Vad är fel med slaktdebatten?

Här följer några spridda kommentarer till förra veckans slaktdebatt som följde på SVT:s nyhet om att många fler djur än vad som tidigare varit känt slaktas utan bedövning i Europa. Vid det här laget har troligen moralpaniken lagt sig och allt återgått till det normala, så jag kanske är lite sent ute. Å andra sidan är min poäng att dessa djurplågeriskandaler följer samma mönster år efter år, så det går bra att läsa texten i samband med nästa mediala djurplågerichock istället.

1. "Det är viktigt att djur får leva bra liv" – djurdödandets paradox

Så låter speciesismens röst idag. Det finns inget djurutnyttjande som inte utövas i djurskyddets namn. Alla är överens om om att djur ska leva goda djurliv. Djurskyddsföreningarna, staten, företagen, veterinärerna och konsumenterna – de närmast tävlar om vem som är bäst på djurvänlighet. Samtidigt håller de alla med om att det är acceptabelt att döda djur.

Vi står alltså inför den helt öppna men ändå märkligt osynliga motsättningen att alla anser (1) att det är viktigt att djur får leva goda liv, samtidigt som de anser (2) att det är helt oviktigt att djur får leva goda liv.

Men det är ju ohållbart. Om vi nu verkligen anser att det är något gott att kon lever ett bra liv idag, så måste vi rimligtvis tycka att det är bra om det goda livet fortsätter även i morgon. Värdeomdömet att någon lever ett bra liv är alltid ett (prima facie) argument för att det livet bör få fortsätta. Det är inte ett argument för att det är acceptabelt att avsluta livet ifråga.

Detta är för övrigt en kunskap som vi aldrig tvivlar på när det gäller "sällskapsdjuren" i vår närhet. Ingen säger någonsin: "Titta vad Missan verkar ha det bra där hon ligger och myser i solskenet – ett sådant utmärkt tillfälle att slå ihjäl henne med gott samvete!" Men när köttnormen kräver att vi agerar lydiga subjekt är det som om denna insikt aldrig hade existerat.

2. Djurskyddsideologin problematiserar inte dödandet...

Det ovanstående problemet har förstås sin grund i att djurskyddsideologin aldrig har problematiserat dödandet av ickemänskliga djur. Här är man helt fast i 1800-talsparadigmet om "human behandling" som tar för givet att djur finns till för människor att använda, med den enda begränsningen att de inte får åsamkas "onödigt lidande". (Det hör till saken att "nödvändigt lidande" sällan definieras. Men av 200 års praktik att döma räknas att äta djurprodukter och nästan allt annat som det går att tjäna pengar på som "nödvändigt".)

Att döda djur uppfattas i detta schema som i sig oproblematiskt. Det enda problem som kan uppstå är att djur utsätts för lidande i samband med att de dödas. Därav det pågående ståhejet om att mycket kött i Europa kommer från djur som fått halsen avskuren utan bedövning.

Men självklart går dödandet som sådant att ifrågasätta. När det gäller människor har vi inte svårt att se varför det är ett moraliskt problem att beröva någon livet. Faktum är att vi närmast universellt utnämner mord till ett av de värsta tänkbara brotten. Som regel anses mord också vara ett värre brott än att "bara" misshandla någon.

Anledningen till detta är tämligen klar. Vi uppfattar mord som en värre moralisk och juridisk förbrytelse än misshandel för att förlusten av livet är något oåterkalleligt, irreparabelt, omöjligt att gottgöra eller kompensera. Om jag "bara" misshandlar dig så kan det brottet (åtminstone till viss del) sonas genom att jag till exempel betalar skadestånd. Men om jag dödar dig kan ingen åtgärd från min eller samhällets sida kompensera din förlust.

Varför skulle då denna värdering – att dödande (som regel) är värre än misshandel – inte gälla för andra djur? Här görs det ofta gällande att ickemänskliga djur på något sätt skulle var oförmögna att lida skada av att dö. De har ju inga uppfattningar om framtiden och därmed inga framtidsplaner som kan gå om intet, sägs det. De har inget begrepp om vad döden är och kan således inte frukta den. Därför kan inte döden utgöra något ont för dem. Ungefär så brukar det låta.

Men detsamma gäller också för många människor. Små barn eller en del människor med svåra hjärnskador, till exempel, har heller inga omfattande preferenser inför framtiden eller något begrepp om vad döden är för något. Om vi nu ska följa principen att det är okej att döda varelser som saknar dessa förmågor så är det ganska många människor som hamnar i samma strykklass som djuren. (Man frestas här att göra tolkningen att när djurrättsrörelsen skälls för att vara "antihumanistisk" och "människohatande" så är det bara en externaliserande projektion av det avgrundsdjupa förakt för svaghet och olikhet som det helt normala, vardagliga djurutnyttjandet bygger på.)

I själva verket är det uppenbart falskt att döden inte skulle innebär någon skada eller förlust för ickemänskliga djur. Alla som dör förlorar allt. Att ta någons liv är att ta ifrån den individen alla framtida upplevelser.

Att en människa i detta avseende kan ha mer långtgående framtidsplaner än en gris är nog helt sant, men i sammanhanget är det mindre viktigt. Att din kalender är fulltecknad tre år framöver medan jag inte ens har en klar uppfattning om vad jag ska äta till middag ikväll är inte på något sätt ett argument för att döden skulle vara en större förlust för dig än för mig. Och allra minst utgör denna framtidsplanering något argument för att du har någon rätt att döda mig för ett så trivialt syfte som att du gillar smaken av kött.

Men som sagt, djurskyddsrörelsen finns inte till för att ta förhållandet mellan människor och djur på allvar. Den finns snarare till för att upprepa löftet att djurutnyttjandet kan fortsätta utan att någon behöver känna moraliska tvivel.

3. ... och djurrättsrörelsen spelar med

När det gäller dödandet så vet förstås djurrättsrörelsen mycket bättre än den gamla djurskyddsrörelsen. Vi har inga problem att se att förringandet av dödandet enbart handlar om att sätta köttätarens intressen framför djurens. Men likväl tenderar djurrättsrörelsen att skjuta frågan om dödandet i bakgrunden, trots att den principiellt erbjuder ett mycket starkare argument mot djurutnyttjandet än kritiken av lidandet.

Anledningen till detta är inget mysterium. Det är helt enkelt jobbigare och svårare att bedriva kritik mot människors matvanor än mot företeelser som är marginella i folks vardagliga liv. Säg att det är fel att klubba ihjäl försvarslösa sälungar eller testa kosmetikaingredienser på djur och alla håller med dig. Säg att det är fel att döda djur för mat och de blir förbannade. Och förbannade människor öppnar inte plånboken för att stödja eller bli medlemmar i din djurrättsförening.

Så även de organisationer som på papperet är djurrättsorganisationer tenderar att tona ner frågan om dödandet och sätta lidandet i centrum. Djurens Rätts senaste pressmeddelande med anledning av SVT:s slaktavslöjande är illustrativt för detta dilemma. Å ena sidan vill förbundet förklara att vegetarisk mat är alternativet till all slakt, men å andra sidan kan de inte säga rakt ut att djur har rätt till liv. Och så slutar alltihopa i en problemformulering där vegetarisk mat framställs som det bästa sättet att undvika att djur plågas – inte att de dödas.

Kruxet med denna problemformulering är att den inte utmanar den dominerande djurskyddsdiskursen på något sätt. Djurskyddsideologin lovar nämligen en annan lösning på djurplågeriproblemet som är mycket mer tilltalande för köttätaren, det vill säga bedövningsslakt. För om problemet bara är lidandet och inte dödandet i sig så är ju vegetarism – och än mer veganism! – faktiskt helt onödiga åtgärder. Det räcker ju att se till att alla djur bedövas ordentligt; ingen behöver göra något så "extremt" som att bli vegan.

Kort sagt: det vårt köttätande och speciesistiska samhälle allra helst "vill" är att veganism ska vara onödigt – och djurskyddsideologin gör allt för att tillfredsställa denna önskan.

4. Debatten är helt inomspeciesistisk

Som jag skrev härom året då slaktfrågan också var uppe till diskussion så handlar det om en helt inomspeciesistisk debatt där den enda rimliga djurrättsliga hållningen är att ta avstånd från båda lägren.

För att kort sammanfatta: Debatten är inomspeciesistisk för att både djurskyddarna och religionsfrihetsivrarna är helt överens om att djur kan reduceras till resurser för människor att använda efter eget godtycke. Istället för att vara motståndare spelar de här helt på samma planhalva. Deras oenighet handlar enbart om omständigheterna för detta utnyttjande, och det enda sättet för någon sida att "vinna" debatten är därför att beslå den andra sidan med någon sorts "överskottsspeciesism" – det vill säga att låta påskina att motståndaren accepterar mer djurlidande än vad som är rimligt.

