Djurens rättigheter – en introduktion

Nu var det länge sedan jag uppdaterade bloggen. Jag har haft fullt upp med avhandlingsarbetet under den senaste tiden. För att fira in det nya året kommer här ändå en flera år gammal introduktionstext om djurrätt som jag hittade i gömmorna. Har du tio minuter över och vill få ett grepp om vad djurrätt är och vad djurrättsrörelsen går ut på, så är detta i alla fall en början.

Bakgrund: Människors förhållande till andra djur

Djurrättsrörelsen är en rörelse av människor som drivs av idén att andra djur har rättigheter som måste respekteras.

Detta är förstås något som många till en början är beredda att skriva under på. De flesta människor inser att vi inte kan göra vad som helst med andra djur, utan att det finns moraliska gränser för vad som är acceptabelt i vårt samröre med andra levande varelser.

Djurrättsrörelsen vill dock gå längre än så. Vi vill gå till botten med problemet.

Djurrättsrörelsen menar att verklig moralisk respekt för djuren kräver mycket mer än bara små förändringar i de förhållanden som djuren lever under idag. Vi menar att hela grunden för vårt traditionella sätt att tänka kring djur och etik är felaktig. Vi menar att människor i dagens samhälle har omfattande fördomar mot andra djur. Vi menar att dessa fördomar får oss att rutinmässigt bortse från djurs intressen och behov, vilket gör att miljoner och åter miljoner djur utsätts för ett ofattbart lidande.

Det handlar om ett enormt antal djur som varje år faller offer för de här fördomarna. Bara i Sverige dödas varje år omkring 80 miljoner djur i lantbruket, över en miljon djur på pälsfarmer, ca en halv miljon djur i experiment – och antalet fiskar kan kanske räknas i miljarder.

Det handlar kort sagt om djur som till största delen betraktas som "varor" eller "produkter" som människor kan tjäna pengar på, istället för att ses som upplevande varelser med egna liv som är viktiga för dem själva.

Jag ska gå in på hur fördomarna ser ut lite senare. Men för att förstå hur det har blivit på det här sättet behöver vi allra först titta bakåt i tiden.

Människor och andra djur har existerat sida vid sida genom hela historien, och människor har alltid haft något slags förhållningssätt till djur. Beroende på vilken kultur de har tillhört har människor haft olika attityder, men att människor tänkt på andra djur och försökt definiera sitt förhållande till dessa genom hela historien är tydligt.

Redan i de första kända religionerna spelar olika djur viktiga roller: i det gamla Egypten hade gudarna djurhuvuden och skalbaggar och katter kunde vara heliga djur. I det gamla Grekland fanns det gott om djurliknande gudar och sagoväsen som kentaurer och fauner. I gamla fabler och sagor framställs ofta andra djur som människors och gudars ställföreträdare i olika sedelärande berättelser.

I vår kultur har dock de andra djuren länge haft en mycket låg status. Det har sin grund i två traditioner som färgat vårt samhälle väldigt mycket. Det är dels den grekiska filosofin och dels den kristna religionen som haft ett enormt inflytande på hur vi tänker och hur våra moraluppfattningar ser ut.

Grekisk filosofi

Om vi börjar med den grekiska filosofin så kan vi konstatera att den var väldigt starkt baserad på ett framhävande av förnuftet. Inget fel med det förstås – det är ändå förnuftet som är grunden för allt tänkande, filosofi och vetenskap. Problemet med den gammalgrekiska förnuftsuppfattningen var att den var extremt elitistisk. De ledande tänkarna på den tiden såg världen som en hierarki där växter och djur befann sig längst ner. Sedan kom slavar och kvinnor, och högst räknades de "fria männen". Allt och alla som befann sig längre ner i den här kosmiska hierarkin ansågs finnas till enbart för dem som stod högre upp. Centralt för det här tänkandet var just förnuftets betydelse. Ens ställning i världen var kopplad till ens förnuft, och eftersom djuren uppenbarligen inte var lika förnuftiga som de grekiska filosoferna så betraktades de som varelser utan något större värde.

I det antika Rom togs den här traditionen vidare och fick sina mest otäcka uttryck. Slavar, krigsfångar och djur kunde plågas och dödas som ren underhållning i gladiatorspel inför publik på stora arenor.

Här finns förstås också en koppling till pengar och makt – i det här samhället hade redan vissa grupper och individer skaffat sig stora ekonomiska intressen i djurhållning och handel med djurprodukter, precis som vissa hade ett egenintresse i att slaveriet och handeln med slavar fortsatte. Därför gjorde de också allt för att bevara den rådande synen på slavar och djur som mindre värda – helt enkelt för att det var en god affär för dem själva.

Från den här tiden har många idéer och attityder mot djur gått i arv till vår tid, speciellt den om förnuftets betydelse för om en individ ska räknas moraliskt eller inte. Detta präglar ännu idag vårt samhälle i väldigt stor utsträckning.

Religiösa traditioner

Det andra viktiga källsprånget till vår västerländska kultur är den judisk-kristna traditionen. Det som utmärkte de här religionerna var tron på en enda gud, och att den guden hade givit människor odödliga själar.

Det var det som skilde människor från djur – att vi har själar. Och eftersom det var på det viset så konstaterade den katolska kyrkans filosofer och skrifttolkare att man inte kunde begå någon synd mot ett djur. Synda kunde man göra mot sin medmänniska, sig själv eller mot gud – men mot andra djur kunde man egentligen inte begå något moraliskt fel. Därför fick människor också behandla andra djur i princip hur som helst.

Kristendomen innebar förvisso ett stort humanitärt framsteg eftersom den konstaterade att människornas själar tillhörde gud, och att det därför var fel att döda andra människor. Att döda människor började följaktligen uppfattas som ett intrång på Guds egendom. Det var därför kristendomen ledde till ett slut för såväl slaveriet som gladiatorspelen i Rom (och för träldomen i Norden när asatron försvann). Däremot fortsatte de grymma skådespelen med andra djur – och ännu idag har vi kvar några av dessa former av "underhållning" – som till exempel tjur- och tuppfäktningar i vissa länder.

Den katolska kyrkan blev den största maktfaktorn i Europa under många hundra år, och den har starkt format vårt tänkande kring djur som mindre värda varelser – ja, som själlösa kreatur helt enkelt.

Man skulle kanske ha hoppats att det vetenskapliga genombrottet skulle ha ändrat på detta, men så blev inte fallet. Istället byggde den tidiga vetenskapen vidare på de gamla föreställningarna om djur. Filosofer som Isaac Newton och Réne Descartes såg universum en stor maskin som kunde beskrivas med matematiska beräkningar. På samma sätt såg deras efterföljare på djur: som maskiner eller apparater utan egna inre upplevelser.

I takt med att medicinen och biologin utvecklades som egna vetenskaper började man också använda allt fler djur i experiment. Några större moraliska betänkligheter om detta ansåg man inte att man behövde ha – å ena sidan hade man kyrkans stöd för detta, och för det andra såg man alltså djur som maskiner som inte upplevde något. Ett djurs skrik på grund av ett knivstick i ett laboratorium var egentligen inte något uttryck för en upplevelse, utan bara en automatisk respons på yttre stimulans – ungefär på samma sätt som en läskautomat "reagerar" på att någon stoppar in ett mynt genom att direkt spotta ut en burk läsk.

