Sidor

tisdag, november 20, 2012

Vem har mest skäl att fråga "varför"?


Någon hade satt upp detta urklipp på en anslagstavla på Stockholms universitet. Ett enklare och mer rättframt sätt att synliggöra och kasta om köttnormen får man leta efter. Hatten av för signaturen "Elise".

Klippet fick mig för övrigt att tänka på ett gammalt favoritcitat av filosofen James Rachels som tål att upprepas:
Vegetarianism is often regarded as an eccentric moral view, and it is assumed that a vegetarian must subscribe to principles at odds with common sense. But ... the opposite is true: the rule against causing unnecessary pain is the least eccentric of all moral principles, and that rule leads straight to the conclusion that we should abandon the business of meat production and adopt alternative diets. Considered in this light, vegetarianism might be thought of as a severely conservative moral stance.
— James Rachels, Created From Animals: The Moral Implications of Darwinism, 1991, s.212.
(Och med "vegetarianism" bör vi förstås, som brukligt är på denna blogg, förstå "veganism".)

måndag, november 19, 2012

Veganism och frigörelse

I väntan på att jag hinner färdigställa något av mina egna blogginlägg – det ligger något dussin på kö – vill jag passa på att tipsa om K. Forkasiewicz blogg Radically Real, som är en av de bästa djurrättsbloggarna i världen för tillfället. Här finner läsaren ett ständigt pågående försök att förena djurrättsfilosofi, marxism och Merleau-Ponty-inspirerad "somatologi" till en frigörande kritisk teori.

Det senaste blogginlägget, "Fragments of an Animalist Politics: Veganism and Liberation", lyfter några av de mest brännande frågorna för djurrättsrörelsen idag: Räcker det att förespråka veganism? Medför samhällets kapitalistiska organisering några speciella hinder för våra djurrättsliga målsättningar? Måste veganismen placeras i ett bredare politiskt ramverk för att nå samhällsförändring?

Rekommenderas varmt – särskilt för opolitiska veganer och politiska oveganer.


fredag, september 28, 2012

Happy Meatopia?



Dagens video- och länktips:
What does Whole Foods' surreal Best Butcher Contest have to do with HSUS and the future of animal advocacy? And why are activists increasingly being pressured to unite behind industry-advocacy collaborations? In this new video essay and special report from HumaneMyth, learn how a handful of people running large organizations are engaging in extreme conflicts of interest that are taking industry co-option of the animal advocacy movement to a whole new level.

lördag, augusti 11, 2012

Vad är vegetariskt med att plåga och döda djur?


Idag skriver jag i Fria Tidningen om vad begrepp som "vegetariskt" och "vegetarian" borde betyda. Texten är en version av mitt tidigare blogginlägg om saken. Så här mitt i debatten om  Way Out Wests köttfria policy kan det också vara av intresse att diskutera vad som ska räknas som "veggie", vad som bör synliggöras som djurprodukter, liksom vad kärnan i den vegetariska etiken bör vara:
Lakto-ovo-vegetarismen innebär ... inte ett slut på djurexploateringen. På sin höjd riktar den om utnyttjandet mot djurens reproduktiva kroppsdelar. Som feministiska djurrättsteoretiker har uppmärksammat är det främst hondjurens förmågor att producera och nära nytt liv som djurindustrierna utnyttjar. Konsumtionen av mjölk och ägg trappar upp exploateringen av dessa kroppsfunktioner, ”kasserar” de individer som slits ut, samt massdödar ”överskottet” av barn som måste komma till för att hålla igång flödet av mjölk, ost och ägg till butikshyllorna. Att konsumera ägg och mjölk är alltså inte ett sätt att ”hjälpa” djur, tvärtom handlar det om att aktivt skapa efterfrågan på ofrihet, lidande och död.
Läs hela artikeln i Fria Tidningen här: "Vad är vegetariskt med att plåga och döda djur?"

* * *

Och medan vi ändå är inne på mina pet peeves här och har diskuterat hur lakto-, ovo-, och miljövegetarism samverkar med speciesistiska normer så tänkte jag tipsa om en bra kritik av hälsoargumenten för veganism av dietisten Ginny Messina: "How the Health Argument fails Veganism." För det är ju precis som författaren konstaterar: "Det finns inget hälsoargument för veganism." Visst går det utmärkt att leva hälsosamt som vegan, men det är långt ifrån ett måste för optimal hälsa för alla människor.
The counter-argument to all of this, of course, is that getting people to go vegan for any reason is a good thing. It reduces animal use and it helps shift paradigms about food choices—which can eventually open minds to the issue of animal liberation. I’m in favor of most efforts and campaigns that do those things. But here is the problem with using the health argument in this way—it’s that there isn’t any health argument for veganism.
There is, of course, a pretty good argument for eating more plants (lots more plants) and less animal food, but no one has shown that you must eat a 100 percent plant diet in order to be healthy. So to make an argument for a 100% vegan diet based on health benefits alone, we have no choice but to stretch the truth. We have to overstate the benefits of vegan diets, and sometimes minimize or dismiss the risks. And as soon as we stray from the actual facts, our advocacy is on shaky ground.
Veganism är bara universellt förpliktigande på ett enda sätt, och det är som etiskt påbud: det är oförenligt med respekt för andra medvetna varelser att ringakta deras intressen, åsamka dem lidande, reducera dem till egendom, beröva dem friheten och ta deras liv. På det sättet är veganism "baslinjen" för moralisk respekt för andra djur – det är det absoluta minimum vi måste uppfylla för att inte medverka till ett illegitimt förtryck. Det må låta hårt och krävande, speciellt i ett samhälle som vårt där deltagande i animaliekonsumtionen närmast är obligatorisk, men det är i själva verket motsatsen till allt vad elitism heter.

torsdag, augusti 09, 2012

Köttfria festivaler, kränkt maskulinitet och grön speciesism



Igår meddelade musikfestivalen Way Out West i Göteborg att inget kött kommer att serveras under den kommande helgens evenemang. Arrangörerna kallar det att festivalen "goes Veggie", men det vore nog bättre att kalla festivalen "köttfri" då det inte kommit några signaler om att andra djurprodukter kommer att stoppas. (Jag anser som bekant att ordet "vegetarisk" bör reserveras för föda från växtriket.)

Det är ett glädjande initiativ. Potentialen finns att evenemanget kan bli en stor medvetandehöjande övning där matvanor, miljö och etik kommer upp till diskussion bland tusentals festivalbesökare som annars inte skulle skänkt frågorna en tanke. Förhoppningsvis kommer många också att prova nya maträtter och upptäcka köttsubstitut som de inte visste fanns. På så sätt kan tröskeln sänkas för en permanent övergång till nya matvanor.

Kränkt maskulinitet

Det är också ett modigt initiativ. Få saker provocerar så mycket som att ifrågasätta köttätandet. Och mest provocerade blir som vanligt vissa män. Det finns en stark ideologisk koppling mellan maskulinitet och köttätande som får många män att uppfatta kritik av deras matvanor som en allvarlig identitet- och integritetskränkning. (Djurrättsteoretiker som Carol J. Adams, Lisa Gålmark och Brian Luke har skrivit mycket om hur sexism, speciesism, hegemonisk maskulinitet och köttnormativitet konstituerar och upprätthåller varandra.) Några av de kränkta reaktionerna över Way Out Wests hycklande, miljöfarliga och politiskt korrekta antikött-fascism har redan samlats på Devotion Magazines hemsida. Och fler lär det bli – inget tycks ju göra folk till experter på djuretik, näringslära, ekologi, evolution och rättviseteori som att (1) äta kött och (2) ha snopp.

