Måste en massa individer verkligen dö för att du inte kan sluta äta kött? Kanske inte.
I sommarnumret av tidningen Djurens Rätt medverkar jag med två artiklar om den begynnande tekniken att odla köttvävnad från celler.
Läs artiklarna här:
Kött utan lidande
Teknikens framsteg gör moraliska framsteg möjliga
fredag, juli 27, 2007
söndag, juli 15, 2007
Veganism - tillval för miljön eller ett måste för djuren?
En något förkortad version av denna artikel publicerades 14 juli 2007 i Stockholms Fria Tidnings serie om mat, djurrätt och miljö.
Alla artiklar i serien:
Vad gör vi med vår kunskap om köttet om miljön? - Mikael Mildén
Köttet måste bära sina egna miljökostnader - Jens Holm
Håller miljöargumenten mot köttindustrin? - Erik Marcus
Till slut upptäckte media köttet och miljön - Lisa Gålmark
EU backar upp djurindustrin - Toivo Jokkala
Miljön eller djuren - kan vi bry oss om båda? - Barbara Noske
Bra miljö och bra djuromsorg hänger inte ihop - Fredrik Hedenus
Miljörörelsen glömmer köttet - Lina Flyrén
Varje ny vegetarian är en vinst (intervju med Caroline Berggren och Alexandra Leijonhufvud) - Mikael Mildén
Ökad medvetenhet om köttproduktionens miljöpåverkan kan troligen leda till minskat köttätande i framtiden. Men innebär detta automatiskt mindre djurförtryck? Per-Anders Svärd ifrågasätter djurrättsrörelsens fascination vid miljöargumentationen och förespråkar en abolitionistisk veganism som rörelsens viktigaste mål och medel.
Konsumtion av kött och andra djurprodukter innebär ett enormt resursslöseri jämfört med en vegansk kosthållning. Den insikten har äntligen börjat sprida sig i medierna, påskyndad av uppvaknandet kring klimatkrisen. Att klimathotet faktiskt är ett kli-mat-hot bekräftades senast i den FAO-rapport som uppskattar att närmare en femtedel av växthusgaserna kommer från framställningen av djurprodukter.
Synliggörandet av köttets negativa miljöeffekter hälsas med glädje av många djurrättsanhängare. Den nyvunna kunskapen att djurindustrierna står för mer klimatpåverkan än alla världens transporter, anses utgöra en kraftig snyting mot det som Lisa Gålmark kallar för ”köttnormativiteten” – de sociala strukturer som gör att ”kött från djur anses oumbärligt och därför omöjligt att ifrågasätta” i vårt samhälle.
Men är det verkligen så? Här vill jag resa några frågetecken kring om miljöargumenten verkligen kan förändra de andra djurens moraliska status. Mot den dominerande djurskydds- och miljöpopulismen förespråkar jag en radikaliserad hållning där djurrättsrörelsen sätter propagandan för etisk veganism i centrum.
Vad är djurrätt?
Först bör vi dock klargöra vad djurrätt är, och vad det inte är.
Som jag ser det har andra djur rättigheter av samma skäl som människor har rättigheter. Vi är alla medvetna, kännande varelser. Vi lever egna liv som är viktiga för oss själva. Det spelar roll för oss alla, som individer, hur vi behandlas.
Det är därför vi måste ta moralisk hänsyn till människor, och det är därför som vi måste ta hänsyn till andra djur. Fördelningen av vår moraliska hänsyn måste dessutom vara konsekvent och opartisk. Djurs intressen av att leva och slippa lidande får inte väga mindre tungt än motsvarande intressen hos människor. Det vore att begå samma felslut som sexister och rasister gör. Inom djurrättsfilosofin kallas underlåtandet att ta full moralisk hänsyn till ickemänskliga varelser bara för att de tillhör andra arter för speciesism (efter latinets ”species”, som betyder ”art”), vilket ska uppfattas som en direkt parallell till rasism och sexism.
Oräkneliga miljarder ickemänskliga djur misshandlas och dödas varje år i produktionen av kött, mjölk och ägg. Trots att människor inte behöver äta några sådana produkter för att leva goda liv. Konsumtionen av djurprodukter är därför speciesistisk. Respekt för djurens rättigheter kräver således inget mindre än ett avskaffande av alla djurindustrier och en allmän övergång till veganism.
Detta betyder vidare att det finns en skarp skiljelinje mellan djurrätt och djurskydd. Djurskyddsideologin ifrågasätter inte människors användning av djur för sina egna syften. Tvärtom försvarar djurskyddsorganisationer nästan alla former av djurexploatering – inte minst köttätandet – med det lilla förbehållet att djurens lidande måste ”minimeras”.
Ur djurrättslig synvinkel är djurskyddet därför en speciesistisk ideologi. Den finns inte i första hand till för djuren. Tvärtom finns den till för att ge människor gott samvete över sitt fortsatta djurutnyttjande. Djurskyddsideologin är idag en integrerad komponent i det djurindustriella komplexet. Djurskyddets sociala funktion är att göra djurförtrycket moraliskt rumsrent genom att storma mot tillfälliga excesser och avvikelser i djurhanteringen, samtidigt som det rutinmässiga blodbadet effektivt osynliggörs.
