En köttätares bekännelser, ideologiska fantasier och Mat-Tina

Bild: Djurrättsalliansen, www.ettlivsomgris.se. Bilden är tagen på grisfarmen Blackstaby i Flen hösten 2009.

Johannes Forssberg sätter i gårdagens Expressen-ledare fingret på något viktigt i speciesismens reproduktion.

Det praktiska med debatten om det uppdagade grisplågeriet är att det finns så tydliga skurkar att peka finger mot - de polisanmälda grisbönderna. På dem kan vi projicera våra egna skuldkänslor som vi begravt djupt i animaliskt fett.

Men en debatt som stannar vid ett antal förkastliga bönder är inte mycket värd. För de vidriga bilderna vi sett föreställer inte enstaka undantag från en i grunden fin djurhållning. Det industriella jordbruket ser ofta ut så där. Och det kommer bara att bli värre i takt med att efterfrågan på kött ökar ytterligare.

Mitt och andras köttfrossande går för övrigt inte bara ut över djuren. Köttproduktionen släpper ut mer växthusgaser än vad bilismen gör. Allt det här är jobbigt att tänka på och tala om.

Det är så mycket bekvämare att hata några grisbönder för ett slag och sedan låta tankarna skingras av bacon.

Forssbergs ledare innehåller egentligen inget radikalt om djurs rättigheter. Han verkar som de flesta anta att ickemänskliga djur utan problem kan användas för mat om det bara görs på rätt sätt. Så istället för att diskutera om djur finns till för oss att använda som resurser utgår Forssberg från att det bara är en fråga om hur vi använder dem ('humant' eller 'grymt'). Budskapet är ett öppet erkännande av att det 'ofta' finns missförhållanden i djurfabrikerna, men det antyder samtidigt att om dessa missförhållanden åtgärdas så finns det förhållanden som är godtagbara. Här finns alltså ingen tanke om att ickemänskliga djur till exempel skulle ha en rätt att leva.

Samtidigt tydliggör ledaren något viktigt. Nämligen att speciesismen undviker ifrågasättande genom förskjutning och kondensering. Det onda, det hemska förskjuts som regel till någon annan, bort från konsumenten. I denna figur kondenseras också en rad hemska egenskaper - grymhet, ansvarslöshet, manipulation, en pervers njutning i att skada, osv.

Dessa mekanismer är för övrigt desamma som Freud pekade ut i sin drömanalys. I drömmen förskjuts och kondenseras våra tankar till andra saker och personer som är metaforiskt och metonymiskt associerade med det som egentligen upptar våra psyken. Genom förskjutning och kondensering skapas det filosofen Slavoj Zizek kallar en 'fantasiskärm' som täcker över inkonsekvenserna i vår livsstil och projicerar de problem som vårt eget sätt att leva ger upphov till (grymhet mot djur), på någon annan - en yttre eller inre fiende.

Dagens djurskyddsdiskurs är genomsyrad av denna typ av fantasi - den fungerar som en ideologisk dagdröm där det våld och det lidande som konsumtionen av djurprodukter orsakar osynliggörs. 'Djurplågaren' är aldrig vi själva, utan alltid någon annan. Djurplågaren är en vidrig grisbonde. Djurplågaren är några småpojkar som sparkar ihjäl en katt. Djurplågaren är en kines eller en sydeuropé. På så sätt kan vår egen speciesism undvika att bli ifrågasatt.

I sin ledare noterar Forssberg också något annat som är typiskt för dagens speciesistiska djurskyddsdiskurs. Som det vanligen framställs ligger problemen med djurhållningen alltid på utbudssidan. Det är alltid någon producent som har gjort fel - en bonde som inte sköter sig, en pälsfarmare i Kina som flår minkar levande, et cetera. Konsumenten är aldrig ett problem i djurskyddsdiskursen. Konsumenten skadar aldrig något djur genom att konsumera djurprodukter. Konsumenten är alltid oskyldig.