De flesta av festivalens besökare – de som inte är livrädda för att intag av festivalens köttfria korvar, burgare och pizzor kommer att göra dem till bögar i grabbgängets ögon – lär dock snabbt anpassa sig. (Som Svenska Dagbladet noterar var det också tusentals som "gillade" nyheten.) Kanske finns till och med ett intresse för ett lite djupare resonemang kring festivalens ställningstagande. För ur djurrättslig synvinkel finns det fortfarande ett och annat att säga.

Det första som slår en är som sagt att begrepp som "veggie" och "vegetarisk" definieras i vardagsspråklig mening som "lakto-ovo-vegetarisk" – det vill säga som inkluderande av vissa djurprodukter. Jag har tidigare skrivit om problemen med denna definition. Det gäller framför allt hur konsumtion av ägg och mjölk direkt skapar efterfrågan på lidande och död, men det handlar också om en ideologisk förskjutning som "trollar bort" vissa former av djurexploatering eller till och med upphöjer dem till aktiv "djurvänlighet".

Det andra är festivalens fokus på att köttfrihet först och främst är en miljöfråga. Vi bör minska på köttätandet för att det spar på jordens resurser. Djur som används till mat har beskrivits som "omvända proteinmaskiner" där enorma mängder foder (som i sin tur krävt enorma mängder odlingsyta, vatten och bränsle) omvandlas till ytterst små mängder kött. Som festivalarrangörerna påpekar är köttätandet också en viktig klimatfråga – uppfödningen av djur till mat står för 18 procent av de klimatförändrande gasutsläppen.

Allt detta är förstås riktigt – och viktigt. Men samtidigt skjuts oerhört viktiga diskussioner i bakgrunden, nämligen frågorna om andra varelsers moraliska ställning, frågorna om djurs rättigheter. Om festivalbesökarna tar en bratwurst efter festivalen har Way Out West inte längre några synpunkter på det. Det moraliska ansvaret stannar vid festivalens egen miljöpåverkan – ja, det är nästan som att arrangörerna känner sig tvungna att markera att det självklart är okej att fortsätta äta kött. 

Självklart handlar detta delvis om att bemöta förutsägbara invändningar (från griniga män). Och naturligtvis menar jag inte att en musikfestival måste ta ansvar för all världens ondska. Poängen är bara att festivalen här spelar med i en ideologisk neutralisering och normalisering av köttätandet som sådant. Och det är synd eftersom det undergräver intentionen att "ifrågasätta normen om att kött är det normala och vegetariskt det onormala". 

Grön speciesism

Huvudproblemet här är att en grönare speciesism ändå förblir speciesism. Precis som i den allmänna miljödiskursen försvinner de individuella djuren till förmån för ett fokus på ekosystemens integritet. Istället för att se att andra djur är kännande, medvetna individer med intressen som förtjänar jämlik hänsyn får vi en problemformulering där massdödandet och masskonsumtionen av deras kroppar bara blir ett problem i den utsträckning som det slår emot gränserna för det ekologiska "hållbara". Detta förvandlar i sin tur frågan om animaliekonsumtionen från en djurrättslig fråga där grundläggande respekt för andra kräver ett absolut slut på fångenskap, våld och dödande, till en fråga om ett "balanserat" utnyttjande där det är okej att fortsätta exploatera djur så länge miljöpåverkan reduceras. (För att illustrera det absurda med en mänsklig parallell, tänk er att vi skulle acceptera "klimatkompenserad rasism" eller införa "utsläppsrätter" på sexism.)

Där en djurrättslig problemformulering i grunden ifrågasätter speciesismen lämnar alltså en miljöorienterad problemformulering i princip öppet för fortsatt djurförtryck. (Jag har tidigare skrivit om detta här.) Och det är just detta vi måste hålla i minnet samtidigt som vi gläds över Way Out Wests köttfrihetsinitiativ: det är ingen slump att ett speciesistiskt samhälle "föredrar" ekologisk kritik framför djurrättslig dito. Den första är fullt förenlig med speciesistiska normer och praktiker, den andra är det inte – och det är just därför som miljödiskursen så ofta mobiliseras för att täcka över djurförtrycket och onödiggöra ett djurrättsligt perspektiv. I ett samhälle utan denna, vi kan kalla det "strukturella vilja", till fortsatt dominans över andra djur skulle animaliekonsumtionens miljöpåverkan inte på långa vägar uppfattas som det primära etiska och politiska problemet i människa/djur-relationen. En allvarligt menad antispeciesistisk ideologikritik bör inte tappa detta faktum ur sikte.

fredag, augusti 03, 2012

Ät lyckliga djur med Jonathan Safran Foer


Okej, jag ska erkänna att jag inte har hunnit läsa Jonathan Safran Foers bok "Äta djur" än. Men för varje artikel som skrivs om den blir jag mindre och mindre sugen och allt mer misstänksam mot boken. Hur kommer det sig egentligen att varenda artikel och krönika som skrivs om boken landar i det gamla vanliga djurskyddandet?

Man tycker ju att denna bok, så hyllad för sin utmaning av vår okunskap och våra fördomar, borde väcka frågan hos åtminstone någon läsare om det över huvud taget är acceptabelt att vi frihetsberövar, utnyttjar och dödar upp emot 60 miljarder landlevande och många gånger fler havslevande djur varje år – ja, kan det ens vara acceptabelt att begå sådana övergrepp mot en enda kännande, medveten varelse?

Men tydligen inte. Det tycks inte finnas något i denna värld som är så svårt att ifrågasätta som människans rätt att för all evig tid fortsätta använda andra djur för sina egna syften.

I dagens Svenska Dagbladet finns ännu en artikel om boken, och den börjar förvisso lovande. Skribenten, Anna Laestadius Larsson, redogör för lidandet i djurfabrikerna, det ökande köttätandet och lyfter konsumentens moraliska ansvar. Men kommer texten fram till slutsatsen att vi borde sluta exploatera ickemänskliga djur, att deras liv är deras egna, att makt inte ger rätt och att vi borde lämna dem i fred?

Nix. Slutsatsen blir den typiska, den som alltid dras, och den som det speciesistiska samhället allra mest hoppas på. Vi behöver inte sluta utnyttja djur, vi måste bara göra det lite mindre och på ett mer skonsamt sätt:
Vi borde äta mindre kött. Försäkra oss om att det vi äter är producerat på ett schyst sätt. Betala vad det kostar. Och avstå om vi inte har råd. För vårt och djurens bästa.
Är det bara jag eller kan man nästan höra läsarna kring köksborden dra en lättnadens suck när slutsatsen presenteras? Inget behöver ändras i grunden trots allt. Köttet förblir ett "det" som inte dödas utan framställs på ett "schyst" sätt. Sedan kan det ätas med gott samvete av de borgerliga bohemer som "har råd" (och är lyckligt omedvetna om hur deras preferenser har formats av djurindustriernas riktade marknadsföring). Arbetarklassen däremot borde ge upp sina billiga industriköttbullarna och broilerkycklingar.

Trots de kritiska frågorna i artikeln ("hur mycket lidande får den där köttbiten du lägger på grillen kosta?") lyckas texten alltså bekräfta den köttnormativa föreställningen att kroppsdelar från djur är den mest upphöjda och eftersträvansvärda formen av mat – värt att "betala vad det kostar" att få äta. Samtidigt förskjuts ansvaret för djurplågeriet till de massor som inte kan kontrollera sina lustar utan, som en fårfarmare säger i artikeln, "hellre vill ha mycket och billigt kött vilket som helst, än att betala vad det kött som produceras med omtanke om djuren och naturen kostar".

Återigen, jag har inte läst Safran Foers bok. Och jag vet att den också har haft ett mer radikalt inflytande på många läsare som – till skillad från författaren själv – har konverterat till veganism. Jag kan alltså vara orättvis när jag nu misstänksamt sitter och blänger på bokhyllan och tycker den gröna ryggen på "Eating Animals" ser både uppblåst och korkad ut i sällskap med all seriös djurrättslig litteratur som omger den. För allvarligt, kan boken verkligen helt undgå att problematisera det som är mest utmärkande för den speciesistiska ideologin idag, nämligen att den verkar genom att framstå som sin egen motsats, som "djurskydd" och "djurvänlighet"? 