Djurskyddets framgång i att urvattna alla föreställningar om djurens rättigheter har varit formidabel. Efter närmare 200 år av organiserad djurskyddsrörelse – inklusive djurskyddets upphöjande till statsideologi och allmän företagspolicy – kan vi lätt konstatera att fler djur utnyttjas mer intensivt än någonsin. Som i en orwellsk mardröm utövas det mesta djurförtrycket idag i djurskyddets namn.
Djurrätt kräver veganism
I brist på en verklig djurrättsrörelse har de flesta djurengagerade – ända fram till de senaste få åren – fostrats in i de förefintliga djurskyddsorganisationernas tänkesätt. Även om det finns många radikala djurrättsförespråkare och veganer idag, är många av dem starkt präglade av det traditionella djurskyddets normer.
Den vanligaste vanföreställningen som dagens djurrättsförespråkare dras med är att det mest effektiva de kan göra är att arbeta för kortsiktiga djurskyddsreformer. Tiden anses inte mogen för en abolitionistisk hållning där kravet på veganism sätts i centrum. De större djurrättsorganisationerna är tvärtom nervösa för att en sådan inriktning skulle skrämma bort stora delar av deras köttätande medlemsbas och sätta deras prestige som självutnämnda effektiva reformatorer i gungning.
Djurskyddsparadigmets herravälde över djurrättsrörelsen avslöjar sig direkt när man betänker hur lite av djurrättsrörelsens tid, resurser och energi som har ägnats åt konsekvent antispeciesistiskt arbete – det vill säga allmän folkbildning om djurrättslig etik och propaganda för veganism. Bara några få procent av de senaste trettio årens djurrättsorganisering har ägnats åt att direkt konfrontera speciesismens kärna.
Men i själva verket borde det vara uppenbart för alla djurrättsförespråkare att en värld utan djurförtryck måste vara en vegansk värld. Och hur uppnås en sådan värld snabbast? Genom djurskyddsreformer som förstärker intrycket av att allt vi människor är skyldiga djur är lite större burar och längre kedjor? Genom djurskyddsmärkningar av kött och andra djurprodukter som smickrar människors samveten så att de på allvar tror att de gör en ”insats” för de ickemänskliga djuren genom att döda dem?
Knappast. Vägen till speciesismens avskaffande måste oundvikligen gå via byggandet av en kritisk massa av människor som i levande handling tar avstånd från djurförtrycket – kort sagt en kritisk massa av veganer. Det är krig mot speciesismen, men stora delar av den självutnämnda djurrättsrörelsen anser inte att mobiliseringen av en vegansk armé är deras högsta prioritet! Så stark är djurskyddsparadigmets dominans att djurrättsrörelsen konsekvent försummar att främja tillväxten av den enda grupp som kan förverkliga dess mål.
Miljöargument påverkar inte djurförtrycket
Min poäng är alltså att mer djurskydd inte innebär mer respekt för djurens rättigheter. Speciesistiska grundvärderingar är fullt förenliga med omfattande djurskyddslagstiftning. De är också fullt förenliga med minskad köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.
Om kött och andra djurprodukter blir dyrare eller mer svåråtkomliga, följer förstås det positiva resultatet att färre djur kommer att utnyttjas och dödas för att bli till mat. Men vi får inte jämställa en minskning av den totala köttkonsumtionen med en förändrad samhällsmoral i relation till djuren. Det är samma misstag som att tro att alla som har till hälften vegetabilier på tallriken har gått halva vägen mot att bli veganer. Precis som köttkonsumtionen har ökat med trettio procent sedan Sveriges EU-inträde utan nämnvärt förändrade attityder till djur, så kan köttkonsumtionen minska igen på grund av ökade priser utan att speciesismen rubbas en millimeter.
Köttnormativiteten är alltså inte en funktion av den totala mängden kött som konsumeras, utan en funktion av bristen på motstånd mot speciesismens hegemoni. De skatter på djurfoder som föreslås av vänsterpartiets Jens Holm är således fullt förenliga med en bevarad speciesistisk köttnorm. I bästa fall kan skattevapnet bidra till veganska produkter kan komma in på marknaden, vilket skulle minska transaktionskostnaderna för många människor att byta både kost och värderingar.
Men kostförändringar av ekonomiska eller ekologiska skäl är inte samma sak som den irreversibla etiska utveckling som djurrättsfilosofin strävar efter, och som är det oundgängliga villkoret för ett samhälle som inte förtrycker djur. (Aningen tillspetsat skulle jag vilja hävda att en enda stadsjeepskörande, energislukande skräpmatsvegan utgör ett större framsteg mot ett samhälle utan djurförtryck än tio personer som har halverat sin köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.)