Ibland är konsumenten till och med ett offer. Konsumenten blir nämligen ibland lurad av någon producent att äta djurplågat kött. Ett exempel på detta är är SvD.se:s rubrik efter grisskandalen: "Köttet kan finnas i tusentals butiker." Här blir problemet att livsmedelsbutikerna inte kan skilja ut det djurskyddade köttet från det djurplågade. Återigen, som om det huvudsakligen var utbudssidans fel och inte konsumenten som varje vecka återkommer med sina pengar och en begäran om mera kött.

Djurskyddsdiskursen är djupt problematisk just för att den osynliggör kopplingen mellan konsumtion och djurs lidande och död, samtidigt som den låter fantasier om den andres djurplågeri frodas fritt. Även om Forssberg i sin ledare inte kommer så långt att han erbjuder några djupare funderingar om djurs moraliska ställning, så hjälper han i alla fall till att synliggöra djurskyddsdiskursens motsättningar.

Ett annat sätt att synliggöra diskursens inneboende motsättning bidrar Djurrättsalliansen med i en briljant makeover på Mat-Tina Nordströms fläskreklam. Se och sprid!

tina nordströms griskampanj from griskampanj on Vimeo.

Ett liv som gris

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen besökt närmare hundra slumpvis utvalda grisgårdar. Det är omkring en tiondel av Sveriges alla grisfarmer. Undersökningsmaterialet består av allt från stora industrifarmer till små familjegårdar. På varje gård har aktivisterna med hjälp av videokameror, kameror och anteckningsblock dokumenterat de övergrepp och lagbrott de har sett.

Filmen ovan är en del av resultatet. Mera finns på kampanjsajten www.ettlivsomgris.se

Världens bästa djurskydd? + Tom Regan

Idag lanserar Djurens Rätt en rapport som granskar myten om Sveriges djurskydd som världens bästa. Läs mer och ladda ner hela rapporten här.

Och i morgon torsdag föreläser djurrättsfilosofen Tom Regan på Stockholms universitet kl 10-12. Alla är välkomna och det hela äger rum i G-salen, vid Arrheniuslaboratoriet. Ta tunnelbanan till Universitetet, ut genom spärrarna, uppför trappan. Du möter en stor gräsmatta, som du följer den vänstra kanten av tills du kommer till ett stort hus som har sina stöttepelare på utsidan. Därifrån är det nog skyltat, eller så kan du fråga vem som helst.

Aftonbladet.se idag: "Djurplågeriet ett systemfel"

Aftonbladet.se publicerar idag en artikel om djurförtrycket, undertecknad av Alexander Chamberland, Lisa Gålmark, Jens Holm och jag själv.

Så här skriver vi:

Det handlar om följande: Media kommer med en skräckrapport om exempelvis långa och trånga transporter, där djur ofta saknar tillgång till vatten. Folkmassorna upprörs rättmätigt. Politiker och ansvariga på företaget i fråga säger att det här självklart inte ska få förekomma. Utredningar ska tillsättas och reformer genomföras. Debatten dör efter någon vecka och allt verkar vara frid och fröjd. Ett par månader senare avslöjas dock en ny skandal inom djurhållningen och mönstret upprepas. Så har det sett ut i årtionden.

Frågan är hur många gånger det här måste upprepas innan vi inser att det handlar om ett systemfel. Det är jättebra att media avslöjar djurplågeri, men om vi ska kunna uppnå en verklig förändring av situationen får inte debatten röra sig på den här ytliga, populistiska nivån.

Vad som behövs är istället en debatt om speciesismen - inklusive dess relation till andra system av makt och förtryck.

Det är dags att djurdebatten utvecklas bort från får det ytliga, populistiska, massmediala sättet och blir mer systemkritisk och bred. Övergrepp mot djur är ett direkt resultat av samverkan mellan vinstmaximering och speciesism. Dagens kapitalism förvandlar såväl människor som djur och natur till förbrukningsvaror. Speciesismen legitimerar denna verksamhet, samtidigt som den ideologiska hierarkin mellan människor och djur lånar sig till vulgär biologism och försvar av hierarkier mellan människor. Båda systemen måste avskaffas för att vi ska kunna ha en värld där alla djur får finnas till för sin egen skull och inte enbart för vinstintressets skull.