Det var förstås inte alla som gick med på det synsättet. Ju fler djur som började användas i experiment desto fler människor var det som reagerade mot djurplågeriet. Det började bildas djurskyddsorganisationer och några av de första sekulariserade moralfilosoferna (som till exempel Jeremy Bentham) tog ställning även för djurens intressen. För Bentham var det till självklart att djur också kunde känna smärta och lidande, och att vi borde ta hänsyn till detta av samma anledning som vi bör ta hänsyn till andra människor – för att det spelar roll för oss hur vi behandlas.

Men traditionen var, och är, fortfarande stark. Religiösa föreställningar levde kvar, och idén att just det överlägsna förnuftet gav människan som art en speciell moralisk särställning var också gängse.

Den darwinistiska revolutionen

Det var inte förrän vid mitten av 1800-talet som en stor förändring kom, en förändring som ännu inte fått genomslag fullt ut, men som ändå är revolutionär i sin förlängning. Det var förstås Darwins upptäckt att vi människor härstammar från andra djurarter som funnits före oss själva. Detta har förändrat väldigt mycket i vår bild av oss själva om människor. Speciellt religionen har trängts tillbaka eller fått anpassa sig till detta under de senaste 150 åren.

Efter Darwin har biologin, zoologin och etologin – läran om djurs beteende – utvecklats enormt. Vi vet nu inte bara att vi härstammar från andra djur – vi vet också att andra djur genom evolutionen utvecklat fantastiska förmågor som de i många fall delar med oss. Vi vet att många andra djur kan uppleva världen omkring sig och att de kan interagera med sin miljö och påverka den på många sätt – ibland till och med verktyg. Vi vet att andra djur utvecklat förmågan att känna smärta som en varningssignal som hjälper dem att undvika faror och bättre kunna överleva. Vi vet också att andra djur utvecklat avancerade sätt att kommunicera med varandra inom sina flockar, att de lär sig av varandra och kan utveckla egna sociala strukturer – ja, man skulle till och med kunna tala om "kulturer" hos flera djurarter. Speciellt då hos våra närmaste släktingar aporna, vars intellektuella kapacitet har visat sig vara mycket större än vi kunnat ana. Det finns apor som använder verktyg, som använder en mängd olika läten för att kommunicera. Schimpanser och gorillor har till och med lärt sig mänskligt teckenspråk och kan behärska flera hundra eller till och med tusentals ord för att prata med oss.

Utmaningarna mot den traditionella etiken

Vi vet kort sagt att djuren är mer lika oss själva än tidigare generationer trott. Inte helt lika givetvis – men tillräckligt lika för att vår traditionella moral måste granskas.

Den fråga vi måste ställa oss nu är om vi kan försvara vårt traditionella djurutnyttjande, som gör miljarder djur till offer i djurfabriker, på pälsfarmer och i laboratorier.

Faktum är ju att om en enda människa skulle behandlas på samma sätt som vi idag behandlar miljarder djur, så skulle det uppfattas som ett fruktansvärt brott. Om vi ska kunna försvara vår behandling av djur måste vi alltså hitta ett bra argument som kan visa vad det är för skillnad mellan oss och andra djur som gör att det är acceptabelt att utnyttja djur på de här sätten, samtidigt som vi anser att det skulle vara ett barbariskt brott att utnyttja en enda människa på samma sätt.

Ofta hör man tre typer av argument som svar på den frågan.

1. Traditioner och vanor

Det första handlar om tradition. "Människor har alltid utnyttjat djur och därför är det rätt", säger man. Men det är ett ganska ihåligt argument som kan användas för att försvara alla typer av övergrepp som har en tradition eller en lång historia: som krig, mord eller andra övergrepp på mänskliga rättigheter.

2. Arttillhörighet

Det andra gäller arttillhörigheten. Då säger man att "djur är djur och människor är människor och vi kan använda två helt skilda moraliska skalor för att bedöma handlingar som drabbar djur och handlingar som drabbar människor".

Men vad har arttillhörigheten egentligen för moralisk betydelse? Art är bara ett koncept som biologer använder för att visa vilka individer som är besläktade med varandra genom historien. Vi kan också göra en mängd andra indelningar för att beskriva djur och människor. Efter längd, hudfärg eller kön till exempel.

Men när vi gör sådana indelningar och till exempel säger att "jag är man och du är kvinna", eller "jag är vit i skinnet och du är brun i skinnet", så är det bara ett uttalande om våra fysiska eller biologiska skillnader, och säger ingenting moraliskt om hur vi bör behandlade, eller vilka rättigheter vi har.

Om någon säger att hudfärg eller kön ska vara avgörande för hur någon ska behandlas så är det ett utryck för godtycklig diskriminering – kort sagt rasism eller sexism. Så varför ska då arttillhörighet vara avgörande? Skulle vi säga till utomjordingar som landar på vår planet att vi kan använda dem till föda eller till experiment bara för att de tillhör en annan art? Nej, det verkar oacceptabelt. Arttillhörighet är ett sätt att klassificera varelser efter deras naturhistoriska släktskap, men det har ingen direkt moralisk betydelse när vi frågar oss hur vi bör behandla andra.

3. Rationalitet/intelligens/förnuft

Det sista argumentet brukar då lyda: "Visst – arttillhörigheten är inte det viktiga, men vi människor är ju ändå unika. Vi har en oöverträffad intellektuell kapacitet. Vi kan tänka rationellt, resonera moraliskt, vi har ett avancerat språk och vi kan bygga kulturer och civilisationer som är mycket mer avancerade än någon annan djurart vi känner till. Därför är vi överordnade djuren och kan använda dem för våra egna syften."

Kärnan i detta argument påminner om den gamla grekiska föreställningen att de mindre förnuftiga finns till för de mer förnuftiga. Vad man säger är kort sagt att intelligenta varelser har rätt att utnyttja mindre intelligenta varelser.

Men är det en hållbar princip? Nej, tittar man närmare på saken så upptäcker man att det i så fall inte är alla människor som har rättigheter heller. Det finns ju människor som saknar rationellt tänkande, språkförmåga eller förmåga att resonera moraliskt. Små barn eller människor som blivit hjärnskadade i olyckor eller på grund av sjukdomar kan sakna en eller flera av dessa förmågor.

Den som säger att vi kan utnyttja djur till föda eller experiment på grund av att de är mindre intellektuellt utrustade säger alltså samtidigt att vi skulle kunna utnyttja mindre intelligenta människor till föda och experiment. Det är ett djupt antihumanistiskt tankesätt och skulle inte accepteras i något annat sammanhang – fast här beror det ju på att vi är blinda för våra egna fördomar och på att djuren inte kan tala för sin egen sak.

Men faktum kvarstår – om man anser att det är acceptabelt att spärra in och döda en ko eller en gris för att få produkter från deras kroppar, så måste man också anse att det är acceptabelt att spärra in och döda människor som har en upplevelseförmåga som motsvarar kons eller grisens.
Hur vi än sätter gränsen för vår moraliska hänsyn i form av intellektuella kriterier kommer vi alltså att finna att det finns vissa människor som blir av med sina rättigheter, medan vissa djur uppenbarligen får rättigheter. Är till exempel inte schimpanser tillräckligt språkligt och intellektuellt begåvade för att få rättigheter om spädbarn anses ha rättigheter?