Vi måste också ta Fredrik Hedenus klarsynta varning till djurrättsrörelsen på fullt allvar. Risken är överhängande att en övergång till ett mindre klimat- och miljöbelastande jordbruk kommer att innebära en ökning av ”resurssnålare” former av djuruppfödning. Närmast till hands ligger då kyckling- och fiskfabriker – det vill säga två av de industrier där ickemänskliga varelser behandlas som allra mest hänsynslöst.
Och eftersom kycklingar och fiskar är betydligt mindre i storlek än exempelvis kor och grisar riskerar antalet individer som utnyttjas att öka dramatiskt för att producera samma mängd mat. En klimatneutral djuruppfödning kan alltså medföra att långt fler djur utsätts för mycket mer lidande. Den pyrrhussegern är det sista djuren behöver.
Veganism är inget tillval för miljön
Djurrättsrörelsen måste bli en djurrättsrörelse till mer än bara namnet. I praktiken innebär detta att prioritera den etiska veganismen som rörelsens mål och främsta medel.
Men innesluten i miljöargumentationen urholkas veganismen från att vara en icke förhandlingsbar moralisk baslinje i kampen för djurens frigörelse, till att bli en sorts ”tillval” för den som vill göra en extra insats för djuren och miljön.
I de listor som nu dagligen lär oss att bli ”klimatsmarta” riskerar veganismen – det mest grundläggande avståndstagandet från våld mot försvarslösa och oskyldiga – att förminskas till ännu en valfri punkt, fullt utbytbar mot valet av elbil, lågenergilampor och snålare duschmunstycken. Men dödandet av djur till mat är helt enkelt en moralisk fråga av oändligt större storleksordning än frågan om att dra ur mobilladdaren när den inte används.
Miljöargumentet är förvisso ett välkommet stöd i kampen för djurens frigörelse, men dess användning får aldrig separeras från ett konsekvent propagerande för veganism som den enda lösningen på djurförtryckets problem.
Per-Anders Svärd
Alla artiklar i serien:
Vad gör vi med vår kunskap om köttet om miljön? - Mikael Mildén
Köttet måste bära sina egna miljökostnader - Jens Holm
Håller miljöargumenten mot köttindustrin? - Erik Marcus
Till slut upptäckte media köttet och miljön - Lisa Gålmark
EU backar upp djurindustrin - Toivo Jokkala
Miljön eller djuren - kan vi bry oss om båda? - Barbara Noske
Bra miljö och bra djuromsorg hänger inte ihop - Fredrik Hedenus
Miljörörelsen glömmer köttet - Lina Flyrén
Varje ny vegetarian är en vinst (intervju med Caroline Berggren och Alexandra Leijonhufvud) - Mikael Mildén
Ökad medvetenhet om köttproduktionens miljöpåverkan kan troligen leda till minskat köttätande i framtiden. Men innebär detta automatiskt mindre djurförtryck? Per-Anders Svärd ifrågasätter djurrättsrörelsens fascination vid miljöargumentationen och förespråkar en abolitionistisk veganism som rörelsens viktigaste mål och medel.
Konsumtion av kött och andra djurprodukter innebär ett enormt resursslöseri jämfört med en vegansk kosthållning. Den insikten har äntligen börjat sprida sig i medierna, påskyndad av uppvaknandet kring klimatkrisen. Att klimathotet faktiskt är ett kli-mat-hot bekräftades senast i den FAO-rapport som uppskattar att närmare en femtedel av växthusgaserna kommer från framställningen av djurprodukter.
Synliggörandet av köttets negativa miljöeffekter hälsas med glädje av många djurrättsanhängare. Den nyvunna kunskapen att djurindustrierna står för mer klimatpåverkan än alla världens transporter, anses utgöra en kraftig snyting mot det som Lisa Gålmark kallar för ”köttnormativiteten” – de sociala strukturer som gör att ”kött från djur anses oumbärligt och därför omöjligt att ifrågasätta” i vårt samhälle.
Men är det verkligen så? Här vill jag resa några frågetecken kring om miljöargumenten verkligen kan förändra de andra djurens moraliska status. Mot den dominerande djurskydds- och miljöpopulismen förespråkar jag en radikaliserad hållning där djurrättsrörelsen sätter propagandan för etisk veganism i centrum.
Vad är djurrätt?
Först bör vi dock klargöra vad djurrätt är, och vad det inte är.
Som jag ser det har andra djur rättigheter av samma skäl som människor har rättigheter. Vi är alla medvetna, kännande varelser. Vi lever egna liv som är viktiga för oss själva. Det spelar roll för oss alla, som individer, hur vi behandlas.
Det är därför vi måste ta moralisk hänsyn till människor, och det är därför som vi måste ta hänsyn till andra djur. Fördelningen av vår moraliska hänsyn måste dessutom vara konsekvent och opartisk. Djurs intressen av att leva och slippa lidande får inte väga mindre tungt än motsvarande intressen hos människor. Det vore att begå samma felslut som sexister och rasister gör. Inom djurrättsfilosofin kallas underlåtandet att ta full moralisk hänsyn till ickemänskliga varelser bara för att de tillhör andra arter för speciesism (efter latinets ”species”, som betyder ”art”), vilket ska uppfattas som en direkt parallell till rasism och sexism.