Mina fördomar mot boken mildras förstås inte heller av att Jonathan Safran Foer nyligen lånat ut sitt namn, sitt ansikte och sin credd som "djurvän" till www.buyingpoultry.com – en hemsida dedikerad till försäljningen av "high welfare poultry" (kyckling uppfödd med hög djurskyddsstandard).




Om denna insats för djurens bästa har jag inget mer att säga än bloggaren på Veganomaly, en av de som från början inspirerades starkt av Foers bok, redan har sagt:
Even the title of his video is nauseating. An appeal from Jonathan Safran Foer? An appeal? He is now appealing to us to eat “happy” chickens?
An appeal is worth celebrating when it promotes a just alternative. An appeal is not what happens when a burgeoning, elitist, niche market wants some hooky campaign to lure in well-intentioned eaters. Out of all the things to make an appeal on behalf of, it’s the “alternative” poultry producers who deserve the benefits of your endorsements, Safran-Foer? ... How about an appeal on behalf of the billions of farmed animals who die needlessly each year? How about an appeal to support the life-saving work of groups like Farm Sanctuary, Vegan Outreach or Igualdad Animal?
Och börja inte ens med "men det är väl bra att en känd person som många lyssnar på i alla fall gör något för att förbättra förhållandena inom den fruktansvärda kycklingindustrin". Det enda budskap som Safran Foer sänder ut med sin medverkan här är det redan hegemoniska, nyspeciesistiska "det är okej att fortsätta använda djur bara det sker på rätt sätt". Nej, det är till och med värre, för här kommer budskapet med tillägget: "Se! Till och med den eftertänksamme, välinformerade, intellektuelle djurvännen och succéförfattaren uppmanar dig att äta lyckliga djur!"

Kontrasten till nobelpristagaren och djurrättsförespråkaren J.M. Coetzees baksidestext till "Eating Animals" kunde inte vara större:
... the case against the people who run the system [is] presented so convincingly, that anyone who, after reading Foer's book, continues to consume the industry's products must be without a heart, or impervious to reason, or both.
Någon dag ska jag nog ändå läsa den där boken. Om inte annat för att försöka utröna vad problemet med författaren och hans speciesistiska läsare egentligen är. Är de hjärtlösa eller oemottagliga för förnuftiga resonemang – eller möjligen bådadera?

söndag, juli 15, 2012

Prokrustessängar och ontologiskt våld: om att titta på andra djur.

Sydsvenskan publicerar idag en bildserie av fotografen Julia Lindemalm. Hennes bilder föreställer djur på djurparker i fyra länder och är lika vackra som de är hemsökta av alienation och tristess.

Critical Theory and Animal Liberation,
John Sanbonmatsu (red.), 2011.
Bilderna får mig att tänka på en text av djurrättsaktivisten Karen Davis som jag läste nyligen. Den heter "Procrustean Solutions to Animal Identity and Welfare Problems" och finns i boken Critical Theory and Animal Liberation, redigerad av John Sanbonmatsu (och som ni alla måste läsa!).

I artikeln använder sig Davis av den mytologiska figuren Prokrustes, eller "Utsträckaren". Denne var en grym bandit i grekisk mytologi som torterade sina offer i en säng som kunde ändra storlek. När Prokrustes såg sina offer närma sig justerade han sängen så att den annalkande personen antingen skulle vara för lång eller för kort. När offret sedan lade sig för att vila i sängen var Prokrustes framme och "anpassade" sin fånge till sängen. Långa människor högg han benen av, och korta människor sträckte han ut tills de passade i sängen. I båda fallen innebar behandlingen en säker död.

För Davis är Prokrustes agerande en lämplig metafor för vad som rutinmässigt händer inom djurindustrierna, det vill säga att ickemänskliga djur med våld (både symboliskt och fysiskt) "anpassas" för att tillfredsställa företagens krav på maximal lönsamhet. "Animals", skriver Davis, "are physically altered, rhetorically disfigured, and ontologically obliterated to mirror and model the goals of their exploiters" (s. 35).

Davis ger många ohyggliga exempel på hur djur omformas och stympas på industrins prokrustessängar. De mest uppenbara exemplen kommer förstås från livsmedelsindustrin och djurförsökslaboratorierna. Men hon tar också upp djurparker som ett exempel på prokrustisk behandling av djur. Här gäller det den påtvingade anpassningen till en miljö som är djuren helt och hållet främmande, och som förvägrar dem att existera, att finnas i världen på deras egna evolutionära villkor. Det handlar om ett våld som närmast kunde kallas ontologiskt och som angriper djurens på nivån av deras identitet eller Vara: 
In "Why Look at Animals?" John Berger presents the environment of the zoo as a paradigm of extinction by incarceration, a form of genocidal anthropomorphism, in which a wild animal, with all of that animal's defining traits and activities, is reduced to a mere object in a fabricated, deadening setting. [---]
Animals on display are the objects of blind, and blinding, encounters between a human audience and the animals' human-imposed personas. Zoo-goers do not really see the animals they are looking at, and the animals being looked at have been "immunized to encounter" since "nothing can anymore occupy a central place in their attention," Berger writes. Animals who break out of their phony images are punished (further punished, that is, since the condition of spectacular captivity – captivity for the sake of spectacle – is, of itself, the fundamental punishment) by being beaten, starved, isolated, sold, killed, or all of the above. Zoo animals, so-called, are imprisoned in a world that expresses elements in human nature that no normal animals would voluntarily consent to enter or live in. Animals on display are manikins of their true selves in varying conditions of athropy, apathy, "hysteria," or extinction. Defenders call zoos the "Noah's Ark" of the modern world. Philosopher Dale Jamieson responds that if zoos are "arks" protecting animals from extinction, then these animals are like "passengers on a voyage of the damned, never to find a port that will let them dock or a land in which they can live in peace." (s. 35–36.)
På sin hemsida förklarar Julia Lindemalm själv vad syftet med hennes fotoprojekt är. Även hon understryker hur djurparkerna, där vi tror oss komma "nära" djuren, i själva verket är platser för separation, misskännande och alienation:
[W]e are forever separated. The very premise of our existence is that we do not meet. We are the subjects and we make the animals into objects, things to watch, while the world that they really belong to is reduced, bit by bit. 
So we keep looking. And they try to accept the artificial world in which we have placed them.

Den oblodiga revolutionen – veganism på BBC 1976


Den mångårige djurrättsförespråkaren Kim Stallwood skriver på sin blogg om ett tv-program om veganer som BBC sände 1976. Programmet hette "Open Door" och hade som idé att låta olika föreningar göra program om sig själva. En av dessa föreningar var Vegan Society som erbjöds möjlighet att presentera veganismen ur sin synvinkel. Stallwood såg programmet tillsammans med sin mor – de var då båda vegetarianer – och de tyckte att veganerna hade en del poänger men att de också var "ganska udda". Ändå måste programmet ha gjort visst intryck, då både mor och son snart blev veganer själva.

Nu, över 35 år senare, finns veganavsnittet av "Open Door" på Youtube. Det är en halvtimme långt och det är väl värt att se. Med senare tiders djurrättsdebatter i åtanke är det fascinerande att se dessa älskvärda kufar få utrymme att argumentera för sin "oblodiga revolution" på ett så vältaligt och uttömmande sätt. Särskilt intressant är kanske deras tidiga insikter i djurproduktionens miljöpåverkan, en fråga som blivit föremål för större debatt först i samband med vår tids klimathot.