Läs hela artikeln på Aftonbladet.se.

Svinfluensan och köttnormen

Ingen har väl kunnat missa nyheterna om svininfluensan och risken för en pandemi. Liksom den beryktade fågelinfluensan för några år sedan har det nya viruset sitt ursprung i den mänskliga djurhållningen.

De två infektionsexperterna Björn Olsen och Christian Ehrenborg skriver om viruset i Dagens Nyheter:

Detta nya virus har anpassat sig till människan och har därmed hittat en fantastisk måltavla. Från virusets synpunkt är det oväsentligt om cellerna de skall infektera sitter i en gris, en höna eller en människa. Människan är i dag, med sina närmare sju miljarder individer, jordens näst vanligaste däggdjur. Det finns flera orsaker till den snabba ökningen, men ett viktigt skäl är att vi skapat stora monokulturer av husdjur. Det finns 25 miljarder höns, vår vanligaste fågel. Man räknar med att det finns minst en miljard grisar. Storleken på dessa populationer är i ett evolutionärt perspektiv, historiskt höga. Dessa faktorer är viktiga för uppkomsten av nya infektionssjukdomar och i värsta fall pandemier. Vi kommer att få se mer av det i framtiden.

Alltså, viruset är framgångsrikt eftersom det finns så stora populationer av de djur det specialiserat sig på att angripa. Dessutom hålls dessa djur ofta i trånga utrymmen vilket underlättar spridning av virus och andra mikroorganisemer. Lägg därtill att djurfabrikerna kommer att fungera som de ultimata träningslägren för bakterier som försöker bli resistenta mot antibiotika, så inser vi snart att hälsoriskerna även för människor växer för varje dag.

Förtjänsten med Olsens och Ehrenbergs inlägg är att det klart och tydligt lyfter fram att H1N1-virusets utveckling har att göra med produktionen av djurprodukter.

Det influensavirus som cirkulerar i Mexiko och USA är mer anpassat till människan än vad fågelinfluensa är och har nu på kort tid skapat en ny nisch av djur – människan, – som det kan infektera. Men oavsett vilket virus vi diskuterar, fågelinfluensa eller svininfluensa, är det två sidor av samma mynt, en effekt av vår djurhållning sedan århundraden.

Svininfluensan skulle faktiskt kunna kallas för "svinfluensa", eftersom dess uppkomst är direkt sammanflätad med människors utnyttjande av grisar.

Dessvärre vinner köttnormen i slutändan även i denna artikel. En återkommande tendens i dagens speciesistiska diskurs är nämligen ett ensidigt fokus på produktionen när det gäller att identifiera problem med djurhållningen. Konsumtionen nämns nästan aldrig. Det är en ideologisk förskjutning som flyttar ansvaret från konsumenterna av djurprodukter till företag, stat och myndigheter.

I artikeln kommer detta till uttryck genom att författarna helt ignorerar orsakerna till grisarnas och kycklingarnas populationsökning - dvs. köttätandets ökning i västvärlden och dess ständiga spridning i fattigare delar av världen. Istället kräver man, i nästa mening, lösningar i form av fler kontroller och övervakningssystem.

Därför är det viktigt med övervakningssystem på olika nivåer, bland de vilda fåglarna, bland tamdjuren och slutligen hos människan. Det är nödvändigt att världssamfundet aktivt stöder och främjar en sådan övervakning i både i- och u-länder. Övervakningen kan fungera som tidiga varningssystem och förhoppningsvis identifiera vilka virus som kan ge upphov till nästa pandemi.

Köttätandet behandlas med andra ord som en konstant, som något man bara tar för givet och som inte går att ändra på. Samtidigt ställer köttnormen upp krav på oss som skulle vara fullkomligt orimliga i andra sammanhang, till exempel att vi alla ska ta enorma hälsorisker för att rädda djurproduktsindustrierna - industrier som orsakar ett omätbart lidande och vilkas vinster i allmänhet inte gynnar några andra än ett litet fåtal företags- och aktieägare. Dessutom ska vi tvingas betala för att finansiera omfattande kontroller av problem som inte borde finnas till att börja med.

