Sidor

lördag, december 22, 2007

Earthlings - del 1 av 3

Julen är röd som blod.

Jag lägger upp Earthlings, världens hittills bästa djurrättsfilm, som en liten motåtgärd. "Ett litet plåster på ett stort sår", som McDonalds brukar säga.

För bråttom inför jul för att se Earthlings? Okej, snabbversionen av varför djurrätt är rätt och våld mot försvarslösa är fel (vilket förstås borde vara en no-brainer) hittar du i Tom Regans tal om djurrätt på 10 minuter.

Earthlings - del 2 av 3

Earthlings - del 3 av 3

tisdag, december 11, 2007

Nationalspeciesismen

Nationalspeciesismens världsbild skulle kunna sammanfattas så här: Det är VI som är snälla mot djuren. Det är UTLÄNNINGARNA som är dumma mot djuren.

Det fiffiga med nationalspeciesismen är att den funkar lika bra i alla länder. Det betyder att VI aldrig behöver ändra på vår inställning till de andra djur vi utnyttjar och dödar. VI har inget ansvar. Problemet ligger någon annanstans, det orsakas av några ANDRA, inte av OSS.

Här kommer några exempel på att det alltid är bäst hemma, oavsett var hemma är, och oavsett hur många individer som massmördas helt i onödan av oss själva. Listan kan göras hur lång som helst. Se dig bara omkring, så lovar jag att du hittar ett element av nationalspeciesism i nästan varenda sammanhang där behandlingen av andra djur diskuteras.

Världens mest ambitiösa djurskydd
Sverige har världens mest ambitiösa djurskyddslagstiftning. Det innebär att svensk äggproduktion tillgodoser hönsens naturliga beteende.
- Branschorganisationen Svenska Äggs hemsida, 2007-10-12

Köp svenskt kött
Kött från svenska djur innebär större möjligheter att veta hur djuren haft det. Svensk ursprungsmärkning betyder att djuret fötts upp, slaktats och styckats i Sverige. I Sverige har vi relativt bra djurskyddslagar och det kontrolleras bättre här än det görs i många andra länder.
- Djurskyddet Sveriges hemsida, 2007-10-12


This strategy sits alongside our Strategy for Sustainable Food and Farming and provides a route map for regaining public and consumer confidence in the food we produce and the restoration of our international reputation for the highest standards of animal health and welfare.
- Margaret Beckett, minister för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor 2001-2006, i Animal Health and Welfare Strategy for Great Britain, s. 5.


It recognises the benefits which enhanced animal health and welfare can bring in supporting industry profitability, promoting Scotland’s reputation for quality and for improving the welfare of animals themselves.
- Ross Finnie, parlamentsledamot, Skottland, i Animal Health and Welfare Strategy for Great Britain, s. 6.


Before the 2002 elections we promised a nationwide uniform Animal Protection Act to the Austrians. After a general consensus of all parliamentary parties has been reached, we are now able to present it. I explicitly thank all negotiators of the People’s Party, the Freedom Party, the Social Democrats and the Greens for agreeing on a balanced set of measures meeting the demands of both farmers and animal protectors”, said Schüssel. This Act had been prepared by involving experts and practitioners and will be a model for other countries. “Austria will have Europe’s most modern Animal Protection Act“, underlined the Chancellor.
- Pressmeddelande från Österrikes kanslerämbete, 2004-05-24

söndag, november 25, 2007

Föredrag på Vegomässan 8 december

Jag håller föredrag om djurrätt på Vegomässan i Malmö, lördag den 8 december kl. 12.30. Titta gärna förbi då!

Vegomässan, som arrangeras av Djurrättsalliansen med stöd av en rad organisationer och vegoföretag, kommer att bli riktigt häftig. Passa på att spana in ny god mat, få information från djurrättsorganisationer och träffa en massa gamla, nya och blivande vegosar.

(Och jo, jag vet. 8 december är årets stora seriekrock för alla medvetna aktivister. Om du inte ska på Vegomässan så rekommenderar jag att du krossar fascismen eller räddar klimatet istället.)

lördag, november 24, 2007

R.I.P. Yoda (199?-2007)

Sista gången jag såg dig var jag förfärligt bakfull. Men det visste ju inte du, när du lapade i dig vattnet som jag ställt bredvid sängen.

Och inte hörde du väl mina förbannelser när jag schasade iväg dig därifrån heller. Så döv verkade du ha blivit. Men om jag sa något elakt så hoppas jag att du förstår att jag inte menade det.

Så märkligt det nu känns att det skulle vara samma gammelkattstörst som drev dig ner till ån på dina ostadiga små ben.

Önskar jag hade varit där för att säga till valkyriorna att det inte var dags att hämta dig än. "Åttahundra enhärjare kan gå skuldra vid skuldra genom Valhalls portar", skulle jag ha sagt. "Men Yoda är större än så."

Samtidigt är det på något sätt passande att du försvann som du kom. Oväntat. Egensinnigt. Svartkattslikt. Från en container i Göteborg till det sista spåret i snön vid stranden av en liten å i Hälsingland.

Jag är glad att jag hann lära känna dig lite däremellan.

Må Kraften vara med dig.

lördag, oktober 20, 2007

Missa inte vinterns Vegomässa!

Idag består bloggen av ett viktigt meddelande från Djurrättsalliansen.

/Per-Anders


-- ATT SPRIDA SÅ MYCKET SOM MÖJLIGT --

Missa inte vinterns Vegomässa!

Den 8/12 slår Djurrättsalliansen upp portarna till Chokladfabriken i Malmö och presenterar årets andra Vegomässa. Den här gången går den i julens tecken. Det blir julkakor, bakelser, frukttårtor, saffransbröd och choklad av alla möjliga slag. Det blir provsmakningar av den nyaste gröna maten, föredrag, näringslära och matlagning inför publik.

Dessutom underhållning, musik, konstutställning och massor av djurrättsinformation. Vi har bjudit in organisationer, grupper och företag som arbetar med djurrätt och vegetarisk mat och programmet fylls på helatiden, håll utkik på http://www.vegomassan.org/ och kontakta info@vegomassan.org om du har några frågor eller idéer.

På mässan finns även kockar från Köksbrigaden som serverar sin förstklassiga, superpopulära veganska jultallrik! Ta med alla dinasläktingar, vänner och bekanta, bjud dem på en smakupplevelse.

Kom själv och fynda skor från Vegetarian Shoes, snacka med andra djurrättsengagerade, få tips på recept och hemsidor, utbyt aktionsidéer, lyssna på föredrag ochmusik, kolla in konsten, ät massor av mat och ta det lugnt.

Du är så välkommen!

/Djurrättsalliansen

onsdag, oktober 10, 2007

Ur Speciesistiska Akademiens Ordbok

"Skyddsjakt."

Syftar på att döda vissa ickemänniskor för att människor ska kunna fortsätta tjäna pengar på att förtrycka andra ickemänniskor. Till exempel när man skjuter vargar för att vargarna ibland dödar får som människor hade tänkt döda själva.

"Skyddsjakt" är alltså en speciell sorts jakt som inte ska blandas ihop med den vanliga "viltvården". Den senare går som regel ut på att döda ickemänniskor som inte tänker döda djur som människor hade tänkt döda själva.

Relaterade begrepp:

Fred är krig
Frihet är slaveri
Okunnighet är styrka

fredag, september 21, 2007

10 000 000 000 fiskar dödade varje år?

Idag skriver Alvin Lindstam i sin blogg om antalet dödade fiskar i den svenska fiskeindustrin. Siffrorna är fullkomligt överväldigande, alldeles oavsett de möjliga felmarginalerna.

Återigen påminns vi om vilken etisk katastrof fisket är, och hur extremt motsägelsefullt det blir när människor tror sig agera "djurvänligt" när de väljer fisk istället för annat kött.

Det finns inte längre några tvivel om att fiskar upplever smärta. Ändå är det få djur som behandlas värre. Här är några exempel från en artikel av Dawn Carr från PETA, som jag översatte till tidningen Djurens Rätt (3/2005):

Fiskar kommer ut ur näten med sina sidor avskrapade in på köttet, eftersom de släpats mot stenar, bråte och andra fiskar som fastnat i näten tillsammans med dem själva.


Varje fisk trasslas in i nätet och kommer ombord en efter en, allt eftersom nätet halas in. Det är en mer påfrestande process, en mer personlig, och varje enskild fisk hanteras av arbetarna. Jag såg på när torsk efter torsk våldsamt avlägsnades från nätet. Hundratals fiskar som klämdes och slets ut ur nättrasslet som skar in i deras kroppar.


Från nätet kastades fiskarna ovarsamt i en metallbehållare där de landade med en duns. Några sprattlade fortfarande vilt, andra var för utmattade. Många spydde upp sina egna inälvor, medan deras ögon svällde av tryckförändringen. En del av dessa fiskar kunde ha kämpat i näten i upp till ett dygn.

Ladda ner tidningen och läs hela artikeln här.

Och bli vegan, okej?

Tillägg, 21 september 12:17: Cecilia lämnade följande citat i en kommentar, som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Det är från kapten Paul Watson från Sea Shepherd Conservation Society:

The largest marine predator on the planet right now is the cow. More than half the fish taken from the sea is rendered into fish meal and fed to domestic livestock. Puffins are starving in the North sea to feed sand eels to chickens in Denmark. Sheep and pigs have replaced the shark and the sea lion as the dominant predators in the ocean and domestic house cats are eating more fish than all the world's seals combined. We are extracting some fifty to sixty fish from the sea to raise one farm reared salmon. This is ecological insanity.

måndag, september 17, 2007

Bloggtips: James Crump

James Crump är en flitig abolitionistisk bloggare, och hans motto är rakt på sak: "The abolitionists’ greatest act of philanthropy will be to eradicate the welfare organizations. It is servile to accept anything other than justice for animals."

De senaste inläggen tar strid med Peter Singers och Bruce Friedrichs föreställning att djurrätt är en fråga om många små djurskyddssteg, problemet med enfrågekampanjer, och frågan om hur djurskyddet fostrar icke-responsivitet för djurrätt hos allmänheten.

Läs James blog här

tisdag, september 11, 2007

Sexuella övergrepp på djur - vem bryr sig?

Många tydligen. Om jag har förstått saken rätt finns det idag en överväldigande konsensus kring domen att sexuella övergrepp på djur är förkastliga.

Gott så. Framsteg för djurrättsrörelsen! Hurrarop och fyrverkerier!

Eller?

Det som gör mig misstänksam är just att det finns en konsensus kring detta, samtidigt som det finns en minst lika stark konsensus kring att djur finns till för människor att använda till nästan allt annat.

Jag tror helt enkelt inte att motståndet mot sexuella övergrepp på djur reflekterar någon som helst relevant förändring i samhällets attityder.

För vad är egentligen nytt? Fördömandet av könsumgänge mellan människor och andra djur har historiskt varit hårt. Sådana bestämmelser går mycket långt tillbaka:

Ett allvarligt brott och en svår synd var tidelag, könsumgänge med djur. I Stockholm dömdes 1477 en man till döden genom bränning för att han på detta sätt tillfredsställt sina sexuella behov. Tilltaget betraktades som naturvidrigt men var inte helt ovanligt under äldre tid. Den äldsta bestämmelsen i nordiska lagar rörande detta brott säger att den som begått tidelag med något kreatur och blivit tagen på bar gärning ska bli nedgrävd levande i jorden tillsammans med djuret. Att djuret också skulle dödas handlade om att man ville utplåna minnet av gärningen.
(Populär Historia nr 5/2000)

Jag tror nyckelordet här är just "naturvidrigt". Det är på den föreställningen som motståndet mot tidelag huvudsakligen grundas idag. Människor som begår sexuella övergrepp på andra djur anses helt enkelt äckliga, perversa och avvikande - de väcker vår avsmak för att de bryter ett tabu. (Det är talande att det förbud mot tidelag som tidigare fanns i Sverige var inskrivet i samma paragraf som gjorde homosexualitet olagligt. Båda aktiviterna ansågs "naturvidriga", som brott mot normaliteten.)

Men kulturbundna föreställningar om "normal" sexualitet borde inte vara relevanta för vår bedömning av frågan om människors könsumgänge med andra arter. Den som resonerar så hamnar ofelbart i samma tveksamma position som de homofober som försvarade förbudet mot homosexualitet.

Vad som är relevant ur etisk synvinkel är istället endast hur andra drabbas - till det bättre eller sämre - av våra handlingar. Det är bara på den grunden som motståndet mot sexuella övergrepp på djur kan vila på en säker grund. Vi bör framför allt motsätta oss sådana handlingar av den enkla anledningen att det inte kan finnas något samtycke till sexuell aktivitet mellan människor och djur (det vill säga av precis samma skäl som vi bör motsätta oss sexuella övergrepp på människobarn).

Men det är inte det som motståndet mot tidelag idag handlar om. Det handlar för de flesta om att peka ut och distansera sig från de sexuellt sjuka och avvikande. Om det hela på allvar hade något att göra med att ta verklig hänsyn till andra djurs intressen, så skulle frågan om sexuella övergrepp reduceras till ett ytterst marginellt fenomen - en närmast mikroskopiskt liten märkvärdighet mitt i den förödelse som orsakas av vår tids största massförstörelsevapen: gaffeln. Let's face it - varje "normal" svensk som konsumerar djurprodukter orsakar helt enkelt ojämförligt mer lidande än alla svenska zoofiler tillsammans.

Och vad kan det på sin höjd leda till? En handfull åtal mot zoofiler kanske - och den vanliga debatten om bevisbörda och rättssäkerhet.

Så - är det verkligen ett "framsteg" att ha nått konsensus om det förkastliga i något som folk blev brända på bål för redan 1477? Tveksamt. Det är helt enkelt en seger mot ett icke-motstånd, ett modigt insparkande av en dörr som ingen ens försökt stänga.

Om det dessutom handlar om ytterligare ett fenomen som ger människor möjlighet att stärka sin självuppfattning som "djurvänliga" genom att anta en position som inte kostar dem det minsta och är helt förenlig med befintliga dominerande normer - vad har då förändrats i djurens samhällsmoraliska ställning?

Givetvis ska sexuella övergrepp på djur förbjudas. Men det viktiga, ur strategisk synvinkel, är vilken problemformulering som kommer att underbygga den förändringen. Om den befintliga problemformuleringen består kommer vi bara att ha uppnått mer av den vanliga polarisering mellan det "normala" och det "avvikande" som effektivt gör det rutinmässiga förtrycket osynligt.

onsdag, augusti 29, 2007

Michael Vick och den moraliska homeopatin

Idag skriver Per Bjurman i Aftonbladets sportsektion om skandalen med amerikanske fotbollsstjärnan Michael Vick, vars inblandning i hemliga blodiga hundkamper nyligen avslöjades.