Sålunda anser djurskyddaren att slakt utan bedövning leder till "onödigt lidande", medan religionsfrihetens försvarare är snabba att peka ut hur "äktsvenska" företeelser som kräftkokande och jakt orsakar massivt lidande utan att någon reagerar nämnvärt. Ur den senare synvinkeln blir den nationalistiska eller rasistiska snedvridningen av debatten tydlig, men denna insikt kompletteras sällan med sin logiska förlängning – en kritik av speciesismen som sådan.

Allra enklast vore det ju att lösa upp hela debatten genom att konstatera att vegansk mat är den självklara lösningen eftersom den bäst uppfyller såväl kraven på att vara kosher och halal som kravet på att minimera lidande. Problem solved, case closed!

Men nej! Just det Alexanderhugget genom debattknuten är det sista som deltagarna i debatten vill ha. Detta borde göra det uppenbart att det som står på spel inte är någon allvarligt menad vilja hos någon sida att verkligen realisera de egna idealen. Det viktiga är istället att utmåla motståndaren som ett hinder för dessa ideals förverkligande. Så kan idealet reproduceras i sitt perfekta tillstånd just tack vare att det aldrig realiseras fullt ut. (Mer om detta nedan.)

5. De verkliga aktörerna osynliggörs...

Varför slaktas djur till att börja med? För att människor äter kött. Men diskuteras köttätarna som ett problem i slaktdebatten? Pekas de ut som djurplågare?

Nej. Det är vanligare med varningar för underkylt regn i helvetet än att det urskiljs någon kausal koppling mellan våld mot djur och det vardagliga bytet av pengar mot djurdelar i snabbköpskassorna. Konsumentens kulturellt invanda smak för kött, mjölk och ägg utgör förstås motorn i hela systemet av djurutnyttjande, men ändå är konsumenten aldrig ansvarig för något djurplågeri.

Om konsumenterna någonsin blir synliga så är det bara när de framställs som offer. Till exempel när konsumenten har lurats att köpa djurplågat kött. När det händer blir konsumenten ledsen. Varför stod det inte tydligt på förpackningen att djuret hade plågats, undrar konsumenten? Varför säger inte farbror jordbruksministern till producenterna att sätta tydliga lappar på produkterna – ska det vara så svårt?

Av detta beteende skulle man kunna dra slutsatsen att konsumenten mentalt är fem år gammal. Men så är ju faktiskt inte fallet. Konsumenten är inte alls dum. Konsumenten vet mycket väl att konsumtionen av djurprodukter leder till ett ofattbart lidande. Men det är som med kejsarens nya kläder; alla kan se att kejsaren är naken, men eftersom alla omkring oss tycks tro att kejsaren har kläder på sig så spelar vi också med.

Enligt samma mönster tror vi inte på djurskyddsideologin så mycket som vi beter oss som om vi (och alla andra) trodde på den. Det hela funkar lite grann som när någon i ett sällskap släpper en fis och alla låtsas som om inget hade hänt, trots att alla vet precis vad som hände – och att alla andra också vet – inklusive den väderspände själv. Men så länge inget sägs registreras inte kunskapen i vårt gemensamma betydelsesystem (med Lacans termer: den Store Andre får inget veta) och alla kan fortsätta precis som vanligt utan att någon (kejsaren, fjärtaren, köttätaren) behöver tappa ansiktet och utan att någon behöver vara "jobbig" (barnet i sagan, den som fnittrar åt fisen, veganen vid middagsbordet).

6. ... eller byts ut mot en Annan

När aktörerna inte helt försvinner ur diskursen så byts de ofta ut. Det är inte konsumenten som plågar djur – det är alltid någon Annan. Och påfallande ofta är denna Andre en etnisk, kulturell eller nationell Andre. Denna "djurskyddsnationalism" har en lång och föga ärorik historia som jag ofta har kommenterat här på bloggen (till exempel här, här, här, här, här och här).

Även i det aktuella fallet med slakt utan bedövning placeras skulden för djurplågeriet förutsägbart nog utomlands. Grunden till hela debaklet framställs som att vissa religiösa och kulturella grupper – underförstått muslimer och judar – har för stort inflytande på lagstiftningen i många länder.

Sedan har några samvetslösa företag, också utomlands, profiterat på detta genom att sätta i system att slakta alla djur på samma sätt. Om allt detta har de svenska importörerna och konsumenterna (som verkligen brinner för att alla djur ska behandlas väl och att ingen ska behöva få halsen avskuren utan att först slås riktigt hårt i huvudet) varit helt ovetande.

Men var det verkligen så det gick till? Är det inte närmare sanningen att säga att konsumenterna var helt nöjda med att äta det djurplågade köttet utan att ställa en enda kritisk fråga så sent som dagen innan SVT avslöjade dess ursprung? Är det inte snarare så att konsumentens vardagliga beteende redan från början underbyggs av en tyst pakt som säger att varje missförhållande som avslöjas kommer att skyllas på någon Annan? Finns det över huvud taget någon konsumtion av djurprodukter idag som inte redan är strukturerad i relation till antagandet att konsumenten kommer att beviljas ansvarsfrihet?

I slutändan är förstås rangordningen mellan olika folkgrupper i termer av deras djurvänlighet helt irrelevant som ett argument för fortsatt djurutnyttjande bland "oss". Det spelar ingen roll om alla dina grannar slår sina barn oftare och hårdare än du slår dina – det är fortfarande fel av dig att slå dina barn. Men den starka benägenheten att peka ut någon Annan som orsak till de avslöjade problemen måste ändå uppmärksammas. Härvidlag påminner den svenska konsumenten om Jacques Lacans exempel med den svartsjuke äkta mannen. Det första vi måste förstå om denne man är att det är helt irrelevant om hans hustru har en affär eller ej – mannens svartsjuka är patologisk i vilket fall som helst och måste behandlas som sådan. Analogt är det helt ointressant om den Andre åsamkar djur mer eller mindre lidande än svensken gör – det är ändå något sjukt med vår beredvillighet att tillskriva den Andre en speciellt djurplågande läggning. Här framträder rasistiska och nationalistiska impulser som är viktiga problem i sig och måste uppmärksammas som sådana.

Det mest omedelbara praktiska resultatet av den problemformulering som råder för tillfället är förstås att de inhemska djurindustrierna jublar. För på samma sätt som det är säkert att konsumenten aldrig plågar djur så är det säkert att inga djur plågas i Sverige. Rubriksättningen på SVT:s hemsida när "nyheten" släpptes reflekterade tydligt denna förförståelse. "Kött från plågade djur säljs i svenska butiker" och "Kött från plågade djur säljs i Sverige" är två exempel. (Ja, för en stund fanns till och med den smått fantastiska rubriken "Djur som slaktats levande [sic] kan säljas i svenska butiker" på hemsidan!) Dessa rubriker är alltså tänkta att signalera nyheter, vilket förstås bara är möjligt om vi delar antagandet att inget djurplågeri döljer sig i de svenska köttdiskarna till vardags.
När det går som längst leder denna nationalspeciesistiska problemformulering till slutsatsen att ätande av "svenskt kött" är en sorts "aktivism" för djuren. Som om du gör något bra och "hjälper" djur när du köper köttbullar från Scan. Inte undra på att de svenska djurindustrierna älskar djurskyddet. De har miljoner skönt klingande skäl att göra det.

Samtidigt är det uppenbart att det verkliga engagemanget för dessa svenska produkter är mycket lågt. Ingen köttätare säger någonsin: "Jäklar vad svårt det var att hitta vegansk lunch i Spanien när jag var där på tjänsteresa!", eller "Ja, vi ska ju flytta till Danmark nu så hela familjen kommer ju att bli veganer."

En viktig anledning till att snacket om svenskt kött är så populärt är just att det bara är snack. Berättelsen om de svenska djurskyddet är något vi kan berätta för varandra om och om igen, för att bekräfta och ryggdunka och dränka tvivel, för att förskjuta problemen till någon Annan – och för att slippa tala om vad som egentligen händer och hur vi själva varje dag gör oss delaktiga.

7. Att ljuga genom att tala sanning

Ideologisk mystifikation behöver inte handla om rena lögner. Ibland kan den ideologiska mystifikationen finnas mitt i sanningen. Filosofen Slavoj Žižek tar exemplet med en stormakt i Väst som ingriper militärt i något land i Tredje världen under förevändning att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Detta kan vara sant så till vida att det faktiskt förekommer svåra rättighetskränkningar i landet ifråga. Det kan till och med vara sant att interventionen förbättrar respekten för de mänskliga rättigheterna i landet. Men likväl är det fråga om en ideologisk förvrängning, eftersom det verkliga motivet för interventionen inte alls är omsorg om mänskliga rättigheter, utan snarare handlar om att ta kontroll över naturresurser och vinna militärstrategiska fördelar.

