrialiserade moderniteten som ett alienerat och rotlöst tillstånd föreställer vi oss att det någonstans under den konstlade ytan finns ett mer självklart, ursprungligt och oförmedlat sätt att förhålla sig till världen. När vi slår ihop dessa föreställningar får vi lätt en (van)föreställning om den "ädle vildens" förhållande till djur och natur. Hos denna oförvanskade människa, inbillar vi oss, finns en direkt kontakt eller närhet med naturen, en närhet som vi på något sätt känner borde finnas även hos oss men som har gått förlorad.

Speciesismens ideologiska fantasi

I lacansk psykoanalys talar man om "subjektets brist" för att beskriva denna känsla av förlust. Bristen hos subjektet har sin grund i att vi är språkliga varelser. Den mänskliga individen är tvungen att uttrycka sig genom språket, men finner sig alltid i dilemmat att språket inte räcker till för att fånga hela verkligheten. Det är alltid något som fattas oss, något med vår existens som undflyr orden och inte riktigt går att beskriva (Jacques Lacan kallar denna dimension för det reala, det som inte kan tämjas av det symboliska, språket).

För att hantera denna ofrånkomliga brist (den går inte att avskaffa) frammanar vi olika fantasier om hur bristen skulle kunna hävas så att vi kan uppnå harmonisk helhet igen. Ett exempel på en sådan fantasi finns i rasistiska tankegångar. Rasisten gör den helt korrekta iakktagelsen att samhället plågas av en massa problem som arbetslöshet, kriminalitet, våldtäkter, och så vidare. Men istället för att se att dessa problem systematiskt produceras av vårt eget kapitalistiska och patriarkala samhälle så träder fantasin in och "förklarar" problemen med att någon annan – invandraren, juden, muslimen – har kommit hit för att sabotera vårt sätt att leva.

I detta fantasiscenario framhålls löftet om att samhällets harmoni kan återställas "om vi bara blir av med invandrarna". På detta sätt hålls samhällets egna grundläggande brister och motsättningar på avstånd. Vi kan föreställa oss att samhället "egentligen" fungerar rätt bra och att problemen vi ser bara är "avvikelser" som beror på den andres illvilliga sabotageförsök. Kort sagt: syndabocken "förklarar" varför samhället inte tycks funka, men håller också fram löftet att det kan funka som det "borde" den dag syndabocken undanröjs. (Jag har skrivit mer om rasismens ideologiska fantasier på Dagens Konflikt och i Arena 1/2011, samt i kommande nummer av Fronesis.)

Något liknande tycks gälla för föreställningen om det förlorade ursprunliga förhållningssättet till djur. Här möter vi känslan att industrialism och kommersialism har kommit emellan oss och närheten till djuren och naturen. Sociologen Max Weber noterade redan i det tidiga industri- och byråkratisamhället hur moderniteten ledde till en "avförtrollning av världen" (Entzauberung der Welt), det vill säga en känsla av existentiell rotlöshet och brist på närhet till det mystiska och andliga.

Det är denna avförtrollning som fantasin vill övervinna, och dess slagord blir därför "Tillbaka till naturen!" Tanken är att om vi bara tar bort alla påtvingade lager av det artificiella, maskinella, teknologiska, instrumentella, byråkratiska, kommersiella, andefattiga, rationella och kyligt beräknande som den moderna civilisationen fört med sig, då kan vi återförenas med naturen och djuren på det sätt som "det var tänkt att vara". Då kan vi äntligen möta djuret som en frände samtidigt som vi kramar avtryckaren eller för eggen mot dess strupe, allt på det där genuina, oförvanskade – ja, alldeles, alldeles förtrollade – sättet som man gjorde förr i tiden eller fortfarande gör på landet, men som vi moderna stadsvarelser har glömt eller "tappat kontakten med".

Fantasistrukturen här är tydlig: Vi känner ångest över djurhanteringen och vår delaktighet i den (vi anar just bristen i berättelsen om vår egen djurvänlighet). Men för att undvika en fullständig kollaps av meningssystemet griper fantasin in och "förklarar" problemet med en extern faktor (vi har fjärmats från djur och natur på grund av alla nymodigheter!). På så sätt bevaras föreställningen om en grundläggande harmoni mellan oss och våra offer. Harmonin finns där, men är bara tillfälligt blockerad. Fantasin framhåller också löftet om att den förlorade harmonin kan återvinnas om vi bara tar bort det som har förfalskat och korrumperat den ursprungliga relationen.

