Igår meddelade musikfestivalen Way Out West i Göteborg att inget kött kommer att serveras under den kommande helgens evenemang. Arrangörerna kallar det att festivalen "goes Veggie", men det vore nog bättre att kalla festivalen "köttfri" då det inte kommit några signaler om att andra djurprodukter kommer att stoppas. (Jag anser som bekant att ordet "vegetarisk" bör reserveras för föda från växtriket.)
Det är ett glädjande initiativ. Potentialen finns att evenemanget kan bli en stor medvetandehöjande övning där matvanor, miljö och etik kommer upp till diskussion bland tusentals festivalbesökare som annars inte skulle skänkt frågorna en tanke. Förhoppningsvis kommer många också att prova nya maträtter och upptäcka köttsubstitut som de inte visste fanns. På så sätt kan tröskeln sänkas för en permanent övergång till nya matvanor.
Kränkt maskulinitet
Kränkt maskulinitet
Det är också ett modigt initiativ. Få saker provocerar så mycket som att ifrågasätta köttätandet. Och mest provocerade blir som vanligt vissa män. Det finns en stark ideologisk koppling mellan maskulinitet och köttätande som får många män att uppfatta kritik av deras matvanor som en allvarlig identitet- och integritetskränkning. (Djurrättsteoretiker som Carol J. Adams, Lisa Gålmark och Brian Luke har skrivit mycket om hur sexism, speciesism, hegemonisk maskulinitet och köttnormativitet konstituerar och upprätthåller varandra.) Några av de kränkta reaktionerna över Way Out Wests hycklande, miljöfarliga och politiskt korrekta antikött-fascism har redan samlats på Devotion Magazines hemsida. Och fler lär det bli – inget tycks ju göra folk till experter på djuretik, näringslära, ekologi, evolution och rättviseteori som att (1) äta kött och (2) ha snopp.
De flesta av festivalens besökare – de som inte är livrädda för att intag av festivalens köttfria korvar, burgare och pizzor kommer att göra dem till bögar i grabbgängets ögon – lär dock snabbt anpassa sig. (Som Svenska Dagbladet noterar var det också tusentals som "gillade" nyheten.) Kanske finns till och med ett intresse för ett lite djupare resonemang kring festivalens ställningstagande. För ur djurrättslig synvinkel finns det fortfarande ett och annat att säga.Det första som slår en är som sagt att begrepp som "veggie" och "vegetarisk" definieras i vardagsspråklig mening som "lakto-ovo-vegetarisk" – det vill säga som inkluderande av vissa djurprodukter. Jag har tidigare skrivit om problemen med denna definition. Det gäller framför allt hur konsumtion av ägg och mjölk direkt skapar efterfrågan på lidande och död, men det handlar också om en ideologisk förskjutning som "trollar bort" vissa former av djurexploatering eller till och med upphöjer dem till aktiv "djurvänlighet".
Det andra är festivalens fokus på att köttfrihet först och främst är en miljöfråga. Vi bör minska på köttätandet för att det spar på jordens resurser. Djur som används till mat har beskrivits som "omvända proteinmaskiner" där enorma mängder foder (som i sin tur krävt enorma mängder odlingsyta, vatten och bränsle) omvandlas till ytterst små mängder kött. Som festivalarrangörerna påpekar är köttätandet också en viktig klimatfråga – uppfödningen av djur till mat står för 18 procent av de klimatförändrande gasutsläppen.
Allt detta är förstås riktigt – och viktigt. Men samtidigt skjuts oerhört viktiga diskussioner i bakgrunden, nämligen frågorna om andra varelsers moraliska ställning, frågorna om djurs rättigheter. Om festivalbesökarna tar en bratwurst efter festivalen har Way Out West inte längre några synpunkter på det. Det moraliska ansvaret stannar vid festivalens egen miljöpåverkan – ja, det är nästan som att arrangörerna känner sig tvungna att markera att det självklart är okej att fortsätta äta kött.
Självklart handlar detta delvis om att bemöta förutsägbara invändningar (från griniga män). Och naturligtvis menar jag inte att en musikfestival måste ta ansvar för all världens ondska. Poängen är bara att festivalen här spelar med i en ideologisk neutralisering och normalisering av köttätandet som sådant. Och det är synd eftersom det undergräver intentionen att "ifrågasätta normen om att kött är det normala och vegetariskt det onormala".