Oräkneliga miljarder ickemänskliga djur misshandlas och dödas varje år i produktionen av kött, mjölk och ägg. Trots att människor inte behöver äta några sådana produkter för att leva goda liv. Konsumtionen av djurprodukter är därför speciesistisk. Respekt för djurens rättigheter kräver således inget mindre än ett avskaffande av alla djurindustrier och en allmän övergång till veganism.
Detta betyder vidare att det finns en skarp skiljelinje mellan djurrätt och djurskydd. Djurskyddsideologin ifrågasätter inte människors användning av djur för sina egna syften. Tvärtom försvarar djurskyddsorganisationer nästan alla former av djurexploatering – inte minst köttätandet – med det lilla förbehållet att djurens lidande måste ”minimeras”.
Ur djurrättslig synvinkel är djurskyddet därför en speciesistisk ideologi. Den finns inte i första hand till för djuren. Tvärtom finns den till för att ge människor gott samvete över sitt fortsatta djurutnyttjande. Djurskyddsideologin är idag en integrerad komponent i det djurindustriella komplexet. Djurskyddets sociala funktion är att göra djurförtrycket moraliskt rumsrent genom att storma mot tillfälliga excesser och avvikelser i djurhanteringen, samtidigt som det rutinmässiga blodbadet effektivt osynliggörs.
Djurskyddets framgång i att urvattna alla föreställningar om djurens rättigheter har varit formidabel. Efter närmare 200 år av organiserad djurskyddsrörelse – inklusive djurskyddets upphöjande till statsideologi och allmän företagspolicy – kan vi lätt konstatera att fler djur utnyttjas mer intensivt än någonsin. Som i en orwellsk mardröm utövas det mesta djurförtrycket idag i djurskyddets namn.
Djurrätt kräver veganism
I brist på en verklig djurrättsrörelse har de flesta djurengagerade – ända fram till de senaste få åren – fostrats in i de förefintliga djurskyddsorganisationernas tänkesätt. Även om det finns många radikala djurrättsförespråkare och veganer idag, är många av dem starkt präglade av det traditionella djurskyddets normer.
Den vanligaste vanföreställningen som dagens djurrättsförespråkare dras med är att det mest effektiva de kan göra är att arbeta för kortsiktiga djurskyddsreformer. Tiden anses inte mogen för en abolitionistisk hållning där kravet på veganism sätts i centrum. De större djurrättsorganisationerna är tvärtom nervösa för att en sådan inriktning skulle skrämma bort stora delar av deras köttätande medlemsbas och sätta deras prestige som självutnämnda effektiva reformatorer i gungning.
Djurskyddsparadigmets herravälde över djurrättsrörelsen avslöjar sig direkt när man betänker hur lite av djurrättsrörelsens tid, resurser och energi som har ägnats åt konsekvent antispeciesistiskt arbete – det vill säga allmän folkbildning om djurrättslig etik och propaganda för veganism. Bara några få procent av de senaste trettio årens djurrättsorganisering har ägnats åt att direkt konfrontera speciesismens kärna.
Men i själva verket borde det vara uppenbart för alla djurrättsförespråkare att en värld utan djurförtryck måste vara en vegansk värld. Och hur uppnås en sådan värld snabbast? Genom djurskyddsreformer som förstärker intrycket av att allt vi människor är skyldiga djur är lite större burar och längre kedjor? Genom djurskyddsmärkningar av kött och andra djurprodukter som smickrar människors samveten så att de på allvar tror att de gör en ”insats” för de ickemänskliga djuren genom att döda dem?
Knappast. Vägen till speciesismens avskaffande måste oundvikligen gå via byggandet av en kritisk massa av människor som i levande handling tar avstånd från djurförtrycket – kort sagt en kritisk massa av veganer. Det är krig mot speciesismen, men stora delar av den självutnämnda djurrättsrörelsen anser inte att mobiliseringen av en vegansk armé är deras högsta prioritet! Så stark är djurskyddsparadigmets dominans att djurrättsrörelsen konsekvent försummar att främja tillväxten av den enda grupp som kan förverkliga dess mål.
Miljöargument påverkar inte djurförtrycket
Min poäng är alltså att mer djurskydd inte innebär mer respekt för djurens rättigheter. Speciesistiska grundvärderingar är fullt förenliga med omfattande djurskyddslagstiftning. De är också fullt förenliga med minskad köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.
Om kött och andra djurprodukter blir dyrare eller mer svåråtkomliga, följer förstås det positiva resultatet att färre djur kommer att utnyttjas och dödas för att bli till mat. Men vi får inte jämställa en minskning av den totala köttkonsumtionen med en förändrad samhällsmoral i relation till djuren. Det är samma misstag som att tro att alla som har till hälften vegetabilier på tallriken har gått halva vägen mot att bli veganer. Precis som köttkonsumtionen har ökat med trettio procent sedan Sveriges EU-inträde utan nämnvärt förändrade attityder till djur, så kan köttkonsumtionen minska igen på grund av ökade priser utan att speciesismen rubbas en millimeter.