I speciesismens fall finner vi motsvarande ideologiska konstruktion i djurskyddstanken. Genom djurskyddsreformer, sägs det, förbättrar vi hela tiden villkoren för djuren. Vi minskar lidandet och ökar deras välbefinnande. Och detta kan vara helt sant – djuren kan mycket väl få det lite bättre efter en given reform än de hade det innan (som till exempel i fallet med bedövningsslakt).

Ändå är det en ideologisk lögn att djurskyddet finns till för att göra det bättre för djuren. Djurskyddsideologin är helt inställd på att till varje pris bevara djurutnyttjandet genom att upprepa det speciesistiska löftet att det på något sätt går att döda miljarder djur på ett moraliskt anständigt sätt. Om inte idag, så i morgon när tekniken förfinats och ytterligare en reform har genomförts. Djurskyddsideologin lovar alltså att ingen av oss behöver ändra våra mat- och konsumtionsvanor – för allt är ju redan på väg att lösa sig av sig själv.

Att djurskyddsideologin regelbundet bryter samman i dessa uppmärksammade djurplågeriskandaler behöver i sammanhanget inte vara något problem för en lyckad ideologisk lögn. Tvärtom kan föreställningen om att någon yttre faktor ständigt "hindrar" eller "blockerar" den ideologiska utopins fulla genomförande vara precis vad som behövs för att undvika kritiska frågor om utopins eget funktionssätt.

8. Nödvändiggörandet av det tillfälliga och tillfälliggörandet av det nödvändiga

Två rörelser är kännetecknande för ideologiska konstruktioner. Den första rörelsen, och den som är lättast att känna igen, är när ett tillfälligt, kontingent, historiskt specifikt förhållande eller fenomen framställs som något evigt, oföränderligt, transhistoriskt. Som till exempel när vi tar dagens marknadssamhälle för givet och tror att dess vinstmaximerande logik alltid varit styrande för människors beteende i alla tider. Eller när vi tror att dagens genushierarkier och -skillnader reflekterar ett "naturligt" förhållande mellan män och kvinnor (istället för att se hur de historiskt uppbyggda hierarkierna skapar föreställningen om två "naturliga" kön med inbyggda skillnader och komplementära roller till att börja med). Denna ideologiska rörelse handlar, som Roland Barthes skrev redan på 1950-talet, om att förvandla historia (och makt) till natur.

När det gäller den speciesistiska ideologin är det uppenbart att människors användning av djur framställs som något evigt och "naturligt" (oavsett hur mycket denna användning av djur förändras i verkligheten – dagens djurfabriker och djurförsök har till exempel ingenting gemensamt med jakten på djur på stenåldern).

Men det finns också en annan ideologisk operation som ofta är svårare att se. Det är när den inneboende nödvändigheten i ett förhållande eller fenomen förbises och istället uppfattas som en ren tillfällighet eller avvikelse från det "vanliga" eller "normala". Som till exempel när borgerliga ekonomer misslyckas med att se hur kapitalismen själv genererar sina återkommande kriser och istället tvingas skylla dem på tillfälliga omständigheter.

I speciesismens fall handlar den ideologiska missuppfattningen om att fall av djurplågeri bara uppfattas som tillfälliga avvikelser istället för som något som systematiskt produceras av systemet självt. Det handlar, återigen, om att misslyckas med att se hur ett kött-, mjölk- och äggkonsumerande samhälle producerar – och måste producera –lidande och död på löpande band.

Istället skylls problemen med djurhållningen på enskilda individer eller "avvikande" personer: några enstaka slarviga anställda, en handfull alkoholiserade bönder, ett par psykiskt sjuka djursamlare, och så vidare. Eller så finns problemet någonstans långt borta, i utlandet, hos folk med en annan kultur. På så sätt förnekar ideologin effektivt att det är något fel med vårt eget förhållningssätt till djur.

Sociologen Glyn Daly berör detta när han skriver att den ideologiska reaktionen på avslöjade samhällsproblem ofta organiseras som en deckare – en "Whodunnit?" Här konstruerar ideologin en bild av ett i grunden harmoniskt och problemfritt samhälle där det naturliga lugnet plötsligt störs av upptäckten av ett fruktansvärt brott. Och så är jakten igång: vem var det som begick brottet? Vem är den skyldige?

Parallellen till dramaturgin i de senaste dagarnas slaktskandal är uppenbar. Lika uppenbar är utelämnandet av den kritiska frågan: vilken sorts samhälle är det vi lever i som systematiskt producerar dessa brott? (Det vanliga skämtet om tv-serien Morden i Midsomer – att det efter alla dessa säsonger inte borde finnas någon i bygden kvar vid liv – är en exemplarisk illustration. Trots det dagliga mördandet av oskyldiga är det ingen som anar att något är i grunden fel. Folk flyr inte i panik. Tvärtom fortsätter alla ivrigt att iscensätta bilden av en harmonisk landsbygdsidyll.) Istället för att se att både "normaltillstånd" och "avvikelse" är precis lika naturliga produkter av ett givet samhälle så fixeras vår uppmärksamhet vid avvikelserna, samhällets "excesser".

Men som Žižek påpekar är det är just i de förmenta excesserna som den verkliga sanningen om vårt samhälle uttrycks. Istället för att konfrontera det faktum att våra attityder till andra djur är en komplett soppa av motstridiga och ofta motbjudande attityder, normer och intuitioner, så externaliserar och inkarnerar vi motsättningarna i en yttre skurk eller syndabock. I denna syndabock koncentreras sedan alla de otrevliga egenskaper som karaktäriserar samhällets eget systematiska djurutnyttjande. Denna fantasi om en fiende som står i vägen för, blockerar, ett harmoniskt förhållande mellan oss och de djur som vi utnyttjar är det perfekta sättet att tränga undan insikten att vårt samhälle aldrig var särskilt djurvänligt till att börja med.

Djurens rättigheter – en introduktion

Nu var det länge sedan jag uppdaterade bloggen. Jag har haft fullt upp med avhandlingsarbetet under den senaste tiden. För att fira in det nya året kommer här ändå en flera år gammal introduktionstext om djurrätt som jag hittade i gömmorna. Har du tio minuter över och vill få ett grepp om vad djurrätt är och vad djurrättsrörelsen går ut på, så är detta i alla fall en början.

Bakgrund: Människors förhållande till andra djur

Djurrättsrörelsen är en rörelse av människor som drivs av idén att andra djur har rättigheter som måste respekteras.

Detta är förstås något som många till en början är beredda att skriva under på. De flesta människor inser att vi inte kan göra vad som helst med andra djur, utan att det finns moraliska gränser för vad som är acceptabelt i vårt samröre med andra levande varelser.

Djurrättsrörelsen vill dock gå längre än så. Vi vill gå till botten med problemet.

Djurrättsrörelsen menar att verklig moralisk respekt för djuren kräver mycket mer än bara små förändringar i de förhållanden som djuren lever under idag. Vi menar att hela grunden för vårt traditionella sätt att tänka kring djur och etik är felaktig. Vi menar att människor i dagens samhälle har omfattande fördomar mot andra djur. Vi menar att dessa fördomar får oss att rutinmässigt bortse från djurs intressen och behov, vilket gör att miljoner och åter miljoner djur utsätts för ett ofattbart lidande.

Det handlar om ett enormt antal djur som varje år faller offer för de här fördomarna. Bara i Sverige dödas varje år omkring 80 miljoner djur i lantbruket, över en miljon djur på pälsfarmer, ca en halv miljon djur i experiment – och antalet fiskar kan kanske räknas i miljarder.

Det handlar kort sagt om djur som till största delen betraktas som "varor" eller "produkter" som människor kan tjäna pengar på, istället för att ses som upplevande varelser med egna liv som är viktiga för dem själva.

Jag ska gå in på hur fördomarna ser ut lite senare. Men för att förstå hur det har blivit på det här sättet behöver vi allra först titta bakåt i tiden.

Människor och andra djur har existerat sida vid sida genom hela historien, och människor har alltid haft något slags förhållningssätt till djur. Beroende på vilken kultur de har tillhört har människor haft olika attityder, men att människor tänkt på andra djur och försökt definiera sitt förhållande till dessa genom hela historien är tydligt.

Redan i de första kända religionerna spelar olika djur viktiga roller: i det gamla Egypten hade gudarna djurhuvuden och skalbaggar och katter kunde vara heliga djur. I det gamla Grekland fanns det gott om djurliknande gudar och sagoväsen som kentaurer och fauner. I gamla fabler och sagor framställs ofta andra djur som människors och gudars ställföreträdare i olika sedelärande berättelser.

I vår kultur har dock de andra djuren länge haft en mycket låg status. Det har sin grund i två traditioner som färgat vårt samhälle väldigt mycket. Det är dels den grekiska filosofin och dels den kristna religionen som haft ett enormt inflytande på hur vi tänker och hur våra moraluppfattningar ser ut.