Bjurman noterar först det till synes uppenbara - att Vick betett sig som "en stor skit". Men sedan tar resonemanget en typisk, men grovt felaktig vändning:

Men de hysteriska reaktionerna på NFL-stjärnans hundfajtstragedi påminner samtidigt om något ännu mer beklämmande:

Människor bryr sig mer om djur än om andra människor.

Jag tvivlar inte en sekund på att Bjurman får ytterst få reaktioner när han skriver om övergrepp på människor, men att hans mejlbox spricker av "indignation och krav på vedergällning" så snart han "rapporterar om en katt nåt dumhuvud varit elak mot".

Eh... ursäkta, men massmordet då?

Av detta drar jag dock inte den slutsatsen att "människor bryr sig mer om andra djur än om människor".

Allt talar faktiskt för raka motsatsen:

Människor massmördar faktiskt oräkneliga miljarder andra djur - enskilda individer med lika stor förmåga att känna smärta som kamphundarna Bjurman skriver om, eller för den delen som vilket litet människobarn som helst - varje år.

Naturligtvis är detta oförenligt med att "bry sig mer om människor än om djur". Bjurmans "sanning" är helt enkelt löjligt osann.

Men jag förstår varför han skriver som han skriver. Och jag förstår mycket väl varför många säkert nickar instämmande till hans krönika om detta pjåskande om djuren.

Jag råkar nämligen ha mycket liknande erfarenheter från mitt tidigare arbete på Djurens Rätt. Så snart det uppmärksammades att en adelsman hade huggit en hund med machete, eller att nån skitunge till godsägarson hade skjutit en katt hemma på gräsmattan för skojs skull, så blev det ett jävla liv på telefon och i mejlbox.

"Det här måste ni göra något åt!" "Djurens Rätt måste agera!" "Varför stiftar ni inte en lag eller nåt!?" (Jodå, det kravet förekom oftare än ni anar.) Jag lovar att jag har fått många fler sådana mejl än Per Bjurman.

Jämför detta med vad som vanligen händer när djurrättsförespråkare försöker uppmärksamma djurutnyttjandets huvudproblem - köttätandet. Medial och folklig reaktion? Inget. Nada. Zip. Tystnad.

Miljarder individer som upplever, känner och förstår lika mycket, eller till och med mer, än vilken människobaby som helst massakreras varje år för att bli kött på folks tallrikar. (Detta är fullkomligt ofattbart - jag vet aldrig hur jag ska uttrycka mig om detta. Vi har helt enkelt inte uppfunnit ett språk som kan förmedla ohyggligheten i detta ännu.)

Men DEN moraliska utmaningen kan man tydligen tiga om hur länge som helst. (Jag har tidigare kallat detta för köttätarnas samvetspakt - du kritiserar inte mig, så kritiserar jag inte dig.)

Tacka djurplågaren som gör dig normal

Men så snart någon som Michael Vick, adelsmannen eller godsägarglinet kliver över gränsen och torterar eller dödar djur "för nöjes skull" så blir det moralpanik. Både från den stora (speciesistiska) grupp som "ääälskar djur" och äter skinkmackor, och från (de minst lika speciesistiska) journalister som tycker att den förstnämnda gruppen saknar proportioner i sin upprördhet.

Ingendera gruppen verkar förmögen att se de grundmurade artfördomar som underbygger deras problemformulering. Som jag ser det är detta typiska exempel på vad Gary L. Francione kallar människors "moralisk personlighetsklyvning" när det gäller ickemänskliga djur. Klappa katten och äta grisen, liksom.

Att köttätandet är det vanligaste torterandet och dödandet "för nöjes skull" är närmast omöjligt att uttala utan att man framstår som galen. (Som Quentin Skinner skriver måste man inte bara använda språket för att uttrycka sina politiska mål - man måste också anpassa sina politiska mål till det tillgängliga språket - i det här fallet till det speciesistiska språket.)

Hur sjutton kan detta gå ihop i människors huvuden? Jag tror att det bara finns ett svar på den frågan: Den enda möjligheten att få detta att gå ihop är en social överideologi som gör det egna kluvna beteendet "normalt" genom att kontrastera det mot något annat - mot något extremt, något avvikande, något annorlunda.

I själva verket orsakar varenda "vanlig" köttätare ojämförligt mycket mer lidande än Michael Vicks hundkamper. (Varje genomsnittlig svensk köttätare orsakar under sin livstid uppemot 40 000 andra djurs död.) Men så länge vi kan klistra avvikande-etiketten på folk som Vick så behöver vi inte hantera vår egen kluvenhet. Vicks tydliga övertramp kan till och med ge oss ett tillfälle att känna oss riktigt goda och rättfärdiga när vi fördömer honom.

Jämför med patriarkatets upprätthållande: De flesta av oss män skulle aldrig drömma om att begå en våldtäkt eller misshandla en kvinna. Vi fördömer all världens Hagamän utan att blinka och slår inte våra partners. Men den känslan av moralisk rättfärdighet gör inte nödvändigtvis att vi avstår från de fördelar som ständigt erbjuds män framför kvinnor i vardagen. Tänk om det istället är så att vi på något sätt behöver de "extrema" övergreppen på kvinnor för att intala oss de privilegier vi själva tar som män är "icke-extrema"?

Många mäns vardagssexistiska fördelar försvinner helt enkelt i bakgrunden i jämförelse med ett litet antal mäns mer dramatiska övergrepp på kvinnor. De förstnämnda blir otydliga, utspädda, mycket svårare att sätta fingret på, jämfört med de tydliga, extrema, avvikande övertrampen. Något liknande sker med det vardagliga djurförtrycket. Det erkänns inte som förtryck, och hamnar ständigt i skuggan av det extrema "djurplågeriet" som fördöms av alla.

Annorlunda uttryckt: Att fördöma Hagamannen eller Michael Vicks hundkampande är knappast några större moraliska bedrifter. Alla håller redan med och dunkar dig bekräftande i ryggen.

Men att på riktigt ge kvinnor plats och makt om du är man, eller att på riktigt ta avstånd från djurs lidande genom att bli vegan - det kräver ansträngning och ger sällan något tack (och varför skulle det förresten ge tack att äntligen avstå från något hela tiden har tillhört någon annan?).

"Djurplågeri" är moralisk homeopati

Vick och andra "djurplågare" fungerar med andra ord som en säkerhetsventil för speciesismen. Istället för att sprängas av sina inre motsättningar riktas speciesismens energier mot den "andra", mot "djurplågaren".

Det är därför folk mejlar upprört till Bjurman - och ännu mer till djurrättsorganisationer - när Vick och hans gelikar hängs ut i media. Trots att dessa skitstövlars bidrag till djurförtrycket och djurlidandet faktiskt bara är marginellt större än vad den som käkar fisk eller kycklingnuggets till vardags gör sig skyldig till.

Att det ska vara så svårt att se: Det är "djurplågeriet" som gör djurförtrycket möjligt, genom att normalisera och osynliggöra den vardagliga massakern.

I likhet med Roland Barthes analys av militarismens och religionens myter, skulle jag vilja karaktärisera djurplågeriets sociala funktion som en slags "moralisk homeopati": Genom att göra ett litet ont synligt för allmänheten får man det stora onda att försvinna. Det är med andra ord ett misstag att uppfatta alla dessa artiklar om Michael Vicks hundkampande som ett uttryck för djurrättslig medvetenhet - varje artikel är bara ännu en sil av den speciesistiska drog som vi är beroende av för att ge en enhetlig mening åt vårt obotligt splittrade beteende.

Utan att på något sätt förringa det djurutnyttjande som ett fåtal "djurplågare" står för, måste vi därför ställa oss denna fråga: Hur mycket utrymme skulle inte skapas i offentligheten för allvarlig diskussion om djurutnyttjandet, om speciesismen inte ständigt kunde gömma sig bakom denna strida ström av marginella, exotiska djurplågeriberättelser?

tisdag, augusti 28, 2007

Dödens symfoni

Djurskyddsideologi är den häpnadsväckande antiintellektuella uppfattningen att människor har rätt att ha gott samvete över sitt dödande av många miljarder icke-mänskliga djur varje år.

En av djurskyddets mer kuriösa aspekter är dess anhängare ofta anser att det är en sorts "aktivism" för djuren att fortsätta döda dem under lätt förmildade former. Ja, det är sant! Det finns människor som tror att de gör djuren en tjänst genom att betala någon att döda dem lite mindre smärtsamt än vad någon annan skulle ha gjort.

En av dessa djurskyddsanhängare är tydligen den norske musikern Håvard Rosenberg, som enligt Svenska Dagbladet ska komponera ett stycke musik som ska lugna grisar på slakterier. Med all säkerhet anser Rosenberg att han gör en "insats" för djuren med detta.

I själva verket stärker detta förstås bara uppfattningen att det finns moraliskt acceptabla sätt att döda miljarder djur på. Dessutom underbygger sådana här initiativ föreställningen att det är sådant här som "djurvänner" (detta hemska ord!) bör ägna sig åt. "Vadå veganism? Usch så extremt! Det finns ju folk som arbetar för djuren ändå. Jag hörde talas om en kompositör som skrev ett stycke för grisarna! 'Amen guu, vilken fiiin mänska det måste va!"

Och varför betalar ett slakteri på 9000 kvadratmeter för specialkomponerad "grislugnande" musik, om inte för utsikterna att avleda kritik mot slaktförhållandena och för att tjäna ännu mera pengar?

I norsk radio klargör kompositören varför han åtog sig uppdraget:

– Jeg er veldig interessert i mat og musikk, og tenkte "Wow, for en mulighet!". Dette var en unik mulighet til å kombinere mine to lidenskaper.

Kul att du är intresserad av mat och musik, Håvard. Men varför detta insisterande på att tvinga dina egna ätstörningar på andra?

Fuck. Som någon har sagt: Universum och dumheten skiljer sig åt på det viset att universum kanske har en yttre gräns - något som dumheten med all säkerhet saknar.

Fiskpinnar till hälften bröd?

Såg idag i förbigående en löpsedel om någon sorts "fiskpinneskandal". Tydligen hade det avslöjats att de bestod av till hälften bröd.

Underbart, säger jag! Bara hälften kvar att ersätta då!

måndag, augusti 27, 2007

På tal om socialkonstruktivism...


Inte för att det här har något med det vanliga temat att göra, men jag kan ändå inte låta bli att delge er denna poststrukturalistiska visdom som sannolikt går långt utöver skyltmakarens ursprungliga intentioner. (Lånat från den även i övrigt underhållande språkförbistringssajten Engrish.com, om vilken David Nessle tipsade på sin blogg nyligen.)

torsdag, augusti 09, 2007

Sexualveganer - kom ut ur garderoben!

I veckan har vi kunnat läsa om upptäckten av "sexualveganen". En forskare från Australien har under sina studier "upptäckt" att vissa veganer "inte bara avhöll sig från att äta kött eller animaliska produkter utan också från att ha sex med köttätare". SVT:s rapportering ger också vid handen att detta är "något helt nytt".

Vad handlar nu detta om? Ja, inte själva fenomenet alltså. Det är väl ingen nyhet för någon att folk föredrar partners som de har något gemensamt med, och att förhållanden människor emellan försvåras avsevärt om parterna har vitt skilda värderingar.

Detta gäller inte bara fasta förhållanden - naturligtvis påverkar ideologiska värderingar vem en människa attraheras av. Om inte annat så påverkar ens värderingar i vilka kretsar man umgås, och man kommer med en viss sannolikhet att finna sina partners i en omgivning som valts utifrån ens värderingar.

Dessutom är detta knappast något renodlat veganfenomen. Jag slår vad om att det finns ungmoderater och ungvänstrare (ofrivillig ordvits!) som skulle säga att de sexbojkottar varandra av ideologiska skäl. (Javadårå, skulle du vilja knulla Stalin eller Ayn Rand kanske?) Och politiskt vald lesbiskhet är ju ett välkänt fenomen i samma genre.

Mer intressant är just detta: Varför blir "sexualveganen" en nyhet? Hur kommer det sig att man använder uttryck som "något helt nytt" och "inte känt sedan tidigare" (och dessutom för att benämna något helt trivialt)?

Det är som om forskaren hade upptäckt en helt okänd djurart. Ett nytt grundämne. Eller en ny planet. Men varför är det möjligt att uttrycka sig så?

Veganism är en ideologi

Jag skulle föreslå att detta är bara möjligt att säga på grund av den djurrättsliga, ideologiska veganismens marginalisering. Upptäckten av "sexualveganen" kan bli ett fenomen, något i behov av rapportering, av förklaring, i majoritetens medvetande, bara för att veganism inte uppfattas som en politisk ideologi i vårt samhälle.

Ytterst få förstår vad det att vara vegan har för ideologisk innebörd. De förstår inte att veganismen är mer än en etikett, mer än en kost. De förstår inte att veganismen för många av oss är en politisk subjektivitet - ett sammanhängande paket av analyser och värderingar, som omfattar långt mer än en besatthet av att läsa innehållsförteckningar.

Vi är veganer för att vi konsekvent motsätter oss tyranniets princip, tanken att makt ger rätt. Vi är veganer för att vi inte kan acceptera att de som är svaga och försvarslösa kan reduceras till objekt för den starkare att använda. Vi är veganer för att vi motsätter oss ett samhälle som överallt, i varje sekund, återskapar ett fullkomligt oacceptabelt förtryck.

Men det är just för att artförtrycket är så allomfattande som veganen blir obegriplig för många (inklusive de flesta "vegetarianer" som framhärdar i att betala för massivt djurdödande i mjölk- och äggindustrin). Artförtrycket är normen, det normala, det normerande. Dess praktiker är vad vi alla förväntas praktisera, och varje brott mot de speciesistiska reglerna bestraffas socialt i någon utsträckning.

Att den som är vegan av ideologiska skäl också sannolikt föredrar veganska partners är i sig trivialt, och på inget sätt "nytt". Men ur normens synvinkel måste det vara ett märkligt beteende. (För Expressens rubriksättare är beteendet så märkligt att det faktiskt blir en "veganattack".)

Det veganska funktionshindet

"Upptäckten" av "sexualveganen" är alltså möjlig av ungefär samma skäl som veganer alltid får höra "Är det inte jobbigt att inte kunna äta ägg?", eller "Det är mjölk i den här, så den kan du inte äta!"

Orden "kan" och "inte" i de här fraserna avslöjar den speciesistiska socio-symboliken. Veganen uppfattas som någon som inte är förmögen, som är begränsad - det är samma ord man använder om någon som "inte kan gå" eller "inte kan tala". Det är funktionshindrets märke.