Köttnormativiteten är alltså inte en funktion av den totala mängden kött som konsumeras, utan en funktion av bristen på motstånd mot speciesismens hegemoni. De skatter på djurfoder som föreslås av vänsterpartiets Jens Holm är således fullt förenliga med en bevarad speciesistisk köttnorm. I bästa fall kan skattevapnet bidra till veganska produkter kan komma in på marknaden, vilket skulle minska transaktionskostnaderna för många människor att byta både kost och värderingar.
Men kostförändringar av ekonomiska eller ekologiska skäl är inte samma sak som den irreversibla etiska utveckling som djurrättsfilosofin strävar efter, och som är det oundgängliga villkoret för ett samhälle som inte förtrycker djur. (Aningen tillspetsat skulle jag vilja hävda att en enda stadsjeepskörande, energislukande skräpmatsvegan utgör ett större framsteg mot ett samhälle utan djurförtryck än tio personer som har halverat sin köttkonsumtion av ekologiska eller ekonomiska skäl.)
Vi måste också ta Fredrik Hedenus klarsynta varning till djurrättsrörelsen på fullt allvar. Risken är överhängande att en övergång till ett mindre klimat- och miljöbelastande jordbruk kommer att innebära en ökning av ”resurssnålare” former av djuruppfödning. Närmast till hands ligger då kyckling- och fiskfabriker – det vill säga två av de industrier där ickemänskliga varelser behandlas som allra mest hänsynslöst.
Och eftersom kycklingar och fiskar är betydligt mindre i storlek än exempelvis kor och grisar riskerar antalet individer som utnyttjas att öka dramatiskt för att producera samma mängd mat. En klimatneutral djuruppfödning kan alltså medföra att långt fler djur utsätts för mycket mer lidande. Den pyrrhussegern är det sista djuren behöver.
Veganism är inget tillval för miljön
Djurrättsrörelsen måste bli en djurrättsrörelse till mer än bara namnet. I praktiken innebär detta att prioritera den etiska veganismen som rörelsens mål och främsta medel.
Men innesluten i miljöargumentationen urholkas veganismen från att vara en icke förhandlingsbar moralisk baslinje i kampen för djurens frigörelse, till att bli en sorts ”tillval” för den som vill göra en extra insats för djuren och miljön.
I de listor som nu dagligen lär oss att bli ”klimatsmarta” riskerar veganismen – det mest grundläggande avståndstagandet från våld mot försvarslösa och oskyldiga – att förminskas till ännu en valfri punkt, fullt utbytbar mot valet av elbil, lågenergilampor och snålare duschmunstycken. Men dödandet av djur till mat är helt enkelt en moralisk fråga av oändligt större storleksordning än frågan om att dra ur mobilladdaren när den inte används.
Miljöargumentet är förvisso ett välkommet stöd i kampen för djurens frigörelse, men dess användning får aldrig separeras från ett konsekvent propagerande för veganism som den enda lösningen på djurförtryckets problem.
Per-Anders Svärd
AbolitionistApproach.com
Gary L. Franciones hemsida om radikal abolitionistisk djurrätt har bytt namn till Animal Rights: The Abolitionist Approach.
Kolla in sajten här.
The mission of this website is to provide a clear statement of a nonviolent approach to animal rights that (1) requires the abolition of animal exploitation; (2) is based only on sentience and no other cognitive characteristic, and (3) regards veganism as the moral baseline of the abolitionist approach.
Kolla in sajten här.
torsdag, juli 12, 2007
Hjälp mig slå det svenska rekordet i hönsbefrielse!
Djurens Befrielsefront (DBF) fritog i måndags 128 hönor från en äggfabrik i Helsingborg (se Expressen och DRinfo för mer information). Det lär vara svenskt rekord i räddande av fängslade ickemänniskor.
Svårslaget? Inte då.
Tillsammans med dig och två av dina kompisar tänker jag nu försöka slå rekordet!
Låt oss räkna på saken.
Säg att de 128 hönor som fritogs hade ett år kvar att leva (den kommersiella "hållbarheten" för en höna är inte mycket längre än så, sedan slaktas de för att äggproduktionen saktas ner på grund av åldern).
Det blir 365 dagar x 128 hönor = ofattbara 46 720 dagars lidande i en vidrig liten bur.
Som ett resultat av extremt hård avel kan hönor i äggindustrin nu för tiden lägga 320 ägg per år, eller 0,87 ägg per dag.
Antal ägg som fabriksägarna skulle ha stulit av hönorna under återstoden av deras liv blir alltså 46 720 dagar x 0,87 ägg = 40 646 ägg.
År 2005 konsumerade svenskarna 200 ägg per person, både hela ägg och äggprodukter inräknade. Varje höna som lägger 320 ägg per år kunde alltså sörja för 1,6 svenskars äggkonsumtion.