Om så är fallet – och så verkar det vara – så är den traditionella moralen upplöst. Om vi anser att alla människor har rättigheter så måste också många djur tillskrivas rättigheter.

Så istället för att hänvisa till traditionen, arttillhörigheten eller våra intellektuella kapaciteter för att försvara människors rätt att utnyttja djur, så borde vi titta på andra saker för att bestämma vem eller vilka som har rättigheter. Och det finns några kriterier som är grundläggande i alla moderna moraliska teorier: det gäller upplevelseförmågan.

Förmågan att känna smärta och lidande – förmågan att ha ett liv som spelar roll för en själv. Djur är inga maskiner, utan varelser med skarpa sinnen och starka behov. En filosof har uttryckt det så att djuren inte bara har en biologi, de har också en biografi – de har egna liv som är viktiga för dem och det spelar roll för dem själva ("inifrån" sett) hur de behandlas.

I det avseendet är djur och människor mycket lika. Det spelar roll för oss alla hur vi behandlas. Och om vi måste ta hänsyn till människors upplevelser på grund av detta, så måste vi även ta hänsyn till djurs upplevelser på ett jämlikt sätt.

Det vore helt enkelt fördomsfullt att säga att ett djurs lidande är mindre viktigt än en människas lidande (om smärtupplevelsen är lika stark hos båda arterna vill säga). Därför kan vi inte godtyckligt diskriminera djurens upplevelser och liv i vårt moraliska tänkande. Om vi gör det sätter vi oss i samma position som rasister eller sexister, som säger att färgade människors eller kvinnors upplevelser är mindre viktiga än vita människors eller mäns upplevelser.

Det djurrättsliga synsättet innebär förstås på intet sätt att man sätter djuren "över" människan för att så att säga vända på den traditionella kakan. Det handlar bara om att tillämpa våra traditionella etiska uppfattningar på ett konsekvent sätt, utan att låta gamla fördomar komma i vägen.

Varför lever djurutnyttjandet kvar?

Det finns alltså inget rationellt skäl för att utnyttja djur som vi människor gör idag. Ändå fortsätter vi göra det. Skälen till detta är många. Dels lever det kvar gamla föreställningar som berörts tidigare, dels är djurutnyttjandet idag en storindustri. Och där det finns pengar att tjäna finns det också många som är villiga att profitera på djurförtrycket.

Även om de flesta tycker att det finns gränser för vad man kan göra med djur accepterar majoriteten av befolkningen att djur används för mänskliga syften. Till stor del beror detta på att den omoraliska behandlingen av djur ofta är dold för oss själva. Dels för att laboratorier, slakterier och djuruppfödare helst inte vill ha någon offentlig insyn i sin verksamhet, men också för att vi psykologiskt döljer det omoraliska för oss själva.

Vi vill förstås inte tänka på oss själva som omoraliska individer, utan vill helst tro att det vi gör är rätt och välmotiverat. Det är framför allt genom att forma språket vi använder som vi döljer djurutnyttjandet och våra fördomar mot djur för oss själva.

Till exempel pratar vi ofta om djur som om de inte vore individer – forskaren säger att han ska göra experiment på "hund" eller på "råtta" istället för på "hundar" och "råttor". Jägaren dödar eller dräper inte en individ, han "nedlägger ett byte". Vi säger inte att vi äter "djurkroppar", utan vi pratar om "hamburgare" och "kotletter". En fiskare mäter inte sin fångst i antal kvävda individer utan i "ton". Vi pratar inte om att vi klär oss i djurs döda hudar, utan om "läder", och så vidare.

Vi har helt enkelt sorterat bort det språkbruk som skulle kunna göra oss uppmärksamma på vad vi faktiskt gör med andra upplevande varelser. Det är begripligt ur psykologisk synvinkel, för annars skulle vi alla uppleva att vi var delaktiga i ett fruktansvärt brott. Men ur moralisk synvinkel måste dessa försvarsmekanismer granskas och kritiseras.

Och ur moralisk synvinkel finns som sagt inget sådant försvar. Om djurs rättigheter ska erkännas fullt ut kommer det att innebära stora förändringar i vårt samhälle. Det kommer att påverka våra matvanor, hur vi klär oss, hur vi bedriver forskning och så vidare.

Det handlar inte om något mindre än en revolution i samhällsmoralen. Många kommer helt säkert att göra motstånd mot en sådan utveckling. Men som jag visat här går det inte att rationellt försvara utnyttjandet av djur. Filosofins och etikens mest grundläggande principer talar helt till djurens fördel. För eller senare måste därför det verkligt rationella förhållningssättet att få genomslag i form av rättigheter och respekt för alla kännande varelser.

Ska vi ge upp redan innan vi börjat?

För några år sedan fick jag frågan i radio om vad jag tyckte om djurrättsrörelsens utveckling sedan 1990-talet. Jag svarade att i mina ögon har djurrättsrörelsen inte börjat än – i alla fall inte om man med en djurrättsrörelse menar en rörelse som sätter upplysning om djurs rättigheter i första rummet.

Läget är snarare tvärtom. Inom rörelsen ses djurrätt – i ordets verkliga bemärkelse – ofta som ett problem. En stor majoritet av de organisationer, grupper och individer som idag gör sig till representanter för djuren har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen, och att vi därför bör tona ner alla idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet.

Varför? För att folk i allmänhet ändå inte kommer att förstå dem. Ibland kan man till och med få höra att allmänheten (som vi själva en gång tillhörde innan vi lärde oss mer om djurs rättigheter) är så oförstående inför detta budskap att våra resonemang om avståndstagande från våld mot oskyldiga och försvarslösa varelser bara kommer att skrämma bort folk.

När provade vi egentligen det där med djurrätt nu igen?

Det finns åtminstone två stora problem med detta synsätt. För det första är det fel att avvisa något som vi aldrig har provat. Faktum är att vi som rörelse aldrig har drivit en konsekvent djurrättslinje. Enskilda grupper har förstås gjort ansträngningar för att främja veganism på olika sätt, men ett avskaffande av djurexploateringen har aldrig varit rörelsens huvudbudskap.

Istället har den dominerande strategin inom den "nya djurskyddsrörelsen" sedan sent 1970-tal varit att hitta "enkla" frågor att få med sig människor på (päls som lyxprodukter, långa djurtransporter, plågsamma djurförsök, kosmetikatester, klubbning av sälungar, etc.) för att senare – när folk blivit medlemmar – utöka deras medvetenhet i en mer radikal djurrättslig riktning. Så har i alla fall de ledande skikten i Djurens Rätt (tidigare Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök) sett på saken i flera decennier.

Och det låter ju klokt. Baksidan är dock att de organisationer som arbetar på detta sätt kommer att bygga upp en medlemsbas som inte alls är antispeciesistisk utan snarare "nyspeciesistisk" på så sätt att den tror att lösningen på djurhanteringens problem är reglering, inte avskaffande. För det är ju precis det budskapet som organisationernas experter alltid pumpar ut i sina enfrågekampanjer. Och skulle organisationerna till äventyrs fatta mod och driva frågan om djurrättslig veganism lite hårdare så möter de snart motstånd från stora delar av de egna leden.