Veganismen uppfattas med andra ord som något som hindrar oss - som ett religiöst bud, en asketisk levnadsregel, som en inre röst som utbrister "Du får inte!", varje gång vi vill lyfta en köttbulle till munnen. Som vore vi skambetyngda nunnor eller munkar som nesligt blivit påkomna med att befläcka oss själva.

Veganismens stora hemlighet

Men visst kan vi äta ägg eller mjölk! Det är enkelt.

Här är den stora, öppna, men svårbegripliga, hemligheten: Vi vill inte äta ägg eller mjölk.

Sådana saker tillhör inte längre kategorin "mat" i våra medvetanden. De tillhör inte den grupp av saker som vi uppfattar som ätbara till att börja med. Det är detta som helt förbigår den köttnormativa forskaren, SVT:s reporter och alla andra som uttrycker oro inför vad veganer "kan" äta.

De ser de dominerande matvanorna som normen, de ser blandkostarens tallrik som fullständig "mat". Och de finner följaktligen att veganerna måste avstå eller avhålla sig från en del av detta. Ta en tallrik med kött, potatis och ärtor, och ta bort köttet - självklart framstår måltiden som ofullständig. Det är så veganismen ofta uppfattas genom det köttnormativa filtret - som ett medvetet val av det ofullständiga (en halvfull tallrik), trots att det fullständiga (en fylld tallrik) finns tillgängligt att välja.

Metafor och metamorfos

Via en metaforisk överkodning med det religiösa celibatets sexuella avhållsamhet blir "sexualveganens" motvilja mot köttissex ytterligare ett exempel på att veganism är en form av asketism. Eller snarare: Eftersom veganism redan uppfattas som asketism, så måste de sexuella preferenserna formas in i samma mönster för att bli begripliga. (Dessutom finns det en touch av parallelldragande med homosexualitet i rapporteringen - sexualveganerna avvikelse ligger delvis i att de väljer partners av samma essentiella sort. Här är det dualismen och essentialismen som spökar igen. Och lite grann samma sorts moralpanik som politiskt vald lesbiskhet skapar: "Nya lesbianattacken: De vägrar ha sex med män.")

Alltså: Strunt samma att de flesta köttätare också skulle svara att de inte tänder på vem som helst, och att ideologiska värderingar spelar roll även i sängen. Strunt samma att köttätarna inte heller uppfattar alla andra människor som potentiella sexpartners. Strunt samma att köttätarna inte alls uppfattar sin sexuella "tallrik" som "halvfylld", och att de "avhåller sig" från något, bara för att de inte attraheras av alla andra människor. Det är ju trots allt inte köttätaren som är avvikande, som vi behöver förklara - det är veganen som är fenomenet som sticker ut.

Nå väl. Efter att ha blivit utnämnda till ogudaktiga (för att ha behandlat andra som vi själva skulle vilja bli behandlade), idealister (för att vi gör konkret skillnad), terrorister (för att vi aldrig har dödat någon människa), människohatare (för att vi förespråkar rättigheter för alla), så är det förstås bara följdriktigt att vi veganer blir utnämnda till sexuella freaks för att vi beter oss precis som alla andra.

Så vad göra? Komma ut ur garderoben så klart!

tisdag, augusti 07, 2007

"... animal rights wins, its critics lose..."

Hittade ett gammalt tal av Tom Regan på nätet. Här sägs nog det mesta som behöver sägas om djurrätt, på mindre än tio minuter.

torsdag, augusti 02, 2007

Vanliga ätstörningar

Människors förhållningssätt till mat kan delas in i två huvudsakliga kategorier:

1. Veganism. Omfattar alla sorters mat.

2. Köttätande och lakto-ovo-"vegetarianism". Mycket vanliga ätstörningar i dagens samhälle. Ätstörningarna orsakas vanligen av tvångsmatning i mycket unga år. Den som drabbas tar bort en del mat ur sin kost och ersätter den tvångsmässigt med likdelar eller utsöndringar från icke-mänskliga djur.

Många verksamma behandlingar för dessa ätstörningar är kända, såsom utbildning, kritiskt tänkande, medkänsla och ödmjukhet inför andra varelser. Under många år användes den nu misskrediterade "djurskyddsmetoden" som behandling, men den visade sig leda till dramatiskt förvärrade symptom, inte minst i form av en ökning av djurdödandet och ett djupare förnekande av sjukdomstillståndets grunder.

fredag, juli 27, 2007

Kött utan lidande?

Måste en massa individer verkligen dö för att du inte kan sluta äta kött? Kanske inte.

I sommarnumret av tidningen Djurens Rätt medverkar jag med två artiklar om den begynnande tekniken att odla köttvävnad från celler.

Läs artiklarna här:

Kött utan lidande
Teknikens framsteg gör moraliska framsteg möjliga

söndag, juli 15, 2007

Veganism - tillval för miljön eller ett måste för djuren?

En något förkortad version av denna artikel publicerades 14 juli 2007 i Stockholms Fria Tidnings serie om mat, djurrätt och miljö.

Alla artiklar i serien:

Vad gör vi med vår kunskap om köttet om miljön? - Mikael Mildén
Köttet måste bära sina egna miljökostnader - Jens Holm
Håller miljöargumenten mot köttindustrin? - Erik Marcus
Till slut upptäckte media köttet och miljön - Lisa Gålmark
EU backar upp djurindustrin - Toivo Jokkala
Miljön eller djuren - kan vi bry oss om båda? - Barbara Noske
Bra miljö och bra djuromsorg hänger inte ihop - Fredrik Hedenus
Miljörörelsen glömmer köttet - Lina Flyrén

Varje ny vegetarian är en vinst (intervju med Caroline Berggren och Alexandra Leijonhufvud) - Mikael Mildén

Ökad medvetenhet om köttproduktionens miljöpåverkan kan troligen leda till minskat köttätande i framtiden. Men innebär detta automatiskt mindre djurförtryck? Per-Anders Svärd ifrågasätter djurrättsrörelsens fascination vid miljöargumentationen och förespråkar en abolitionistisk veganism som rörelsens viktigaste mål och medel.

Konsumtion av kött och andra djurprodukter innebär ett enormt resursslöseri jämfört med en vegansk kosthållning. Den insikten har äntligen börjat sprida sig i medierna, påskyndad av uppvaknandet kring klimatkrisen. Att klimathotet faktiskt är ett kli-mat-hot bekräftades senast i den FAO-rapport som uppskattar att närmare en femtedel av växthusgaserna kommer från framställningen av djurprodukter.

Synliggörandet av köttets negativa miljöeffekter hälsas med glädje av många djurrättsanhängare. Den nyvunna kunskapen att djurindustrierna står för mer klimatpåverkan än alla världens transporter, anses utgöra en kraftig snyting mot det som Lisa Gålmark kallar för ”köttnormativiteten” – de sociala strukturer som gör att ”kött från djur anses oumbärligt och därför omöjligt att ifrågasätta” i vårt samhälle.

Men är det verkligen så? Här vill jag resa några frågetecken kring om miljöargumenten verkligen kan förändra de andra djurens moraliska status. Mot den dominerande djurskydds- och miljöpopulismen förespråkar jag en radikaliserad hållning där djurrättsrörelsen sätter propagandan för etisk veganism i centrum.

Vad är djurrätt?

Först bör vi dock klargöra vad djurrätt är, och vad det inte är.

Som jag ser det har andra djur rättigheter av samma skäl som människor har rättigheter. Vi är alla medvetna, kännande varelser. Vi lever egna liv som är viktiga för oss själva. Det spelar roll för oss alla, som individer, hur vi behandlas.

Det är därför vi måste ta moralisk hänsyn till människor, och det är därför som vi måste ta hänsyn till andra djur. Fördelningen av vår moraliska hänsyn måste dessutom vara konsekvent och opartisk. Djurs intressen av att leva och slippa lidande får inte väga mindre tungt än motsvarande intressen hos människor. Det vore att begå samma felslut som sexister och rasister gör. Inom djurrättsfilosofin kallas underlåtandet att ta full moralisk hänsyn till ickemänskliga varelser bara för att de tillhör andra arter för speciesism (efter latinets ”species”, som betyder ”art”), vilket ska uppfattas som en direkt parallell till rasism och sexism.

Oräkneliga miljarder ickemänskliga djur misshandlas och dödas varje år i produktionen av kött, mjölk och ägg. Trots att människor inte behöver äta några sådana produkter för att leva goda liv. Konsumtionen av djurprodukter är därför speciesistisk. Respekt för djurens rättigheter kräver således inget mindre än ett avskaffande av alla djurindustrier och en allmän övergång till veganism.

Detta betyder vidare att det finns en skarp skiljelinje mellan djurrätt och djurskydd. Djurskyddsideologin ifrågasätter inte människors användning av djur för sina egna syften. Tvärtom försvarar djurskyddsorganisationer nästan alla former av djurexploatering – inte minst köttätandet – med det lilla förbehållet att djurens lidande måste ”minimeras”.

Ur djurrättslig synvinkel är djurskyddet därför en speciesistisk ideologi. Den finns inte i första hand till för djuren. Tvärtom finns den till för att ge människor gott samvete över sitt fortsatta djurutnyttjande. Djurskyddsideologin är idag en integrerad komponent i det djurindustriella komplexet. Djurskyddets sociala funktion är att göra djurförtrycket moraliskt rumsrent genom att storma mot tillfälliga excesser och avvikelser i djurhanteringen, samtidigt som det rutinmässiga blodbadet effektivt osynliggörs.

Djurskyddets framgång i att urvattna alla föreställningar om djurens rättigheter har varit formidabel. Efter närmare 200 år av organiserad djurskyddsrörelse – inklusive djurskyddets upphöjande till statsideologi och allmän företagspolicy – kan vi lätt konstatera att fler djur utnyttjas mer intensivt än någonsin. Som i en orwellsk mardröm utövas det mesta djurförtrycket idag i djurskyddets namn.

Djurrätt kräver veganism

I brist på en verklig djurrättsrörelse har de flesta djurengagerade – ända fram till de senaste få åren – fostrats in i de förefintliga djurskyddsorganisationernas tänkesätt. Även om det finns många radikala djurrättsförespråkare och veganer idag, är många av dem starkt präglade av det traditionella djurskyddets normer.

Den vanligaste vanföreställningen som dagens djurrättsförespråkare dras med är att det mest effektiva de kan göra är att arbeta för kortsiktiga djurskyddsreformer. Tiden anses inte mogen för en abolitionistisk hållning där kravet på veganism sätts i centrum. De större djurrättsorganisationerna är tvärtom nervösa för att en sådan inriktning skulle skrämma bort stora delar av deras köttätande medlemsbas och sätta deras prestige som självutnämnda effektiva reformatorer i gungning.

Djurskyddsparadigmets herravälde över djurrättsrörelsen avslöjar sig direkt när man betänker hur lite av djurrättsrörelsens tid, resurser och energi som har ägnats åt konsekvent antispeciesistiskt arbete – det vill säga allmän folkbildning om djurrättslig etik och propaganda för veganism. Bara några få procent av de senaste trettio årens djurrättsorganisering har ägnats åt att direkt konfrontera speciesismens kärna.

Men i själva verket borde det vara uppenbart för alla djurrättsförespråkare att en värld utan djurförtryck måste vara en vegansk värld. Och hur uppnås en sådan värld snabbast? Genom djurskyddsreformer som förstärker intrycket av att allt vi människor är skyldiga djur är lite större burar och längre kedjor? Genom djurskyddsmärkningar av kött och andra djurprodukter som smickrar människors samveten så att de på allvar tror att de gör en ”insats” för de ickemänskliga djuren genom att döda dem?

Knappast. Vägen till speciesismens avskaffande måste oundvikligen gå via byggandet av en kritisk massa av människor som i levande handling tar avstånd från djurförtrycket – kort sagt en kritisk massa av veganer. Det är krig mot speciesismen, men stora delar av den självutnämnda djurrättsrörelsen anser inte att mobiliseringen av en vegansk armé är deras högsta prioritet! Så stark är djurskyddsparadigmets dominans att djurrättsrörelsen konsekvent försummar att främja tillväxten av den enda grupp som kan förverkliga dess mål.


Miljöargument påverkar inte djurförtrycket

Min poäng är alltså att mer djurskydd inte innebär mer respekt för djurens rättigheter. Speciesistiska grundvärderingar är fullt förenliga med omfattande djurskyddslagstiftning. De är också fullt förenliga med minskad köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.

Om kött och andra djurprodukter blir dyrare eller mer svåråtkomliga, följer förstås det positiva resultatet att färre djur kommer att utnyttjas och dödas för att bli till mat. Men vi får inte jämställa en minskning av den totala köttkonsumtionen med en förändrad samhällsmoral i relation till djuren. Det är samma misstag som att tro att alla som har till hälften vegetabilier på tallriken har gått halva vägen mot att bli veganer. Precis som köttkonsumtionen har ökat med trettio procent sedan Sveriges EU-inträde utan nämnvärt förändrade attityder till djur, så kan köttkonsumtionen minska igen på grund av ökade priser utan att speciesismen rubbas en millimeter.

Köttnormativiteten är alltså inte en funktion av den totala mängden kött som konsumeras, utan en funktion av bristen på motstånd mot speciesismens hegemoni. De skatter på djurfoder som föreslås av vänsterpartiets Jens Holm är således fullt förenliga med en bevarad speciesistisk köttnorm. I bästa fall kan skattevapnet bidra till veganska produkter kan komma in på marknaden, vilket skulle minska transaktionskostnaderna för många människor att byta både kost och värderingar.

Men kostförändringar av ekonomiska eller ekologiska skäl är inte samma sak som den irreversibla etiska utveckling som djurrättsfilosofin strävar efter, och som är det oundgängliga villkoret för ett samhälle som inte förtrycker djur. (Aningen tillspetsat skulle jag vilja hävda att en enda stadsjeepskörande, energislukande skräpmatsvegan utgör ett större framsteg mot ett samhälle utan djurförtryck än tio personer som har halverat sin köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.)

Vi måste också ta Fredrik Hedenus klarsynta varning till djurrättsrörelsen på fullt allvar. Risken är överhängande att en övergång till ett mindre klimat- och miljöbelastande jordbruk kommer att innebära en ökning av ”resurssnålare” former av djuruppfödning. Närmast till hands ligger då kyckling- och fiskfabriker – det vill säga två av de industrier där ickemänskliga varelser behandlas som allra mest hänsynslöst.

Och eftersom kycklingar och fiskar är betydligt mindre i storlek än exempelvis kor och grisar riskerar antalet individer som utnyttjas att öka dramatiskt för att producera samma mängd mat. En klimatneutral djuruppfödning kan alltså medföra att långt fler djur utsätts för mycket mer lidande. Den pyrrhussegern är det sista djuren behöver.

