Sidor

onsdag, maj 11, 2005

Aldrig mer fascism. Inte mot någon.

Detta är ett svar på en krönika av Jackie Jakubowski, i Borås Tidning (2/5) och Hallands Nyheter (4/5).

Leder rättigheter för djur till att människovärdet urholkas? Jackie Jakubowski hävdar det. Djurrättsrörelsens budskap är antihumanistiskt, menar han. Det leder rent av till att man börjar ”värna om rashundar och slaktar barn tillhörande fel ras”.

Ligger det något i detta? Med över tio års erfarenhet av djurrättsrörelsen tillåter jag mig att tvivla. Jakubowskis resonemang bygger mer på retorik än på saklig analys och historiska fakta.

För det första stämmer det inte att djurrättsförespråkare saknar empati för människor. Tvärtom. De första organisationerna för djurskydd bildades på initiativ av slaverimotståndare och tidiga feminister. Flera sentida undersökningar har visat att människor som engagerar sig för djurs rättigheter också har ett större engagemang i andra sociala frågor än genomsnittsbefolkningen. Skulle dessa empatiska människor vara benägna att börja ”slakta barn tillhörande fel ras”? Det tror nog inte ens Jakubowski själv på.

För det andra är Jakubowski helt fel ute när han låter antyda att det var Tredje Rikets ”djurvänlighet” som gav upphov till det fascistiska människohatet. Det är rent struntprat att Hitlertyskland förbjöd djurförsöken. Nazisterna utförde mängder av djurförsök. De utsatte djur för cancer (vid en särskild anläggning kallad ”tumörfarmen”), difteri, tuberkulos, mul- och klövsjuka och mycket annat. Samtidigt togs djurskyddsföreningarna över av staten och tvingades i princip upphöra med sin verksamhet.

I Sverige konstaterade Djurens Rätt redan på 1930-talet att den tyska djurskyddslagen var en ”bitter missräkning”. Och inte bara för djuren. Under Nürnbergrättegångarna tillfrågades de nazistiska läkarna hur de förmått sig att utföra sina ohyggliga försök på människor. De svarade: ”Vi hade övat på djur.”

För det tredje var syftet med utställningen Holocaust on Your Plate (”Förintelsen på din tallrik”), som Jakubowski kritiserar, inte alls att jämställa Förintelsens judiska offer med de miljarder djur som varje år dödas i livsmedelsindustrin. (Utställningen finansierades i själva verket av en judisk överlevare, och kampanjen bedrevs av en judisk djurrättsaktivist.) Istället ville utställningen sätta fingret på de psykologiska mekanismer som är gemensamma för totalitär nationalism, rasism och djurförtryck. Nämligen dubbelmoral, empatisk avtrubbning och historiska fördomar.

Nazisternas propaganda gick i stor utsträckning ut på att avhumanisera och skuldbelägga judar, homosexuella, funktionshindrade, krigsfångar och politiska motståndare. Genom att de mänskliga offren i propagandan förvandlades till just djur – ”judiska råttor” och ”bolsjevikiska ormar” var vanliga jämförelser – blev Förintelsen psykologiskt genomförbar. Utan denna förminskning av offren till något ”mindre” än människor hade massmördandet knappast varit möjlig.

Det vore alltså riktigare att säga att djurförtrycket var en av förutsättningarna för antihumanismen. Inspirationen till fångtransporterna och koncentrationslägren kom delvis från den storskaliga djurindustrin. Många djurförsök utfördes för att förbereda biologisk krigföring. Heinrich Himmler – en av Förintelsens huvudarkitekter – hade misslyckats som kycklinguppfödare, men ville istället avla fram ”renrasiga” människor.

Självklart finns det väsentliga skillnader mellan Förintelsen och djurförtrycket. Mellan Auschwitz och Kronfågel. Mellan Heinrich Himmler och Mamma Scan. Men bör vi för den skull blunda för likheterna? Den antihumanistiska blindhet som nazisterna indoktrinerades till är av samma skrot och korn som vårt eget samhälles blindhet för djurens plågor. Ingen skulle vilja se sin hund eller katt bli behandlad som djuren i djurfabrikerna och på laboratorierna. Men vi tillåter det – och betalar för det – när det gäller kor och grisar, kycklingar och hönor, apor och möss.

Många människor blundade för fascismens skändligheter. De ville inte veta. De ville inte kännas vid sin egen medverkan. De försvarsmekanismerna är fortfarande vanliga. Samhället har gjort de flesta människor okänsliga för djurs lidande. De vill inte tänka på vems kropp som ligger på middagstallriken, eller vems päls som pryder jackans krage. De sväljer villigt industripropagandan om ”lyckliga djur” och de köttnationalistiska föreställningarna om ”världens bästa djurskydd”.