Resultatet? Tillbaka till mer av samma enfrågekampanjer och reformkrav, annars riskerar organisationen att förlora medlemmar och pengar. Så fastnar rörelsen i en ond cirkel där det radikala budskapet ständigt marginaliseras och reglering skjuts i förgrunden som det "rimliga" sättet att förhålla sig till djurförtrycket.

Det viktigaste som går förlorat här är den potentiella kraften hos de många djurrättsaktiva som gärna skulle vilja arbeta för ett avskaffande av djurförtrycket men som känner sig isolerade och utan andra organisatoriska alternativ än att haka på djurskyddskampanjerna. (Vilket i sin tur gör dem ännu mer isolerade och minskar deras alternativ, osv.) Jag vet inte hur många människor detta rör sig om men det är i alla fall många hundra, kanske ett par tusen, i Sverige idag. Och bland dem finns en stor del av den engagerade kärna som hållit rörelsen igång i årtionden – dock ofta under ständig självcensur av rädsla för att "skrämma bort" människor från rörelsen och vara "splittrare".

Naturligtvis är denna grupp en minoritet inom djurrörelsen i stort, men det som saknas i antal kan de väga upp i engagemang och kunskaper. Och så har det länge varit. En minoritet inom den traditionella djurskyddsrörelsen ville alltid gå längre och driva en djurrättslig linje, men de trodde de var ensamma och såg inga alternativ än att sälla sig till regleringsrörelsen. Tänk om de istället, redan från början, hade valt att följa sin egen väg. Hade de fortfarande varit en minoritet? Helt säkert. Hade de fortfarande kallats "splittrare"? Helt säkert. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de skulle ha haft möjlighet att under många årtionden sprida och fördjupa djurrättstanken betydligt mer än vad som nu blivit fallet.

Det veganska paradgimskiftet

För det andra ignorerar denna strategi just det som fått oss själva att bli djurrättare, nämligen att vi, vid någon tidpunkt, har exponerats för idéerna om djurrätt och för den möjliga identiteten som djurrättsförespråkare. Det är förstås helt riktigt att denna identifikation inte skedde över en natt för någon av oss, men utan en kontakt med dessa idéer och utan kontakt med andra människor som ideologiska förebilder så hade det inte hänt alls.

Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: "Varför fattade jag inte detta tidigare?" Svaret brukar vara enkelt: "Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde." Men sedan hände något, eller hur? Från ett oproblematiskt förhållningssätt till djurexploateringen gick du på något sätt genom ett paradigmskifte där djur slutade vara saker och förvandlades till medvetna varelser som förtjänar att respekteras och lämnas i fred.

Den resan – det paradigmskiftet – kan påbörjas på många olika sätt, inte sällan just i en djurskyddslig eller ekologisk medvetenhet. Men paradgimskiftet till djurrättslig veganism är också något annat och något mer. Troligen läste du något eller inspirerades av någon som gjorde ett djurrättsligt ställningstagande. Plötsligt fanns en alternativ identitet tillgänglig, ett annat sätt att vara. Den smög sig långsamt på dig, och en dag (som filosofen Tom Regan skriver) såg du dig i spegeln och en djurrättsförespråkare tittade tillbaka.

Den poäng jag vill göra är att denna process – som, återigen, inte går över en natt (men det gör inga djurskyddsreformer heller) – kan påskyndas. Som djurrättsförespråkare kan vi föra paradigmskiftet närmare genom att göra alternativ tillgängliga för människor på ett mer aktivt sätt än våra föregångare gjorde. Det där du läste – det kan du också göra tillgängligt för någon annan. Den där förebilden du hade – den kan du själv vara för någon annan. Istället för att vara marginaliserad i en majoritet där djurrätt är ett problem som skrämmer bort folk kan du vara en del av en stark minoritet som ser djurrätt som något viktigt och inspirerande. Om du, som jag, känner frustration över att du inte förstod det enkla djurrättsbudskapet från början – hjälp då andra att slippa den känslan genom att förklara det för dem tidigare och sluta hoppas att de kommer att komma fram till det själva via de krångliga omvägar som djurskyddsstrategin lägger ut.

Självklart kommer ingen att förändra hela sitt liv över en natt, men du kan alltid förändra det sätt på vilket andra tänker på dessa frågor. Du kan ge djurrättsliga perspektiv, fakta och argument som ofrånkomligen kommer att finnas i andra människors minne nästa gång de tvingas fundera över djurexploateringen. Du kan bli den lilla veganen i deras huvuden som säkert ofta väcker förargelse, men som också säger en hel del kloka saker. Så smyger sig paradigmskiftet på, precis som det en gång smög sig på dig. För den väg du gick kan även andra gå, och det väntar en djurrättsförespråkare även i andra speglar än din egen.

Alternativet är förstås att ge upp på förhand och anta att bara små reformer är möjliga, eller att det enda vi kan göra är att uppmuntra en mer "ansvarstagande" djurkonsumtion. Men det vore att brista i ansvar och förminska problemet och allvaret med djurförtrycket. Dessutom har det hänt förut att omfattande förtryckssystem har utmanats och övervunnits. Kampen mot slaveriet – på sin tid ansett som helt naturligt och omöjligt att avskaffa – är kanske det mest uppenbara exemplet. Oddsen för denna kamp var helt enkelt hopplösa, men så var lösningen också att strunta i de odds som verkligheten erbjöd och istället erbjuda en annan verklighet med andra odds.

I föreläsningen nedan – och i den tillhörande artikeln som du hittar här – diskuterar den amerikanske djurrättsaktivisten James LaVeck just hur detta gick till och vad djurrättsrörelsen kan lära av den processen. Titeln är just: Let's Not Give Up Before We Even Get Started.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 1 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 2 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 3 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Even Get Started, Part 4 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Grisrättegången: Vad är det egentligen vi har bevittnat?

Ny utredning av Blackstaby Gris AB from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Nu har rättegången mot Djurrättsalliansens "grisvittnen" börjat. År 2009 gick dessa gräsrotsaktivister ut med det kanske största avslöjandet någonsin av förhållandena i den svenska djurindustrin. Ett stort antal grisfarmer filmades och fotograferades i smyg och materialet släpptes till massmedia lagom till julskinkesäsongen.

Resultatet blev en omfattande mediauppmärksamhet under ett par veckor, och hård kritik riktades mot grisköttsbranschen. Förundersökningar om djurplågeribrott inleddes, men lades ner så snart mediachocken var bortglömd. Grisindustrin återtog sedan initiativet och en av de avslöjade grisbönderna passade på att dra två av aktivisterna inför rätta. De senare står nu inför hotet om dagsböter och skadestånd på närmare en miljon kronor.

Denna djurförtrycksaktivism kan dock komma att visa sig tveeggad. Hoppet är förmodligen att knäcka Djurrättsalliansens aktivister och avskräcka från framtida försök att föra ut information om "världens bästa djurhållning". Samtidigt är det uppenbart att Djurrättsalliansen har det moraliska överläget. Grisindustrin är alltjämt skurken i allmänhetens ögon, och skurkaktigheten blir bara ännu mer uppenbar i och med åtalet.

