Ska vi ge upp redan innan vi börjat?

För några år sedan fick jag frågan i radio om vad jag tyckte om djurrättsrörelsens utveckling sedan 1990-talet. Jag svarade att i mina ögon har djurrättsrörelsen inte börjat än – i alla fall inte om man med en djurrättsrörelse menar en rörelse som sätter upplysning om djurs rättigheter i första rummet.

Läget är snarare tvärtom. Inom rörelsen ses djurrätt – i ordets verkliga bemärkelse – ofta som ett problem. En stor majoritet av de organisationer, grupper och individer som idag gör sig till representanter för djuren har nämligen uppfattningen att det enda som kan uppnås är mindre reformer av djurhållningen, och att vi därför bör tona ner alla idéer om rättvisa, frihet och jämlikhet.

Varför? För att folk i allmänhet ändå inte kommer att förstå dem. Ibland kan man till och med få höra att allmänheten (som vi själva en gång tillhörde innan vi lärde oss mer om djurs rättigheter) är så oförstående inför detta budskap att våra resonemang om avståndstagande från våld mot oskyldiga och försvarslösa varelser bara kommer att skrämma bort folk.

När provade vi egentligen det där med djurrätt nu igen?

Det finns åtminstone två stora problem med detta synsätt. För det första är det fel att avvisa något som vi aldrig har provat. Faktum är att vi som rörelse aldrig har drivit en konsekvent djurrättslinje. Enskilda grupper har förstås gjort ansträngningar för att främja veganism på olika sätt, men ett avskaffande av djurexploateringen har aldrig varit rörelsens huvudbudskap.

Istället har den dominerande strategin inom den "nya djurskyddsrörelsen" sedan sent 1970-tal varit att hitta "enkla" frågor att få med sig människor på (päls som lyxprodukter, långa djurtransporter, plågsamma djurförsök, kosmetikatester, klubbning av sälungar, etc.) för att senare – när folk blivit medlemmar – utöka deras medvetenhet i en mer radikal djurrättslig riktning. Så har i alla fall de ledande skikten i Djurens Rätt (tidigare Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök) sett på saken i flera decennier.

Och det låter ju klokt. Baksidan är dock att de organisationer som arbetar på detta sätt kommer att bygga upp en medlemsbas som inte alls är antispeciesistisk utan snarare "nyspeciesistisk" på så sätt att den tror att lösningen på djurhanteringens problem är reglering, inte avskaffande. För det är ju precis det budskapet som organisationernas experter alltid pumpar ut i sina enfrågekampanjer. Och skulle organisationerna till äventyrs fatta mod och driva frågan om djurrättslig veganism lite hårdare så möter de snart motstånd från stora delar av de egna leden.

Resultatet? Tillbaka till mer av samma enfrågekampanjer och reformkrav, annars riskerar organisationen att förlora medlemmar och pengar. Så fastnar rörelsen i en ond cirkel där det radikala budskapet ständigt marginaliseras och reglering skjuts i förgrunden som det "rimliga" sättet att förhålla sig till djurförtrycket.

Det viktigaste som går förlorat här är den potentiella kraften hos de många djurrättsaktiva som gärna skulle vilja arbeta för ett avskaffande av djurförtrycket men som känner sig isolerade och utan andra organisatoriska alternativ än att haka på djurskyddskampanjerna. (Vilket i sin tur gör dem ännu mer isolerade och minskar deras alternativ, osv.) Jag vet inte hur många människor detta rör sig om men det är i alla fall många hundra, kanske ett par tusen, i Sverige idag. Och bland dem finns en stor del av den engagerade kärna som hållit rörelsen igång i årtionden – dock ofta under ständig självcensur av rädsla för att "skrämma bort" människor från rörelsen och vara "splittrare".

Naturligtvis är denna grupp en minoritet inom djurrörelsen i stort, men det som saknas i antal kan de väga upp i engagemang och kunskaper. Och så har det länge varit. En minoritet inom den traditionella djurskyddsrörelsen ville alltid gå längre och driva en djurrättslig linje, men de trodde de var ensamma och såg inga alternativ än att sälla sig till regleringsrörelsen. Tänk om de istället, redan från början, hade valt att följa sin egen väg. Hade de fortfarande varit en minoritet? Helt säkert. Hade de fortfarande kallats "splittrare"? Helt säkert. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att de skulle ha haft möjlighet att under många årtionden sprida och fördjupa djurrättstanken betydligt mer än vad som nu blivit fallet.