Saken är förstås bara den att det inte hjälper ett skvatt att "återvinna" den där harmonin. För det var aldrig någon harmoni, bara våld, smärta och dödande – med samma vidhäftade moraliska problematik som alltid. Men – och här ligger det ideologiska tricket – det behöver vi inte hantera så länge fantasin finns där och upprätthåller stadgan i den speciesistiska "verkligheten".

Slaktandets närvarometafysik

Ett annat sätt att förstå föreställningen om "närhet", "ursprunglighet" och tanken om att man inte är "fejk" om man själv dödar de djur man tänker äta utgår från filosofen Jacques Derridas begrepp "närvarons metafysik". Med detta begrepp menade Derrida att det västerländska tänkandet historiskt varit präglat av begäret att finna en yttersta grund för tillvaron, att ge ett svar på den gäckande frågan: vad finns? Och svaret på den frågan har ofta varit någon form av "närvaro". Det verkliga är det som är fullt ut närvarande: det som vi kan se, höra och känna; tidens "här och nu", och så vidare.

Den fulla närvaron kan också finnas i något som inte finns för handen för tillfället. Som till exempel när någon säger "idag lever vi inte i en verklig demokrati", eller "du är ingen riktig man", och därmed antyder att den fulla närvaron av demokratins eller manlighetens ideal existerar som en evig och oföränderlig måttstock, även om idealet inte är fullt ut realiserat i dagens samhälle eller i den enskilde mannen.

Redan hos Platon, menade Derrida, visade sig närvarons metafysik i läran om de eviga idéerna som ligger bakom alla verkliga ting. I dialogen Staten använder Platon sängens idé som exempel. En verklig säng är för Platon bara en blek avspegling av denna idé. Den verkliga sängen är en säng som så att säga gjort avsteg från sitt himmelska ursprung, den är en degenererad, fallen, icke-autentisk säng – en dålig kopia helt enkelt. Och en målning som föreställer en säng är ännu sämre – den blir ju bara med samma tankesätt en ofullkomlig kopia av en redan ofullkomlig kopia. (Av detta skäl ansåg Platon att bildkonstnärerna borde kastas ut ur den välordnade staten eftersom de, sakligt sett, bara var bedragare som producerade dåliga bilder av andra bilder!) Kort sagt: den verkliga sängen är ett fjärmande från den absoluta sängens närvaro.

Derrida observerar att det är typiskt för vårt västerländska tänkande att formulera binära motsatspar (själ/kropp, man/kvinna, människa/djur, förnuft/känsla, ljus/mörker, kultur/natur, tal/skrift, och så vidare) och att samtidigt utnämna den ena delen av motsatsparet till bärare av den fulla närvaron, medan den andra termen representerar ett "fall" bort från densamma. Sålunda har mannen ansetts vara en mer fullt utvecklad människa än kvinnan, förnuftet har ansetts överordnat kroppens enklare drifter, och männskan har förklarats vara överordnad djuret.

En närmare titt visar dock att det inte är så enkelt. I själva verket är den privilegierade termen – den som anses bära den fulla närvaron, den platonska idén – helt beroende av sin underordnade motsats. Den privilegierade termen, som vi trott varit besjälad av full närvaro alldeles på egen hand, visar sig vara helt meningslös utan den underordnade termen mot vilken den förstnämnda kan avteckna sig som mer fullständig. Den "sämre" delen av motsatsparet är alltså inte skild från den "bättre". Det "sämre" är redan närvarande i, och utgör en förutsättning för, det "bättre". (Att vara "man", till exempel, framstår som en positiv identitet, som något en person är alldeles av sig själv. Samtidigt skulle innebörden av "mannen" ändras totalt om han inte ställdes i relation till "kvinnan". Plötsligt framstår identiteten som negativ istället. "Mannen" definieras utifrån vad han inte är, och hans självklara identitet bryter samman.)

Handlingen att själv döda de djur man tänker äta faller in i detta närvarometafysiska mönster. För det första genom betonandet av den egna, fysiska, direka aktiviteten hos jägaren eller hemslaktaren. Vad kan vara mer "äkta" än att själv sikta med geväret, greppa lammet och blotta dess hals?