Veganism är inget tillval för miljön

Djurrättsrörelsen måste bli en djurrättsrörelse till mer än bara namnet. I praktiken innebär detta att prioritera den etiska veganismen som rörelsens mål och främsta medel.

Men innesluten i miljöargumentationen urholkas veganismen från att vara en icke förhandlingsbar moralisk baslinje i kampen för djurens frigörelse, till att bli en sorts ”tillval” för den som vill göra en extra insats för djuren och miljön.

I de listor som nu dagligen lär oss att bli ”klimatsmarta” riskerar veganismen – det mest grundläggande avståndstagandet från våld mot försvarslösa och oskyldiga – att förminskas till ännu en valfri punkt, fullt utbytbar mot valet av elbil, lågenergilampor och snålare duschmunstycken. Men dödandet av djur till mat är helt enkelt en moralisk fråga av oändligt större storleksordning än frågan om att dra ur mobilladdaren när den inte används.

Miljöargumentet är förvisso ett välkommet stöd i kampen för djurens frigörelse, men dess användning får aldrig separeras från ett konsekvent propagerande för veganism som den enda lösningen på djurförtryckets problem.

Per-Anders Svärd

AbolitionistApproach.com

Gary L. Franciones hemsida om radikal abolitionistisk djurrätt har bytt namn till Animal Rights: The Abolitionist Approach.

The mission of this website is to provide a clear statement of a nonviolent approach to animal rights that (1) requires the abolition of animal exploitation; (2) is based only on sentience and no other cognitive characteristic, and (3) regards veganism as the moral baseline of the abolitionist approach.

Kolla in sajten här.

torsdag, juli 12, 2007

Hjälp mig slå det svenska rekordet i hönsbefrielse!

Djurens Befrielsefront (DBF) fritog i måndags 128 hönor från en äggfabrik i Helsingborg (se Expressen och DRinfo för mer information). Det lär vara svenskt rekord i räddande av fängslade ickemänniskor.

Svårslaget? Inte då.

Tillsammans med dig och två av dina kompisar tänker jag nu försöka slå rekordet!

Låt oss räkna på saken.

Säg att de 128 hönor som fritogs hade ett år kvar att leva (den kommersiella "hållbarheten" för en höna är inte mycket längre än så, sedan slaktas de för att äggproduktionen saktas ner på grund av åldern).

Det blir 365 dagar x 128 hönor = ofattbara 46 720 dagars lidande i en vidrig liten bur.

Som ett resultat av extremt hård avel kan hönor i äggindustrin nu för tiden lägga 320 ägg per år, eller 0,87 ägg per dag.

Antal ägg som fabriksägarna skulle ha stulit av hönorna under återstoden av deras liv blir alltså 46 720 dagar x 0,87 ägg = 40 646 ägg.

År 2005 konsumerade svenskarna 200 ägg per person, både hela ägg och äggprodukter inräknade. Varje höna som lägger 320 ägg per år kunde alltså sörja för 1,6 svenskars äggkonsumtion.

Det tar en höna 1,14 dagar att lägga ett ägg. Av det följer att en genomsnittssvensks årkonsumtion av 200 ägg kräver att en eller flera hönor utnyttjas i sammanlagt 228 dagar.

Omvänt: För varje år du inte äter några ägg slipper hönor utsättas för sammanlagt 228 dagars utnyttjande. Med andra ord: Varje vegan sparar hönor från 228 dagars lidande varje år!

Som ett exempel har jag varit vegan i 12 år, och har på det sättet bojkottat 2 736 dagars hönslidande. Jag är 33 år, och om jag lever lika länge som en genomsnittlig svensk man så har jag ytterligare ca 47 år kvar att vandra på jorden. Under den tiden hinner jag med att inte betala genomsnittssvenskens utnyttjande av hönor motsvarande 228 dagar per år x 47 år = 10 716 dagars hönslidande.

Tillsammans med det uteblivna hönsutnyttjandet som jag redan skrapat ihop genom att inte äta ägg så blir det 13 452 dagars hönsfångenskap som jag inte har betalat, eller kommer att betala, för. DBF:s svenska rekord ligger på 46 720 dagars utebliven hönsfångenskap. Det kommer jag alltså inte att hinna slå under min livstid.

Det är här du kommer in! Det behövs nämligen bara 46 720 / 13 452 = 3,47 personer som jag för att tangera DBF:s svenska rekord i uteblivet hönslidande. Vi säger 4 personer för att vara säkra på att slå rekordet med lite marginal också. (Är du yngre än jag var när jag blev vegan (21 år) så hinner du låta bli att äta ännu fler ägg än jag, men även om du är äldre så hinner du med all sannolikhet bidra med flera tusen obetalda och oätna ägg.)

Jag är ju redan en av dessa fyra, så allt som behövs är 3 veganer till för att knäcka rekordet i hönslidandeminskning!

Alltså: Om du inte redan är vegan, så bli det nu! Tillsammans med mig och två av dina kompisar som du värvar till det knallgröna laget blir du inte bara svensk rekordhållare i hönsbefrielse - du sparar också in upp till 40 tuppkycklingar som är syskon till hönorna men som inte kan lägga ägg och därför mals ner levande. Som en extra etisk bonus kommer du inte heller att ansvara för hundratals andra landlevande och tiotusentals andra vattenlevande djurs död!

Helt enkelt Übercoolt, eller hur? Du behöver inte ens någon skidluva, och du slipper lära dig PhotoShop för att dölja ditt ansikte. Så kom in i matchen på direkten så börjar vi knäcka DBF:s rekord, äggindustrin och hela djurförtryckssamhället redan idag.

fredag, juli 06, 2007

tisdag, juli 03, 2007

Tillbaka till rötterna!

We can see quite plainly that our present civilisation is built on the exploitation of animals, just as past civilisations were built on the exploitation of slaves, and we believe the spiritual destiny of man is such that in time he will view with abhorrence the idea that men once fed on the products of animals' bodies.
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944


Ordet "vegan" myntades av Donald Watson år 1944. Avsikten var, hävdade Watson senare, att markera att veganismen stod för vegetarianismens början och slut. Och inte bara rent språkligt ("veg-----an"), utan också som en symbolisk påminnelse om att veganism var den ursprungliga formen av vegetarisk kosthållning, innan "lakto" och "ovo" klistrades dit som prefix.

Föreställningen att ägg och mjölk var att betrakta som "frukter" från djuren avvisades bestämt av Watson och de andra pionjärerna i The Vegan Society. De hade modet att säga det som borde vara uppenbart för alla om det inte var för speciesismens kulturella dominans: Självklart har vuxna människor inget behov av att dricka andra arters bröstmjölk.

Det första numret av nyhetsbrevet The Vegan News kom i november 1944 och finns nu i sin helhet på nätet, dels som vanlig hemsida, och dels som inscannad PDF-fil.

Det är läsning att rekommendera. Speciellt i dessa tider då djurrättsrörelsen verkligen behöver en stärkt stridsmoral, kan Watsons ord tjäna som en påminnelse om att rättigheter för djuren måste åstadkommas genom arbete för djurrätt och att de ständiga kampanjerna för ett "förbättrat" djurslaveri är slöseri med tid, arbete och resurser. Om vi främst av allt vill ha veganism så måste vi naturligtvis främst av allt arbeta för veganism.

Av någon anledning är detta enkla budskap svårt att föra fram inom rörelsen idag. Föreställningen att allmänheten inte är "mogen" för fullskaliga kampanjer för veganism har kommit att bli ett av de största hindren för djurrättslig framgång. Det riktigt outhärdliga är att detta mer än något annat är ett hinder som djurrättsrörelsen har tvingat på sig själv.

För att komma vidare måste vi börja uppmärksamma detta "hinders" verkliga natur. Det finns nämligen inget tungt vägande skäl att låta denna föreställning stå i vägen för djurrättsarbetet längre.

För det första utgör det tänkandet en grov förolämpning av människors intelligens. Det sägs ibland att vi som ser veganismen som en icke förhandlingsbar baslinje för allt djurrättsarbete är "elitister". Men ligger inte den verkliga elitismen hos dem som säger att allmänheten är för dum och omogen för att inse att djurfabrikernas grisar är lika medvetna och kännande som familjens hund eller katt? Ligger inte den verkligt aristokratiska hållningen hos de ledare inom rörelsen som själva har blivit veganer men halsstarrigt hävdar att alla andra inte är "redo" för samma insikt?

I själva verket är det inte alls svårt att argumentera för veganism. Alla förstår poängen, innerst inne. Att det sedan finns en lång rad psykologiska, kunskapsmässiga, kulturella och sociala hinder för att den insikten omedelbart ska kunna blomma ut är en annan sak.

Likväl förblir det ett trivialt faktum att veganism främjas mest och bäst genom arbete för veganism, och inte genom en splittring av krafterna på allehanda välfärdsbefrämjande djurskyddsåtgärder. (Djurskyddsåtgärder vilkas effekter ändå snabbt görs om intet på grund av omöjligheten att följa upp djurskyddslagstiftningen, och på grund av den ökande konsumtionen av djurprodukter.)

Dessutom kommer dessa åtgärder att genomföras ändå om antalet veganer börjar öka, eftersom djurindustrierna då kommer att bli tvungna att hantera ett bredare ifrågasättande bland allmänheten.

Ändå tar dagens djurorganisationer ofta på sig att underlätta djurindustriernas marknadsföring genom att ständigt återskapa den i grunden speciesistiska föreställningen att det finns oacceptabelt och acceptabelt djurutnyttjande.

För det andra är de ickemänskliga djurens frigörelse absolut avhängig ett fundamentalt villkor, nämligen byggandet av en kritisk massa av människor som tar avstånd från allt djurutnyttjande. Det vill säga en kritisk massa av veganer.

Vad är till exempel Djurens Rätts paroll "För ett samhälle som inte förtrycker djur" eller PETA:s slagord "Animals are not ours to use" värda, om inte organisationernas arbete hårt inriktas på ökning och mobilisering av den enda grupp som någonsin kan göra parollerna till verklighet?

I The Vegan News konstaterades redan för över 60 år sedan att det inte finns någon anledning att förspilla tid:


There is an obvious danger in leaving the fulfilment of our ideals to posterity, for posterity may not have our ideals. Evolution can be retrogressive as well as progressive, indeed there seems always to be a strong gravitation the wrong way unless existing standards are guarded and new visions honoured.
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944

Så sant. Uppnådda insikter måste ständigt försvaras för att behålla sin innebörd. En företeelse inom dagens rörelse som borde göra alla ärligt menande djurrättsförespråkare mycket oroade är veganismens marginalisering och urvattning. Istället för att lyftas fram som en ideologisk grundbult för allt arbete för de andra djuren - som djurrättsrörelsens yttersta mål, dess viktigaste metod och dess mest oförhandlingsbara krav - så reduceras veganismen till ett tillval.

Förvisso uppmuntrar djurrättsorganisationer idag generellt till veganism, men sällan som något annat än ytterligare ett sätt att minska djurens lidande. Detta urholkar djurrättsrörelsens budskap dramatiskt, eftersom det - falskeligen - ger intrycket av att människor kan uppfylla sina moraliska åtaganden gentemot andra medvetna varelser bara genom att välja ett schampo som inte är djurtestat, eller bojkotta djurcirkusar, eller välja vegetariskt ibland.

Det mest förödande är att detta "tillvalstänkande" ger intrycket av att djurrättsrörelsen själv tycker att "minskat lidande" är allt de andra djuren kan göra anspråk på. Vilket är ljusår från vad vi egentligen vill kommunicera, nämligen att andra djur inte finns till för oss att använda. Över huvud taget.

Djurrättsorganisationerna backar långsamt undan från sina egna principer (i den mån de verkligen har haft några) för att de fruktar medlemsavhopp, minskad rekrytering och svikande ekonomi om de uttrycker sig för "radikalt". Sällan ställs frågan vad en stor medlemsskara eller mycket pengar ska vara bra för, när dessa saker ändå förhindrar organisationerna från att säga det som måste sägas.

För att legitimera detta agerande måste tesen om den omogna allmänheten - den dumma massan som inte kan förstå bättre - uppfinnas och upprepas. "Vi gör det vi gör för att det är det enda sättet att få med sig allmänheten", heter det. "Folk är inte redo", säger man.

Varje gång vi hör dessa "sanningar" bör vi påminna oss om att de bara reflekterar något av följande: Att den som uttalar orden (1) helt enkelt inte tror på sina egna djurrättsidéer, (2) har tröttnat på att argumentera för dem, (3) får betalt för att uttala sig på det sättet, eller (4) en kombination av punkt (1-3).

Tiden blir aldrig "mogen" för något av sig själv. Människor gör tiden mogen genom ihärdigt motstånd mot de krafter som bevarar förtrycket. Detta visste de första som aspirerade på beteckningen "veganer" mer än väl:

A common criticism is that the time is not yet ripe for our reform. Can time ever be ripe for any reform unless it is ripened by human determination? Did Wilberforce wait for the 'ripening' of time before he commenced his fight against slavery? Did Edwin Chadwick, Lord Shaftesbury, and Charles Kingsley wait for such a non-existent moment before trying to convince the great dead weight of public opinion that clean water and bathrooms would be an improvement?
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944

Sociologen Roger Yates har nyligen kommenterat innehållet i första numret av The Vegan News i sin blogg, och sätter fingret på den springande punkten:

Om vår generation inte har modet att förespråka rättighets- och veganism-baserad abolitionism, dömer vi bara nästa generation av aktivister att inleda detta uppdrag, givet att de kan dra upp sina fötter ur det nya djurskyddets klibbiga lera.
- Roger Yates, The Scandal of Modern Day Animal Advocacy


Hur sorgligt är det inte att dessa insikter fortfarande är nyheter (Vegan News, indeed!) för stora delar av rörelsen efter närmare 63 år?

lördag, juni 30, 2007

Tracing the Insuperable Line: How to Study the Reproduction of Speciesist Hegemony in Politics

This text is offered here as a draft of a research design for my dissertation project in political science concerning the political dynamics of speciesism. Comments and suggestions on all parts are welcome! Email me at: per-anders.svard@statsvet.su.se

1. Introduction


In this paper I intend to develop a theoretical and methodological framework for studying the political articulation of the human-animal-relationship. The aim of the paper locks into my dissertation project, which is an effort to theorize the political dynamics of speciesism—that is, how the normative divide between species that allow humans to exploit nonhumans is upheld by way of political thought and action. This dynamic, I believe, can be studied as discourse in official documentation of the policy making area of animal protection, such as laws, propositions, official government reports, parliamentary debates and party statements/programs.

The argument proceeds as follows:

In sections 2 and 3, I introduce and defend basic tenets of animal rights philosophy. This serves as an introduction for the unfamiliar reader as well as a rationale for claiming that this issue is important and legitimate to study from a political theoretical point of view.