Man skulle kunna säga att idag är vi alla grisvittnen. För vem kan låta bli att vara upprörd över branschens moraliska korruption och den rättsskandal som åtalet är? Bredden i upprördheten återspeglas gårdagens debattartikel i Svenska Dagbladet som skrivits under av en rad kända personligheter:

Det är något som är riktigt snett i djurindustrin. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte ser och kan erkänna när ett djur lever i misär?

Nu är grisbönderna i kris och vädjar desperat till konsumenterna: köp svenskt, köp inte från utlandet. Köp inte alls, säger vi. Det håller inte att stänga in djur i en minimal box på betonggolv, låta dem stå i sin egen avföring i sex månader, intensivutfodra och sen skicka det på en sista ångestfylld resa till döden. Och dessutom använda det ”svenska” sättet att plåga livet ur djuren som försäljningsargument.

Det får vara nog nu. Att rättssystemet dömer budbärarna men låter djurskyddsbrott passera gör konsumenternas makt till hoppets sista utpost. Använd den makten. Bojkotta griskött.

Det är förstås mycket som är riktigt i den här beskrivningen, men jag skulle ändå säga att den skjuter bredvid målet. Argumentationen låter hård och kompromisslös, men den utmanar egentligen inte det speciesistiska paradigmet. Problemformuleringen spelar fortfarande på djurförtryckets planhalva: problemet som beskrivs handlar om hur djuren används, istället för att ifrågasätta att de används; huvudskurken blir (delar av) djurindustrin och inte det djurutnyttjande samhället som sådant; griskött är värt att bojkotta, men inte djurprodukter i allmänhet.

"Jaja", invänder den pragmatiske djurrättaren, "men det är väl ändå bra att någon säger detta? Visst borde alla bli veganer egentligen, men om vi säger det så är det ju ingen som lyssnar, eller hur?"

Visst, bättre lite diskussion än ingen alls. Men för de flesta läsare tror jag budskapet snarast blir "köp inte griskött förrän grisuppfödarna bättrar sig". Det vill säga ännu en återupprepning av det speciesistiska löftet att djurutnyttjandet kan göras etiskt okontroversiellt - att en harmonisk djurexploatering är möjlig bara vi övervinner några av de mindre problem som står i vägen.

Djurindustrins svar på kritik av denna typ är också given. Det ska göras fler utredningar och processerna ska kontinuerligt utvärderas och förbättras. Finns det något problem så beror det på enskilda rötägg, inte på industrin som sådan. Och dessutom är det fortfarande bättre i Sverige än i alla andra länder. Så har det låtit i djurdebatten sedan slutet av 1800-talet, och det har fungerat. Det är därför djurindustrierna älskar begrepp som "djurskydd" och "djurvälfärd". Så länge debatten förs utifrån dessa koordinater framstår nämligen begrepp som "djurrätt" och "veganism" onödiga eller till och med "extremistiska".

Att säga att grisindustrin har fallerat och svikit djurskyddet är förvisso sant, utifrån den allmänna uppfattningen om vad djurskydd bör vara. Men denna anklagelse medför samtidigt att grundtanken bevaras: det kan finnas en grisindustri där djur "skyddas" och där vår ängslan över djurhanteringen en gång för alla kan avskaffas. Och det är just det löftet som djurindustrin till varje pris vill bevara intakt.

Det betyder att det vi bevittnat om grisarna måste förminskas till en hanterbar djurskyddsfråga, en mindre avvikelse som enkelt kan korrigeras. Eller så måste det vi bevittnat förkastas som en manipulation av illvilliga djurrättsaktivister med en dold agenda. I båda fallen bevaras den speciesistiska fantasin och djurförtrycksaktivisterna behåller problemformuleringsinitiativet.

Givetvis måste vi nu stödja grisvittnena efter bästa förmåga. Jag har skickat en slant - gör det du också: här finns kontoinformation. Men vi måste också anstränga oss för att ställa frågan om vad det är vi har bevittnat: är det bara en tillfällig avvikelse från det goda svenska djurskyddet, eller har vi i själva verket bara fått en skymt av den helt vardagliga speciesismen som vi själva återskapar varje dag genom konsumtionen av djurprodukter?

Att döda djur

Peter Nilsson skriver intressant på Djurens Rätts blogg om det här med att döda djur. Alltså att själv, genom en direkt handling, döda de djur man tänker äta.

Nilsson tar sin utgångspunkt i nyheten om att Facebooks grundare Mark Zuckerberg bestämt sig för att under 2011 bara äta djur han dödat själv. Enligt Zuckerberg har detta lett till att han nu lever nästan helt vegetariskt (lakto-ovo-"vegetariskt" förmodar jag, det framgår inte av texten). Anledningen är Zuckerbergs idé att varje år utmana sig själv med ett större projekt (till exempel lära sig ett nytt språk, och så vidare). Det här med att själv döda de djur han äter kom han att tänka på förra året:

I started thinking about this last year when I had a pig roast at my house. A bunch of people told me that even though they loved eating pork, they really didn't want to think about the fact that the pig used to be alive. That just seemed irresponsible to me. I don't have an issue with anything people choose to eat, but I do think they should take responsibility and be thankful for what they eat rather than trying to ignore where it came from.

Det finns en hel del att säga om detta. Den uppenbara invändningen är förstås att fullt ansvarstagande tycks kräva mer än att man själv dödar djuren. Resultatet tycks ju bli precis detsamma. Borde vi inte snarare låta bli att döda djur om vi menar allvar med att "ta ansvar" för våra handlingar? (Oh ffs Mark u n00b – go vegan already!)

Men det tycks inte funka riktigt så. Som Peter Nilsson noterar är det en ganska vanlig föreställning att det på något sätt är "bättre" att själv döda ett djur än att låta någon annan göra det. Det är liksom någonting "genuint" och "äkta" över det hela. Både Peter och jag har länge förespråkat veganism, men ändå har vi ibland funnit oss själva sägandes saker som "om man nu ska äta djur så borde man väl åtminstone döda dem själv". Antagandet att det ändå är "bättre" och "riktigare" att själv döda ett djur – trots att konsekvenserna för djuret blir precis desamma – smyger sig liksom på oss ändå, djurrättare som vi är.

Och det är inte bara vi. Kändiskocken Jamie Oliver uttryckte det typiskt när han för något år sedan dödade ett lamm i tv: "A chef who has cooked 2,000 sheep should kill at least one, otherwise you're a fake." Liknande scener har utspelat sig i kocken Gordon Ramsays tv-program, och här i Sverige går tankarna lätt till skådespelaren, jägaren och kocken Per Morberg (som Peter har skrivit om tidigare). Själv har jag tidigare skrivit om kulturkritikern Po Tidholms hemslakt av får, som han beskrev så här i DN:

Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.

Att ta ansvar och vara tacksam, att inte vara fejk, att vara medveten om var (inte "vem") maten kommer ifrån, att ha en obruten relation med djuren, att uppleva en direkt koppling mellan omsorg och mat, att ha ett ursprungligt förhållningssätt – det tycks vara vad det egenutförda dödandet representerar.