För det andra privilegieras närvaron i framhävandet av den direkta kontakten med djuret. Hemslakten och jakten händer "här och nu", djuret och dess baneman är båda närvarande i stunden. Detta skiljer sig från att köpa anonymt kött i affären, dödat av en okänd person på en okänd plats och vid en tidpunkt som bara uttrycker sig som ett datorprintat "styckningsdatum". (För att jämföra med Derridas centrala problemställning är hemslakt som tal (logos), medan industrislakt är som skrift. Talet är det genuina, direkt närvarande språket. Skriften är bara en blek kopia av detta språk, ett försök att avbilda den omedelbara, talade tanken.) Att "ta ansvar" för vad man äter blir med detta synsätt att ta direkt ansvar genom att själv utföra den handling som folk vanligen betalar andra för att utföra. Resultatet må vara precis detsamma, men närvarons metafysik upphöjer ändå den direkta handlingen till något "ädlare" än den indirekta.

Men likt de andra binära motsatsparen kan även dikotomin mellan hemslakt/jakt kontra industriell köttproduktion dekonstrueras. De förstnämnda aktiviteterna privilegieras och upphöjs till "bättre" bara för att de ställs i relation till den "sämre" masslakten. Den industriella slakten framstår på ytan som ett fall bort från den mer "genuina" hemslakten, men i själva verket konstrueras hemslakten som genuin bara i relation till industrislakten. På det sättet är industrislakten alltid redan närvarande i hemslakten som dess förutsättning. Hemslakten representerar ingen ren närvaro. Tvärtom är den redan kontaminerad av just det som den uteslutit för att konstituera sig själv som "ren".

När vi sett detta kan vi också se att ingen av slaktformerna på allvar lyckas hantera den centrala etiska frågeställningen: bör vi döda djur? Denna fråga blir helt enkelt osynliggjord, eller snarare omvandlad till (den tämligen perversa) frågan hur bör vi döda djur? Föreställningen om en dikotomi mellan den äkta och oförvanskade slakten å ena sidan, och den degenererade, urartade slakten å den andra, låser tanken vid tillvägagångssättet istället för resultatet och dess etiska implikationer.

Och så rusar vi vidare i jakten på det "riktiga", "äkta", "genuina" slaktsättet som hägrar vid horisonten. Bara en förbättring till, bara en till reform, bara lite mer medkänsla, bara lite mer småskalighet, bara lite mer närhet till djuret... Så badar vi i blod i tron att det gör oss rena.

torsdag, juni 02, 2011

Den svenska djurskyddsnationalismen

Denna text publicerades i tidningen Djurens Rätt nr 2/11. (Bild fritt efter Carl Johan De Geer.)

Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den svenska djurskyddsnationalismen. Det är en mycket vanlig världsbild bland svenska politiker, företag och djurvänliga själar i allmänhet.

Som jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) skrev vid sitt tillträde 2006 ses det som en självklarhet att ”Sverige är och ska vara ett av världens bästa länder vad gäller djurskydd” (Aftonbladet 14/12-2006). Djurindustrierna uttrycker sig ofta på liknande sätt. Från Arla till Kronfågel, från Svenska ägg till Lantbrukarnas riksförbund – alla lovprisar de den svenska djurskyddslagen på sina hemsidor. Enligt köttjätten Scan är det till och med så att "svenskt kött gör söndagssteken och falukorven lite godare" eftersom konsumenterna då kan vara säkra på att "djuren behandlats väl".

Den svenska djurvänligheten togs också för given när djurskyddslagen från 1988 skrevs. I förarbetena står det att "I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd." (Proposition 1987/88:93)

I en rapport från Djurens Rätt har Cecilia Mille och Eva Frejadotter Diesen satt fingret på vad dessa uttalanden egentligen handlar om:
Det skrivs aldrig rakt ut, men formuleringen i texten lämnar läsaren med en känsla av att djurskydd är viktigare för svenskar än för människor i andra länder. … Denna 'djurskyddsnationalism' är förstås ett smart retoriskt knep för att förmedla till allmänheten att de svenska animaliska produkterna är bättre än andra, och att de tryggt kan fortsätta att konsumera dem. (Världens bästa djurskydd: Myten om Sverige granskas, 2009)

Och detta gäller inte bara Sverige. Som Mille och Diesen påpekar finns det flera andra länder som hävdar att de har världens bästa djursomsorg. I samtliga fall underblåses föreställningen om det djurvänliga hemlandet gärna av inhemska företag som vill säkra sina vinster och politiker som inte vill riskera jobbtillfällen.

Sakligt sett är det förstås nonsens att någon viss nation skulle ha en extra djurvänlig folksjäl. Ändå är det tydligt att argumentet går hem, och att det har använts länge.