Det veganska paradgimskiftet

För det andra ignorerar denna strategi just det som fått oss själva att bli djurrättare, nämligen att vi, vid någon tidpunkt, har exponerats för idéerna om djurrätt och för den möjliga identiteten som djurrättsförespråkare. Det är förstås helt riktigt att denna identifikation inte skedde över en natt för någon av oss, men utan en kontakt med dessa idéer och utan kontakt med andra människor som ideologiska förebilder så hade det inte hänt alls.

Om du själv är inblandad i djurrättsrörelsen så har du säkert många gånger ställt dig denna fråga: "Varför fattade jag inte detta tidigare?" Svaret brukar vara enkelt: "Jag fattade inte för att jag aldrig under min uppväxt kommit i kontakt med något alternativt synsätt på djur/människa-relationen. Jag var som alla andra och gjorde som alla andra och såg ingen anledning att problematisera hur jag levde." Men sedan hände något, eller hur? Från ett oproblematiskt förhållningssätt till djurexploateringen gick du på något sätt genom ett paradigmskifte där djur slutade vara saker och förvandlades till medvetna varelser som förtjänar att respekteras och lämnas i fred.

Den resan – det paradigmskiftet – kan påbörjas på många olika sätt, inte sällan just i en djurskyddslig eller ekologisk medvetenhet. Men paradgimskiftet till djurrättslig veganism är också något annat och något mer. Troligen läste du något eller inspirerades av någon som gjorde ett djurrättsligt ställningstagande. Plötsligt fanns en alternativ identitet tillgänglig, ett annat sätt att vara. Den smög sig långsamt på dig, och en dag (som filosofen Tom Regan skriver) såg du dig i spegeln och en djurrättsförespråkare tittade tillbaka.

Den poäng jag vill göra är att denna process – som, återigen, inte går över en natt (men det gör inga djurskyddsreformer heller) – kan påskyndas. Som djurrättsförespråkare kan vi föra paradigmskiftet närmare genom att göra alternativ tillgängliga för människor på ett mer aktivt sätt än våra föregångare gjorde. Det där du läste – det kan du också göra tillgängligt för någon annan. Den där förebilden du hade – den kan du själv vara för någon annan. Istället för att vara marginaliserad i en majoritet där djurrätt är ett problem som skrämmer bort folk kan du vara en del av en stark minoritet som ser djurrätt som något viktigt och inspirerande. Om du, som jag, känner frustration över att du inte förstod det enkla djurrättsbudskapet från början – hjälp då andra att slippa den känslan genom att förklara det för dem tidigare och sluta hoppas att de kommer att komma fram till det själva via de krångliga omvägar som djurskyddsstrategin lägger ut.

Självklart kommer ingen att förändra hela sitt liv över en natt, men du kan alltid förändra det sätt på vilket andra tänker på dessa frågor. Du kan ge djurrättsliga perspektiv, fakta och argument som ofrånkomligen kommer att finnas i andra människors minne nästa gång de tvingas fundera över djurexploateringen. Du kan bli den lilla veganen i deras huvuden som säkert ofta väcker förargelse, men som också säger en hel del kloka saker. Så smyger sig paradigmskiftet på, precis som det en gång smög sig på dig. För den väg du gick kan även andra gå, och det väntar en djurrättsförespråkare även i andra speglar än din egen.

Alternativet är förstås att ge upp på förhand och anta att bara små reformer är möjliga, eller att det enda vi kan göra är att uppmuntra en mer "ansvarstagande" djurkonsumtion. Men det vore att brista i ansvar och förminska problemet och allvaret med djurförtrycket. Dessutom har det hänt förut att omfattande förtryckssystem har utmanats och övervunnits. Kampen mot slaveriet – på sin tid ansett som helt naturligt och omöjligt att avskaffa – är kanske det mest uppenbara exemplet. Oddsen för denna kamp var helt enkelt hopplösa, men så var lösningen också att strunta i de odds som verkligheten erbjöd och istället erbjuda en annan verklighet med andra odds.

I föreläsningen nedan – och i den tillhörande artikeln som du hittar här – diskuterar den amerikanske djurrättsaktivisten James LaVeck just hur detta gick till och vad djurrättsrörelsen kan lära av den processen. Titeln är just: Let's Not Give Up Before We Even Get Started.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 1 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 2 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Get Started, Part 3 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.

Let's Not Give Up Before We Even Get Started, Part 4 of 4 from Tribe of Heart on Vimeo.