Köttnormen erbjuder oss helt enkelt en riktigt usel deal. Men i slutändan bygger den på en ganska skör grund, nämligen att vi inte ifrågasätter om vi behöver alla dessa djurprodukter. När den frågan väl ställs är svaret uppenbart. Vi behöver dem inte. Det är i det ljuset som vi borde betrakta frågor som den om svinfluensan. Köttnormen dömer oss bara att genomleva samma problematik om och om igen.

Snille - och smak!

Vegan Göteborg rapporterar att Svenska Akademien (inte hiphopbandet, som ju redan har en viss djurrättslig prägel, utan den gamla finkulturella sammanslutningen) efter att ha utsett sin första veganska nobelpristagare (J. M. Coetzee) nu också har fått sin första vegan som ledamot: Lotta Lotass. Lotass intar - som sig bör för någon med så mycket snille och smak - stol nr 1 bland de aderton.

Djurskyddslagen, köttnationalismen och rasismen

Jag tror att det var journalisten Magnus Linton som myntade begreppet "köttnationalism" som beteckning på vår svenska självbild som ytterst djurvänliga. Detta drag i den svenska diskursen om djur-människa-relationen är ständigt närvarande, inte minst i tjatet om att Sverige har "världens bästa djurskydd".

Och det är kanske inte så konstigt. Nationella symboler verkar ju kunna användas till att legitimera det mesta - från idrottsevenemang till folkmord. Det skulle snarast vara förvånande om ett politikområde som djurskyddet uppvisade fullständig immunitet mot intrång av nationella diskurser och symboler.

Ur ett kritiskt djurrättsligt perspektiv finns det förstås alla skäl att ifrågasätta bilden av svenskt djurskydd som något unikt och högtstående. Så här har jag skrivit om saken annorstädes:

It is in fact curiously common for politicians and corporations to make out their own country’s animal protection regulations and welfare inspection systems as being among the best – if not the best – in the world. By this move, the problem of animal "abuse" tends to be discursively located outside our own field of responsibility. "We" are not cruel to animals – "They" (the foreigners) are.

As argued by discourse theorist Teun van Dijk, elevating the good qualities of one’s own group is a typical functional move "in the overall strategy of ideological self-interest, which appear in most social conflicts and actions (e.g. in racist, sexist etc. discourse)" (1998 p. 33).

The recurring episodes of public and mass-media panic over the treatment of nonhumans in other parts of the world may be seen as symptoms of such ideological displacement. I believe animal rights advocates have yet to realize the extent to which the reproduction of speciesist relations is dependent on such discursive processes of "othering". The persona of the abnormal, cruel, foreign “animal-abuser” often seems to be a crucial condition of possibility for the normality of the everyday oppression of nonhuman animals in our own backyard.

Here, we could well speak with [Slavoj] Žižek and say that the common displacement of cruelty onto a foreign Other functions as a fantasy scenario that suppresses the political and ethical significance of our own speciesist practices. For the welfarist outlook to maintain its hegemony, ideological fantasy has to fill out the "the empty space of [its own] fundamental impossibility” (Žižek 1989:126). The fantasy of the Other’s deviant and cruel nature provides precisely the kind of lacking element that can allow the Self to reconstitute its identity as “normal” and “animal-friendly".

(Svärd, P. 2008. "Protecting the Animals? An Abolitionist Critique of Animal Welfarism and Green Ideology", i Sollund, R. (red.) Global Harms: Ecological Crime and Speciesism. New York: Nova Science Publishers.)

Köttnationalismen fyller med andra ord den viktiga funktionen att förskjuta problematiken med behandlingen av djur någon annanstans, ofta långt bort. Det är ett ideologiskt grepp som fritar den egna gruppen från skuld, eller till och med helt osynliggör den egna gruppens handlingar.

Framför allt skyms frågan om de egna matvanorna under ett täcke av veklagan över "de andras" okänslighet för djur. Det är de långa djurtransporterna inom EU som pekas ut som ett problem, inte den svenska konsumtionen av djurprodukter. Det är judars och muslimers koscher- och halalritualer som gör att djur lider, inte Svenssons köttätande. Och så vidare.