Det tar en höna 1,14 dagar att lägga ett ägg. Av det följer att en genomsnittssvensks årkonsumtion av 200 ägg kräver att en eller flera hönor utnyttjas i sammanlagt 228 dagar.
Omvänt: För varje år du inte äter några ägg slipper hönor utsättas för sammanlagt 228 dagars utnyttjande. Med andra ord: Varje vegan sparar hönor från 228 dagars lidande varje år!
Som ett exempel har jag varit vegan i 12 år, och har på det sättet bojkottat 2 736 dagars hönslidande. Jag är 33 år, och om jag lever lika länge som en genomsnittlig svensk man så har jag ytterligare ca 47 år kvar att vandra på jorden. Under den tiden hinner jag med att inte betala genomsnittssvenskens utnyttjande av hönor motsvarande 228 dagar per år x 47 år = 10 716 dagars hönslidande.
Tillsammans med det uteblivna hönsutnyttjandet som jag redan skrapat ihop genom att inte äta ägg så blir det 13 452 dagars hönsfångenskap som jag inte har betalat, eller kommer att betala, för. DBF:s svenska rekord ligger på 46 720 dagars utebliven hönsfångenskap. Det kommer jag alltså inte att hinna slå under min livstid.
Det är här du kommer in! Det behövs nämligen bara 46 720 / 13 452 = 3,47 personer som jag för att tangera DBF:s svenska rekord i uteblivet hönslidande. Vi säger 4 personer för att vara säkra på att slå rekordet med lite marginal också. (Är du yngre än jag var när jag blev vegan (21 år) så hinner du låta bli att äta ännu fler ägg än jag, men även om du är äldre så hinner du med all sannolikhet bidra med flera tusen obetalda och oätna ägg.)
Jag är ju redan en av dessa fyra, så allt som behövs är 3 veganer till för att knäcka rekordet i hönslidandeminskning!
Alltså: Om du inte redan är vegan, så bli det nu! Tillsammans med mig och två av dina kompisar som du värvar till det knallgröna laget blir du inte bara svensk rekordhållare i hönsbefrielse - du sparar också in upp till 40 tuppkycklingar som är syskon till hönorna men som inte kan lägga ägg och därför mals ner levande. Som en extra etisk bonus kommer du inte heller att ansvara för hundratals andra landlevande och tiotusentals andra vattenlevande djurs död!
Helt enkelt Übercoolt, eller hur? Du behöver inte ens någon skidluva, och du slipper lära dig PhotoShop för att dölja ditt ansikte. Så kom in i matchen på direkten så börjar vi knäcka DBF:s rekord, äggindustrin och hela djurförtryckssamhället redan idag.
Svårslaget? Inte då.
Tillsammans med dig och två av dina kompisar tänker jag nu försöka slå rekordet!
Låt oss räkna på saken.
Säg att de 128 hönor som fritogs hade ett år kvar att leva (den kommersiella "hållbarheten" för en höna är inte mycket längre än så, sedan slaktas de för att äggproduktionen saktas ner på grund av åldern).
Det blir 365 dagar x 128 hönor = ofattbara 46 720 dagars lidande i en vidrig liten bur.
Som ett resultat av extremt hård avel kan hönor i äggindustrin nu för tiden lägga 320 ägg per år, eller 0,87 ägg per dag.
Antal ägg som fabriksägarna skulle ha stulit av hönorna under återstoden av deras liv blir alltså 46 720 dagar x 0,87 ägg = 40 646 ägg.
År 2005 konsumerade svenskarna 200 ägg per person, både hela ägg och äggprodukter inräknade. Varje höna som lägger 320 ägg per år kunde alltså sörja för 1,6 svenskars äggkonsumtion.
Det tar en höna 1,14 dagar att lägga ett ägg. Av det följer att en genomsnittssvensks årkonsumtion av 200 ägg kräver att en eller flera hönor utnyttjas i sammanlagt 228 dagar.
Omvänt: För varje år du inte äter några ägg slipper hönor utsättas för sammanlagt 228 dagars utnyttjande. Med andra ord: Varje vegan sparar hönor från 228 dagars lidande varje år!
Som ett exempel har jag varit vegan i 12 år, och har på det sättet bojkottat 2 736 dagars hönslidande. Jag är 33 år, och om jag lever lika länge som en genomsnittlig svensk man så har jag ytterligare ca 47 år kvar att vandra på jorden. Under den tiden hinner jag med att inte betala genomsnittssvenskens utnyttjande av hönor motsvarande 228 dagar per år x 47 år = 10 716 dagars hönslidande.
Tillsammans med det uteblivna hönsutnyttjandet som jag redan skrapat ihop genom att inte äta ägg så blir det 13 452 dagars hönsfångenskap som jag inte har betalat, eller kommer att betala, för. DBF:s svenska rekord ligger på 46 720 dagars utebliven hönsfångenskap. Det kommer jag alltså inte att hinna slå under min livstid.