Det är förstås något skumt med denna jakt på "äkthet". Man anar att föreställningen om "det ursprungliga" mest är en projektion av dagens normer på det förflutna. Eftersom vi idag tar köttätande för något givet så utgår vi från att det var en självklarhet även tidigare. Och eftersom vi ofta upplever den industrialiserade moderniteten som ett alienerat och rotlöst tillstånd föreställer vi oss att det någonstans under den konstlade ytan finns ett mer självklart, ursprungligt och oförmedlat sätt att förhålla sig till världen. När vi slår ihop dessa föreställningar får vi lätt en (van)föreställning om den "ädle vildens" förhållande till djur och natur. Hos denna oförvanskade människa, inbillar vi oss, finns en direkt kontakt eller närhet med naturen, en närhet som vi på något sätt känner borde finnas även hos oss men som har gått förlorad.

Speciesismens ideologiska fantasi

I lacansk psykoanalys talar man om "subjektets brist" för att beskriva denna känsla av förlust. Bristen hos subjektet har sin grund i att vi är språkliga varelser. Den mänskliga individen är tvungen att uttrycka sig genom språket, men finner sig alltid i dilemmat att språket inte räcker till för att fånga hela verkligheten. Det är alltid något som fattas oss, något med vår existens som undflyr orden och inte riktigt går att beskriva (Jacques Lacan kallar denna dimension för det reala, det som inte kan tämjas av det symboliska, språket).

För att hantera denna ofrånkomliga brist (den går inte att avskaffa) frammanar vi olika fantasier om hur bristen skulle kunna hävas så att vi kan uppnå harmonisk helhet igen. Ett exempel på en sådan fantasi finns i rasistiska tankegångar. Rasisten gör den helt korrekta iakktagelsen att samhället plågas av en massa problem som arbetslöshet, kriminalitet, våldtäkter, och så vidare. Men istället för att se att dessa problem systematiskt produceras av vårt eget kapitalistiska och patriarkala samhälle så träder fantasin in och "förklarar" problemen med att någon annan – invandraren, juden, muslimen – har kommit hit för att sabotera vårt sätt att leva.

I detta fantasiscenario framhålls löftet om att samhällets harmoni kan återställas "om vi bara blir av med invandrarna". På detta sätt hålls samhällets egna grundläggande brister och motsättningar på avstånd. Vi kan föreställa oss att samhället "egentligen" fungerar rätt bra och att problemen vi ser bara är "avvikelser" som beror på den andres illvilliga sabotageförsök. Kort sagt: syndabocken "förklarar" varför samhället inte tycks funka, men håller också fram löftet att det kan funka som det "borde" den dag syndabocken undanröjs. (Jag har skrivit mer om rasismens ideologiska fantasier på Dagens Konflikt och i Arena 1/2011, samt i kommande nummer av Fronesis.)

Något liknande tycks gälla för föreställningen om det förlorade ursprunliga förhållningssättet till djur. Här möter vi känslan att industrialism och kommersialism har kommit emellan oss och närheten till djuren och naturen. Sociologen Max Weber noterade redan i det tidiga industri- och byråkratisamhället hur moderniteten ledde till en "avförtrollning av världen" (Entzauberung der Welt), det vill säga en känsla av existentiell rotlöshet och brist på närhet till det mystiska och andliga.

Det är denna avförtrollning som fantasin vill övervinna, och dess slagord blir därför "Tillbaka till naturen!" Tanken är att om vi bara tar bort alla påtvingade lager av det artificiella, maskinella, teknologiska, instrumentella, byråkratiska, kommersiella, andefattiga, rationella och kyligt beräknande som den moderna civilisationen fört med sig, då kan vi återförenas med naturen och djuren på det sätt som "det var tänkt att vara". Då kan vi äntligen möta djuret som en frände samtidigt som vi kramar avtryckaren eller för eggen mot dess strupe, allt på det där genuina, oförvanskade – ja, alldeles, alldeles förtrollade – sättet som man gjorde förr i tiden eller fortfarande gör på landet, men som vi moderna stadsvarelser har glömt eller "tappat kontakten med".

Fantasistrukturen här är tydlig: Vi känner ångest över djurhanteringen och vår delaktighet i den (vi anar just bristen i berättelsen om vår egen djurvänlighet). Men för att undvika en fullständig kollaps av meningssystemet griper fantasin in och "förklarar" problemet med en extern faktor (vi har fjärmats från djur och natur på grund av alla nymodigheter!). På så sätt bevaras föreställningen om en grundläggande harmoni mellan oss och våra offer. Harmonin finns där, men är bara tillfälligt blockerad. Fantasin framhåller också löftet om att den förlorade harmonin kan återvinnas om vi bara tar bort det som har förfalskat och korrumperat den ursprungliga relationen.

Saken är förstås bara den att det inte hjälper ett skvatt att "återvinna" den där harmonin. För det var aldrig någon harmoni, bara våld, smärta och dödande – med samma vidhäftade moraliska problematik som alltid. Men – och här ligger det ideologiska tricket – det behöver vi inte hantera så länge fantasin finns där och upprätthåller stadgan i den speciesistiska "verkligheten".

Slaktandets närvarometafysik

Ett annat sätt att förstå föreställningen om "närhet", "ursprunglighet" och tanken om att man inte är "fejk" om man själv dödar de djur man tänker äta utgår från filosofen Jacques Derridas begrepp "närvarons metafysik". Med detta begrepp menade Derrida att det västerländska tänkandet historiskt varit präglat av begäret att finna en yttersta grund för tillvaron, att ge ett svar på den gäckande frågan: vad finns? Och svaret på den frågan har ofta varit någon form av "närvaro". Det verkliga är det som är fullt ut närvarande: det som vi kan se, höra och känna; tidens "här och nu", och så vidare.

Den fulla närvaron kan också finnas i något som inte finns för handen för tillfället. Som till exempel när någon säger "idag lever vi inte i en verklig demokrati", eller "du är ingen riktig man", och därmed antyder att den fulla närvaron av demokratins eller manlighetens ideal existerar som en evig och oföränderlig måttstock, även om idealet inte är fullt ut realiserat i dagens samhälle eller i den enskilde mannen.

Redan hos Platon, menade Derrida, visade sig närvarons metafysik i läran om de eviga idéerna som ligger bakom alla verkliga ting. I dialogen Staten använder Platon sängens idé som exempel. En verklig säng är för Platon bara en blek avspegling av denna idé. Den verkliga sängen är en säng som så att säga gjort avsteg från sitt himmelska ursprung, den är en degenererad, fallen, icke-autentisk säng – en dålig kopia helt enkelt. Och en målning som föreställer en säng är ännu sämre – den blir ju bara med samma tankesätt en ofullkomlig kopia av en redan ofullkomlig kopia. (Av detta skäl ansåg Platon att bildkonstnärerna borde kastas ut ur den välordnade staten eftersom de, sakligt sett, bara var bedragare som producerade dåliga bilder av andra bilder!) Kort sagt: den verkliga sängen är ett fjärmande från den absoluta sängens närvaro.

Derrida observerar att det är typiskt för vårt västerländska tänkande att formulera binära motsatspar (själ/kropp, man/kvinna, människa/djur, förnuft/känsla, ljus/mörker, kultur/natur, tal/skrift, och så vidare) och att samtidigt utnämna den ena delen av motsatsparet till bärare av den fulla närvaron, medan den andra termen representerar ett "fall" bort från densamma. Sålunda har mannen ansetts vara en mer fullt utvecklad människa än kvinnan, förnuftet har ansetts överordnat kroppens enklare drifter, och männskan har förklarats vara överordnad djuret.