In section 4, I argue for the urgency of developing a critical theory of speciesism, and present my theoretical assumptions and over-arching research question accordingly. In this chapter I also recapitulate the Marxist theory of speciesism developed by David Nibert (2002), and argue that it needs to be ameliorated by a more complex understanding of those cultural and ideological elements of social life which can not simply be reduced to the material basis.

Section 5 provides an overview of how discourse theory can clarify the role of language in constructing and facilitating social and political power relations.

In section 6, I introduce the notion of the welfare paradigm as the hegemonic discourse in animal politics. Here, I will also make the controversial argument that one of the main vehicles for legitimating nonhuman oppression and exploitation today is the discursive practice of animal protection politics.

In section 7, I discuss how policy areas can be conceived of as discourses, and how further research questions can be generated by the theoretical framework developed so far. In this part I will draw heavily on the approaches to policy studies developed by Ulf Mörkenstam (1999) and Carol Lee Bacchi (1999). Finally, I will try to show how critical discourse analysis (CDA), as developed by Norman Fairclough (1992, 1995), may be helpful in the study of this policy area.


2. Animal Rights: The Rise of a Post-Humanist Ethics

The French have already discovered that the blackness of skin is no reason why a human being should be abandoned without redress to the caprice of a tormentor. It may come one day to be recognized, that the number of legs, the villosity of the skin, or the termination of the os sacrum, are reasons equally insufficient for abandoning a sensitive being to the same fate. What else is it that should trace the insuperable line? Is it the faculty of reason, or perhaps, the faculty for discourse? (...) the question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?
– Jeremy Bentham, An Introduction to the Principles of Morals and Legislation, 1789 (1996)


Every year, humans use billions of other animals for a wide range of purposes—mainly for food, clothing, experiments and entertainment. The social legitimacy of this routine commodification, exploitation and killing of nonhuman individuals rests on widely disseminated beliefs defining a certain conception of the human-animal relationship in our society. These beliefs are generally speciesist—that is, they are structurally analogous to racism and sexism in their explicit exclusion of certain individuals or groups from full access to the sphere of moral concern.

Following Joan Dunayer, I define speciesism as the “failure, in attitude or practice, to accord any nonhuman being equal consideration and respect” (2004 p. 5). Over the last 35 years, speciesism has come under heavy fire from moral philosophers, and a new social movement—the animal rights movement—has spawned. (For introductory reading confer (DeGrazia 2002, Francione 2000, Gålmark 1997, Gålmark 1998, Jasper & Nelkin 1992, Singer 1999, Regan 1999). Philosophers and activists alike have strongly questioned the assumption that other animals can be reduced to resources and property for humans to use and dispose of as they see fit. As did Bentham in 1789, they have asked what it is that should trace “the insuperable line” between human and nonhuman, and they have found the answers acutely lacking. In fact, when scrutinized from up close, the normative human-animal divide turns out to be not nearly as clear-cut as we are historically and socially conditioned to assume.

First, we now know beyond any doubt that many other animals than humans are conscious, sentient beings. Far from being the unfeeling organic automatons once envisioned by the mechanist Descartes, nonhuman animals are products of a natural evolution which has endowed them with sharp senses, strong biological needs and capacities for complex social interaction (on Descartes’ views cf. Marshall 1992 p. 187-190, Singer 1999 p. 219-221). They do not only exist in the world, but are acutely aware of the world. They can experience pain and suffering as well as pleasure and joy, and the quality of their individual lives can, from their own subjective standpoint, turn out better or worse.

Second, given these capacities, we are hard pressed not to conclude with philosopher Peter Singer that animals have individual interests worthy of moral consideration—and not only that, but equal consideration. If other animals have interests, argued Singer in his seminal 1975 work Animal Liberation, these interests must be fully accounted for in our moral calculus, so that the suffering of any individual is accorded equal weight to the like suffering of any other (1999 ch. 1).

However, as we know, equal consideration for nonhuman interests is not the norm in any present-day society—rather the opposite. Traditional ethics still clings to the notion that there is an unbridgeable moral chasm between humans and nonhumans that allow the former to routinely make use of the latter for their own ends. Still, animal liberationists believe we can no longer overlook that a very strong case can be made for a species neutral ethic. In then next section, I will present the contours of this argument briefly, in a manner that places the burden of proof where I believe it belongs—on the adherents of speciesism.

3. The Argument for Species Neutrality

There may have been a time when our behaviour to the nonhuman creation was a debatable matter. This time has long past. … The war is simply an obscenity, a depraved act by weak and miserable men, including all of us, who have allowed it to go on and on with endless fury and destruction.
– Stephen R. L. Clark (1977 p. 2)


Any morality with a claim to consistency will have to conform to the logic principle of uniformity. That is, like cases should be treated alike. If two individuals possess the same morally relevant property, they ought to be treated alike with regard to the property in question. For example, if two individuals, A and B, have an equal capacity for suffering, the principle of uniformity demands that their equal suffering be accorded the same moral consideration. The same goes for causing death. If A and B have an equal interest in continued life, it follows that premature death is an equal harm to both. Ceteris paribus, we are not justified in valuing the suffering or death of A any higher or lower than the suffering or death of B.

To defend speciesist practice then, its proponents have to show that the fact of us being human, rather than belonging to some other species, can justify human exploitation and killing of nonhumans. No one, of course, would deny that there are differences between human and nonhuman animals. Even at first glance, we look and behave markedly different. But the issue is not whether there are any differences, but if these differences are morally relevant.

The first line of defence for speciesism is usually the argument from species belonging. It is simply held that humans are humans, while nonhumans are nonhumans, and this is taken to justify different moral standards for the two groups. This argument, characterized by philosopher James Rachels as “unqualified speciesism”, obviously is a non sequitur (Rachels 1991). It simply does not follow from humans having certain rights that nonhumans can not have these rights as well. Moreover, simply designating an individual to a certain species—that is, to a group defined by its common biological characteristics—carries no more moral weight than categorizing people by race, gender, eye colour or age. These biological traits are, in and of themselves, just that—biological traits, not moral ones. It does not follow from the simple biological fact that someone has a darker skin tone than me, that he or she is morally superior or inferior. Making such an assumption would be blatantly racist. Stating that someone has a certain skin tone may be useful for purposes of communication—such as when describing someone’s appearance—but the colour of an person’s skin in itself says nothing of how we ought to treat that individual. The same, obviously, goes for gender, eye colour and age. But if we can not infer moral worth directly from biological categorizations such as these, neither can we do it directly from the fact that someone is, let us say, a pig, a salmon or a moose. Doing so would be as morally arbitrary as racism or sexism.

Thus, the second line of defence for speciesism is necessarily to qualify it in some way. More specifically, the adherent of speciesism must show that there is something special about humans that imply that a certain set of rights are only applicable to members of the species Homo sapiens.

For any given right to be reserved for humans only, the speciesist needs to show that the following syllogism is consistently held to:

  1. Holding property P is a necessary and sufficient condition for someone to possess the moral right R.
  2. All humans and no nonhumans hold P.
  3. Therefore, only humans and no nonhumans possess the moral right R.

Take, for instance, the very common argument that human rights are grounded in some aspect of their rationality, a property (P) which is held to be unmatched by nonhumans (cf. Ferry 1997, Kant 1997, Nordin 1997, Svensson 2001). While it is undoubtedly true that humans, on average, can be considered more rational than nonhuman animals, it is certainly not true that all humans are more rational than all other animals. Quite to the contrary, many humans—such as all infants and some severely brain damaged individuals—are manifestly less rational than at least some adult animals (great apes and dolphins being two examples beyond dispute). Thus, if rationality is held to be a necessary property (P) for having a given right, condition (2) above is clearly violated, since quite a few humans are not rational while some animals exhibit at least some form of rationality.

Furthermore, it is clear that we can substitute rationality for other common properties that are often claimed to “trace the insuperable line” line between species. Take language, for instance. Not all humans have a language, but some animals have, if only in rudimentary form. Hence, condition (2) does not hold. How about the capacity for moral reciprocity—that is, the ability to honour one’s commitment to contractual agreement? Again, not all humans can do this, while some animals—such as chimpanzees—seem to be able to handle some concepts of reciprocal obligations (Goodall 1986). Once again, condition (2) is violated.

The terrible consequence of trying to qualify speciesism in this way is of course that it also effectively strips many humans from their rights. If an individual’s rights claims are to be determined solely by that individual’s capacity for rationality, then no coherent moral argument could be made against eating or experimenting on human infants or the mentally dysfunctional humans. (For a thorough exploration of this so called “argument from marginal cases” cf. Dombrowski 1997.)

Apparently, the originally perceived divide between humans and nonhumans has now been narrowed considerably. We can only conclude that unqualified speciesism appears as deplorable as racism or sexism, while qualified speciesism in its clamor for something uniquely human unavoidably excludes many humans from our universe of moral obligation. None of these positions are acceptable. Instead, the principle of uniformity suggests that individuals should be treated alike in as much as they are alike, and different in as much as that they are different. In moral terms, this translates into a principle of according equal consideration to like interests, regardless of who the bearer of the interest is.

In practice, of course, this conclusion dramatically undermines the legitimacy of human exploitation of other animals. As the opening quote by philosopher Stephen R. L. Clark illustrates, much is at stake here. If the moral status of nonhuman animals is to be radically reappraised, as suggested here, then society’s current treatment of nonhuman animals is “simply an obscenity” going on with “endless fury and destruction”. Indeed, what has just been a said amount to nothing less than taking the exploitation of nonhuman animals just as serious as we would similar exploitation of children or other defenceless humans. Animal liberationists thus call for comprehensive social change, including the abolition of age-old practices such as eating meat and other animal products, and the dismantling of the massive industrial complexes predicated on breeding and using nonhumans for food, clothing and experimentation.


4. Towards a Critical Theory of Speciesism

Big bucks from the carnage, and traditions to uphold.
– Universal Poplab, Vampire in You, 2006


4.1. What is critical theory?

When we talk about the human-animal-relationship, we talk about a socio-historical construction. Over time and over different societies, human attitudes towards other animals have differed quite remarkably. Normative conceptions of the human-animal-relationship span widely, from cultures worshipping (some) animals as deities, to the complete commodification of nonhumans in Western systems of factory farming. Hence, we have not much reason to assume that the relationship between humans and animals is a natural, pre-social one. On the contrary, this relation—like so many relations between humans—is a product of social history. It has changed over time, and it will change again. Indeed, it is morally imperative that it does.

Today, however, speciesist social traditions and relations prevail, and they do so with the considerable authority of that which is taken for granted. To paraphrase Max Horkheimer: “The whole perceptible world as present to a member of [speciesist] society and as interpreted within a traditional world-view which is in continuous interaction with that given world, is seen by the perceiver as a sum-total of facts; it is there and must be accepted.” (Horkheimer 1972 p. 199. Of course, instead of "speciesist", Horkheimer wrote "bourgeois") Rarely do we venture outside the speciesist paradigm as it is given by tradition and constantly reproduced in our own thoughts and actions. Still, I believe, what has been said so far makes it clear that we need to make that effort.

Speciesist words and practices abound. Thus, what is needed is a critical theory of speciesism, not only to make sense of the origins, reproductive processes and developmental trajectories of this quite remarkable and often contradictory tangle of human thought and activity, but also to further an explicitly emancipatory anti-speciesist agenda. Radical pedagogue and animal rights advocate Helena Pedersen (following Joe Kincheloe and Peter McLaren), lists seven basic assumptions of critical social theory that I find useful as a starting point:

1. All thought is fundamentally mediated by power relations that are socially and historically constituted.
2. Facts can never be isolated from the domain of values.
3. The relationship between concept and object is never stable or fixed and is often mediated by the social relations of capitalist production and consumption
4. Language is central to the formation of subjectivity.
5. Certain groups in society are privileged over others.
6. Focusing on only one form of oppression at the expense of the others often elides the interconnections among them.
7. Mainstream research practices are generally implicated in the reproduction of systems of oppression.

Critical researchers are also guided by questions about whose interests are served by particular institutional arrangements and forms of knowledge production, and where our frames of references come from. There is often also an emancipatory intent (understood as emancipation from various forms of domination). (Pedersen 2007 p. 27)


Critical theory, obviously, makes no claim to political neutrality (for the simple reason that there is none to be found). Tracing its intellectual roots to Marxism and the Ideologiekritik of the Frankfurt School, it is explicitly normative—and ultimately activist—in its ambition to confront oppressive social relations. “By examining the interplay between structure and social practices”, says Pedersen, “critical theory attempts to explain the ways in which dominant ideologies permeate everyday interpretative frameworks.” (Pedersen 2007 p. 27)

It follows from this understanding that a critical theory of speciesism would aspire to account for the interests, actions, power relations and historical processes that serve to naturalize, institutionalize and reify the human-animal-relationship in its present exploitative form—as well as identify real historical possibilities for progressive change.

4.2. David Nibert on human and nonhuman oppression

So far, the most comprehensive enunciation of a critical theory of speciesism can be found in sociologist David Nibert’s Animal Rights/Human Rights: Entanglements of Oppression and Liberation (2002). From within a framework of historical materialism (drawing on Donald L. Noel’s analysis of racism), Nibert explores the intersectionalities of human and nonhuman exploitation throughout history. The core of this theory can briefly be summed up as follows:

1. Since there are limited resources in this world, humans may come into conflict with each other, and other animals, over these resources.

2. Controlling resources—including other people’s labour and nonhuman bodies—grants economic privilege and social power. Basically, you can manipulate and coerce others to work for you, since you have privately monopolized some of the society’s vital means of production. This gives you economic leverage on the “have-nots”, since they have no other choice but to work for the owning class, under conditions that this class decides. Best of all, since there is an asymmetry of power, you don’t have to pay them the full value of what they produce, and hence you can skim of the surplus value and make profit.

3. Since hierarchical stratification of society in terms or class, gender, race or even species, is not by any means a “natural” or “necessary” state of affairs, but rather a function of historically established power relations and institutions, there is always the possibility that the balance of power could change.

Thus, to preserve power and privilege, those who have it will be prone to emanate ideologies that serve their own interests. Such ideologies might include religion (preaching the subjugation of the masses under the clergy, church, king, capital and state), racism (devaluing people of another ethnic/cultural origin when this is convenient for using them as slaves, serfs or cheap labour in general), sexism (to preserve the notion of male superiority and the benefits men get from women’s unpaid labour), statism (promoting centralization of power into the hands of the few, and establishing property rights ultimately protected by police and military) and speciesism (to defend the profitable practice of mass murdering individuals of other species).