Redan 1844, när en lag mot djurplågeri första gången föreslogs i Sveriges riksdag, kom invändningen att sådana regler inte behövdes i Sverige. Till exempel fastslog G. F. Ekholm i borgarståndet att "ingen lärer, med hopp om framgång kunna påstå, att i Svenska folkets lynne ligger en sådan benägenhet till misshandling af husdjur, att behofvet kräfver en lag deremot" (Borgarståndets protokoll, 1844, första bandet).

När djurförsöken – eller "vivisektionen" som det hette då – kritiserades år 1900 tog riksdagsledamoten Leonard Grundberg djurförsökarna i försvar. Han medgav att många forskare hade gjort sig skyldiga till svåra övergrepp – men det var utomlands, och i Sverige såg det helt annorlunda ut. Detta ansåg Grundberg bero på "en större medkänsla hos oss nordbor för djur, än som finnes hos andra folk." I Tyskland och Österrike, förklarade han, spändes små hundar framför tunga grönsakskärror, medan italienarna överlastade sina åsnor och slog dem med spetsiga påkar. Och i Spanien var förstås "de grymma tjurfäktningarna rigtiga folknöjen".

Att det förekom grymma djurförsök på kontinenten var därför inget mysterium för Grundberg. I Sverige däremot, var djurvänligheten en självklarhet: "Jag anser denna större humanitetskänsla, som utan tvifvel finnes hos oss, vara en oskrifven lag, som är det bästa korrektiv mot grymhet mot djuren." (Första kammarens protokoll, 1900:29) Därför behövdes heller inga regler kring djurförsöken i vårt land. Redan för över hundra år sedan låg alltså en sorts moralisk geografi till grund för djurskyddsdebatten; ju längre från Sverige, desto mindre djurvänlighet kunde man vänta sig.

Men även minoriteter inom Sverige kunde utpekas som djurplågare. Inte sällan var det judar och samer som kom i skottgluggen för att de slaktade djur utan bedövning. Till saken hör förstås att slakt utan bedövning var vanlig även bland den bredare befolkningen (ända tills ett förbud infördes 1937). Men i den politiska debatten pekades minoriteterna, sin ringa storlek till trots, ofta ut som huvudproblemen. Judar och samer framställdes ofta som representanter för en primitiv djursyn medan svenskarna stod för upplysning och modernitet.

År 1927 gjordes den svenska djurvänligheten för första gången till ett direkt försäljningsargument för djurprodukter. Då debatterades slaktmetoderna vid de svenska exportslakterierna där bacon producerades för den engelska marknaden. På exportslakterierna hissades obedövade grisar upp i ena bakbenet och stacks sedan i bröstet så att de förblödde. Slaktmetoden ansågs av många som plågsam, men baconproducenterna ville inte ha någon lag om obligatorisk bedövning vid slakt eftersom de ansåg att köttkvaliteten blev sämre. Om bedövningsslakt blev ett lagstadgat krav skulle Sverige förlora i konkurrensen (och vips så skulle dansken sko sig istället).

Mot detta scenario invände riksdagsledamoten och högermannen Georg Bissmark. Det var ett misstag av slakterierna att motsätta sig bedövning, menade han:

Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: "Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!" Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. (Första kammarens protokoll, 1927:26, min kursivering.)

Och visst har denna "agitation" rönt framgång! Idag används Bissmarks försäljningstips av så gott som alla svenska djurindustrier. Att köpa djurvänligt är att köpa svenskt – och tvärtom.

Djurskyddsnationalismen är idag så dominerande att mer djupgående kritik av djurförtrycket ofta blir närapå omöjlig. För vad finns att ändra på i världens bästa land? Borde inte djurrättsaktivisterna ägna sig åt viktigare saker än att ifrågasätta svenskens matvanor? Sker inte det verkliga djurplågeriet på Kinas djurmarknader, i Danmarks djurfabriker eller på Kanadas isar?

Detta är just detta som är djurskyddsnationalismens viktigaste ideologiska funktion: att den förskjuter alla moraliska problem till någon annan. Det är aldrig "vi" som skadar djur – det är alltid "dom". Djurskyddsnationalismen står alltid redo att peka ut djurplågare någon annanstans, men här hemma ser vi bara skäl att dunka oss själva i ryggen. Och så blir de viktiga frågorna heller aldrig ställda i den offentliga debatten:

Varför tror vi egentligen att vi har rätt att utnyttja andra djur?
Borde vi inte sluta betala för djurprodukter över huvud taget?
Är vi egentligen “bäst i världen” på något annat än att blunda för vårt ansvar?