En närmare titt visar dock att det inte är så enkelt. I själva verket är den privilegierade termen – den som anses bära den fulla närvaron, den platonska idén – helt beroende av sin underordnade motsats. Den privilegierade termen, som vi trott varit besjälad av full närvaro alldeles på egen hand, visar sig vara helt meningslös utan den underordnade termen mot vilken den förstnämnda kan avteckna sig som mer fullständig. Den "sämre" delen av motsatsparet är alltså inte skild från den "bättre". Det "sämre" är redan närvarande i, och utgör en förutsättning för, det "bättre". (Att vara "man", till exempel, framstår som en positiv identitet, som något en person är alldeles av sig själv. Samtidigt skulle innebörden av "mannen" ändras totalt om han inte ställdes i relation till "kvinnan". Plötsligt framstår identiteten som negativ istället. "Mannen" definieras utifrån vad han inte är, och hans självklara identitet bryter samman.)

Handlingen att själv döda de djur man tänker äta faller in i detta närvarometafysiska mönster. För det första genom betonandet av den egna, fysiska, direka aktiviteten hos jägaren eller hemslaktaren. Vad kan vara mer "äkta" än att själv sikta med geväret, greppa lammet och blotta dess hals?

För det andra privilegieras närvaron i framhävandet av den direkta kontakten med djuret. Hemslakten och jakten händer "här och nu", djuret och dess baneman är båda närvarande i stunden. Detta skiljer sig från att köpa anonymt kött i affären, dödat av en okänd person på en okänd plats och vid en tidpunkt som bara uttrycker sig som ett datorprintat "styckningsdatum". (För att jämföra med Derridas centrala problemställning är hemslakt som tal (logos), medan industrislakt är som skrift. Talet är det genuina, direkt närvarande språket. Skriften är bara en blek kopia av detta språk, ett försök att avbilda den omedelbara, talade tanken.) Att "ta ansvar" för vad man äter blir med detta synsätt att ta direkt ansvar genom att själv utföra den handling som folk vanligen betalar andra för att utföra. Resultatet må vara precis detsamma, men närvarons metafysik upphöjer ändå den direkta handlingen till något "ädlare" än den indirekta.

Men likt de andra binära motsatsparen kan även dikotomin mellan hemslakt/jakt kontra industriell köttproduktion dekonstrueras. De förstnämnda aktiviteterna privilegieras och upphöjs till "bättre" bara för att de ställs i relation till den "sämre" masslakten. Den industriella slakten framstår på ytan som ett fall bort från den mer "genuina" hemslakten, men i själva verket konstrueras hemslakten som genuin bara i relation till industrislakten. På det sättet är industrislakten alltid redan närvarande i hemslakten som dess förutsättning. Hemslakten representerar ingen ren närvaro. Tvärtom är den redan kontaminerad av just det som den uteslutit för att konstituera sig själv som "ren".

När vi sett detta kan vi också se att ingen av slaktformerna på allvar lyckas hantera den centrala etiska frågeställningen: bör vi döda djur? Denna fråga blir helt enkelt osynliggjord, eller snarare omvandlad till (den tämligen perversa) frågan hur bör vi döda djur? Föreställningen om en dikotomi mellan den äkta och oförvanskade slakten å ena sidan, och den degenererade, urartade slakten å den andra, låser tanken vid tillvägagångssättet istället för resultatet och dess etiska implikationer.

Och så rusar vi vidare i jakten på det "riktiga", "äkta", "genuina" slaktsättet som hägrar vid horisonten. Bara en förbättring till, bara en till reform, bara lite mer medkänsla, bara lite mer småskalighet, bara lite mer närhet till djuret... Så badar vi i blod i tron att det gör oss rena.

Den svenska djurskyddsnationalismen

Denna text publicerades i tidningen Djurens Rätt nr 2/11. (Bild fritt efter Carl Johan De Geer.)

Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta den svenska djurskyddsnationalismen. Det är en mycket vanlig världsbild bland svenska politiker, företag och djurvänliga själar i allmänhet.

Som jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) skrev vid sitt tillträde 2006 ses det som en självklarhet att ”Sverige är och ska vara ett av världens bästa länder vad gäller djurskydd” (Aftonbladet 14/12-2006). Djurindustrierna uttrycker sig ofta på liknande sätt. Från Arla till Kronfågel, från Svenska ägg till Lantbrukarnas riksförbund – alla lovprisar de den svenska djurskyddslagen på sina hemsidor. Enligt köttjätten Scan är det till och med så att "svenskt kött gör söndagssteken och falukorven lite godare" eftersom konsumenterna då kan vara säkra på att "djuren behandlats väl".

Den svenska djurvänligheten togs också för given när djurskyddslagen från 1988 skrevs. I förarbetena står det att "I vårt land har djurskyddet en bred och djup förankring i människors medvetande. Som en viktig del av vårt kulturarv ingår att djur skall garanteras skydd." (Proposition 1987/88:93)

I en rapport från Djurens Rätt har Cecilia Mille och Eva Frejadotter Diesen satt fingret på vad dessa uttalanden egentligen handlar om:

Det skrivs aldrig rakt ut, men formuleringen i texten lämnar läsaren med en känsla av att djurskydd är viktigare för svenskar än för människor i andra länder. … Denna 'djurskyddsnationalism' är förstås ett smart retoriskt knep för att förmedla till allmänheten att de svenska animaliska produkterna är bättre än andra, och att de tryggt kan fortsätta att konsumera dem. (Världens bästa djurskydd: Myten om Sverige granskas, 2009)

Och detta gäller inte bara Sverige. Som Mille och Diesen påpekar finns det flera andra länder som hävdar att de har världens bästa djursomsorg. I samtliga fall underblåses föreställningen om det djurvänliga hemlandet gärna av inhemska företag som vill säkra sina vinster och politiker som inte vill riskera jobbtillfällen.

Sakligt sett är det förstås nonsens att någon viss nation skulle ha en extra djurvänlig folksjäl. Ändå är det tydligt att argumentet går hem, och att det har använts länge.

Redan 1844, när en lag mot djurplågeri första gången föreslogs i Sveriges riksdag, kom invändningen att sådana regler inte behövdes i Sverige. Till exempel fastslog G. F. Ekholm i borgarståndet att "ingen lärer, med hopp om framgång kunna påstå, att i Svenska folkets lynne ligger en sådan benägenhet till misshandling af husdjur, att behofvet kräfver en lag deremot" (Borgarståndets protokoll, 1844, första bandet).

När djurförsöken – eller "vivisektionen" som det hette då – kritiserades år 1900 tog riksdagsledamoten Leonard Grundberg djurförsökarna i försvar. Han medgav att många forskare hade gjort sig skyldiga till svåra övergrepp – men det var utomlands, och i Sverige såg det helt annorlunda ut. Detta ansåg Grundberg bero på "en större medkänsla hos oss nordbor för djur, än som finnes hos andra folk." I Tyskland och Österrike, förklarade han, spändes små hundar framför tunga grönsakskärror, medan italienarna överlastade sina åsnor och slog dem med spetsiga påkar. Och i Spanien var förstås "de grymma tjurfäktningarna rigtiga folknöjen".