Det finns mycket att säga om detta, och jag hoppas kunna ge en bredare bild av den svenska köttnationalismen i min avhandling. Här kommer bara två exempel från tillkomsten av den nu gällande djurskyddslagen.

I förarbetena till den svenska djurskyddslagen från 1988 konstateras att svenskarna är särskilt djurvänliga:

I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd. (Prop. 1987/88:93, s. 14)

Här lyfts den egna gruppens positiva egenskaper fram på ett direkt sätt och placeras tydligt i förgrunden. Vårt folk bry sig verkligen om ickemänskliga djur. När det däremot gäller problem på hemmaplan är formuleringarna mer försiktiga och vi:et skjuts i bakgrunden:

Den svenska djurhållningen har dock i allmänhet präglats av goda förhållanden för djuren och en god djurskötsel. Detta allmänna förhållande utesluter emellertid inte att det även inom vårt land förekommer missförhållanden, t. ex. att djur vanvårdas för att deras ägare av olika skäl inte kan sköta om djuren på ett tillfredsställande sätt. Det finns också all anledning att vara observant på utvecklingen inom den moderna djurhållningen som i vissa fall förändrat djurens miljö i negativ riktning. (Prop. 1987/88:93, s. 15)

Här är det de enskilda djurägarna som är problemet. Speciellt de ägare som lider av något personligt problem. På andra ställen i förarbetena exemplifieras detta med psykiska problem och alkholism. Det är alltså psykiskt sjuka och alkoholiserade djurägare som utgör ett problem - alltså ett litet fåtal dårar och suputer som avviker från normen. De människor som står för det största lidandet - alla helt vanliga konsumenter av djurprodukter - syns däremot inte i texten.

Ett annat problem i texten är den abstrakta teknologiska utvecklingen som förändrat djurens miljö. Återigen blir de verkliga aktörerna osynliga - de bönder och jordbruksföretag som har fattat högst konkreta beslut om att rationalisera produktionen, bedriva hårdare avel, införa minimala bursystem och så vidare. Teknologin framstår i förarbetena till djurskyddslagen som en opersonlig, abstrakt kraft som bara har drabbat samhället, människorna och djuren som en blixt från klar himmel. Kapitalistiska och speciesistiska motiv nämns inte. Kött-, mjölk- och äggkonsumenterna som betalar för produkterna, och därmed för de teknologiska förändringarna, syns inte heller.

Ett annat, djupt obehagligt, exempel står Föreningarna djurens vänners riksorganisation för. I sitt remissvar om djurskyddslagen gav de ett helt oförtäckt exempel på den djurskyddsliga rasismen:

Det är även viktigt att bestämmelserna om bedövning av slaktdjur inrangeras i djurskyddslagen, då det till Sverige inflyttar allt fler och fler människor från sådana länder där humanitet mot djur är fullständigt okända begrepp. (Prop. 1987/88:93, bilaga 2, s. 107)

Återigen förskjuts skuldbördan bort från den svenske konsumenten av djurprodukter. Det är människor inflyttade från andra länder som är problemet. I dessa länder bryr sig ingen om ickemänskliga djur, och därför måste vi som har djurvänligheten i vår folksjäl uppfostra de invandrade grupperna och skydda "våra" djur från hotet av deras seder.

Sådana direkt rasistiska och obeskrivligt korkade uttalanden är förstås inte helt vanliga att stöta på. Men de måste ändå förstås i ett sammanhang. De blir möjliga just för att det redan finns en stark nationalistiskt och rasistiskt laddad symbolvärld i djurskyddsdiskursen.

Allt språk är baserat på skillnader. För att "vi" ska kunna vara "djurvänliga" måste någon "annan" utpekas som "djurplågare". För att vårt köttätande ska förbli acceptabelt och stå bortom all kritik, måste någon annans agerande mot djuren brännmärkas. Dessvärre står nationalistiska och rasistiska stereotyper alltid till hands som användbara verktyg för att genomföra denna symboliska förskjutning.