Grön speciesism
Huvudproblemet här är att en grönare speciesism ändå förblir speciesism. Precis som i den allmänna miljödiskursen försvinner de individuella djuren till förmån för ett fokus på ekosystemens integritet. Istället för att se att andra djur är kännande, medvetna individer med intressen som förtjänar jämlik hänsyn får vi en problemformulering där massdödandet och masskonsumtionen av deras kroppar bara blir ett problem i den utsträckning som det slår emot gränserna för det ekologiska "hållbara". Detta förvandlar i sin tur frågan om animaliekonsumtionen från en djurrättslig fråga där grundläggande respekt för andra kräver ett absolut slut på fångenskap, våld och dödande, till en fråga om ett "balanserat" utnyttjande där det är okej att fortsätta exploatera djur så länge miljöpåverkan reduceras. (För att illustrera det absurda med en mänsklig parallell, tänk er att vi skulle acceptera "klimatkompenserad rasism" eller införa "utsläppsrätter" på sexism.)
Där en djurrättslig problemformulering i grunden ifrågasätter speciesismen lämnar alltså en miljöorienterad problemformulering i princip öppet för fortsatt djurförtryck. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) Och det är just detta vi måste hålla i minnet samtidigt som vi gläds över Way Out Wests köttfrihetsinitiativ: det är ingen slump att ett speciesistiskt samhälle "föredrar" ekologisk kritik framför djurrättslig dito. Den första är fullt förenlig med speciesistiska normer och praktiker, den andra är det inte – och det är just därför som miljödiskursen så ofta mobiliseras för att täcka över djurförtrycket och onödiggöra ett djurrättsligt perspektiv. I ett samhälle utan denna, vi kan kalla det "strukturella vilja", till fortsatt dominans över andra djur skulle animaliekonsumtionens miljöpåverkan inte på långa vägar uppfattas som det primära etiska och politiska problemet i människa/djur-relationen. En allvarligt menad antispeciesistisk ideologikritik bör inte tappa detta faktum ur sikte.
6 kommentarer:
Jag är så glad att du finns.
Tack Fantis! Hälsa Diana och ungarna! ;)
Hej, jag snubblade nyss in på din blogg via en länk till ditt inlägg "Blev du verkligen vegetarian för att fortsätta plåga och döda djur?". Många intressanta poänger och insiktsfulla parelleller mellan valet att bli lakto-ovo-vegetarian (som jag själv är) och speciesism. Jag har även läst diverse andra inlägg som du har gjort inklusive det här, även dessa tankeväckande!
I vilket fall, anledningen till att jag skriver här är för att jag har en fråga (och inte lyckades hitta några tidigare skriverier från dig inom ämnet). Det är något jag själv har funderat på från och till under en längre tid. Det är frågan kring hur fenomenet med husdjur relaterar till speciesism och djurrätt.
Fenomenet med husdjur tycks härstamma från en gemensam "överenkommelse" långt tillbaka i tiden, där människa och djur jagade sida vid sida. Denna "överenskommelse" verkar sedan ha missbrukats av den mer intellektuellt kapabla parten såpass att människan till slut låst in djuren, avlat dem för diverse ändamål och använt dem som verktyg i jakt. Idag när vi inte jagar på samma sätt längre, känns det som om att vi använder dessa sönderavlade jaktdjur (som vi förvisso fortsätter att avla) för att fylla våra emotionella behov.
Vad är dina tankar kring detta?
Hej och tack!
Som jag ser det är historien mindre intressant i sammanhanget (alltså ur moralisk synvinkel, den är förstås lärorik som historia betraktad). Bara för att något har pågått länge eller har rötter långt tillbaka i historien så blir det inte moraliskt rätt. Det som är moraliskt intressant och relevant är de intressen som verkliga djur har idag och inte vilket samarbete olika arter kan ha haft för tusentals år sedan.