Grekisk filosofi

Om vi börjar med den grekiska filosofin så kan vi konstatera att den var väldigt starkt baserad på ett framhävande av förnuftet. Inget fel med det förstås – det är ändå förnuftet som är grunden för allt tänkande, filosofi och vetenskap. Problemet med den gammalgrekiska förnuftsuppfattningen var att den var extremt elitistisk. De ledande tänkarna på den tiden såg världen som en hierarki där växter och djur befann sig längst ner. Sedan kom slavar och kvinnor, och högst räknades de "fria männen". Allt och alla som befann sig längre ner i den här kosmiska hierarkin ansågs finnas till enbart för dem som stod högre upp. Centralt för det här tänkandet var just förnuftets betydelse. Ens ställning i världen var kopplad till ens förnuft, och eftersom djuren uppenbarligen inte var lika förnuftiga som de grekiska filosoferna så betraktades de som varelser utan något större värde.

I det antika Rom togs den här traditionen vidare och fick sina mest otäcka uttryck. Slavar, krigsfångar och djur kunde plågas och dödas som ren underhållning i gladiatorspel inför publik på stora arenor.

Här finns förstås också en koppling till pengar och makt – i det här samhället hade redan vissa grupper och individer skaffat sig stora ekonomiska intressen i djurhållning och handel med djurprodukter, precis som vissa hade ett egenintresse i att slaveriet och handeln med slavar fortsatte. Därför gjorde de också allt för att bevara den rådande synen på slavar och djur som mindre värda – helt enkelt för att det var en god affär för dem själva.

Från den här tiden har många idéer och attityder mot djur gått i arv till vår tid, speciellt den om förnuftets betydelse för om en individ ska räknas moraliskt eller inte. Detta präglar ännu idag vårt samhälle i väldigt stor utsträckning.

Religiösa traditioner

Det andra viktiga källsprånget till vår västerländska kultur är den judisk-kristna traditionen. Det som utmärkte de här religionerna var tron på en enda gud, och att den guden hade givit människor odödliga själar.

Det var det som skilde människor från djur – att vi har själar. Och eftersom det var på det viset så konstaterade den katolska kyrkans filosofer och skrifttolkare att man inte kunde begå någon synd mot ett djur. Synda kunde man göra mot sin medmänniska, sig själv eller mot gud – men mot andra djur kunde man egentligen inte begå något moraliskt fel. Därför fick människor också behandla andra djur i princip hur som helst.

Kristendomen innebar förvisso ett stort humanitärt framsteg eftersom den konstaterade att människornas själar tillhörde gud, och att det därför var fel att döda andra människor. Att döda människor började följaktligen uppfattas som ett intrång på Guds egendom. Det var därför kristendomen ledde till ett slut för såväl slaveriet som gladiatorspelen i Rom (och för träldomen i Norden när asatron försvann). Däremot fortsatte de grymma skådespelen med andra djur – och ännu idag har vi kvar några av dessa former av "underhållning" – som till exempel tjur- och tuppfäktningar i vissa länder.

Den katolska kyrkan blev den största maktfaktorn i Europa under många hundra år, och den har starkt format vårt tänkande kring djur som mindre värda varelser – ja, som själlösa kreatur helt enkelt.

Man skulle kanske ha hoppats att det vetenskapliga genombrottet skulle ha ändrat på detta, men så blev inte fallet. Istället byggde den tidiga vetenskapen vidare på de gamla föreställningarna om djur. Filosofer som Isaac Newton och Réne Descartes såg universum en stor maskin som kunde beskrivas med matematiska beräkningar. På samma sätt såg deras efterföljare på djur: som maskiner eller apparater utan egna inre upplevelser.

I takt med att medicinen och biologin utvecklades som egna vetenskaper började man också använda allt fler djur i experiment. Några större moraliska betänkligheter om detta ansåg man inte att man behövde ha – å ena sidan hade man kyrkans stöd för detta, och för det andra såg man alltså djur som maskiner som inte upplevde något. Ett djurs skrik på grund av ett knivstick i ett laboratorium var egentligen inte något uttryck för en upplevelse, utan bara en automatisk respons på yttre stimulans – ungefär på samma sätt som en läskautomat "reagerar" på att någon stoppar in ett mynt genom att direkt spotta ut en burk läsk.

Det var förstås inte alla som gick med på det synsättet. Ju fler djur som började användas i experiment desto fler människor var det som reagerade mot djurplågeriet. Det började bildas djurskyddsorganisationer och några av de första sekulariserade moralfilosoferna (som till exempel Jeremy Bentham) tog ställning även för djurens intressen. För Bentham var det till självklart att djur också kunde känna smärta och lidande, och att vi borde ta hänsyn till detta av samma anledning som vi bör ta hänsyn till andra människor – för att det spelar roll för oss hur vi behandlas.

Men traditionen var, och är, fortfarande stark. Religiösa föreställningar levde kvar, och idén att just det överlägsna förnuftet gav människan som art en speciell moralisk särställning var också gängse.

Den darwinistiska revolutionen

Det var inte förrän vid mitten av 1800-talet som en stor förändring kom, en förändring som ännu inte fått genomslag fullt ut, men som ändå är revolutionär i sin förlängning. Det var förstås Darwins upptäckt att vi människor härstammar från andra djurarter som funnits före oss själva. Detta har förändrat väldigt mycket i vår bild av oss själva om människor. Speciellt religionen har trängts tillbaka eller fått anpassa sig till detta under de senaste 150 åren.

Efter Darwin har biologin, zoologin och etologin – läran om djurs beteende – utvecklats enormt. Vi vet nu inte bara att vi härstammar från andra djur – vi vet också att andra djur genom evolutionen utvecklat fantastiska förmågor som de i många fall delar med oss. Vi vet att många andra djur kan uppleva världen omkring sig och att de kan interagera med sin miljö och påverka den på många sätt – ibland till och med verktyg. Vi vet att andra djur utvecklat förmågan att känna smärta som en varningssignal som hjälper dem att undvika faror och bättre kunna överleva. Vi vet också att andra djur utvecklat avancerade sätt att kommunicera med varandra inom sina flockar, att de lär sig av varandra och kan utveckla egna sociala strukturer – ja, man skulle till och med kunna tala om "kulturer" hos flera djurarter. Speciellt då hos våra närmaste släktingar aporna, vars intellektuella kapacitet har visat sig vara mycket större än vi kunnat ana. Det finns apor som använder verktyg, som använder en mängd olika läten för att kommunicera. Schimpanser och gorillor har till och med lärt sig mänskligt teckenspråk och kan behärska flera hundra eller till och med tusentals ord för att prata med oss.

Utmaningarna mot den traditionella etiken

Vi vet kort sagt att djuren är mer lika oss själva än tidigare generationer trott. Inte helt lika givetvis – men tillräckligt lika för att vår traditionella moral måste granskas.

Den fråga vi måste ställa oss nu är om vi kan försvara vårt traditionella djurutnyttjande, som gör miljarder djur till offer i djurfabriker, på pälsfarmer och i laboratorier.

Faktum är ju att om en enda människa skulle behandlas på samma sätt som vi idag behandlar miljarder djur, så skulle det uppfattas som ett fruktansvärt brott. Om vi ska kunna försvara vår behandling av djur måste vi alltså hitta ett bra argument som kan visa vad det är för skillnad mellan oss och andra djur som gör att det är acceptabelt att utnyttja djur på de här sätten, samtidigt som vi anser att det skulle vara ett barbariskt brott att utnyttja en enda människa på samma sätt.

Ofta hör man tre typer av argument som svar på den frågan.

1. Traditioner och vanor

Det första handlar om tradition. "Människor har alltid utnyttjat djur och därför är det rätt", säger man. Men det är ett ganska ihåligt argument som kan användas för att försvara alla typer av övergrepp som har en tradition eller en lång historia: som krig, mord eller andra övergrepp på mänskliga rättigheter.

2. Arttillhörighet

Det andra gäller arttillhörigheten. Då säger man att "djur är djur och människor är människor och vi kan använda två helt skilda moraliska skalor för att bedöma handlingar som drabbar djur och handlingar som drabbar människor".

Men vad har arttillhörigheten egentligen för moralisk betydelse? Art är bara ett koncept som biologer använder för att visa vilka individer som är besläktade med varandra genom historien. Vi kan också göra en mängd andra indelningar för att beskriva djur och människor. Efter längd, hudfärg eller kön till exempel.

Men när vi gör sådana indelningar och till exempel säger att "jag är man och du är kvinna", eller "jag är vit i skinnet och du är brun i skinnet", så är det bara ett uttalande om våra fysiska eller biologiska skillnader, och säger ingenting moraliskt om hur vi bör behandlade, eller vilka rättigheter vi har.