These ideologies are interlocking and feed into each other to establish a hierarchical understanding of the world, much resembling the kind of “Great Chain of Being” from “lower” to “higher” life-forms we find in ancient Greek and Christian philosophy, and reproduced in vulgar socio-biology.

4. These ideologies disseminate throughout society by such means as schools and education, by laws, churches, political propaganda, commercials and mass media. Ideologies then become, over time, “naturalized”—simply taken for granted. Essentially they become invisible to us, because they often are to close to us—even imprinted in our very identities—to obtain a critical perspective on them.

5. Naturalized ideologies in turn serve to reinforce the current power relations in society, most notably the structure of ownership and control of the means of production. This brings us around to square 1 again, only to repeat the cycle of domination, oppression and extraction of surplus value.

As Nibert points out, speciesism did not start with capitalism—but it has always developed in tandem with the organization of society and the enslavement of nonhuman animals has often served as a blueprint for other relations of domination. For example in the case of slavery, where subjugation and abduction of Africans by Europeans and (non-indigenous) North Americans were motivated with branding them “mere animals” (cf. Gålmark 2005, Spiegel 1996). Also, degrading comparisons between women and animals abound, and serve the purpose of marking women as less rational than men in order to preserve existing gender power relations (cf. Adams 1994, Adams 2000, Donovan, Adams 2000).

To a large extent, I agree with Nibert’s materialist account for the history of animal and human oppression. However, I am inclined to assign more weight to the independent workings of culture and discourse, which I believe play important parts and cannot wholly be reduced to material factors.

A central part of my critical endeavour, then, would be to analyze how speciesist attitudes and practices are made possible and reproduced in and through political discourse. Indeed, this is one area where I hope to my dissertation project can make a contribution.

The over-arching research question suggested as a starting point for this enquiry would then be:

  • How is speciesist hegemony articulated and reproduced in political processes in the field of “animal protection”?

In the following section, I will argue that discourse theory adds important insights into how language games constitute identities and knowable objects, and facilitate power relations in society. After that, I go on to discuss how political and policy-making processes are fundamentally informed by, and dialectically intertwined with, a broader speciesist discourse. Throughout this discussion, the theoretical framework will be used to generate further research questions by means of which speciesist discourse may be interrogated.

Before we go on, a brief note on methodology: It goes with the territory that in discourse analysis the line between theory and method is a bit blurred. Doing discourse analysis is neither a clear-cut inductive nor a deductive research strategy, with an easily defined set of methods. Rather, its method consists of asking critical questions to the material in search for discursive structure, “documenting many possible consequences of its existence, and then arguing for the plausibility of the connection between the evidence and the theory”. In the end, I willingly submit, the scientific credibility of this mode of research boils down to a matter of “persuasion and contention” (Blaikie 2000 p. 180).

5. Discourse Theory

Defined in very general terms, discourse theory occupies itself with the study of language both as a social practice in its own right, and as constitutive for social practice in general. The increased interest in the analysis of language in the social sciences derives in great part from the so called “linguistic turn” in twentieth-century Western philosophy, a turn “which has changed language from being thought of as a medium for expressing meanings that pre-exist linguistic formulation to a system that constitutes meaningfulness in its own terms” (Locke 2004 p. 11).

As stated by Marianne Winther Jørgensen and Louise Phillips, language is no longer conceived of only as “neutrally mirroring our world, our identities and social relations, but [as] playing an active role in the creation and changing of them” (Winther Jørgensen, Phillips 2000 p. 7).

Similarly, Norman Fairclough, drawing on Foucault, claims that “discourse is in an active relation to reality, that language signifies reality in the sense of constructing meanings for it, rather than that discourse is in a passive relation to reality, with language merely referring to objects which are taken to be given in reality” (Fairclough 1992 p. 42). Discourse, then, is fundamentally about the sense-making formation of meaning in and through the practice of language.

But not any meaning is conceivable at any time within a given discourse. Rather a discourse is a “system of lingual statements held together and delimited by statements within the same system” (Mörkenstam 1999 p. 52). In other words, the meaning of a statement is always contingent on the meaning ascribed to other statements within the discourse. According to structural linguistics, “there are no positive terms in language, only differences”(Laclau 1993 p. 432). In isolation from discourse, individual statements would be nothing but unintelligible, dead sounds and empty symbols devoid of meaning. Within discourse, on the other hand, individual statements acquire their meaning from being positioned in relation to, and as different from, other statements. Thus, the identity of any given word or statement must be conceived as a relational identity—that is, as a property not given a priori or as an essential nature, but emergent from the interrelation and differentiation of meanings.

In classical Sausseurian linguistics this understanding of the relational character of language takes on a strongly structuralist quality, in the sense that the signs are placed in a permanently fixed relation to each other, much like the knots evenly dispersed throughout a fishing net (Howarth 1995 p. 120-121, Laclau 1993 p. 431-432, Winther Jørgensen, Phillips 2000 p. 16-18). In more post-structuralist approaches, this cemented fixity of meaning is dissolved in favour of a view of discourse where the signs are still defined by their relational difference positions, but where it remains an open question which other signs each sign should be considered different from. For instance, the word “man” can in some situations be conceived as the opposite of “woman”, but in other situations it may as well be thought of as primarily defined in relation to, for example, “boy”, “god”, “animal” or “machine”. Hence, post-structuralist approaches do not deny structure as such, but emphasizes its temporal, open and contingent character. Instead of the sewn-shut fixity of the fishing net analogy of language, a more applicable post-structuralist analogy would be that of the Internet, where each webpage is connected to others but where hyperlinks between pages over time can be added, removed or redirected (Winther Jørgensen, Phillips 2000 p. 17-18).

However, this does not mean that discourse should be interpreted as the free-flowing and open communication of ideas, as in the ideal speech situation of Habermasian communicative ethics (Best, Kellner 1991 p. 240-246). Rather, “poststructuralists are concerned with the closure exerted by language, and more specifically by discourse” (Bacchi 1999 p. 40, my emphasis). In this sense, discourses can be said to “frame” bodies of thought and knowledge, emphasizing certain aspects and hiding others from view, setting limits to what can be expressed (and by whom), and thus institutionalizing the terrain of possible thought and action.

This, of course, brings us to the fundamentally political character of discourse. If the meanings of terms and objects are constituted in and through discourse, it follows that also social identities, social relations and modes of knowledge are constituted in and through discourse (Fairclough 1992 p. 64-65). Discourse thus sets the stage for politics in several ways. “Discourse as a political practice establishes, sustains and changes power relations, and the collective entities (classes, blocs, communities) between which power relations obtain. Discourse as an ideological practice constitutes, naturalizes, sustains and changes significations of the world from diverse positions in power relations” (Fairclough 1992 p. 67).

Furthermore, discourse frames and delimits the political in the sense that it defines what is to be considered an appropriate political argument, and what is seen as a proper or legitimate political issue, while effectively shutting other possibilities out (Bacchi 1999 p. 32-41, Mörkenstam 1999 p. 52-53).

In Foucault, discourses are indeed defined as quite sinister “practices that systematically form the objects of which they speak; they do not identify objects, they constitute them and in the practice of doing so conceal them” (Foucault 2002 p. 54). From this point of view, discourse is intimately bound up with a conception of power as the foreclosure and shaping of strategic possibilities. In line with this reasoning, both Fairclough and Foucault state in a similar manner that discourse is “not only a site of power struggle, but also a stake in power struggle” (Fairclough 1992 p. 67), and that “discourse is (…) that for which, through which one fights—the power one tries to conquer” (Foucault 1993 p. 8).

If the identities of individuals, social relations and knowable objects are fixed through discursive language games, then language is indeed a potent apparatus for shaping the political agenda and the conditions of possible political action. Political struggle then, is to a great extent waged on discursive territory, in order to establish rule over discursive territory. But since a given discourse can never be anything but the articulation of one of many possible webs of meaning, complete victory will never be achieved. All that can be established is a tentatively sutured structure of relational meaning—what Laclau and Mouffe calls “hegemony” (Laclau & Mouffe 2001 ch. 3). For such hegemony to sustain itself on the inherently unstable and undecidable ground of discourse, it needs to be constantly reiterated and rearticulated.



6. The Welfare Paradigm

Nonhumans are political prisoners. The politics is speciesism.
– Joan Dunayer (2004:xiii)


Speciesist discourse can well be considered hegemonic in the sense recently discussed above. By discursively fixing the meaning of the human and the nonhuman “other” in a strictly hierarchical relationship, mass exploitation of other animals becomes thinkable, legitimate and doable. As convincingly shown by Joan Dunayer (2001), speciesist language is in effect set up so that the “insuperable line” is constantly retraced and reinforced in everyday utterances.

Importantly, in our society, nonhuman oppression commonly dresses in the discursive garb of “animal protection”. Most human actions taken against captive nonhumans are formally covered and regulated by the Animal Protection Act (Djurskyddslagen, SFS 1988:534) and the Animal Welfare Ordinance (Djurskyddsförordningen, SFS 1988:539). Within these broader legal frameworks there are further detailed regulations of nonhuman use issued by other state authorities, such as the Animal Protection Agency (Djurskyddsmyndigheten) and the Board of Agriculture (Jordbruksverket).

The general assumption is that these laws and regulations are primarily established to protect the interests of other animals and promote their welfare. This view, I will refer to as “the welfare paradigm” or “welfarism” for short. Lately, welfarism—both as an institutionalised practice and as a reformist strategy for animal liberation—has been heavily criticized. Prominent critics like lawyer Gary L. Francione and feminist theorist Joan Dunayer, hold that most present legislation on nonhuman use primarily serves to perpetuate the property status of other animals while at the same time legitimating this status by conveying to the general public that animals are well cared for (Francione 1995, Francione 1996, Dunayer 2004). Rather than securing any meaningful protection of nonhuman interests, the language of “animal welfare” and “animal protection” has been co-opted by the state and the animal industries to further their own national protectionist and profit-driven agendas, and to make nonhuman exploitation more palatable from the perspective of the consumers.

I concur with this criticism. Indeed, it is no exaggeration to say that after nearly 200 years of organized efforts for promoting “animal protection” in the West—including the explicit adoption of welfarism as official state and corporate ideology—far more nonhuman animals are routinely subject to more intensive exploitation than ever before in history. The speciesist character of the welfare paradigm is straightforwardly summed up by philosopher Steven Best: “Whatever barbarism you try to imagine, you will find it in today’s animal factories and laboratories—and it is almost always perpetrated in the name of ‘animal protection’.” (Quote in Svärd 2006 p. 29)

Still, the welfare paradigm holds a strong position in society, and constitutes an important framework for animal politics and policy-making. From a critical perspective though, the paradigm is all-out speciesist. It is therefore important to investigate its extraordinary capacity for reproducing the social norms that allow nonhuman exploitation to continue largely unquestioned. To this end, I will below suggest how official animal policy and policy making can be studied as discourse.

7. Animal Policy Making as Discourse

The bureaucratic and disciplinary diffusion of sovereign power produces a terrain of discursive power that operates without a subject, but that constitutes the subject in the course if its operation. This does not mean that there are no individuals who write and distribute the forms. It means only that they are not the originators of the discourse they convey and that their intentions, however strong, are not finally what control the meaning of the discourse.
– Judith Butler (1997 p. 34)


The discursive showground I aim to study is official Swedish policy on animal issues. The material under study would primarily include printed sources, such as laws, propositions, proposals, official government reports, parliamentary debates and party statements/programs. Of course, a limitation on the material has to be set, either in terms of a specific kind of material or in terms of a time span. This remains to be determined. However, since most material would be in the form of printed text, the chosen limitation of the material would not be very relevant for the choice of methodological approach.

In this section, I will go on to show how the framework consisting of critical theory and discourse theory can be used to generate further research questions which aim at identifying structural speciesism at work in policy-making. The argument will draw mainly from the work of Ulf Mörkenstam and Carol Lee Bacchi in the area of policy studies.

In his study of perceptions of the Saami minority in Swedish Saami policy, Ulf Mörkenstam (1999) argues that policy areas can be fruitfully explored as discourses, and discusses three important areas of interconnection between social belief systems and political policy-making. I will briefly go over the areas Mörkenstam analyzes, and show how they are not only relevant to understanding policy development in the area of human minority rights, but also for understanding the reproduction of speciesist hegemony in politics. For each area considered, further research questions will be generated.


7.1. Political legitimacy and world-view coherence

First, the institutional order prescribed and implemented by political policy must correspond to commonly held beliefs among the population, if it is to be considered legitimate in the long run (Mörkenstam 1999 p. 42-45). If a certain group—like the Saami—systematically is to be treated different from the rest of the population, this can gain legitimacy only by the placing the differential treatment within a coherent and meaningful whole. This “whole” is here conceived as a discourse. When it comes to nonhuman animals, the idea that they are resources for humans to use finds legitimacy in the discursively constituted notions of other animals’ vastly inferior status and radical “otherness” in relation to humans. This order of things is institutionalized into taken-for-granted convention, and is constantly reiterated in discursive practice. Hence, the political status of other animals is constituted by, and contingent on, a certain articulation of the human-animal relationship. When support is given to suggested policy in this area, it is on the basis of such a specific articulation of meaning.

Mörkenstam argues that the socially constructed conception of the Saami legitimated a certain institutional order in two ways: First, the order was explained by making statements about reality, from which, in turn, certain political problems and policy proposals were formulated. How the Saami group was described was of paramount importance for motivating and legitimating policy proposals (p. 45). In fact, it was largely through this description of the Saami, that the perceived political problems in Saami-Swedish relations were brought into existence. This is reminiscent of Judith Butlers approach to language: “The mark interpellation makes is not descriptive, but inaugurative. It seeks to introduce a reality rather than report on an existing one.” (Butler 1997 p. 33, my emphasis.) The same is true when it comes to policy on other animals, I would argue. Since the human-animal-relationship is not naturally given in its speciesist form, it must be inaugurated from within discourse, or else the reinvention of the “insuperable line” between human and non human would be impossible.

Second, Mörkenstam points out that legitimacy for a policy proposal is often won by according “practical circumstances” a normative value, such as when autonomy for the Saami was excluded as a political possibility in a discourse where the Saami were considered incapable of handling their own affairs (Mörkenstam 1999 p. 45). Similar claims may be encountered in the discourse legitimating certain policies on how to treat other animals. For example, Joan Dunayer has pointed to numerous examples of how nonhumans are subject to a “blaming the victim” strategy of subordination—such as when hunting and killing nonhumans in the wild is said to be for their own good (allegedly saving them from self-caused starvation), or when young male pigs in captivity are castrated without anaesthesia (putatively saving them from the future aggression that male pigs—in captivity—may exhibit towards one another) (Dunayer 2001). Since “descriptive ‘facts’ and normative judgement are conditioned by each other” (Mörkenstam 1999 p. 45), we need to study the overarching symbolic universe which accommodates for speciesist attitudes and practices in the formulation of policy.