Samtidigt är det nedslående att det motstånd som dessa pionjärer mötte fortfarande ofta ser likadant ut. En stor del av programmet fick till exempel ägnas åt att bemöta det köttnormativa samhällets övertygelse att det är omöjligt att leva utan att konsumera djurprodukter – en ideologisk fördom som även dagens veganer ständigt måste tampas med.

Hos mig väcker programmet också intresset för den svenska vegetariska rörelsens historia, ett fält som mig veterligt är ganska dåligt utforskat. Har du tips i det ämnet så meddela mig gärna i en kommentar här nedan!

Del 1

Del 2

Del 3


torsdag, juli 12, 2012

Vegetariskt, vegetabiliskt, veganskt – några ord om ord som spelar roll

För några veckor sedan rapporterade flera tidningar att Quorn-tillverkaren Marlow Foods har fått en tillrättavisning av Reklamombudsmannen för att produkten felaktigt marknadsförs som "vegetarisk". Personen som anmälde Quorn klagade på att produkten kallas "vegetarisk" trots att den innehåller äggvita av animaliskt ursprung.

Det finns inga lagar som reglerar detta, men enligt Livsmedelsverkets rekommendationer får en produkt bara kallas "vegetarisk" om den är helt fri från animaliska ingredienser. Anmälaren har tagit fasta på detta när hen skriver
I vardagsspråk är det många som likställer lakto-ovo-vegetarian med vegetarian, samt använder benämningen vegan för någon som intar en (hel-)vegetarisk kost. Att dessa felaktiga förenklingar blivit vanliga är olyckligt, men urskuldar inte felaktig marknadsföring. Den som är vegetarian (oavsett variant) har med största sannolikhet koll på terminologin och förväntar sig därmed att det som anges vara vegetariskt inte innehåller animaliska livsmedel, såsom äggvita. 
Reklamombudsmannen – reklambranschens eget "etikråd" – tycks ha hållit med om detta och prickade reklamen som missvisande. 

I artiklarna verkar Quorns företrädare nästan lite förvånade över kritiken – märkligt nog, då Livsmedelsverkets normer länge har sett likadana ut. Ännu märkligare framstår detta då massor av veganer i åratal har tjatat, bönat och bett Quorn om att byta ut äggen i sina produkter. Och konstighetens kulmen når vi om vi betänker att en äggfri Quorn-burgare redan har lanserats i USA, delvis för att möta de veganska kraven. Det är kort sagt lögn att företaget först nu har insett att många konsumenter har en annan definition av vad "vegetarisk" innebär.

Vad ska orden betyda?

Hur som helst. På internet ledde nyheten i alla fall till viss debatt om vad orden betyder och vad de borde betyda. En del veganer, frustrerade över alla missförstånd kring vad de äter, ansåg att det var på tiden att "vegetarisk" återfick sin riktiga betydelse som syftande på en kost utan djurprodukter. En del lakto-ovo-vegetarianer å andra sidan ansåg att "vegetarisk" borde behålla sin vardagsspråkliga betydelse där kosthållningen innefattar mjölk och ägg från djur. Helt vegetabiliska produkter kunde med fördel betecknas som "veganska", menade de.

Som vegan är jag förstås benägen att hävda den förstnämnda ståndpunkten. Det vore helt enkelt praktiskt för mig/oss om "vegetarisk" genomgående betydde "utan djurprodukter". Men även bortom detta är jag kritisk mot det rådande språkbruket. Jag tror nämligen att orden i fråga är ideologiproducerande i en bredare bemärkelse. Framför allt handlar det om att skyla över speciesistiska värderingar och normalisera djurutnyttjandet – ja, till och med att upphöja viss djurexploatering till en etiskt raffinerad ståndpunkt.

För sanningen är ju, som jag skrivit tidigare, att lakto-ovo-vegetarism både plågar och dödar ickemänskliga djur i stor skala. Det handlar till exempel om att kor och hankalvar systematiskt dödas i mjölkindustrin och att miljoner hankycklingar mals ner levande i äggproduktionen. Om du betalar för ägg- och mjölkprodukter så är det de facto detta du betalar för. Och om jag får gissa så var det inte för att fortsätta plåga och döda djur som du blev vegetarian, eller hur?

(Vis av erfarenheten från mitt förra inlägg i frågan kastar jag nu omedelbart in en disclaimer. Jag skriver inte detta för att jag, som vissa tolkade det, njuter av att vara nedlåtande mot människor som inte lever upp till mina "elitistiska" normer. Mitt syfte är bara att påpeka för en grupp – lakto-ovo-vegetarianerna – att jag tror att de omedvetet motarbetar vissa ideal som de själva tycker är mycket viktiga. När jag säger till er lakto-ovo-vegetarianer att ni borde blir veganer menar jag alltså inte "ni är usla människor och jag är bättre än ni", utan att jag faktiskt tror att ni inte vill delta i detta djurförtryck i utbyte mot något så futtigt som... en bit ost!? Jag tror att ni redan aspirerar på något mera, jag tror ni tycker detta är viktigt, och jag tror dessutom att övergången till veganism inte borde vara någon större svårighet för någon av er.)

Som en majoritet bland oss icke-köttätare (eller oss "anti-kreofager" som man ibland sade i den vegetariska rörelsens ungdom) äger ni lakto-ovo-vegetarianer också problemformuleringsföreträdet. "Vegetarisk" kommer, med tiden, att betyda det ni vill att det ska betyda. Och som jag ser det finns det goda skäl till att ordet borde betyda "helt vegetabilisk" eller "animaliefri". Här ska jag gå igenom dessa skäl:

1. Ordet syftar på växtätande

För det första är själva ordlikheten ett skäl. Vegetarisk och vegetabilisk har utan tvivel gemensamma etymologiska rötter. De syftar båda tydligt på vegetabilier eller grönsaker. Här finns ingen koppling till mjölk eller ägg.

(I förbigående kan nämnas att det finns en gammal myt om att ordet "vegetarian" skulle vara härlett från latinets "vegetus" som betyder ungefär "livlig", "vital" eller "aktiv" – med implikationen att den som äter vegetarisk kost blir frisk och livlig. Ännu idag återges denna definition på Wikipedia-sidan för "vegetarianism". Enligt Rod Preeces bok om den etiska vegetarismens historia finns det dock inga belägg för denna historia. Det verkar mest handla om en ursprungsmyt som hittades på av en kreativ ledamot i Vegetarian Societys styrelse på 1840-talet. Mer rimligt är att ordet vegetarian kan härledas från engelskans ord för grönsaker, "vegetables". Redan kring sekelskiftet 1800 cirkulerade skrifter som för hälsans skull förordade en "vegetable diet" eller en "vegetable regimen". Det är sannolikt att ordet vegetarian uppstod som en avledning från namnet på denna kosthållning. Men ordvalet var inte självklart. Tvärom var det en källa till klagomål under vegetarismens första tid som etablerat begrepp – många anhängare av växtföda ansåg nämligen att ordet gav fel intryck då de inte alls inskränkte sin kost till vegetables/grönsaker utan åt alla sorters växter. Länge diskuterades alternativ till ordet "vegetarian" som inte på något sätt var ett självklart val. Innan ordet uppfanns användes, här i västvärlden, ofta en hänvisning till livsstilens förmenta "grundare", nämligen den antike filosofen Pythagoras. Många historiska figurer som vi idag skulle kalla vegetarianer gick således länge under namnet "pythagoréer". Och ännu på 1900-talet kunde en vegetarian som George Bernard Shaw förespråka att livsstilen skulle döpas efter en av "grönsakskostens" förgrundsfigurer som poeten Percy Bysshe Shelley och kallas "shelleyanism".) 

2. Den etiska innebörden skulle förtydligas

De flesta som blir vegetarianer blir det av etiska skäl. En ny definition av "vegetariskt" som "fritt från produkter från kännande varelser" skulle därför ligga mer i linje med idealen om att inte skada och döda, jämfört med den existerande definitionen som tillåter massiv djurexploatering.