Om någon säger att hudfärg eller kön ska vara avgörande för hur någon ska behandlas så är det ett utryck för godtycklig diskriminering – kort sagt rasism eller sexism. Så varför ska då arttillhörighet vara avgörande? Skulle vi säga till utomjordingar som landar på vår planet att vi kan använda dem till föda eller till experiment bara för att de tillhör en annan art? Nej, det verkar oacceptabelt. Arttillhörighet är ett sätt att klassificera varelser efter deras naturhistoriska släktskap, men det har ingen direkt moralisk betydelse när vi frågar oss hur vi bör behandla andra.

3. Rationalitet/intelligens/förnuft

Det sista argumentet brukar då lyda: "Visst – arttillhörigheten är inte det viktiga, men vi människor är ju ändå unika. Vi har en oöverträffad intellektuell kapacitet. Vi kan tänka rationellt, resonera moraliskt, vi har ett avancerat språk och vi kan bygga kulturer och civilisationer som är mycket mer avancerade än någon annan djurart vi känner till. Därför är vi överordnade djuren och kan använda dem för våra egna syften."

Kärnan i detta argument påminner om den gamla grekiska föreställningen att de mindre förnuftiga finns till för de mer förnuftiga. Vad man säger är kort sagt att intelligenta varelser har rätt att utnyttja mindre intelligenta varelser.

Men är det en hållbar princip? Nej, tittar man närmare på saken så upptäcker man att det i så fall inte är alla människor som har rättigheter heller. Det finns ju människor som saknar rationellt tänkande, språkförmåga eller förmåga att resonera moraliskt. Små barn eller människor som blivit hjärnskadade i olyckor eller på grund av sjukdomar kan sakna en eller flera av dessa förmågor.

Den som säger att vi kan utnyttja djur till föda eller experiment på grund av att de är mindre intellektuellt utrustade säger alltså samtidigt att vi skulle kunna utnyttja mindre intelligenta människor till föda och experiment. Det är ett djupt antihumanistiskt tankesätt och skulle inte accepteras i något annat sammanhang – fast här beror det ju på att vi är blinda för våra egna fördomar och på att djuren inte kan tala för sin egen sak.

Men faktum kvarstår – om man anser att det är acceptabelt att spärra in och döda en ko eller en gris för att få produkter från deras kroppar, så måste man också anse att det är acceptabelt att spärra in och döda människor som har en upplevelseförmåga som motsvarar kons eller grisens.
Hur vi än sätter gränsen för vår moraliska hänsyn i form av intellektuella kriterier kommer vi alltså att finna att det finns vissa människor som blir av med sina rättigheter, medan vissa djur uppenbarligen får rättigheter. Är till exempel inte schimpanser tillräckligt språkligt och intellektuellt begåvade för att få rättigheter om spädbarn anses ha rättigheter?

Om så är fallet – och så verkar det vara – så är den traditionella moralen upplöst. Om vi anser att alla människor har rättigheter så måste också många djur tillskrivas rättigheter.

Så istället för att hänvisa till traditionen, arttillhörigheten eller våra intellektuella kapaciteter för att försvara människors rätt att utnyttja djur, så borde vi titta på andra saker för att bestämma vem eller vilka som har rättigheter. Och det finns några kriterier som är grundläggande i alla moderna moraliska teorier: det gäller upplevelseförmågan.

Förmågan att känna smärta och lidande – förmågan att ha ett liv som spelar roll för en själv. Djur är inga maskiner, utan varelser med skarpa sinnen och starka behov. En filosof har uttryckt det så att djuren inte bara har en biologi, de har också en biografi – de har egna liv som är viktiga för dem och det spelar roll för dem själva ("inifrån" sett) hur de behandlas.

I det avseendet är djur och människor mycket lika. Det spelar roll för oss alla hur vi behandlas. Och om vi måste ta hänsyn till människors upplevelser på grund av detta, så måste vi även ta hänsyn till djurs upplevelser på ett jämlikt sätt.

Det vore helt enkelt fördomsfullt att säga att ett djurs lidande är mindre viktigt än en människas lidande (om smärtupplevelsen är lika stark hos båda arterna vill säga). Därför kan vi inte godtyckligt diskriminera djurens upplevelser och liv i vårt moraliska tänkande. Om vi gör det sätter vi oss i samma position som rasister eller sexister, som säger att färgade människors eller kvinnors upplevelser är mindre viktiga än vita människors eller mäns upplevelser.

Det djurrättsliga synsättet innebär förstås på intet sätt att man sätter djuren "över" människan för att så att säga vända på den traditionella kakan. Det handlar bara om att tillämpa våra traditionella etiska uppfattningar på ett konsekvent sätt, utan att låta gamla fördomar komma i vägen.

Varför lever djurutnyttjandet kvar?

Det finns alltså inget rationellt skäl för att utnyttja djur som vi människor gör idag. Ändå fortsätter vi göra det. Skälen till detta är många. Dels lever det kvar gamla föreställningar som berörts tidigare, dels är djurutnyttjandet idag en storindustri. Och där det finns pengar att tjäna finns det också många som är villiga att profitera på djurförtrycket.

Även om de flesta tycker att det finns gränser för vad man kan göra med djur accepterar majoriteten av befolkningen att djur används för mänskliga syften. Till stor del beror detta på att den omoraliska behandlingen av djur ofta är dold för oss själva. Dels för att laboratorier, slakterier och djuruppfödare helst inte vill ha någon offentlig insyn i sin verksamhet, men också för att vi psykologiskt döljer det omoraliska för oss själva.

Vi vill förstås inte tänka på oss själva som omoraliska individer, utan vill helst tro att det vi gör är rätt och välmotiverat. Det är framför allt genom att forma språket vi använder som vi döljer djurutnyttjandet och våra fördomar mot djur för oss själva.

Till exempel pratar vi ofta om djur som om de inte vore individer – forskaren säger att han ska göra experiment på "hund" eller på "råtta" istället för på "hundar" och "råttor". Jägaren dödar eller dräper inte en individ, han "nedlägger ett byte". Vi säger inte att vi äter "djurkroppar", utan vi pratar om "hamburgare" och "kotletter". En fiskare mäter inte sin fångst i antal kvävda individer utan i "ton". Vi pratar inte om att vi klär oss i djurs döda hudar, utan om "läder", och så vidare.

Vi har helt enkelt sorterat bort det språkbruk som skulle kunna göra oss uppmärksamma på vad vi faktiskt gör med andra upplevande varelser. Det är begripligt ur psykologisk synvinkel, för annars skulle vi alla uppleva att vi var delaktiga i ett fruktansvärt brott. Men ur moralisk synvinkel måste dessa försvarsmekanismer granskas och kritiseras.

Och ur moralisk synvinkel finns som sagt inget sådant försvar. Om djurs rättigheter ska erkännas fullt ut kommer det att innebära stora förändringar i vårt samhälle. Det kommer att påverka våra matvanor, hur vi klär oss, hur vi bedriver forskning och så vidare.

Det handlar inte om något mindre än en revolution i samhällsmoralen. Många kommer helt säkert att göra motstånd mot en sådan utveckling. Men som jag visat här går det inte att rationellt försvara utnyttjandet av djur. Filosofins och etikens mest grundläggande principer talar helt till djurens fördel. För eller senare måste därför det verkligt rationella förhållningssättet att få genomslag i form av rättigheter och respekt för alla kännande varelser.

Ska vi ge upp redan innan vi börjat?

För några år sedan fick jag frågan i radio om vad jag tyckte om djurrättsrörelsens utveckling sedan 1990-talet. Jag svarade att i mina ögon har djurrättsrörelsen inte börjat än – i alla fall inte om man med en djurrättsrörelse menar en rörelse som sätter upplysning om djurs rättigheter i första rummet.

Läget är snarare tvärtom. Inom rörelsen ses djurrätt – i ordets verkliga bemärkelse – ofta som ett problem. En stor majoritet av de organisationer, grupper och individer som idag gör sig till representanter för djuren har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen, och att vi därför bör tona ner alla idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet.

Varför? För att folk i allmänhet ändå inte kommer att förstå dem. Ibland kan man till och med få höra att allmänheten (som vi själva en gång tillhörde innan vi lärde oss mer om djurs rättigheter) är så oförstående inför detta budskap att våra resonemang om avståndstagande från våld mot oskyldiga och försvarslösa varelser bara kommer att skrämma bort folk.

När provade vi egentligen det där med djurrätt nu igen?

Det finns åtminstone två stora problem med detta synsätt. För det första är det fel att avvisa något som vi aldrig har provat. Faktum är att vi som rörelse aldrig har drivit en konsekvent djurrättslinje. Enskilda grupper har förstås gjort ansträngningar för att främja veganism på olika sätt, men ett avskaffande av djurexploateringen har aldrig varit rörelsens huvudbudskap.

Istället har den dominerande strategin inom den "nya djurskyddsrörelsen" sedan sent 1970-tal varit att hitta "enkla" frågor att få med sig människor på (päls som lyxprodukter, långa djurtransporter, plågsamma djurförsök, kosmetikatester, klubbning av sälungar, etc.) för att senare – när folk blivit medlemmar – utöka deras medvetenhet i en mer radikal djurrättslig riktning. Så har i alla fall de ledande skikten i Djurens Rätt (tidigare Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök) sett på saken i flera decennier.