Som svurna antirasister vet både jag och Jackie Jakubowski att historielösheten och okunskapen är totalitarismens bästa vänner. Det som skiljer oss åt är att jag vägrar delta i den historiska och etiska revisionism som förnekar djurens verklighet och individualitet.

Djurens frigörelse är inget hot mot människovärdet. Det är i själva verket ett villkor för humanitetens blomstring. Jag tror att Jackie Jakubowski vid närmare eftertanke kan instämma i det. Kanske kan vi till och med enas om att våra antirasistiska röster måste höjas även för de offer som inte kan tala för sig själva.

Aldrig mer fascism. Aldrig mer förtryck. Inte av någon.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Borde uppdateras oftare

Joacim Persson sa...

Genom att de mänskliga offren i propagandan förvandlades till just djur -- "judiska råttor" och "bolsjevikiska ormar" var vanliga jämförelser -- blev Förintelsen psykologiskt genomförbar. Utan denna förminskning av offren till något "mindre" än människor hade massmördandet knappast varit möjlig.

Just precis. Att jämställa djur med människor, vilket är samma sak som att jämställa människor med djur, är en förutsättning för att också behandla människor som djur. Det är också det som Peter Englund och Jakubowski påpekar.

Nationalsocialisterna delade in såväl djur som människor i "tyska" och "främmande", på samma sätt som Förbundet Djurens Rätt delar in t.ex. minkar i unterminkar (tama, skall utrotas) och überminkar (vilda, har kultstatus). Idén om att förhindra "rasblandning" har i djurrättsrörelsens tappning blivit förhindra "artblandning" -- djur får icke leva i symbios med människor, på samma sätt som nazisterna ansåg att "arier" inte får leva i symbios med "judar".

Peter Englunds essä om djurskyddslagen i tredje riket (som Jakubowski hänvisar till) kan läsas här.

En annan essä på engelska på samma ämne, med en inledning om Hitlers matvanor, kan läsas
här.

Anledningen till hans gradvisa övergång till vegetarisk kost (och en uselt komponerad sådan)
kan man förstå om man läser
detta
. Symtomen som beskrivs råkar stämma in på en diagnos som är en av de enklaste att ställa för en läkare: gallsten. Han kunde inte äta ordentligt för då fick han gallstensattacker. (fruktansvärda smärtor, säger de som upplevt dem) Samtidigt vägrade han genomgå operation; gallstenar togs på den tiden bort med öppen kirurgi, vilket inte var helt ofarligt. I stället undvek han symtomen genom att äta allt mer ensidigt.

En intressant sak med gallan är att den är helt central för omsättningen av vitamin B12. Av det B12 kroppen tar upp i tunntarmen kommer huvuddelen från gallan; levern återvinner nämligen "gammal B12" på det viset. Vad som händer om man konsekvent undviker föda som får gallblåsan att utsöndra galla är att man under årens gång därav utvecklar B12-brist, ett allvarligt tillstånd som leder till neurologiska skador: obotliga hjärnskador. Karln blev galen -- därför att han blev vegan. Vitamin B12, bioaktivt kobalamin (utan förekomst av giftiga analoger) förekommer enbart i animalisk föda. Vilka andra okända näringsämnen som enbart förekommer i animalisk föda vet ingen, för ingen kan ha en komplett lista på alla essentiella näringsämnen. (näringslära är inte färdigforskat) Vad vi däremot kan dra för slutsats av vitamin B12 är att arten homo sapiens uppenbarligen är biologiskt anpassad till -- och beroende av -- animalisk föda.

Camilla skriver: Jag förstod definitivt inte hur de kunde göra så illa.. Nej det är inte lätt att vara människa, i synnerhet om man försöker förneka sin natur: människan är ett rovdjur. Och där tror jag vi har förklaringen till varför vissa veganer blir så extremt aggressiva: dels har de en inre konflikt mellan sina instinkter (sin drift att "bete sig naturligt") visavi sina pseudointellektuella griller och riktar då sitt hat och sin rädsla mot det som väcker instinkten, på samma sätt som latent homosexuella skinnskallar blir hysteriska över bögar. Dels är militanta veganers våldshandlingar ett direkt uttryck för jaktinstinkten. De drar ut på jakt när de bränner lastbilar, vandaliserar slakterier eller hotar pälsdjursuppfödare och deras familjer i nattliga attacker. Även "fredliga demonstrationer" är uttryck för jaktinstinkten: demonstrationer är rituella hot om våld. Vegorexia nervosa måtte vara den enda ätstörning som orsakar kriminalitet -- eller världskrig och massmord, om det tillåts föras till sin yttersta logiska konsekvens.