3. "Lakto" och "ovo" är avsteg från det vegetariska

Prefixen "lakto" (mjölk) och "ovo" (ägg) finns till just för att markera avsteg från det i egentlig mening vegetariska. Lakto-ovo-vegetarisk mat är således vegetarisk mat plus några andra saker som inte är vegetariska. Men tyvärr leder den vanliga användningen av termerna i motsatt riktning. Istället för att definiera produkten eller rätten som "ovegetarisk", så kommmer det vegetariska att "färga av sig" på mjölken och äggen. Så kan till exempel en omelett eller en ostbricka presenteras som "vegetarisk" mat i denna mening trots att de är till hundra procent animaliska produkter.

4. "Vegetabilisk" och "vegansk" är inte samma sak

"Vegansk" är ingen klockren benämning på helt vegetabilisk kost, även om begreppet ofta används så. I själva verket myntades begreppen "vegan" och "veganism" i mitten på 1940-talet högst medvetet för att markera något mer än bara en kosthållning. Ur denna synvinkel räcker det inte med äta vegetabilisk mat för att vara vegan, det krävs också att valet av mat grundas i en medveten etisk livshållning. Brittiska Vegan Society definierar fortfarande veganism som ett helt "sätt att leva" i opposition mot exploatering och grymhet: "Veganism is a way of living that seeks to exclude, as far as possible and practicable, all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing and any other purpose." 

5. Rådande språkbruk marginaliserar veganism och djurrätt

Vidare leder det rådande språkbruket till en marginalisering av veganismen som en legitim etisk position. Så länge vi har utgångspunkten att djurs mjölk och ägg är "vegetariska" produkter framstår veganism närmast som något onödigt. Varför skulle någon vegetarian vägra att äta vegetarisk mat liksom? Vad blir veganism ur detta perspektiv annat än ett utstuderat sätt att krångla för krånglandets egen skull? Problemet bottnar i att lakto-ovo-vegetarism anses vara uttömmande för alla skyldigheter vi kan tänkas ha mot andra djur. Kort sagt uppfattas det som tillräckligt att sluta äta kött – det finns inget etiskt påbud att göra mer. Att förespråka veganism framstår i ljuset av detta i bästa fall som någon sorts självupptagen övning i renlevnad, och i sämsta fall som en besatthet vid att ge andra människor dåligt samvete.

6. Rådande språkbruk döljer djurförtryckets omfattning

Den rådande definitionen av ordet "vegetarisk" döljer hur starka och genomgripande de speciesistiska normerna och praktikerna faktiskt är i vårt samhälle. Följande bild från ett reguljärt storköp i Sverige idag kan vara illustrativ för detta:





På bilden ser vi den relativt välfyllda "vegetariska" delen av frysavdelningen. I förgrunden har jag dock placerat den enda verkligt vegetariska produkten i hela frysen. Allt annat på bilden innehåller djurprodukter. Samma poäng kunde göras med en snabb blick på vilken restaurangmeny som helst; med största sannolikhet innehåller de flesta rätter under rubriken "vegetariskt" animalier i större eller mindre utsträckning.

Det som händer är att den rådande definitionen av "vegetarisk" osynliggör den enorma omfattningen av vårt djurutnyttjande. Den systematiska förvandlingen av vissa djurprodukter till vegetabilier – en spegelomvändning av nattvardsmysteriets transsubstantiering av bröd och vin till kött och blod – gör helt enkelt att vi får färre tankeställare kring vår djuranvändning.

Problemet är inte begränsat till en lek med ord. Det handlar om språk med högst materiella effekter. Således döljer den vanliga definitionen av  "vegetarisk" att vissa skolbarn aktivt förnekas animaliefri mat i skolan. Bakom restaurangmenyernas "vegetariska alternativ" finns inget alternativ till att stödja djurförtrycket. Sammantaget får vi intrycket att samhället är förhållandevis "vegovänligt" när det i själva verket insisterar på att alla måste delta i djurkonsumtionen.

7. Vem vinner på det rådande språkbruket?

Lustigt nog är det svårt att tänka sig motstånd från köttätarhåll till en ny definition av ordet "vegetarisk". Tvärtom skulle nog de flesta välkomna ett klargörande. Mat kan komma antingen från djurriket och vara animalisk eller från växtriket och vara vegetarisk. Check! Ingen mer förvirring inför middagsbjudningar eller på restauranger!

Faktum är att bara två grupper skulle förlora något på ett förändrat språkbruk, och det är också de som är mest kinkiga inför tanken på en förändring. Den första gruppen är lakto-ovo-vegetarianerna, som inte längre skulle kunna göra anspråk på det etiska raffinemang som är inneboende i beteckningen "vegetarian". Här är det intressant att notera att ett undvikande av djurprodukter anses etiskt högtstående även i vår djupt speciesistiska värld. Som Rod Preece skriver: 
Today, it is notable that many proudly proclaim they are vegetarians in part, even though they eat chicken or fish. This is an implicit acknowledgment of the vegetarian case. Such people want to proclaim they approximate what they feel implicitly is the virtuous path. (Sins of the Flesh: A History of Ethical Vegetarian Thought, 2008, s. 16
Jag tolkar detta som att bakom alla ideologier och allt struntprat är vår kultur faktiskt medveten om att det är något fel med att åsamka andra djur lidande och död. Och det är förstås bra. Samtidigt är ett viktigt skäl till att begreppet "vegetarisk" har urvattnats att människor gärna vill skylta med denna etiska status utan göra avkall på sina gamla matvanor. Det är därför vi har fått inte bara förleden "lakto" och "ovo", utan även företeelser som "fisk-vegetarianer", "kyckling-vegetarianer", "flexitarianer", "stockholmsvegetarianer" (någon som äter fiskar och kycklingar men inte rött kött), och så vidare. (En personlig favorit är Joel Kinnamans rollfigur som i tv-serien The Killing utger sig för att vara "lacto-ovo-vegan".) Men som sagt, för denna grupp finns ju alltid möjligheten att bli veganer.

Den andra gruppen som tjänar på att begreppet "vegetarisk" tänjs ut till att innefatta animaliska produkter är förstås det djurindustriella komplexet. För dessa industrier är det förstås bara tacksamt – för att inte tala om lönsamt – att så många "vegetarianer" fortsätter att konsumera djurprodukter. Djurkapitalet söker, och konstruerar, hela tiden nya marknadsnischer för att kunna göra profit. Hela trenden med "etiskt" kött, miljö- och djurskyddsmärkningar av djurprodukter, och så vidare, är ett exempel på detta, liksom introduktionen av nyord som "conscientious carnivore", "locavore" och "veggievore" – alla designade för att tillåta fortsatt konsumtion av djurprodukter, fast nu under förment "etisk" flagg. En tydlig gränsdragning mellan animaliska och vegetariska produkter skulle gå emot dessa industriers intresse eftersom det skulle bli tydligare vilka etiska värden som faktiskt står på spel, i produktionen såväl som i konsumtionen.

Det handlar inte om att tolka världen...

Detta blogginlägg kommer inte i sig att förändra det samhälleliga språkbruket. En sådan förändring kommer att ta lång tid, och kräva aktiva insatser av många människor. Kanske är det inte ens värt besväret. Det är mycket möjligt att det är enklare att bara använda ordet "veganskt" för "animaliefritt" och överge begreppet "vegetariskt" helt och hållet till animaliekonsumenterna.

Samtidigt tror jag att en djurrättslig kritik måste uppmärksamma den reellt existerande vegetarismens delaktighet i upprätthållandet av speciesistiska normer, praktiker och institutioner. Som en klok man formulerade det en gång kan vi inte nöja oss med att tolka hur begreppen används – vår uppgift är också att förändra dem.

måndag, februari 20, 2012

Vad är fel med slaktdebatten?