Och det låter ju klokt. Baksidan är dock att de organisationer som arbetar på detta sätt kommer att bygga upp en medlemsbas som inte alls är antispeciesistisk utan snarare "nyspeciesistisk" på så sätt att den tror att lösningen på djurhanteringens problem är reglering, inte avskaffande. För det är ju precis det budskapet som organisationernas experter alltid pumpar ut i sina enfrågekampanjer. Och skulle organisationerna till äventyrs fatta mod och driva frågan om djurrättslig veganism lite hårdare så möter de snart motstånd från stora delar av de egna leden.

Resultatet? Tillbaka till mer av samma enfrågekampanjer och reformkrav, annars riskerar organisationen att förlora medlemmar och pengar. Så fastnar rörelsen i en ond cirkel där det radikala budskapet ständigt marginaliseras och reglering skjuts i förgrunden som det "rimliga" sättet att förhålla sig till djurförtrycket.

Det viktigaste som går förlorat här är den potentiella kraften hos de många djurrättsaktiva som gärna skulle vilja arbeta för ett avskaffande av djurförtrycket men som känner sig isolerade och utan andra organisatoriska alternativ än att haka på djurskyddskampanjerna. (Vilket i sin tur gör dem ännu mer isolerade och minskar deras alternativ, osv.) Jag vet inte hur många människor detta rör sig om men det är i alla fall många hundra, kanske ett par tusen, i Sverige idag. Och bland dem finns en stor del av den engagerade kärna som hållit rörelsen igång i årtionden – dock ofta under ständig självcensur av rädsla för att "skrämma bort" människor från rörelsen och vara "splittrare".

Naturligtvis är denna grupp en minoritet inom djurrörelsen i stort, men det som saknas i antal kan de väga upp i engagemang och kunskaper. Och så har det länge varit. En minoritet inom den traditionella djurskyddsrörelsen ville alltid gå längre och driva en djurrättslig linje, men de trodde de var ensamma och såg inga alternativ än att sälla sig till regleringsrörelsen. Tänk om de istället, redan från början, hade valt att följa sin egen väg. Hade de fortfarande varit en minoritet? Helt säkert. Hade de fortfarande kallats "splittrare"? Helt säkert. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de skulle ha haft möjlighet att under många årtionden sprida och fördjupa djurrättstanken betydligt mer än vad som nu blivit fallet.

Det veganska paradgimskiftet

För det andra ignorerar denna strategi just det som fått oss själva att bli djurrättare, nämligen att vi, vid någon tidpunkt, har exponerats för idéerna om djurrätt och för den möjliga identiteten som djurrättsförespråkare. Det är förstås helt riktigt att denna identifikation inte skedde över en natt för någon av oss, men utan en kontakt med dessa idéer och utan kontakt med andra människor som ideologiska förebilder så hade det inte hänt alls.

Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: "Varför fattade jag inte detta tidigare?" Svaret brukar vara enkelt: "Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde." Men sedan hände något, eller hur? Från ett oproblematiskt förhållningssätt till djurexploateringen gick du på något sätt genom ett paradigmskifte där djur slutade vara saker och förvandlades till medvetna varelser som förtjänar att respekteras och lämnas i fred.

Den resan – det paradigmskiftet – kan påbörjas på många olika sätt, inte sällan just i en djurskyddslig eller ekologisk medvetenhet. Men paradgimskiftet till djurrättslig veganism är också något annat och något mer. Troligen läste du något eller inspirerades av någon som gjorde ett djurrättsligt ställningstagande. Plötsligt fanns en alternativ identitet tillgänglig, ett annat sätt att vara. Den smög sig långsamt på dig, och en dag (som filosofen Tom Regan skriver) såg du dig i spegeln och en djurrättsförespråkare tittade tillbaka.

Den poäng jag vill göra är att denna process – som, återigen, inte går över en natt (men det gör inga djurskyddsreformer heller) – kan påskyndas. Som djurrättsförespråkare kan vi föra paradigmskiftet närmare genom att göra alternativ tillgängliga för människor på ett mer aktivt sätt än våra föregångare gjorde. Det där du läste – det kan du också göra tillgängligt för någon annan. Den där förebilden du hade – den kan du själv vara för någon annan. Istället för att vara marginaliserad i en majoritet där djurrätt är ett problem som skrämmer bort folk kan du vara en del av en stark minoritet som ser djurrätt som något viktigt och inspirerande. Om du, som jag, känner frustration över att du inte förstod det enkla djurrättsbudskapet från början – hjälp då andra att slippa den känslan genom att förklara det för dem tidigare och sluta hoppas att de kommer att komma fram till det själva via de krångliga omvägar som djurskyddsstrategin lägger ut.

Självklart kommer ingen att förändra hela sitt liv över en natt, men du kan alltid förändra det sätt på vilket andra tänker på dessa frågor. Du kan ge djurrättsliga perspektiv, fakta och argument som ofrånkomligen kommer att finnas i andra människors minne nästa gång de tvingas fundera över djurexploateringen. Du kan bli den lilla veganen i deras huvuden som säkert ofta väcker förargelse, men som också säger en hel del kloka saker. Så smyger sig paradigmskiftet på, precis som det en gång smög sig på dig. För den väg du gick kan även andra gå, och det väntar en djurrättsförespråkare även i andra speglar än din egen.

Alternativet är förstås att ge upp på förhand och anta att bara små reformer är möjliga, eller att det enda vi kan göra är att uppmuntra en mer "ansvarstagande" djurkonsumtion. Men det vore att brista i ansvar och förminska problemet och allvaret med djurförtrycket. Dessutom har det hänt förut att omfattande förtryckssystem har utmanats och övervunnits. Kampen mot slaveriet – på sin tid ansett som helt naturligt och omöjligt att avskaffa – är kanske det mest uppenbara exemplet. Oddsen för denna kamp var helt enkelt hopplösa, men så var lösningen också att strunta i de odds som verkligheten erbjöd och istället erbjuda en annan verklighet med andra odds.

I föreläsningen nedan – och i den tillhörande artikeln som du hittar här – diskuterar den amerikanske djurrättsaktivisten James LaVeck just hur detta gick till och vad djurrättsrörelsen kan lära av den processen. Titeln är just: Let's Not Give Up Before We Even Get Started.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 1 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 2 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 3 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Even Get Started, Part 4 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Grisrättegången: Vad är det egentligen vi har bevittnat?

Ny utredning av Blackstaby Gris AB from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Nu har rättegången mot Djurrättsalliansens "grisvittnen" börjat. År 2009 gick dessa gräsrotsaktivister ut med det kanske största avslöjandet någonsin av förhållandena i den svenska djurindustrin. Ett stort antal grisfarmer filmades och fotograferades i smyg och materialet släpptes till massmedia lagom till julskinkesäsongen.

Resultatet blev en omfattande mediauppmärksamhet under ett par veckor, och hård kritik riktades mot grisköttsbranschen. Förundersökningar om djurplågeribrott inleddes, men lades ner så snart mediachocken var bortglömd. Grisindustrin återtog sedan initiativet och en av de avslöjade grisbönderna passade på att dra två av aktivisterna inför rätta. De senare står nu inför hotet om dagsböter och skadestånd på närmare en miljon kronor.

Denna djurförtrycksaktivism kan dock komma att visa sig tveeggad. Hoppet är förmodligen att knäcka Djurrättsalliansens aktivister och avskräcka från framtida försök att föra ut information om "världens bästa djurhållning". Samtidigt är det uppenbart att Djurrättsalliansen har det moraliska överläget. Grisindustrin är alltjämt skurken i allmänhetens ögon, och skurkaktigheten blir bara ännu mer uppenbar i och med åtalet.

Man skulle kunna säga att idag är vi alla grisvittnen. För vem kan låta bli att vara upprörd över branschens moraliska korruption och den rättsskandal som åtalet är? Bredden i upprördheten återspeglas gårdagens debattartikel i Svenska Dagbladet som skrivits under av en rad kända personligheter:

Det är något som är riktigt snett i djurindustrin. Har vi blivit så avtrubbade att vi inte ser och kan erkänna när ett djur lever i misär?

Nu är grisbönderna i kris och vädjar desperat till konsumenterna: köp svenskt, köp inte från utlandet. Köp inte alls, säger vi. Det håller inte att stänga in djur i en minimal box på betonggolv, låta dem stå i sin egen avföring i sex månader, intensivutfodra och sen skicka det på en sista ångestfylld resa till döden. Och dessutom använda det ”svenska” sättet att plåga livet ur djuren som försäljningsargument.

Det får vara nog nu. Att rättssystemet dömer budbärarna men låter djurskyddsbrott passera gör konsumenternas makt till hoppets sista utpost. Använd den makten. Bojkotta griskött.