Det är här du kommer in! Det behövs nämligen bara 46 720 / 13 452 = 3,47 personer som jag för att tangera DBF:s svenska rekord i uteblivet hönslidande. Vi säger 4 personer för att vara säkra på att slå rekordet med lite marginal också. (Är du yngre än jag var när jag blev vegan (21 år) så hinner du låta bli att äta ännu fler ägg än jag, men även om du är äldre så hinner du med all sannolikhet bidra med flera tusen obetalda och oätna ägg.)
Jag är ju redan en av dessa fyra, så allt som behövs är 3 veganer till för att knäcka rekordet i hönslidandeminskning!
Alltså: Om du inte redan är vegan, så bli det nu! Tillsammans med mig och två av dina kompisar som du värvar till det knallgröna laget blir du inte bara svensk rekordhållare i hönsbefrielse - du sparar också in upp till 40 tuppkycklingar som är syskon till hönorna men som inte kan lägga ägg och därför mals ner levande. Som en extra etisk bonus kommer du inte heller att ansvara för hundratals andra landlevande och tiotusentals andra vattenlevande djurs död!
Helt enkelt Übercoolt, eller hur? Du behöver inte ens någon skidluva, och du slipper lära dig PhotoShop för att dölja ditt ansikte. Så kom in i matchen på direkten så börjar vi knäcka DBF:s rekord, äggindustrin och hela djurförtryckssamhället redan idag.
fredag, juli 06, 2007
tisdag, juli 03, 2007
Tillbaka till rötterna!
We can see quite plainly that our present civilisation is built on the exploitation of animals, just as past civilisations were built on the exploitation of slaves, and we believe the spiritual destiny of man is such that in time he will view with abhorrence the idea that men once fed on the products of animals' bodies.
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944
Ordet "vegan" myntades av Donald Watson år 1944. Avsikten var, hävdade Watson senare, att markera att veganismen stod för vegetarianismens början och slut. Och inte bara rent språkligt ("veg-----an"), utan också som en symbolisk påminnelse om att veganism var den ursprungliga formen av vegetarisk kosthållning, innan "lakto" och "ovo" klistrades dit som prefix.
Föreställningen att ägg och mjölk var att betrakta som "frukter" från djuren avvisades bestämt av Watson och de andra pionjärerna i The Vegan Society. De hade modet att säga det som borde vara uppenbart för alla om det inte var för speciesismens kulturella dominans: Självklart har vuxna människor inget behov av att dricka andra arters bröstmjölk.
Det första numret av nyhetsbrevet The Vegan News kom i november 1944 och finns nu i sin helhet på nätet, dels som vanlig hemsida, och dels som inscannad PDF-fil.
Det är läsning att rekommendera. Speciellt i dessa tider då djurrättsrörelsen verkligen behöver en stärkt stridsmoral, kan Watsons ord tjäna som en påminnelse om att rättigheter för djuren måste åstadkommas genom arbete för djurrätt och att de ständiga kampanjerna för ett "förbättrat" djurslaveri är slöseri med tid, arbete och resurser. Om vi främst av allt vill ha veganism så måste vi naturligtvis främst av allt arbeta för veganism.
Av någon anledning är detta enkla budskap svårt att föra fram inom rörelsen idag. Föreställningen att allmänheten inte är "mogen" för fullskaliga kampanjer för veganism har kommit att bli ett av de största hindren för djurrättslig framgång. Det riktigt outhärdliga är att detta mer än något annat är ett hinder som djurrättsrörelsen har tvingat på sig själv.
För att komma vidare måste vi börja uppmärksamma detta "hinders" verkliga natur. Det finns nämligen inget tungt vägande skäl att låta denna föreställning stå i vägen för djurrättsarbetet längre.
För det första utgör det tänkandet en grov förolämpning av människors intelligens. Det sägs ibland att vi som ser veganismen som en icke förhandlingsbar baslinje för allt djurrättsarbete är "elitister". Men ligger inte den verkliga elitismen hos dem som säger att allmänheten är för dum och omogen för att inse att djurfabrikernas grisar är lika medvetna och kännande som familjens hund eller katt? Ligger inte den verkligt aristokratiska hållningen hos de ledare inom rörelsen som själva har blivit veganer men halsstarrigt hävdar att alla andra inte är "redo" för samma insikt?
I själva verket är det inte alls svårt att argumentera för veganism. Alla förstår poängen, innerst inne. Att det sedan finns en lång rad psykologiska, kunskapsmässiga, kulturella och sociala hinder för att den insikten omedelbart ska kunna blomma ut är en annan sak.
Likväl förblir det ett trivialt faktum att veganism främjas mest och bäst genom arbete för veganism, och inte genom en splittring av krafterna på allehanda välfärdsbefrämjande djurskyddsåtgärder. (Djurskyddsåtgärder vilkas effekter ändå snabbt görs om intet på grund av omöjligheten att följa upp djurskyddslagstiftningen, och på grund av den ökande konsumtionen av djurprodukter.)