This leads to another research question, which I borrow with no modification from Mörkenstam:

  • How are statements about reality and normative arguments connected?


7.2. Institutionalization, categorization and constitution of identities

Furthermore, Mörkenstam argues that the content of political policy is heavily dependent on the right to define the world—the privilege to interpret reality (1999 p. 46). Political action always takes place within a framework of “distinctions, categorizations and definitions from which reality is ordered” (Ibid.). Discursively created categories and classifications pre-determine which issues belong to a certain political field, and which do not. Some aspects of the world are included as relevant to the field, and others are excluded as irrelevant. Here, it is quite obvious that the discourse of animal rights is excluded from the policy-making process. While nonhuman animals are surely recognized as sentient beings within the welfarist paradigm, their sentience is not taken to imply any rights that go beyond the speciesist assumption that animals can be reduced to property for humans to use (cf. Francione 1995, Francione 1996).

We can also clearly see that different categories of animals are created to legitimate different treatment. For instance, “laboratory animals” is a category of beings which can be excluded from the protection of the Animal Protection Act (SFS1988:534, 19§) altogether, and thus be subject to unlimited pain (Persson 2006). Such treatment, of course, would not be considered remotely legitimate if it was applied to the category of “pets”—even though we may be talking about individuals of the same species, with similar capacity for sentience. The categorical differentiation between “laboratory animals” and “pets”, thus carry heavy normative meaning, which in turn authorize different treatment.

Mörkenstam also urges us to consider the importance of state action as a legitimating force (p. 46). By accepting one representation of reality and discarding others, the state authorizes this representation and imbues it with a special status of official wisdom, putatively resting on a legitimate foundation of scientific knowledge and a process of democratic deliberation (cf. Nibert 2002). Also, in doing this, state action performs the function of reiterating, conventionalizing and reifying a specific set of meaningful relations—a discourse—which will serve as the conditions of possibility for future speech acts and statements. Furthermore, since “the power to define and the capacity to uphold these definitions by legislation resides with the state, it follows that collective identities are forced onto individuals and groups” (Mörkenstam 1999 p. 48). From the viewpoint of discourse theory, this means that categorizations and identities authorized by the state serve to delimit the discursive field and suture shut the openness of possible meaning. State policy is legitimated by discourse, and discourse is legitimated by state policy.

The research questions spawned from this theoretical framework are thus:

  • How is the “animal” defined?
  • Which categories are established to trace a normative difference between humans and nonhumans, as well as between different animals?



7.3. The manoeuvrability of political actors

As we have seen, discourse sets the limits of acceptable speech. This is especially important in politics, where the “actors must relate to the frames created by each specific world of beliefs, if they do not want to risk their proposals being overlooked, or not being taken seriously themselves by appearing to be completely mad, incoherent, or unreliable” (Mörkenstam 1999 p. 49). Citing B. F. Skinner, Mörkenstam claims that the political actor faces the dual problem of having his/her actions seen as legitimate while also pursuing a set goal. This is not only an “instrumental problem of tailoring his normative language in order to fit his projects. It must in part be the problem of tailoring his projects in order to fit the available normative language.” (Skinner in Mörkenstam 1999 p. 49) Obviously, this observation has vast implications for the possibility to effect political change for nonhuman animals. Claims made from animal rights philosophy are simply not recognized in the “available normative language” of speciesist politics. Take for instance philosopher Tom Regan’s definition of the goal of the animal rights movement in the opening words of his classic essay “The Case for Animal Rights”:

I consider myself as an advocate of animal rights—as a part of the animal rights movement. That movement, as I conceive it, is committed to a number of goals, including:

• the total abolition of the use of animals in science;
• the total dissolution of commercial animal agriculture;
• the total elimination of commercial and sport hunting and trapping (Regan 1985 p. 13)


From Regan’s normative position—a rights view in the Kantian tradition inspired by G. E. Moore and rendered neutral with regard to species—these conclusions make perfect sense. (And had the victims been human children and not nonhuman animals, who wouldn’t agree?) Still, in the context of mainstream political discourse today, Regan’s abolitionist claims would very likely appear outrageous. To be recognized as making valid political claims, Regan would no doubt have to “tailor his project” to fit “available normative language”. In practice this would mean forfeiting his radical rights claims and going along with the only political option that legitimately fits into present speciesist discourse—i. e. the reformist welfare paradigm, which precludes questioning the property status of animals.

This is speciesist discursive hegemony at work. Again, this is not to say that hegemony can never be challenged—quite on the contrary, it always is. Instead, the example is intended to illustrate that careful and coherent ethical argument may often be of far less import in the shaping of politics, than discursively constituted political language is in shaping the ethics of the argument.

Now, if this is how the meticulously thought-out argument of a professor of philosophy might fare in the mainstream of political discourse, surely the rest of us making similar radical claims for nonhuman rights are likely to start out from even less advantageous subject positions. Mörkenstam’s argument about the manoeuvrability of political activists in a discursively sedimented policy field tends to leave us only two possibilities—being included by adopting the “appropriate normative language” (in this case the language of inherently speciesist welfarism), or being excluded as “extremist” by promulgating a straightforward animal rights message (cf. Francione 1996, Mathiesen 1989).

In connection to this issue of inclusionary/exclusionary processes, we also need to acknowledge broader social frameworks affecting the constitution of legitimate political action and activism. Steven Best reflects on the “neo-McCarthyite” period presently conditioning radical political activism in the U.S. after the Patriot Act:

As liberty was being attacked in the name of ‘security’, activists in the post-9/11 world confronted a threatening new terrain where political action against the state and corporations decimating animals and despoiling the earth was suppressed and conflated with ‘terrorism’ in order to legitimate severe political oppression. (Nocella & Best 2004 p. 10)


What is going on here is of course a conscious political effort to recode subordination to the state and corporate capitalism in terms of “security”, and—in the most classic of propaganda moves ever invented—the freedom fighter in terms of the “terrorist”. From a Swedish horizon we have become accustomed to similar exclusionary, “othering” language, like that inaugurating the personae of the “militant vegan” and the “animal rights terrorist”—terms conveniently designed to render invisible the very real militancy of meat-eating and the daily corporate terror on millions of nonhuman animals.

While speciesist hegemony in politics can surely be fought and subverted, exclusionary mechanisms such as these greatly help to explain the slowness of change, since change in this context necessarily entails fundamental re-arrangement of vast terrains of established meaning.

The research questions emerging from this analysis would then be:

  • How is political action in the policy area justified?
  • What kinds of arguments are used, and what kinds are not?
  • Which other—related or unrelated—discourses are drawn upon to authorize political action?
  • What kind of normative language appears in discourse—rights claims or welfare arguments?
  • Which actors and which actor behaviour is considered appropriate/not appropriate?



7.4. What’s the Problem?

Mörkenstam (1999 p. 56-57) adopts an approach to analyzing policy that lies close to what Carol Lee Bacchi calls the “What’s the Problem?” approach (Bacchi 1999). Both argue that problem representation in policy-making contribute to the construction of both the political problem and the range of available solutions. By looking at the way problems are discussed and represented in the policy area we can gain an understanding of how reality is conceived—that is, the discursively constructed reality in which speciesist attitudes and practices gain legitimacy. When a specific representation of the problem is established as dominant, other representations of the problem are marginalized. The answers and solutions to the problems, in turn, serve to constitute a specific set of status relations and identities (for instance, expanding cage sizes for “battery hens” may be touted as a welfare measure, while at the same time confirming that hens are beings rightly positioned for captivity). In problem representation “both knowable objects and subject positions” are constructed (Mörkenstam 1999 p. 57).

Furthermore, any area of politics has it own codes for what can be said and by whom. Often, the words of certain experts or specialists weigh in heavy. In animal politics, for instance, ethologists and biologists—including the vivisectors themselves—are often referred to as authorities, and thus they get a privileged position in shaping the problems at hand (Fairclough 1992 p. 155-158. For a discussion of “expert” influence in animal experimentation, cf. LaFollette & Shanks 1996).

Bacchi states as the goal of her “What’s the Problem?” approach “to understand how policy decisions close off the space for normative debate because of the impression that indeed they are the best solution to a problem. The focus then is on the closure effected on a model of policy making as decision making, or policy making as solutions to problems or, even more specifically, of policy making as working towards making improvements in situations.” (Bacchi 1999 p. 20, emphasis in original)

The approach emphasizes the “inability to separate ‘solution’ from ‘problem definition’”, and enables us to “see just what is at stake in postulated solutions”. The aim is to highlight “the interests and commitments at stake in postulated solutions, and suggest that analysts as well as other political actors have interests and commitments here which cannot be denied” (p. 21). Hence, Bacchi suggest a series of critical questions to be asked to the material:

• What is the problem of [human treatment of animals] represented to be either in a specific policy debate or in a specific policy proposal?
• What presuppositions or assumptions underlie this representation?
• What effects are produced by this representation? How are subjects constituted within it? What is likely to change? What is likely to stay the same? Who is likely to benefit from this representation?
• What is left unproblematic in this representation?
• How would “responses” differ if the “problem” were thought about or represented differently?
(Modified after Bacchi 1999 p. 13)


Obviously, these suggested questions lay very close to some of the research questions I have already generated from the discussion of Mörkenstam’s theoretical and empirical inquiry. Bacchis questions, I believe, helps strengthening the groundwork of my study, but further work will be needed to tailor these questions to the policy area at hand.


7.5. Critical Discourse Analysis (CDA)

So far, I have mainly discussed research questions adapted to studying political problem representation, and the connection between the construction of problems and normative/political bias. In critical discourse analysis (CDA), as outlined by Norman Fairclough, several methods for studying discourses at a more detailed, textual level are suggested (Fairclough 1995, Fairclough 1992). Terry Locke has conveniently summed up some of Fairclough’s analytical tools as a checklist for text analysis (table 1).

Table 1. Fairclough: text analysis (in Locke 2004 p. 46)

Text analysis

Vocabulary

Grammar

Cohesion

Text structure

Deals mainly with individual words.

  • word meaning
  • wording
  • metaphors

Deals with words combined into clauses and sentences.

  • modality
  • transitivity and theme

Deals with how clauses and sentences are linked together.

  • connectives and argumentation

Deals with large-scale organizational properties.

  • interactional control


As already mentioned, a lot of work on revealing the normative investment in word meaning, wording and metaphor when it comes to animal issues has been done by Joan Dunayer in her book Animal Equality: Language and Liberation (2001). I will need to get back to her extraordinary analysis in my dissertation project, but for the moment I will leave these issues aside. I just want to note that vocabulary in CDA is often seen to offer important clues to interdiscursivity—that is, how different discourses may draw upon each other’s pools of meaning. Terry Locke argues that “the more frequently a particular wording is taken up across a range of texts in a range of situations, the more likely it is that a particular discourse is enlarging its subscription base” (Locke 2004 p. 51). (Here, again, the quick adoption of the term “militant vegan” in Swedish media in the mid-nineties would be an excellent case in point.) I will also leave aside the discussion of cohesion and text structure for now. Here I will only concentrate on the three concepts of grammar in CDA, since I believe they may be of use in my study.

First, modality refers to the degree to which a text expresses affinity with or endorsement of the propositions and statements made in it (Fairclough 2003 p. 158-62, 236, Locke 2004 p. 47). For instance, when arguing that animals are entitled to some kind of moral consideration, this claim can be made more or less forcefully: “Animals are entitled to rights”, “Animals are probably entitled to rights” or “Animals may be entitled to rights”.

Key features of modalization are modal auxiliary verbs such as “must”, “may”, “can” and “should”, modal adverbs such as “probably”, “possibly”, “obviously” and “clearly”, along with tense, such as in categorical assertions that something “is” in a certain way. Modality may further be subjective, as when one says “I think humans are morally allowed to kill animals for food”, or objective, as in “Humans are morally allowed to kill animals for food”.

In the objective modality, claims may easily appear universalized, thus hiding the agency or perspective of the speaker or writer. In this sense, modality covertly calls for a preferred reading of the text, and, in doing so positions the reader to subscribe to the statements made. Hence, argues Fairclough, “the use of objective modality often implies some form of power” (Fairclough 1992). Categorical modalities are very commonly used in mass media reporting, but I would hypothesize that similar assertions are also common in the political discourse on animal issues. Especially in parliamentary debates or in argumentation for specific proposals, I would expect to find objective modalities, “which allow partial perspectives to be universalized” (Fairclough 1992 p. 161). In short, modality of language contributes to establishing categories of reality, rendering partiality invisible, and positioning subjects according to the image of reality propounded in a statement.

Second, transitivity is a central concept in CDA. Transitivity refers to “whether particular process types and participants are favoured in the text, what choices are made in voice (active or passive) and how significant is the nominalization of processes. A major concern is agency, the expression of causality, and the attribution of responsibility.” (Fairclough 1992 p. 236) Summed up by Locke (2004 p. 49), transitivity comes in four main forms:

a. Relational: the verb marks a relationship (being, having, becoming, and so on) between participants, e.g. ‘100 demonstrators are dead’ (Fairclough’s example).
b. Action: an agent acts upon a goal. This is usually shown in a transitive (subject-verb-object [SVO]) clause, e.g. ‘The police shot 100 demonstrators’. The latter is an action process in the active voice. In passive voice, the goal becomes the subject and the agent is either passive (named in a phrase beginning with ‘by’ or omitted, e.g. ‘100 demonstrators were shot (by the police)’. As Fairclough (1992) points out, ‘an issue which is always important is whether agency, causality and responsibility are made explicit or left vague in media accounts of important events. (p. 181).
c. Event: this involves an event and a goal and is usually conveyed in intransitive (subject-verb [SV]) clauses, e.g. ‘100 demonstrators died’.
d. Mental: these processes include verbs of knowing (e.g. ‘think’), perceiving (e.g. ‘hear’) and feeling (‘enjoy’) and are usually realized as transitive clauses, e.g. ‘The demonstrators feared the police’.


In connection to transitivity, Fairclough also discusses the concepts of theme and nominalization. Theme refers to the initial part of a clause, which often privileges the information contained in it. “The theme is the text producer’s point of departure in a clause, and generally corresponds to what is taken to be (which does not mean it actually is) ‘given’ information, that is, information already known or established for text producers and interpreters.” (Fairclough 1992 p. 183) In CDA, the theme is often taken to reveal rhetorical strategies, or to indicate that which is taken for granted in a statement.

