Sidor

tisdag, februari 17, 2009

Tre år ung?

Hur gammal är djurrättsrörelsen? Det beror lite på vem du frågar. Vissa skulle peka på att det fanns olika moraliska eller religiösa skolbildningar som tog djurens liv och intressen på stort allvar redan för flera tusen år sedan. Som romaren Plutarkos till exempel, som förespråkade vegetarism för djurens skull och redan på 200-talet e. Kr. formulerade en variant av det som idag kallas "marginalfallsargumentet" (dvs. insikten att det inte finns en enda moraliskt relevant egenskap som skiljer alla människor från alla djur).

Så djurrättsidéerna har utan tvivel djupa historiska rötter. Men en djurrättsrörelse är en annan sak. Och kan vi verkligen tala om en djurrättsrörelse med en allvarligt menad rättighetsinriktning förrän alldeles nyligen? Det finns skäl att diskutera den saken.

Faktum är att det mesta av den aktivism som utförts i djurens namn genom tiderna inte alls haft rättigheter som mål eller ens som ett huvudfokus. Istället har ett djurskyddsligt paradigm dominerat. Målet har varit reformer av den befintliga djurhållningen. Större burar och längre kedjor, har varit kärnan i de krav som de flesta kampanjer och aktioner har kommunicerat utåt (något som ofta skilt sig, speciellt på senare tid, från aktivisternas egna veganska ideal).

Det är först på senare tid – faktiskt bara de senaste två-tre åren – som "djurrättsrörelsen" fått en egen, uttalat abolitionistisk gren, inriktad på djurrättslig folkbildning och propaganda för veganism. Sociologen och djurrättsaktivisten Roger Yates skriver på sin blogg om den nya djurrättsrörelsen, och hur den skiljer sig från den gamla rörelse som fortfarande klär sig i en rättighetsretorik, men som i praktiken oftast jobbar efter en nyspeciesistisk, djurskyddslig linje.

This is the crazy reality of the animal protection movement: its ‘leadership’ and many members are ‘suspicious and even hostile’ to rights-based philosophy BUT insist, regardless of their subsequent substantial claims, on ownership of the rhetorical label in the face of all those who dearly wish to invoke animal rights as 'a heartfelt, morally justified demand to rectify all sorts of injustice'. In the meantime, of course, they describe the rightists as ‘divisive’.

Läs hela texten här.

6 kommentarer:

Jenny sa...

Bra reflekterat! Håller helt med. Det är svårt dock att få folk att förstå att de inte jobbar efter djurrättsliga principer.

Peter Nilsson sa...

Poängen är alltså att djurrättsrörelsen skulle skapats när Gary Francione lanserade sin blogg 2006? Hm... Vad exakt är det som förändrades då menar du, jämfört med de aktivister som fört samma resonemang tidigare?

Per-Anders Svärd sa...

Visst har samma resonemang förts tidigare. Franciones bok "Rain Without Thunder: The Ideology of the Animal Rights Movement" kom ju redan 1996 till exempel. Och Regan har ju teoretiskt sett förespråkat abolitionism sedan "The Case for Animal Rights" 1983. Och många andra naturligtvis.

Men det har mest varit en teoretisk diskussion som få organiserade djurrättsaktiva har varit inblandade i, eller ens känt till. Agendan för den praktiska aktivismen har som regel satts av mer eller mindre nyspeciesistiska djurorganisationer. Istället för nyspeciesism kontra djurätt har ju den stora debatten inom rörelsen sedan 1970-talet och ALF:s uppkomst (i Sverige sedan runt 1994 och Umeås "militanta veganer") istället handlat om olagligheter kontra legalism. Det har ju uppfattats som den avgörande skiljelinjen inom rörelsen (ni, Jenny och Peter, som minns veg-sweden, vegan-djuretikoch vegan.nu:s 90- och 00-tal lär ju känna igen detta mer än väl).