Dessutom kommer dessa åtgärder att genomföras ändå om antalet veganer börjar öka, eftersom djurindustrierna då kommer att bli tvungna att hantera ett bredare ifrågasättande bland allmänheten.
Ändå tar dagens djurorganisationer ofta på sig att underlätta djurindustriernas marknadsföring genom att ständigt återskapa den i grunden speciesistiska föreställningen att det finns oacceptabelt och acceptabelt djurutnyttjande.
För det andra är de ickemänskliga djurens frigörelse absolut avhängig ett fundamentalt villkor, nämligen byggandet av en kritisk massa av människor som tar avstånd från allt djurutnyttjande. Det vill säga en kritisk massa av veganer.
Vad är till exempel Djurens Rätts paroll "För ett samhälle som inte förtrycker djur" eller PETA:s slagord "Animals are not ours to use" värda, om inte organisationernas arbete hårt inriktas på ökning och mobilisering av den enda grupp som någonsin kan göra parollerna till verklighet?
I The Vegan News konstaterades redan för över 60 år sedan att det inte finns någon anledning att förspilla tid:
There is an obvious danger in leaving the fulfilment of our ideals to posterity, for posterity may not have our ideals. Evolution can be retrogressive as well as progressive, indeed there seems always to be a strong gravitation the wrong way unless existing standards are guarded and new visions honoured.
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944
Så sant. Uppnådda insikter måste ständigt försvaras för att behålla sin innebörd. En företeelse inom dagens rörelse som borde göra alla ärligt menande djurrättsförespråkare mycket oroade är veganismens marginalisering och urvattning. Istället för att lyftas fram som en ideologisk grundbult för allt arbete för de andra djuren - som djurrättsrörelsens yttersta mål, dess viktigaste metod och dess mest oförhandlingsbara krav - så reduceras veganismen till ett tillval.
Förvisso uppmuntrar djurrättsorganisationer idag generellt till veganism, men sällan som något annat än ytterligare ett sätt att minska djurens lidande. Detta urholkar djurrättsrörelsens budskap dramatiskt, eftersom det - falskeligen - ger intrycket av att människor kan uppfylla sina moraliska åtaganden gentemot andra medvetna varelser bara genom att välja ett schampo som inte är djurtestat, eller bojkotta djurcirkusar, eller välja vegetariskt ibland.
Det mest förödande är att detta "tillvalstänkande" ger intrycket av att djurrättsrörelsen själv tycker att "minskat lidande" är allt de andra djuren kan göra anspråk på. Vilket är ljusår från vad vi egentligen vill kommunicera, nämligen att andra djur inte finns till för oss att använda. Över huvud taget.
Djurrättsorganisationerna backar långsamt undan från sina egna principer (i den mån de verkligen har haft några) för att de fruktar medlemsavhopp, minskad rekrytering och svikande ekonomi om de uttrycker sig för "radikalt". Sällan ställs frågan vad en stor medlemsskara eller mycket pengar ska vara bra för, när dessa saker ändå förhindrar organisationerna från att säga det som måste sägas.
För att legitimera detta agerande måste tesen om den omogna allmänheten - den dumma massan som inte kan förstå bättre - uppfinnas och upprepas. "Vi gör det vi gör för att det är det enda sättet att få med sig allmänheten", heter det. "Folk är inte redo", säger man.
Varje gång vi hör dessa "sanningar" bör vi påminna oss om att de bara reflekterar något av följande: Att den som uttalar orden (1) helt enkelt inte tror på sina egna djurrättsidéer, (2) har tröttnat på att argumentera för dem, (3) får betalt för att uttala sig på det sättet, eller (4) en kombination av punkt (1-3).
Tiden blir aldrig "mogen" för något av sig själv. Människor gör tiden mogen genom ihärdigt motstånd mot de krafter som bevarar förtrycket. Detta visste de första som aspirerade på beteckningen "veganer" mer än väl:
A common criticism is that the time is not yet ripe for our reform. Can time ever be ripe for any reform unless it is ripened by human determination? Did Wilberforce wait for the 'ripening' of time before he commenced his fight against slavery? Did Edwin Chadwick, Lord Shaftesbury, and Charles Kingsley wait for such a non-existent moment before trying to convince the great dead weight of public opinion that clean water and bathrooms would be an improvement?
- Ur The Vegan News, nr 1, november 1944
Sociologen Roger Yates har nyligen kommenterat innehållet i första numret av The Vegan News i sin blogg, och sätter fingret på den springande punkten:
Om vår generation inte har modet att förespråka rättighets- och veganism-baserad abolitionism, dömer vi bara nästa generation av aktivister att inleda detta uppdrag, givet att de kan dra upp sina fötter ur det nya djurskyddets klibbiga lera.
- Roger Yates, The Scandal of Modern Day Animal Advocacy
Hur sorgligt är det inte att dessa insikter fortfarande är nyheter (Vegan News, indeed!) för stora delar av rörelsen efter närmare 63 år?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)