Att det förekom grymma djurförsök på kontinenten var därför inget mysterium för Grundberg. I Sverige däremot, var djurvänligheten en självklarhet: "Jag anser denna större humanitetskänsla, som utan tvifvel finnes hos oss, vara en oskrifven lag, som är det bästa korrektiv mot grymhet mot djuren." (Första kammarens protokoll, 1900:29) Därför behövdes heller inga regler kring djurförsöken i vårt land. Redan för över hundra år sedan låg alltså en sorts moralisk geografi till grund för djurskyddsdebatten; ju längre från Sverige, desto mindre djurvänlighet kunde man vänta sig.

Men även minoriteter inom Sverige kunde utpekas som djurplågare. Inte sällan var det judar och samer som kom i skottgluggen för att de slaktade djur utan bedövning. Till saken hör förstås att slakt utan bedövning var vanlig även bland den bredare befolkningen (ända tills ett förbud infördes 1937). Men i den politiska debatten pekades minoriteterna, sin ringa storlek till trots, ofta ut som huvudproblemen. Judar och samer framställdes ofta som representanter för en primitiv djursyn medan svenskarna stod för upplysning och modernitet.

År 1927 gjordes den svenska djurvänligheten för första gången till ett direkt försäljningsargument för djurprodukter. Då debatterades slaktmetoderna vid de svenska exportslakterierna där bacon producerades för den engelska marknaden. På exportslakterierna hissades obedövade grisar upp i ena bakbenet och stacks sedan i bröstet så att de förblödde. Slaktmetoden ansågs av många som plågsam, men baconproducenterna ville inte ha någon lag om obligatorisk bedövning vid slakt eftersom de ansåg att köttkvaliteten blev sämre. Om bedövningsslakt blev ett lagstadgat krav skulle Sverige förlora i konkurrensen (och vips så skulle dansken sko sig istället).

Mot detta scenario invände riksdagsledamoten och högermannen Georg Bissmark. Det var ett misstag av slakterierna att motsätta sig bedövning, menade han:

Tvärtom tycker jag, att det skulle vara mycket lämpligt för de svenska slakthusen att driva en motsatt agitation och säga: "Köp endast fläsk av svin, som är slaktade efter en djurskyddsvänlig metod!" Jag tror att en sådan agitation skulle hava större utsikter till framgång än de andra. (Första kammarens protokoll, 1927:26, min kursivering.)

Och visst har denna "agitation" rönt framgång! Idag används Bissmarks försäljningstips av så gott som alla svenska djurindustrier. Att köpa djurvänligt är att köpa svenskt – och tvärtom.

Djurskyddsnationalismen är idag så dominerande att mer djupgående kritik av djurförtrycket ofta blir närapå omöjlig. För vad finns att ändra på i världens bästa land? Borde inte djurrättsaktivisterna ägna sig åt viktigare saker än att ifrågasätta svenskens matvanor? Sker inte det verkliga djurplågeriet på Kinas djurmarknader, i Danmarks djurfabriker eller på Kanadas isar?

Detta är just detta som är djurskyddsnationalismens viktigaste ideologiska funktion: att den förskjuter alla moraliska problem till någon annan. Det är aldrig "vi" som skadar djur – det är alltid "dom". Djurskyddsnationalismen står alltid redo att peka ut djurplågare någon annanstans, men här hemma ser vi bara skäl att dunka oss själva i ryggen. Och så blir de viktiga frågorna heller aldrig ställda i den offentliga debatten:

Varför tror vi egentligen att vi har rätt att utnyttja andra djur?
Borde vi inte sluta betala för djurprodukter över huvud taget?
Är vi egentligen “bäst i världen” på något annat än att blunda för vårt ansvar?

Vanligt att slakta utan anledning

Onödig slakt av djur är mycket vanligare inom EU än vad som varit känt. En ny rapport från EU-kommissionen visar att upp till 100 procent av djuren slaktas helt i onödan. Nu kräver Europas veganer en obligatorisk märkning så att konsumenterna kan se att djuren slaktats utan anledning.

En rapport från EU-kommissionen visar att den onödiga slakten inom EU är mycket större än vad som kan motiveras i termer av barmhärtighetsdödande av svårt sjuka eller skadade djur. I realiteten utgör den onödiga slakten upp till 100 procent av all slakt i hela Europa.

Siffrorna är betydligt högre än tidigare bedömningar som talat om att bara slakt utan bedövning skulle betecknas som "onödig". Följden är att konsumenter över hela Europa riskerar att ovetandes äta kött från djur som slaktats helt i onödan.

– Kommissionen har gjort en utredning som visar på ett stort överutnyttjande av onödig slakt över hela Europa. Förklaringen är uppenbarligen att det är lönsamt för slakterierna. Dessutom slipper konsumenterna ta moraliskt ansvar när de kan flytta skuldbördan till religiösa eller etniska minoriteter, säger Sveriges veganminister.

Ministern förklarar att hen vill se ett radikalt avskaffande av onödig slakt och kommer därför att kräva märkning i samtliga EU-länder.

– Det här är en djurrättsfråga. Avlivning är den yttersta åtgärd vi kan utsätta djuren för och avlivning är självklart onödig så länge människor har tillgång till vegetabilisk föda. Jag har läst böcker om djuretik och sett filmer som filmats av modiga aktvister i smyg. Det är oerhört påfrestande och smärtsamt att detta inte tas på allvar trots att alla innerst inne inser att det är fel, säger veganministern.

(Läs även: Vanligt att slakta utan bedövning, Svenska Dagbladet 18/5 2011.)

Veganen som skrev manus till köttreklam

I nästa nummer av tidningen Djurens Rätt skriver jag om djurskyddsnationalismen. Texten börjar så här:

"Är du ett ickemänskligt djur i knipa? I så fall borde du flytta till Sverige! Här finns nämligen världens bästa djurskyddslag, och vi svenskar är världsbäst på att vara djurvänliga."

Mitt syfte var förstås att ondgöra mig över hur unken nationalism ständigt blandas med föreställd "djurvänlighet" på ett sätt som låter djurförtrycket fortgå utan kritik.

Tyvärr hade jag glömt att satiren är död. När jag satt där och tyckte att jag var fyndigt sarkastisk så skrev jag i själva verket manuset till den senaste reklamfilmen från City Gross.

I filmen flyr en gris från ondskefulla slaktare någonstans i det betonggrå östeuropa för att få komma till Sverige och... nej, det finns helt enkelt inget mer att säga. Se filmen istället.



(Vill man se hur grisar lever i verklighetens Sverige kan man med fördel klicka sig över till Djurrättsalliansens sajt Ett liv som gris.)

Nå, mitt i den skrattblandade gråten får man väl glädja sig åt att det pågår andra processer där speciesismen ibland blir ifrågasatt. Den 15 maj sände till exempel God morgon världen i P1 ett kritiskt inslag om köttätandet, och jag fick vara med på ett hörn. Lyssna på programmet här. Dagen innan diskuterades kristendom och djuretik i P1-programmet Människor och tro, med bland andra djurrättsaktivisten och författaren Pelle Strindlund. Klicka här för att lyssna på det.

Uppdatering 20 maj 2011: Djurens Rätt KO-anmäler nu City Gross reklamfilm. Läs pressmeddelandet här.