Här följer några spridda kommentarer till förra veckans slaktdebatt som följde på SVT:s nyhet om att många fler djur än vad som tidigare varit känt slaktas utan bedövning i Europa. Vid det här laget har troligen moralpaniken lagt sig och allt återgått till det normala, så jag kanske är lite sent ute. Å andra sidan är min poäng att dessa djurplågeriskandaler följer samma mönster år efter år, så det går bra att läsa texten i samband med nästa mediala djurplågerichock istället.

1. "Det är viktigt att djur får leva bra liv" – djurdödandets paradox

Så låter speciesismens röst idag. Det finns inget djurutnyttjande som inte utövas i djurskyddets namn. Alla är överens om om att djur ska leva goda djurliv. Djurskyddsföreningarna, staten, företagen, veterinärerna och konsumenterna – de närmast tävlar om vem som är bäst på djurvänlighet. Samtidigt håller de alla med om att det är acceptabelt att döda djur.

Vi står alltså inför den helt öppna men ändå märkligt osynliga motsättningen att alla anser (1) att det är viktigt att djur får leva goda liv, samtidigt som de anser (2) att det är helt oviktigt att djur får leva goda liv.

Men det är ju ohållbart. Om vi nu verkligen anser att det är något gott att kon lever ett bra liv idag, så måste vi rimligtvis tycka att det är bra om det goda livet fortsätter även i morgon. Värdeomdömet att någon lever ett bra liv är alltid ett (prima facie) argument för att det livet bör få fortsätta. Det är inte ett argument för att det är acceptabelt att avsluta livet ifråga.

Detta är för övrigt en kunskap som vi aldrig tvivlar på när det gäller "sällskapsdjuren" i vår närhet. Ingen säger någonsin: "Titta vad Missan verkar ha det bra där hon ligger och myser i solskenet – ett sådant utmärkt tillfälle att slå ihjäl henne med gott samvete!" Men när köttnormen kräver att vi agerar lydiga subjekt är det som om denna insikt aldrig hade existerat.

2. Djurskyddsideologin problematiserar inte dödandet...

Det ovanstående problemet har förstås sin grund i att djurskyddsideologin aldrig har problematiserat dödandet av ickemänskliga djur. Här är man helt fast i 1800-talsparadigmet om "human behandling" som tar för givet att djur finns till för människor att använda, med den enda begränsningen att de inte får åsamkas "onödigt lidande". (Det hör till saken att "nödvändigt lidande" sällan definieras. Men av 200 års praktik att döma räknas att äta djurprodukter och nästan allt annat som det går att tjäna pengar på som "nödvändigt".)

Att döda djur uppfattas i detta schema som i sig oproblematiskt. Det enda problem som kan uppstå är att djur utsätts för lidande i samband med att de dödas. Därav det pågående ståhejet om att mycket kött i Europa kommer från djur som fått halsen avskuren utan bedövning.

Men självklart går dödandet som sådant att ifrågasätta. När det gäller människor har vi inte svårt att se varför det är ett moraliskt problem att beröva någon livet. Faktum är att vi närmast universellt utnämner mord till ett av de värsta tänkbara brotten. Som regel anses mord också vara ett värre brott än att "bara" misshandla någon.

Anledningen till detta är tämligen klar. Vi uppfattar mord som en värre moralisk och juridisk förbrytelse än misshandel för att förlusten av livet är något oåterkalleligt, irreparabelt, omöjligt att gottgöra eller kompensera. Om jag "bara" misshandlar dig så kan det brottet (åtminstone till viss del) sonas genom att jag till exempel betalar skadestånd. Men om jag dödar dig kan ingen åtgärd från min eller samhällets sida kompensera din förlust.

Varför skulle då denna värdering – att dödande (som regel) är värre än misshandel – inte gälla för andra djur? Här görs det ofta gällande att ickemänskliga djur på något sätt skulle var oförmögna att lida skada av att dö. De har ju inga uppfattningar om framtiden och därmed inga framtidsplaner som kan gå om intet, sägs det. De har inget begrepp om vad döden är och kan således inte frukta den. Därför kan inte döden utgöra något ont för dem. Ungefär så brukar det låta.

Men detsamma gäller också för många människor. Små barn eller en del människor med svåra hjärnskador, till exempel, har heller inga omfattande preferenser inför framtiden eller något begrepp om vad döden är för något. Om vi nu ska följa principen att det är okej att döda varelser som saknar dessa förmågor så är det ganska många människor som hamnar i samma strykklass som djuren. (Man frestas här att göra tolkningen att när djurrättsrörelsen skälls för att vara "antihumanistisk" och "människohatande" så är det bara en externaliserande projektion av det avgrundsdjupa förakt för svaghet och olikhet som det helt normala, vardagliga djurutnyttjandet bygger på.)

I själva verket är det uppenbart falskt att döden inte skulle innebär någon skada eller förlust för ickemänskliga djur. Alla som dör förlorar allt. Att ta någons liv är att ta ifrån den individen alla framtida upplevelser.

Att en människa i detta avseende kan ha mer långtgående framtidsplaner än en gris är nog helt sant, men i sammanhanget är det mindre viktigt. Att din kalender är fulltecknad tre år framöver medan jag inte ens har en klar uppfattning om vad jag ska äta till middag ikväll är inte på något sätt ett argument för att döden skulle vara en större förlust för dig än för mig. Och allra minst utgör denna framtidsplanering något argument för att du har någon rätt att döda mig för ett så trivialt syfte som att du gillar smaken av kött.

Men som sagt, djurskyddsrörelsen finns inte till för att ta förhållandet mellan människor och djur på allvar. Den finns snarare till för att upprepa löftet att djurutnyttjandet kan fortsätta utan att någon behöver känna moraliska tvivel.

3. ... och djurrättsrörelsen spelar med

När det gäller dödandet så vet förstås djurrättsrörelsen mycket bättre än den gamla djurskyddsrörelsen. Vi har inga problem att se att förringandet av dödandet enbart handlar om att sätta köttätarens intressen framför djurens. Men likväl tenderar djurrättsrörelsen att skjuta frågan om dödandet i bakgrunden, trots att den principiellt erbjuder ett mycket starkare argument mot djurutnyttjandet än kritiken av lidandet.

Anledningen till detta är inget mysterium. Det är helt enkelt jobbigare och svårare att bedriva kritik mot människors matvanor än mot företeelser som är marginella i folks vardagliga liv. Säg att det är fel att klubba ihjäl försvarslösa sälungar eller testa kosmetikaingredienser på djur och alla håller med dig. Säg att det är fel att döda djur för mat och de blir förbannade. Och förbannade människor öppnar inte plånboken för att stödja eller bli medlemmar i din djurrättsförening.

Så även de organisationer som på papperet är djurrättsorganisationer tenderar att tona ner frågan om dödandet och sätta lidandet i centrum. Djurens Rätts senaste pressmeddelande med anledning av SVT:s slaktavslöjande är illustrativt för detta dilemma. Å ena sidan vill förbundet förklara att vegetarisk mat är alternativet till all slakt, men å andra sidan kan de inte säga rakt ut att djur har rätt till liv. Och så slutar alltihopa i en problemformulering där vegetarisk mat framställs som det bästa sättet att undvika att djur plågas – inte att de dödas.

Kruxet med denna problemformulering är att den inte utmanar den dominerande djurskyddsdiskursen på något sätt. Djurskyddsideologin lovar nämligen en annan lösning på djurplågeriproblemet som är mycket mer tilltalande för köttätaren, det vill säga bedövningsslakt. För om problemet bara är lidandet och inte dödandet i sig så är ju vegetarism – och än mer veganism! – faktiskt helt onödiga åtgärder. Det räcker ju att se till att alla djur bedövas ordentligt; ingen behöver göra något så "extremt" som att bli vegan.