Nominalization is a term for how processes and activities in the world are linguistically turned into nouns or noun phrases, often to the effect of eliding who the agent in the process is, thus obfuscating causality and responsibility. (A parallel Marxist notion is “reification”, referring to how social relations are ideologically turned into “things”.) Nominalization serves to establish new categories of abstract entities which may be of great cultural, political and ideological importance. An example from my area of study could be “animal experimentation” as a noun phrase which nominalizes or “entifies” a diverse set of human activities directed at nonhumans into an object which in turn can take on the role of a goal or even an agent in discourse (Fairclough 1992 p. 183), as when one says “Animal experimentation furthers medical advancement”.


7.6. An example of CDA

The following is an excerpt from the party programme of the Liberal Party of Sweden (Folkpartiet Liberalerna), under the heading “animal protection” (sentence numbers added):

(1) Djur har rätt till hänsyn och respekt utifrån sina egna förutsättningar. (2) Att värna djurens väl och ve är en moralisk skyldighet för oss människor, inte minst på grund av att vi, till skillnad från djuren, har förmåga att göra etiska överväganden. (3) Onödigt lidande måste minimeras. (4) Ett samhälle som inte värnar djurens välbefinnande riskerar också att bli ett samhälle där utsatta människors värde förtrampas. (5) Grundläggande för svensk djurskyddslagstiftning är att djur som förekommer i diverse djurindustrier skall hållas väl och få sina arttypiska behov och beteenden tillgodosedda. (6) Detta stadgas tydligt i svenska djurskyddslagens portalparagrafer: ”att djuren inte ska utsättas för onödigt lidande” (2§) och ”att djuren ska kunna leva [sic] ett arttypiskt beteende” (4§).

(1) Animals have the right to consideration and respect on their own conditions. (2) To protect the joys and woes of animals is a moral duty for us humans, not the least because we, unlike animals, have the ability for ethical consideration. (3) Unnecessary suffering must be minimized. (4) A society which does not protect the animals' well-being risks also to become a society where the value of vulnerable (utsatta) humans is trampled on. (5) Basic for Swedish animal protection legislation is that animals present i different animal industries should be kept well and have their species-specific needs provided for. (6) This is stated clearly in the opening paragraphs of the Swedish animal protection act: "that animals are not to be subject to unnecessary suffering" (§2) and "that the animals' should be able to live [sic] a species-specific behaviour" (§4).


Applying some of the tools of CDA to each sentence in turn, the following may be noted:

Sentence (1, 2): The party programme clearly states that humans owe nonhumans moral concern and respect. This, not surprisingly, reflects the almost universal recognition of nonhumans as sentient beings with very diverse needs, as well as the unease humans feel about their hierarchical relation to other animals. (Similar statements can be found in all political parties’ programmes. However, we need to note that statements like these, while expressing that nonhumans have moral worth, also work to pre-empt more radical critique.) The processes described are relational, and the use of present tense verbs generate categorical claims like “Animals have the right to…”, and “…it is a moral duty for humans…”. The modality expresses a high affinity to the statements made, and is genre-marking for political programmes, which are all about endorsing the party’s opinions.

The clause "to protect the animals' joys and woes" offers a very strange wording. Surely the author(s) never meant to suggest we are obliged to protect the animals' woes. This may most easily be explained as a simple misuse of the expression. We should note, however, that it is highly unlikely that such a mishandled phrase would have made its way through proof-reading if this had been a paragraph on human rights.


Sentence (3) also contains a categorical modal auxiliary verb: “Unnecessary suffering must be minimized.” However, the sentence is intransitive and set in objective modality, omitting whoever it is that may be causing any unnecessary suffering. Omitted is also any definition of what might constitute necessary suffering. In fact, in Fairclough’s terminology the word “unnecessary” serves the function of “hedging” or toning down of the claim made. While the earlier sentences indicate that humans have responsibility for respecting animals, we learn nothing of the mysterious agent(s) causing unnecessary suffering. This elides the fact that, by and large, the unnecessary suffering is caused by the very same people who were just assigned the duty to treat animals well. Individual and collective human culpability is erased.

“Suffering”, in turn, is a nominalization (or reification) of the process by which someone is made to suffer—by someone. Also, the wording “must be minimized” suggests that while the party programme endorses the very reasonable moral intuition that less suffering is always better than more suffering, there is no ambition to end suffering, since this would entail the abolition of animal industry. Instead, the reader is called upon to subscribe to the idea that human obligations to nonhumans can be fulfilled to satisfaction by minimizing, rather than ending, their suffering. This notion, by the way, lies at the core of the welfare paradigm discussed earlier.

Sentence (4) echoes an argument once made by Kant, to the effect that the only reason for fighting abuse of animals is that such practices may be brutalizing for the humans involved in them. This sentence is interdiscursive, in that it draws on the well-respected discourse of human rights to support the argument for animal protection. (It might also be read as the outcome of a compromise with orthodox Kantian liberals, who would deny animals all inherent value. Alternatively, it could be read as a residue of a progressive liberal stance, acknowledging the intersectionalities between human and nonhuman oppression. Any of these claims would of course have to be backed up by more information about the internal party struggles leading up to the present programme.)

In sentence (5) the theme is that Swedish legislation on animal protection is based on welfare concerns for the nonhuman animals (backed up by quotes from the Animal Protection Act in sentence 6). This assumption is framed as ‘given’ information, and further strengthened by the categorical assertion of the word “is”. (As we have seen, an alternative account could be that animal protection legislation exists primarily to promote the economic welfare of the animal industries, in an age where animal sentience is universally acknowledged and religious arguments for human superiority have lost their credibility.) We can also identify what Fairclough calls an “event process” in sentence 5. The animals in the “animal industries” are simply “present” there (förekommer). They were not put there by someone with some interest in doing so.

Summing up, one could argue that there is a preferred reading of this short text which would go something like this: “The Liberal Party of Sweden cares about animals—as should all of us, for concern of the animals themselves and for our own well-being. Sweden has high welfare standards for animals, which is a good thing. Surely not everything is perfect, but efforts towards minimizing animal suffering will likely solve these problems.”

A CDA reading on the other hand, suggests that there are numerous facts and values taken for granted, and that the text either evades some very important ethical issues or renders them invisible. This, however, does not in any way mean that the text is deliberatively constructed to deceive the reader about the true motives of the author. First of all, we can assume that the programme is an outcome of an internal struggle in the party, where several people and groups have been involved (including external stake-holders, like animal rights organizations and animal industries, with an interest in the outcome). Second, and more importantly, in discourse theory the whole idea of a unified “author” is contested. The focus lies instead on asking which possible meanings can even be articulated within the confines of a given discourse—in this case, the discourse of animal protection—and how much closure of the web of meaning that may be imposed by the historically established hegemonic standard.

My short analysis of this section of the Liberal Party’s programme can of course be contested. It is but one possible interpretation of the text, and over-interpreting is an ever-present pitfall. Ultimately, the validity and reliability claims—if these terms may apply in this type of analysis—of my interpretation would rely on connecting my findings in this text to many other texts and argue persuasively for the presence of various over-arching rules of formation, which systematically excrete some discursive meanings, rather than any of the other alternative meanings innate in language. This attempt at CDA can only serve as a small piece of supporting evidence in that ongoing trial of the culpability of the “conditions of possibility”.

Still, I hope, this brief expose goes to show how some tools of CDA can help reveal some aspects of meaning-making at grammar level, which are not readily available at a swift read-through of this segment of the party’s programme. The main purpose of CDA, as I see it, is to help the analyst to move beyond the preferred reading of the text that a given discourse is interpellating us to perform. As Terry Locke puts it, tracing discursive constructs “makes it easier to engage in acts of dissent—to take issue with these constructions and to resist the storied meanings any text is positioning one to subscribe to” (Locke 2004 p. 6, emphasis in original).


References

ADAMS, C.J., 2003. The pornography of meat. New York: Continuum.
ADAMS, C.J., 2000. The sexual politics of meat : a feminist-vegetarian critical theory. 10th anniversary edn. New York; London: Continuum; Cassell.
ADAMS, C.J., 1994. Neither man nor beast : feminism and the defense of animals. New York: Continuum.
BACCHI, C.L., 1999. Women, policy and politics : the construction of policy problems. London: Sage.
BAUMAN, Z., 1994. Auschwitz och det moderna samhället. 2. uppl edn. Göteborg: Daidalos.
BENTHAM, J., 1996. An introduction to the principles of morals and legislation. Oxford; New York: Clarendon Press; Oxford University Press.
BEST, S. and KELLNER, D., 1991. Postmodern theory : critical interrogations. New York: Guilford Press.
BLAIKIE, N.W.H., 2000. Designing social research : the logic of anticipation. Cambridge: Polity.
BUTLER, J., 1997. Excitable speech : a politics of the performative. New York: Routledge.
CLARK, S.R.L., 1977. The moral status of animals. Oxford: Clarendon Press.
DEGRAZIA, D., 2002. Animal rights : a very short introduction. Oxford: Oxford University Press.
DOMBROWSKI, D.A., 1997. Babies and beasts : the argument from marginal cases. Urbana: University of Illinois Press.
DONOVAN, J. and ADAMS, C.J., 2000. Beyond animal rights : a feminist caring ethic for the treatment of animals. New York; London: Continuum; Cassell.
DUNAYER, J., 2004. Speciesism. Derwood, Md.: Ryce Pub.
DUNAYER, J., 2001. Animal equality : language and liberation. Derwood, Md.: Ryce Pub.
FAIRCLOUGH, N., 1995. Critical discourse analysis : the critical study of language. London: Longman.
FAIRCLOUGH, N., 1992. Discourse and social change. Cambridge: Polity.
FERRY, L., 1997. Den nya ekologiska ordningen. Göteborg: Daidalos.
FOUCAULT, M., 2002. The archaeology of knowledge. London: Routledge.
FOUCAULT, M., 1993. Diskursens ordning : installationsföreläsning vid Collège de France den 2 december 1970. Stockholm ; Stehag: B. Östlings bokförl. Symposion.
FRANCIONE, G.L., 2000. Introduction to animal rights : your child or the dog? Philadelphia: Temple University Press.
FRANCIONE, G.L., 1996. Rain without thunder : the ideology of the animal rights movement. Philadelphia, Pa.: Temple University Press.
FRANCIONE, G.L., 1995. Animals, property, and the law. Philadelphia: Temple University Press.
GÅLMARK, L., 2005. Skönheter och odjur : en feministisk kritik av djur-människa-relationen. Göteborg: Makadam.
GÅLMARK, L., 1997. Djur och människor : en antologi i djuretik. Nora: Nya Doxa i samarbete med Nordiska samf. mot plågsamma djurförsök.
GÅLMARK, L., 1998. Djurrätt : en fråga om frihet, jämlikhet, solidaritet. Nora: Nya Doxa i samarbete med Nordiska samf. mot plågsamma djurförsök.
GOODALL, J., 1986. The chimpanzees of Gombe : patterns of behavior. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press.
HORKHEIMER, M., 1972. Critical theory : selected essays. New York: Continuum.
HOWARTH, D., 1995. Discourse Theory. In: D. MARSH and G. STOKER, eds, Theory and Methos in Political Science. 1 edn. London: Macmillan, pp. 115-133.
JASPER, J.M. and NELKIN, D., 1992. The animal rights crusade : the growth of a moral protest. New York :$bFree Press ; Toronto; New York: Maxwell Macmillan Canada; Maxwell Macmillan International.
JOKKALA, T. and STRINDLUND, P., 2003. Djurrätt och socialism. Göteborg: Lindelöw.
JONES, P., 2004. Mothers with Monkeywrenches: Feminist Imperatives and the ALF. In: S. BEST and A.J. NOCELLA, eds, Terrorists or freedom fighters : reflections on the liberation of animals. 1 edn. New York: Lantern Books, pp. 137-156.
KANT, I., 1997. Grundläggning av sedernas metafysik. Göteborg: Daidalos.
LACLAU, E., 1993. Discourse. In: R.E. GOODIN and P. PETTIT, eds, A Companion to Contemporary Political Philosophy. Oxford: Blackwell, pp. 431-437.
LACLAU, E. and MOUFFE, C., 2001. Hegemony and socialist strategy : towards a radical democratic politics. 2. edn. London: Verso.
LAFOLLETTE, H. and SHANKS, N., 1996. Brute science : dilemmas of animal experimentation. London: Routledge.
LOCKE, T., 2004. Critical discourse analysis. New York ; London: Continuum.
MARSHALL, P.H., 1992. Nature's web : an exploration of ecological thinking. London: Simon & Schuster.
MATHIESEN, T., 1989. Den dolda disciplineringen : Makt och motmakt. Göteborg: Korpen.
MÖRKENSTAM, U., 1999. Om "Lapparnes privilegier" : föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883-1997. Stockholm: Univ.
NIBERT, D.A., 2002. Animal rights/human rights : entanglements of oppression and liberation. Lanham, Md.: Rowman & Littlefield.
NOCELLA, A.J. and BEST, S., 2004. Terrorists or freedom fighters? : reflections on the liberation of animals. New York, N.Y.: Lantern Books.
NORDIN, I., 1997. Djur är inte människor : en filosofisk granskning av veganismen. Stockholm: Timbro.
PATTERSON, C., 2002. Eternal Treblinka : our treatment of animals and the Holocaust. New York: Lantern Books.
PEDERSEN, H., 2007. The school and the animal other : an ethnography of human-animal relations in education. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.
PERSSON, S., 2006. Djurförsök i Sverige. Stockholm: Djurens Rätt.
RACHELS, J., 1991. Created from animals : the moral implications of Darwinism. Oxford England : New York: Oxford University Press.
REGAN, T., 1985. The Case for Animal Rights. In: P. SINGER, ed, In defence of animals. Oxford: Blackwell, pp. 13-26.
REGAN, T., 1999. Djurens rättigheter : en filosofisk argumentation. Nora: Nya Doxa i samarbete med Nordiska samf. mot plågsamma djurförsök.
SAX, B., 2000. Animals in the Third Reich : pets, scapegoats, and the Holocaust. New York: Continuum.
SINGER, P., 1999. Djurens frigörelse. 2. uppl edn. Nora: Nya Doxa.
SPIEGEL, M., 1996. The dreaded comparison : human and animal slavery. Rev. and expand edn. New York, NY: Mirror Books.
SVÄRD, P., 2006. Den tredje etappen: agitation. En intervju med professor Steven Best. Djuretik. En tidning från Djurens Rätt. (Bilaga till Djurens Rätt, nr 6, 2006), , pp. 29-30.
SVENSSON, P., 2001. Musse är ingen mus : en essä om människan, djuren och friheten. Stockholm: Ekerlid i samarbete med Bertil Ohlin-institutet.
WINTHER JØRGENSEN, M. and PHILLIPS, L., 2000. Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur.
WOLFE, C., 2003. Animal rites : American culture, the discourse of species, and posthumanist theory. Chicago: University of Chicago Press.