Det är förstås mycket som är riktigt i den här beskrivningen, men jag skulle ändå säga att den skjuter bredvid målet. Argumentationen låter hård och kompromisslös, men den utmanar egentligen inte det speciesistiska paradigmet. Problemformuleringen spelar fortfarande på djurförtryckets planhalva: problemet som beskrivs handlar om hur djuren används, istället för att ifrågasätta att de används; huvudskurken blir (delar av) djurindustrin och inte det djurutnyttjande samhället som sådant; griskött är värt att bojkotta, men inte djurprodukter i allmänhet.

"Jaja", invänder den pragmatiske djurrättaren, "men det är väl ändå bra att någon säger detta? Visst borde alla bli veganer egentligen, men om vi säger det så är det ju ingen som lyssnar, eller hur?"

Visst, bättre lite diskussion än ingen alls. Men för de flesta läsare tror jag budskapet snarast blir "köp inte griskött förrän grisuppfödarna bättrar sig". Det vill säga ännu en återupprepning av det speciesistiska löftet att djurutnyttjandet kan göras etiskt okontroversiellt - att en harmonisk djurexploatering är möjlig bara vi övervinner några av de mindre problem som står i vägen.

Djurindustrins svar på kritik av denna typ är också given. Det ska göras fler utredningar och processerna ska kontinuerligt utvärderas och förbättras. Finns det något problem så beror det på enskilda rötägg, inte på industrin som sådan. Och dessutom är det fortfarande bättre i Sverige än i alla andra länder. Så har det låtit i djurdebatten sedan slutet av 1800-talet, och det har fungerat. Det är därför djurindustrierna älskar begrepp som "djurskydd" och "djurvälfärd". Så länge debatten förs utifrån dessa koordinater framstår nämligen begrepp som "djurrätt" och "veganism" onödiga eller till och med "extremistiska".

Att säga att grisindustrin har fallerat och svikit djurskyddet är förvisso sant, utifrån den allmänna uppfattningen om vad djurskydd bör vara. Men denna anklagelse medför samtidigt att grundtanken bevaras: det kan finnas en grisindustri där djur "skyddas" och där vår ängslan över djurhanteringen en gång för alla kan avskaffas. Och det är just det löftet som djurindustrin till varje pris vill bevara intakt.

Det betyder att det vi bevittnat om grisarna måste förminskas till en hanterbar djurskyddsfråga, en mindre avvikelse som enkelt kan korrigeras. Eller så måste det vi bevittnat förkastas som en manipulation av illvilliga djurrättsaktivister med en dold agenda. I båda fallen bevaras den speciesistiska fantasin och djurförtrycksaktivisterna behåller problemformuleringsinitiativet.

Givetvis måste vi nu stödja grisvittnena efter bästa förmåga. Jag har skickat en slant - gör det du också: här finns kontoinformation. Men vi måste också anstränga oss för att ställa frågan om vad det är vi har bevittnat: är det bara en tillfällig avvikelse från det goda svenska djurskyddet, eller har vi i själva verket bara fått en skymt av den helt vardagliga speciesismen som vi själva återskapar varje dag genom konsumtionen av djurprodukter?

Att döda djur

Peter Nilsson skriver intressant på Djurens Rätts blogg om det här med att döda djur. Alltså att själv, genom en direkt handling, döda de djur man tänker äta.

Nilsson tar sin utgångspunkt i nyheten om att Facebooks grundare Mark Zuckerberg bestämt sig för att under 2011 bara äta djur han dödat själv. Enligt Zuckerberg har detta lett till att han nu lever nästan helt vegetariskt (lakto-ovo-"vegetariskt" förmodar jag, det framgår inte av texten). Anledningen är Zuckerbergs idé att varje år utmana sig själv med ett större projekt (till exempel lära sig ett nytt språk, och så vidare). Det här med att själv döda de djur han äter kom han att tänka på förra året:

I started thinking about this last year when I had a pig roast at my house. A bunch of people told me that even though they loved eating pork, they really didn't want to think about the fact that the pig used to be alive. That just seemed irresponsible to me. I don't have an issue with anything people choose to eat, but I do think they should take responsibility and be thankful for what they eat rather than trying to ignore where it came from.

Det finns en hel del att säga om detta. Den uppenbara invändningen är förstås att fullt ansvarstagande tycks kräva mer än att man själv dödar djuren. Resultatet tycks ju bli precis detsamma. Borde vi inte snarare låta bli att döda djur om vi menar allvar med att "ta ansvar" för våra handlingar? (Oh ffs Mark u n00b – go vegan already!)

Men det tycks inte funka riktigt så. Som Peter Nilsson noterar är det en ganska vanlig föreställning att det på något sätt är "bättre" att själv döda ett djur än att låta någon annan göra det. Det är liksom någonting "genuint" och "äkta" över det hela. Både Peter och jag har länge förespråkat veganism, men ändå har vi ibland funnit oss själva sägandes saker som "om man nu ska äta djur så borde man väl åtminstone döda dem själv". Antagandet att det ändå är "bättre" och "riktigare" att själv döda ett djur – trots att konsekvenserna för djuret blir precis desamma – smyger sig liksom på oss ändå, djurrättare som vi är.

Och det är inte bara vi. Kändiskocken Jamie Oliver uttryckte det typiskt när han för något år sedan dödade ett lamm i tv: "A chef who has cooked 2,000 sheep should kill at least one, otherwise you're a fake." Liknande scener har utspelat sig i kocken Gordon Ramsays tv-program, och här i Sverige går tankarna lätt till skådespelaren, jägaren och kocken Per Morberg (som Peter har skrivit om tidigare). Själv har jag tidigare skrivit om kulturkritikern Po Tidholms hemslakt av får, som han beskrev så här i DN:

Jag tycker förstås inte om att döda djur, men känner på något sätt att själva handlingen legitimerar konsumtionen. Hemslakten gör mig delaktig i en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten, där det finns en direkt koppling mellan djuromsorg och mat. Jag tror också att en tillbakagång till mindre gårdar, gamla metoder och ett mer ursprungligt förhållningssätt till djuruppfödning är vägen ut ur det industrialiserade jordbrukets järnhårda grepp.

Att ta ansvar och vara tacksam, att inte vara fejk, att vara medveten om var (inte "vem") maten kommer ifrån, att ha en obruten relation med djuren, att uppleva en direkt koppling mellan omsorg och mat, att ha ett ursprungligt förhållningssätt – det tycks vara vad det egenutförda dödandet representerar.

Det är förstås något skumt med denna jakt på "äkthet". Man anar att föreställningen om "det ursprungliga" mest är en projektion av dagens normer på det förflutna. Eftersom vi idag tar köttätande för något givet så utgår vi från att det var en självklarhet även tidigare. Och eftersom vi ofta upplever den industrialiserade moderniteten som ett alienerat och rotlöst tillstånd föreställer vi oss att det någonstans under den konstlade ytan finns ett mer självklart, ursprungligt och oförmedlat sätt att förhålla sig till världen. När vi slår ihop dessa föreställningar får vi lätt en (van)föreställning om den "ädle vildens" förhållande till djur och natur. Hos denna oförvanskade människa, inbillar vi oss, finns en direkt kontakt eller närhet med naturen, en närhet som vi på något sätt känner borde finnas även hos oss men som har gått förlorad.

Speciesismens ideologiska fantasi

I lacansk psykoanalys talar man om "subjektets brist" för att beskriva denna känsla av förlust. Bristen hos subjektet har sin grund i att vi är språkliga varelser. Den mänskliga individen är tvungen att uttrycka sig genom språket, men finner sig alltid i dilemmat att språket inte räcker till för att fånga hela verkligheten. Det är alltid något som fattas oss, något med vår existens som undflyr orden och inte riktigt går att beskriva (Jacques Lacan kallar denna dimension för det reala, det som inte kan tämjas av det symboliska, språket).

För att hantera denna ofrånkomliga brist (den går inte att avskaffa) frammanar vi olika fantasier om hur bristen skulle kunna hävas så att vi kan uppnå harmonisk helhet igen. Ett exempel på en sådan fantasi finns i rasistiska tankegångar. Rasisten gör den helt korrekta iakktagelsen att samhället plågas av en massa problem som arbetslöshet, kriminalitet, våldtäkter, och så vidare. Men istället för att se att dessa problem systematiskt produceras av vårt eget kapitalistiska och patriarkala samhälle så träder fantasin in och "förklarar" problemen med att någon annan – invandraren, juden, muslimen – har kommit hit för att sabotera vårt sätt att leva.