Kort sagt: det vårt köttätande och speciesistiska samhälle allra helst "vill" är att veganism ska vara onödigt – och djurskyddsideologin gör allt för att tillfredsställa denna önskan.

4. Debatten är helt inomspeciesistisk


För att kort sammanfatta: Debatten är inomspeciesistisk för att både djurskyddarna och religionsfrihetsivrarna är helt överens om att djur kan reduceras till resurser för människor att använda efter eget godtycke. Istället för att vara motståndare spelar de här helt på samma planhalva. Deras oenighet handlar enbart om omständigheterna för detta utnyttjande, och det enda sättet för någon sida att "vinna" debatten är därför att beslå den andra sidan med någon sorts "överskottsspeciesism" – det vill säga att låta påskina att motståndaren accepterar mer djurlidande än vad som är rimligt.

Sålunda anser djurskyddaren att slakt utan bedövning leder till "onödigt lidande", medan religionsfrihetens försvarare är snabba att peka ut hur "äktsvenska" företeelser som kräftkokande och jakt orsakar massivt lidande utan att någon reagerar nämnvärt. Ur den senare synvinkeln blir den nationalistiska eller rasistiska snedvridningen av debatten tydlig, men denna insikt kompletteras sällan med sin logiska förlängning – en kritik av speciesismen som sådan.

Allra enklast vore det ju att lösa upp hela debatten genom att konstatera att vegansk mat är den självklara lösningen eftersom den bäst uppfyller såväl kraven på att vara kosher och halal som kravet på att minimera lidande. Problem solved, case closed!

Men nej! Just det Alexanderhugget genom debattknuten är det sista som deltagarna i debatten vill ha. Detta borde göra det uppenbart att det som står på spel inte är någon allvarligt menad vilja hos någon sida att verkligen realisera de egna idealen. Det viktiga är istället att utmåla motståndaren som ett hinder för dessa ideals förverkligande. Så kan idealet reproduceras i sitt perfekta tillstånd just tack vare att det aldrig realiseras fullt ut. (Mer om detta nedan.)

5. De verkliga aktörerna osynliggörs...

Varför slaktas djur till att börja med? För att människor äter kött. Men diskuteras köttätarna som ett problem i slaktdebatten? Pekas de ut som djurplågare?

Nej. Det är vanligare med varningar för underkylt regn i helvetet än att det urskiljs någon kausal koppling mellan våld mot djur och det vardagliga bytet av pengar mot djurdelar i snabbköpskassorna. Konsumentens kulturellt invanda smak för kött, mjölk och ägg utgör förstås motorn i hela systemet av djurutnyttjande, men ändå är konsumenten aldrig ansvarig för något djurplågeri.
Om konsumenterna någonsin blir synliga så är det bara när de framställs som offer. Till exempel när konsumenten har lurats att köpa djurplågat kött. När det händer blir konsumenten ledsen. Varför stod det inte tydligt på förpackningen att djuret hade plågats, undrar konsumenten? Varför säger inte farbror jordbruksministern till producenterna att sätta tydliga lappar på produkterna – ska det vara så svårt?
Av detta beteende skulle man kunna dra slutsatsen att konsumenten mentalt är fem år gammal. Men så är ju faktiskt inte fallet. Konsumenten är inte alls dum. Konsumenten vet mycket väl att konsumtionen av djurprodukter leder till ett ofattbart lidande. Men det är som med kejsarens nya kläder; alla kan se att kejsaren är naken, men eftersom alla omkring oss tycks tro att kejsaren har kläder på sig så spelar vi också med.

Enligt samma mönster tror vi inte på djurskyddsideologin så mycket som vi beter oss som om vi (och alla andra) trodde på den. Det hela funkar lite grann som när någon i ett sällskap släpper en fis och alla låtsas som om inget hade hänt, trots att alla vet precis vad som hände – och att alla andra också vet – inklusive den väderspände själv. Men så länge inget sägs registreras inte kunskapen i vårt gemensamma betydelsesystem (med Lacans termer: den Store Andre får inget veta) och alla kan fortsätta precis som vanligt utan att någon (kejsaren, fjärtaren, köttätaren) behöver tappa ansiktet och utan att någon behöver vara "jobbig" (barnet i sagan, den som fnittrar åt fisen, veganen vid middagsbordet).

6. ... eller byts ut mot en Annan

När aktörerna inte helt försvinner ur diskursen så byts de ofta ut. Det är inte konsumenten som plågar djur – det är alltid någon Annan. Och påfallande ofta är denna Andre en etnisk, kulturell eller nationell Andre. Denna "djurskyddsnationalism" har en lång och föga ärorik historia som jag ofta har kommenterat här på bloggen (till exempel här, här, här, här, här och här).
Även i det aktuella fallet med slakt utan bedövning placeras skulden för djurplågeriet förutsägbart nog utomlands. Grunden till hela debaklet framställs som att vissa religiösa och kulturella grupper – underförstått muslimer och judar – har för stort inflytande på lagstiftningen i många länder.

Sedan har några samvetslösa företag, också utomlands, profiterat på detta genom att sätta i system att slakta alla djur på samma sätt. Om allt detta har de svenska importörerna och konsumenterna (som verkligen brinner för att alla djur ska behandlas väl och att ingen ska behöva få halsen avskuren utan att först slås riktigt hårt i huvudet) varit helt ovetande.
Men var det verkligen så det gick till? Är det inte närmare sanningen att säga att konsumenterna var helt nöjda med att äta det djurplågade köttet utan att ställa en enda kritisk fråga så sent som dagen innan SVT avslöjade dess ursprung? Är det inte snarare så att konsumentens vardagliga beteende redan från början underbyggs av en tyst pakt som säger att varje missförhållande som avslöjas kommer att skyllas på någon Annan? Finns det över huvud taget någon konsumtion av djurprodukter idag som inte redan är strukturerad i relation till antagandet att konsumenten kommer att beviljas ansvarsfrihet?

I slutändan är förstås rangordningen mellan olika folkgrupper i termer av deras djurvänlighet helt irrelevant som ett argument för fortsatt djurutnyttjande bland "oss". Det spelar ingen roll om alla dina grannar slår sina barn oftare och hårdare än du slår dina – det är fortfarande fel av dig att slå dina barn. Men den starka benägenheten att peka ut någon Annan som orsak till de avslöjade problemen måste ändå uppmärksammas. Härvidlag påminner den svenska konsumenten om Jacques Lacans exempel med den svartsjuke äkta mannen. Det första vi måste förstå om denne man är att det är helt irrelevant om hans hustru har en affär eller ej – mannens svartsjuka är patologisk i vilket fall som helst och måste behandlas som sådan. Analogt är det helt ointressant om den Andre åsamkar djur mer eller mindre lidande än svensken gör – det är ändå något sjukt med vår beredvillighet att tillskriva den Andre en speciellt djurplågande läggning. Här framträder rasistiska och nationalistiska impulser som är viktiga problem i sig och måste uppmärksammas som sådana.

Det mest omedelbara praktiska resultatet av den problemformulering som råder för tillfället är förstås att de inhemska djurindustrierna jublar. För på samma sätt som det är säkert att konsumenten aldrig plågar djur så är det säkert att inga djur plågas i Sverige. Rubriksättningen på SVT:s hemsida när "nyheten" släpptes reflekterade tydligt denna förförståelse. "Kött från plågade djur säljs i svenska butiker" och "Kött från plågade djur säljs i Sverige" är två exempel. (Ja, för en stund fanns till och med den smått fantastiska rubriken "Djur som slaktats levande [sic] kan säljas i svenska butiker" på hemsidan!) Dessa rubriker är alltså tänkta att signalera nyheter, vilket förstås bara är möjligt om vi delar antagandet att inget djurplågeri döljer sig i de svenska köttdiskarna till vardags.
När det går som längst leder denna nationalspeciesistiska problemformulering till slutsatsen att ätande av "svenskt kött" är en sorts "aktivism" för djuren. Som om du gör något bra och "hjälper" djur när du köper köttbullar från Scan. Inte undra på att de svenska djurindustrierna älskar djurskyddet. De har miljoner skönt klingande skäl att göra det.