Men vad som länge dolts i bakgrunden på grund av denna debatt är förstås rätts-/skyddsfrågan. (Till exempel är det få som under de senaste 20 åren uppmärksammat hur ALF/DBF, SHAC och andra "militanta" grupper i stort anslutit sig till en djurskyddslig problemformulering, med fokus på de värsta excesserna (t. ex. SHAC), på de individuella "avskummen" osv, istället för på speciesismen som sådan. Lee Halls bok "Capers in the Churchyard: Animal Rights Advocacy in the Age of Terror" är ett viktigt undantag, men den kom ju först 2006).

Så icke längre. Idag är ju djurskyddare som PETA:s Bruce Friedrich och gänget på Vegan Outreach plötsligt tvungna att aktivt försvara sina ställningstaganden gentemot en abolitionistisk minoritet inom rörelsen. Och liknande situationer uppstår över hela världen.

Franciones blogg, tillsammans med andra bloggar och organ som till exempel Vegan Freaks podcast och forum, samt några få små organisatoriska initiativ som Rights for Animals i Storbritannien och liknande grupper i Spanien och på andra ställen, har (till skillnad från de böcker som relativt få läser) spelat en stor roll för att föra ut ett abolitionistiskt budskap.

Sociologiskt uttryckt skulle jag nog vilja tolka utvecklingen som att en möjlig subjektposition, en möjlig identitet, som "abolitionist" gjorts tillgänglig för många fler att identifiera sig med under de senaste åren. Den positionen fanns helt enkelt inte där tidigare, lika lite som man kunde identifiera sig som, låt oss säga, "punkare" på 1950-talet. Det betyder ju inte att det inte fanns folk med vad som skulle kunna kallas en "punkmentalitet" tidigare, men det var omöjligt för dem att se sig som punkare och ännu mindre som en del av någon sorts "punkrörelse". Det är kanske ingen klockren jämförelse, men poängen är i alla fall att en politisk rörelse förutsätter en gemensam identifikation.

Kort sagt: Idag kan man vara abolitionist. Det kunde man inte tidigare. Nu har möjligheten öppnats för fler djurrättsaktiva att identifiera sig med en rörelse som vill säga samma saker som de hela tiden tänkt (abolition, veganism), men som de stora djurorganisationerna länge varit tvungna att hålla tillbaka av problematiska legitimitets- och finansieringsskäl.

(Samtidigt finns det bland abolitionister i USA och Storbritannien på sina håll lite av en Francione-kult som jag kan tycka är lite överdriven. Liksom ett jämställande av abolition med en viss filosofisk rättighetsståndpunkt som inte är helt självklar. Även om jag, som så många andra, använder "rättigheter" som ett praktiskt, politiskt verktyg, så tycker jag inte att det med någon självklarhet är samma sak som de rättighetstradition som man ofta talar om i traditionerna av anglosaxisk juridik och analytisk filosofi. Som jag ser det kan man vara abolitionist på helt andra grunder än rättighetsetiska.)

Jenny sa...

Intressant som fan! Jag ser fram emot paneldebatten i Gbg den 14 april då detta förhoppningvis kommer diskuteras.

Peter Nilsson sa...

Ja, intressant. Det vore också intressant att se någon riktigt konstruktiv kampanj från den "abolitionistiska" delen av rörelsen. Det är enligt min erfarenhet enklare att kritisera andra för saker de inte gör bra (med detta inte menat att kritik är något dåligt) istället för att t.ex. föregå som ett gott exempel och i praktiken visa på hur kampanjer och ett effektivt lobbyarbete borde gå till. Att ta steget från att omvandla teori till praktik, kan man väl säga.

Klicka för skogen! sa...

Bra blogg! Men kan inte du tipsa om sidan ett klick för skogen? Där går man in och klickar, och för varje klick (som är helt gratis för den som klickar) skänker sidans sponsorer pengar som går till att rädda gammelskog. Just nu kämpar man för att rädda Verles gammelskog i närheten av Göteborg, och det är bråttom! Innan den 19 mars måste man ha pengarna. All hjälp behövs!