Ur den synvinkeln anser jag att det inte ligger i något djurs intresse att bli född till att bli en vara i husdjurs-/zooaffärsindustrin. Det är oförenligt med respekt för kännande varelser att reducera dem till egendom. Vi bör därför bojkotta all sådan affärsverksamhet. (En del anser att detta vore att bidra till vissa djurarters utrotning, men jag ser inga problem med det då jag inte accepterar tanken att arter som kollektiva entiteter kan ha intressen i någon moraliskt relevant mening. Om en bojkott av sällskapsdjur således leder till att det i framtiden inte kommer att finnas några [insert random hårt avlad hundras] så har i mina ögon inget moraliskt fel begåtts.)
Samtidigt finns det mängder av djur som blivit övergivna av människor eller blivit hemlösa till följd av mänskliga handlingar. Vid en bojkott av sällskapsdjursindustrin skulle det också bli en massa djur "över". Dessa djurindivider har vi en skyldighet att hjälpa. Om den enda möjligheten att erbjuda dessa djur skydd/hjälp är att hålla dem som "sällskapsdjur" så anser jag att det är försvarbart (då alla alternativ är värre ur djurets synvinkel).
Det finns dock andra sätt att se på saken. Jag har skrivit en recension av Will Kymlickas och Sue Donaldsons bok Zoopolis: A Political Theory of Animal Rights som kommer i nästa nummer av Journal of Animal Ethics där frågan diskuteras på ett intressant sätt. Jag ska försöka hinna skriva ett kortare blogginlägg på svenska som sammanfattar den diskussionen när jag hinner. Men i korthet argumenterar Donaldson och Kymlicka för att människor förutom direkta skyldigheter gentemot andra djurindivider också har historiskt och kontextuellt förvärvade skyldigheter gentemot de arter som människan länge samexisterat med. Enligt Donaldson och Kymlicka bör vi se dessa djur som "medborgare" med specifika medborgerliga rättigheter och skyldigheter, medan vilda djur betraktas som "icke-medborgare" som förvisso har rätt att lämnas ifred av oss människor och de djur som lever bland oss, men som inte kan göra anspråk på den mänskliga statens skydd på samma sätt som de djur som länge levt här.
Jag tror av olika anledningar att Donaldsons och Kymlickas argument inte håller, men det är ett intressant perspektiv på frågan och boken är mycket läsvärd. Men jag får be att få återkomma med mer om detta en annan gång.
Tack för ett snabbt och uttömmande svar!
Min tanke är väl ungefär densamma som din. Arter som har avlats för att brukas av människan som ett verktyg eller som ett rekreationsmedel, likväl som djur som avlats för att ätas eller för att exploateras för framställning av livsmedel, kläder eller dylikt, tillhör dels ur evolutionssynvinkel något främmande, alltså är de mindre intressanta för vetenskapen, och som du säger existerar de på grund av människans missbruk av, och/eller bristande respekt för andra djur.
Därav får väl dessa arters utrotning (genom självdöd såklart, efter ett gott liv under de premisser som finns för dessa djur), vid avslut av avlande och missbruk ses som något positivt.
Jag hoppas att du får tid att skriva en lite längre recension av boken, det blir intressant läsning om du får den skriven!
hej! mycket bra inlägg! vill bara säga att det inne på festivalområdet, där det satt en förklaring till "varför veggie" på alla matställen osv. fanns med en punkt om djuren och deras lidande inom industrin. dock som en punkt tillsammans med miljö, hälsa och vad det nu kan ha varit mer.
men jag håller med om att det borde ha varit ett mycket tydligare fokus på det, framförallt i det som kommunicerats ut till allmänheten. jag är själv vegan sedan många år, och håller också med dig helt och hållet om problemet med lakto-ovo-vegetarianism och den status som djurvänlig som den har fått.
men precis som du skriver så tror jag att som ett första steg är det sjukt häftigt att wow gjort det här med alla köttätande besökare som festivalen faktiskt har.
det såldes inte heller någonting som innehöll gelatin på området (vilket ju egentligen är helt givet på en "veggie"-festival, men det är ju så många som inte alls tänker på den "biprodukten"), så det känns som att de i alla fall har försökt att ta ett så ordentligt grepp om lakto-ovo-vegetarianismen som möjligt.
Skicka en kommentar