Samtidigt är det uppenbart att det verkliga engagemanget för dessa svenska produkter är mycket lågt. Ingen köttätare säger någonsin: "Jäklar vad svårt det var att hitta vegansk lunch i Spanien när jag var där på tjänsteresa!", eller "Ja, vi ska ju flytta till Danmark nu så hela familjen kommer ju att bli veganer."

En viktig anledning till att snacket om svenskt kött är så populärt är just att det bara är snack. Berättelsen om de svenska djurskyddet är något vi kan berätta för varandra om och om igen, för att bekräfta och ryggdunka och dränka tvivel, för att förskjuta problemen till någon Annan – och för att slippa tala om vad som egentligen händer och hur vi själva varje dag gör oss delaktiga.

7. Att ljuga genom att tala sanning

Ideologisk mystifikation behöver inte handla om rena lögner. Ibland kan den ideologiska mystifikationen finnas mitt i sanningen. Filosofen Slavoj Žižek tar exemplet med en stormakt i Väst som ingriper militärt i något land i Tredje världen under förevändning att de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Detta kan vara sant så till vida att det faktiskt förekommer svåra rättighetskränkningar i landet ifråga. Det kan till och med vara sant att interventionen förbättrar respekten för de mänskliga rättigheterna i landet. Men likväl är det fråga om en ideologisk förvrängning, eftersom det verkliga motivet för interventionen inte alls är omsorg om mänskliga rättigheter, utan snarare handlar om att ta kontroll över naturresurser och vinna militärstrategiska fördelar.

I speciesismens fall finner vi motsvarande ideologiska konstruktion i djurskyddstanken. Genom djurskyddsreformer, sägs det, förbättrar vi hela tiden villkoren för djuren. Vi minskar lidandet och ökar deras välbefinnande. Och detta kan vara helt sant – djuren kan mycket väl få det lite bättre efter en given reform än de hade det innan (som till exempel i fallet med bedövningsslakt).

Ändå är det en ideologisk lögn att djurskyddet finns till för att göra det bättre för djuren. Djurskyddsideologin är helt inställd på att till varje pris bevara djurutnyttjandet genom att upprepa det speciesistiska löftet att det på något sätt går att döda miljarder djur på ett moraliskt anständigt sätt. Om inte idag, så i morgon när tekniken förfinats och ytterligare en reform har genomförts. Djurskyddsideologin lovar alltså att ingen av oss behöver ändra våra mat- och konsumtionsvanor – för allt är ju redan på väg att lösa sig av sig själv.

Att djurskyddsideologin regelbundet bryter samman i dessa uppmärksammade djurplågeriskandaler behöver i sammanhanget inte vara något problem för en lyckad ideologisk lögn. Tvärtom kan föreställningen om att någon yttre faktor ständigt "hindrar" eller "blockerar" den ideologiska utopins fulla genomförande vara precis vad som behövs för att undvika kritiska frågor om utopins eget funktionssätt.

8. Nödvändiggörandet av det tillfälliga och tillfälliggörandet av det nödvändiga

Två rörelser är kännetecknande för ideologiska konstruktioner. Den första rörelsen, och den som är lättast att känna igen, är när ett tillfälligt, kontingent, historiskt specifikt förhållande eller fenomen framställs som något evigt, oföränderligt, transhistoriskt. Som till exempel när vi tar dagens marknadssamhälle för givet och tror att dess vinstmaximerande logik alltid varit styrande för människors beteende i alla tider. Eller när vi tror att dagens genushierarkier och -skillnader reflekterar ett "naturligt" förhållande mellan män och kvinnor (istället för att se hur de historiskt uppbyggda hierarkierna skapar föreställningen om två "naturliga" kön med inbyggda skillnader och komplementära roller till att börja med). Denna ideologiska rörelse handlar, som Roland Barthes skrev redan på 1950-talet, om att förvandla historia (och makt) till natur.

När det gäller den speciesistiska ideologin är det uppenbart att människors användning av djur framställs som något evigt och "naturligt" (oavsett hur mycket denna användning av djur förändras i verkligheten – dagens djurfabriker och djurförsök har till exempel ingenting gemensamt med jakten på djur på stenåldern).
Men det finns också en annan ideologisk operation som ofta är svårare att se. Det är när den inneboende nödvändigheten i ett förhållande eller fenomen förbises och istället uppfattas som en ren tillfällighet eller avvikelse från det "vanliga" eller "normala". Som till exempel när borgerliga ekonomer misslyckas med att se hur kapitalismen själv genererar sina återkommande kriser och istället tvingas skylla dem på tillfälliga omständigheter.

I speciesismens fall handlar den ideologiska missuppfattningen om att fall av djurplågeri bara uppfattas som tillfälliga avvikelser istället för som något som systematiskt produceras av systemet självt. Det handlar, återigen, om att misslyckas med att se hur ett kött-, mjölk- och äggkonsumerande samhälle producerar – och måste producera –lidande och död på löpande band.

Istället skylls problemen med djurhållningen på enskilda individer eller "avvikande" personer: några enstaka slarviga anställda, en handfull alkoholiserade bönder, ett par psykiskt sjuka djursamlare, och så vidare. Eller så finns problemet någonstans långt borta, i utlandet, hos folk med en annan kultur. På så sätt förnekar ideologin effektivt att det är något fel med vårt eget förhållningssätt till djur.

Sociologen Glyn Daly berör detta när han skriver att den ideologiska reaktionen på avslöjade samhällsproblem ofta organiseras som en deckare – en "Whodunnit?" Här konstruerar ideologin en bild av ett i grunden harmoniskt och problemfritt samhälle där det naturliga lugnet plötsligt störs av upptäckten av ett fruktansvärt brott. Och så är jakten igång: vem var det som begick brottet? Vem är den skyldige?

Parallellen till dramaturgin i de senaste dagarnas slaktskandal är uppenbar. Lika uppenbar är utelämnandet av den kritiska frågan: vilken sorts samhälle är det vi lever i som systematiskt producerar dessa brott? (Det vanliga skämtet om tv-serien Morden i Midsomer – att det efter alla dessa säsonger inte borde finnas någon i bygden kvar vid liv – är en exemplarisk illustration. Trots det dagliga mördandet av oskyldiga är det ingen som anar att något är i grunden fel. Folk flyr inte i panik. Tvärtom fortsätter alla ivrigt att iscensätta bilden av en harmonisk landsbygdsidyll.) Istället för att se att både "normaltillstånd" och "avvikelse" är precis lika naturliga produkter av ett givet samhälle så fixeras vår uppmärksamhet vid avvikelserna, samhällets "excesser".

Men som
Žižek påpekar är det är just i de förmenta excesserna som den verkliga sanningen om vårt samhälle uttrycks. Istället för att konfrontera det faktum att våra attityder till andra djur är en komplett soppa av motstridiga och ofta motbjudande attityder, normer och intuitioner, så externaliserar och inkarnerar vi motsättningarna i en yttre skurk eller syndabock. I denna syndabock koncentreras sedan alla de otrevliga egenskaper som karaktäriserar samhällets eget systematiska djurutnyttjande.
Denna fantasi om en fiende som står i vägen för, blockerar, ett harmoniskt förhållande mellan oss och de djur som vi utnyttjar är det perfekta sättet att tränga undan insikten att vårt samhälle aldrig var särskilt djurvänligt till att börja med.