I detta fantasiscenario framhålls löftet om att samhällets harmoni kan återställas "om vi bara blir av med invandrarna". På detta sätt hålls samhällets egna grundläggande brister och motsättningar på avstånd. Vi kan föreställa oss att samhället "egentligen" fungerar rätt bra och att problemen vi ser bara är "avvikelser" som beror på den andres illvilliga sabotageförsök. Kort sagt: syndabocken "förklarar" varför samhället inte tycks funka, men håller också fram löftet att det kan funka som det "borde" den dag syndabocken undanröjs. (Jag har skrivit mer om rasismens ideologiska fantasier på Dagens Konflikt och i Arena 1/2011, samt i kommande nummer av Fronesis.)

Något liknande tycks gälla för föreställningen om det förlorade ursprunliga förhållningssättet till djur. Här möter vi känslan att industrialism och kommersialism har kommit emellan oss och närheten till djuren och naturen. Sociologen Max Weber noterade redan i det tidiga industri- och byråkratisamhället hur moderniteten ledde till en "avförtrollning av världen" (Entzauberung der Welt), det vill säga en känsla av existentiell rotlöshet och brist på närhet till det mystiska och andliga.

Det är denna avförtrollning som fantasin vill övervinna, och dess slagord blir därför "Tillbaka till naturen!" Tanken är att om vi bara tar bort alla påtvingade lager av det artificiella, maskinella, teknologiska, instrumentella, byråkratiska, kommersiella, andefattiga, rationella och kyligt beräknande som den moderna civilisationen fört med sig, då kan vi återförenas med naturen och djuren på det sätt som "det var tänkt att vara". Då kan vi äntligen möta djuret som en frände samtidigt som vi kramar avtryckaren eller för eggen mot dess strupe, allt på det där genuina, oförvanskade – ja, alldeles, alldeles förtrollade – sättet som man gjorde förr i tiden eller fortfarande gör på landet, men som vi moderna stadsvarelser har glömt eller "tappat kontakten med".

Fantasistrukturen här är tydlig: Vi känner ångest över djurhanteringen och vår delaktighet i den (vi anar just bristen i berättelsen om vår egen djurvänlighet). Men för att undvika en fullständig kollaps av meningssystemet griper fantasin in och "förklarar" problemet med en extern faktor (vi har fjärmats från djur och natur på grund av alla nymodigheter!). På så sätt bevaras föreställningen om en grundläggande harmoni mellan oss och våra offer. Harmonin finns där, men är bara tillfälligt blockerad. Fantasin framhåller också löftet om att den förlorade harmonin kan återvinnas om vi bara tar bort det som har förfalskat och korrumperat den ursprungliga relationen.

Saken är förstås bara den att det inte hjälper ett skvatt att "återvinna" den där harmonin. För det var aldrig någon harmoni, bara våld, smärta och dödande – med samma vidhäftade moraliska problematik som alltid. Men – och här ligger det ideologiska tricket – det behöver vi inte hantera så länge fantasin finns där och upprätthåller stadgan i den speciesistiska "verkligheten".

Slaktandets närvarometafysik

Ett annat sätt att förstå föreställningen om "närhet", "ursprunglighet" och tanken om att man inte är "fejk" om man själv dödar de djur man tänker äta utgår från filosofen Jacques Derridas begrepp "närvarons metafysik". Med detta begrepp menade Derrida att det västerländska tänkandet historiskt varit präglat av begäret att finna en yttersta grund för tillvaron, att ge ett svar på den gäckande frågan: vad finns? Och svaret på den frågan har ofta varit någon form av "närvaro". Det verkliga är det som är fullt ut närvarande: det som vi kan se, höra och känna; tidens "här och nu", och så vidare.

Den fulla närvaron kan också finnas i något som inte finns för handen för tillfället. Som till exempel när någon säger "idag lever vi inte i en verklig demokrati", eller "du är ingen riktig man", och därmed antyder att den fulla närvaron av demokratins eller manlighetens ideal existerar som en evig och oföränderlig måttstock, även om idealet inte är fullt ut realiserat i dagens samhälle eller i den enskilde mannen.

Redan hos Platon, menade Derrida, visade sig närvarons metafysik i läran om de eviga idéerna som ligger bakom alla verkliga ting. I dialogen Staten använder Platon sängens idé som exempel. En verklig säng är för Platon bara en blek avspegling av denna idé. Den verkliga sängen är en säng som så att säga gjort avsteg från sitt himmelska ursprung, den är en degenererad, fallen, icke-autentisk säng – en dålig kopia helt enkelt. Och en målning som föreställer en säng är ännu sämre – den blir ju bara med samma tankesätt en ofullkomlig kopia av en redan ofullkomlig kopia. (Av detta skäl ansåg Platon att bildkonstnärerna borde kastas ut ur den välordnade staten eftersom de, sakligt sett, bara var bedragare som producerade dåliga bilder av andra bilder!) Kort sagt: den verkliga sängen är ett fjärmande från den absoluta sängens närvaro.

Derrida observerar att det är typiskt för vårt västerländska tänkande att formulera binära motsatspar (själ/kropp, man/kvinna, människa/djur, förnuft/känsla, ljus/mörker, kultur/natur, tal/skrift, och så vidare) och att samtidigt utnämna den ena delen av motsatsparet till bärare av den fulla närvaron, medan den andra termen representerar ett "fall" bort från densamma. Sålunda har mannen ansetts vara en mer fullt utvecklad människa än kvinnan, förnuftet har ansetts överordnat kroppens enklare drifter, och männskan har förklarats vara överordnad djuret.

En närmare titt visar dock att det inte är så enkelt. I själva verket är den privilegierade termen – den som anses bära den fulla närvaron, den platonska idén – helt beroende av sin underordnade motsats. Den privilegierade termen, som vi trott varit besjälad av full närvaro alldeles på egen hand, visar sig vara helt meningslös utan den underordnade termen mot vilken den förstnämnda kan avteckna sig som mer fullständig. Den "sämre" delen av motsatsparet är alltså inte skild från den "bättre". Det "sämre" är redan närvarande i, och utgör en förutsättning för, det "bättre". (Att vara "man", till exempel, framstår som en positiv identitet, som något en person är alldeles av sig själv. Samtidigt skulle innebörden av "mannen" ändras totalt om han inte ställdes i relation till "kvinnan". Plötsligt framstår identiteten som negativ istället. "Mannen" definieras utifrån vad han inte är, och hans självklara identitet bryter samman.)

Handlingen att själv döda de djur man tänker äta faller in i detta närvarometafysiska mönster. För det första genom betonandet av den egna, fysiska, direka aktiviteten hos jägaren eller hemslaktaren. Vad kan vara mer "äkta" än att själv sikta med geväret, greppa lammet och blotta dess hals?

För det andra privilegieras närvaron i framhävandet av den direkta kontakten med djuret. Hemslakten och jakten händer "här och nu", djuret och dess baneman är båda närvarande i stunden. Detta skiljer sig från att köpa anonymt kött i affären, dödat av en okänd person på en okänd plats och vid en tidpunkt som bara uttrycker sig som ett datorprintat "styckningsdatum". (För att jämföra med Derridas centrala problemställning är hemslakt som tal (logos), medan industrislakt är som skrift. Talet är det genuina, direkt närvarande språket. Skriften är bara en blek kopia av detta språk, ett försök att avbilda den omedelbara, talade tanken.) Att "ta ansvar" för vad man äter blir med detta synsätt att ta direkt ansvar genom att själv utföra den handling som folk vanligen betalar andra för att utföra. Resultatet må vara precis detsamma, men närvarons metafysik upphöjer ändå den direkta handlingen till något "ädlare" än den indirekta.

Men likt de andra binära motsatsparen kan även dikotomin mellan hemslakt/jakt kontra industriell köttproduktion dekonstrueras. De förstnämnda aktiviteterna privilegieras och upphöjs till "bättre" bara för att de ställs i relation till den "sämre" masslakten. Den industriella slakten framstår på ytan som ett fall bort från den mer "genuina" hemslakten, men i själva verket konstrueras hemslakten som genuin bara i relation till industrislakten. På det sättet är industrislakten alltid redan närvarande i hemslakten som dess förutsättning. Hemslakten representerar ingen ren närvaro. Tvärtom är den redan kontaminerad av just det som den uteslutit för att konstituera sig själv som "ren".

När vi sett detta kan vi också se att ingen av slaktformerna på allvar lyckas hantera den centrala etiska frågeställningen: bör vi döda djur? Denna fråga blir helt enkelt osynliggjord, eller snarare omvandlad till (den tämligen perversa) frågan hur bör vi döda djur? Föreställningen om en dikotomi mellan den äkta och oförvanskade slakten å ena sidan, och den degenererade, urartade slakten å den andra, låser tanken vid tillvägagångssättet istället för resultatet och dess etiska implikationer.

Och så rusar vi vidare i jakten på det "riktiga", "äkta", "genuina" slaktsättet som hägrar vid horisonten. Bara en förbättring till, bara en till reform, bara lite mer medkänsla, bara lite mer småskalighet, bara lite mer närhet till djuret... Så badar vi i blod i tron att det gör oss rena.