För några veckor sedan rapporterade flera tidningar att Quorn-tillverkaren Marlow Foods har fått en tillrättavisning av Reklamombudsmannen för att produkten felaktigt marknadsförs som "vegetarisk". Personen som anmälde Quorn klagade på att produkten kallas "vegetarisk" trots att den innehåller äggvita av animaliskt ursprung.
Det finns inga lagar som reglerar detta, men enligt Livsmedelsverkets rekommendationer får en produkt bara kallas "vegetarisk" om den är helt fri från animaliska ingredienser. Anmälaren har tagit fasta på detta när hen skriver:
I artiklarna verkar Quorns företrädare nästan lite förvånade över kritiken – märkligt nog, då Livsmedelsverkets normer länge har sett likadana ut. Ännu märkligare framstår detta då massor av veganer i åratal har tjatat, bönat och bett Quorn om att byta ut äggen i sina produkter. Och konstighetens kulmen når vi om vi betänker att en äggfri Quorn-burgare redan har lanserats i USA, delvis för att möta de veganska kraven. Det är kort sagt lögn att företaget först nu har insett att många konsumenter har en annan definition av vad "vegetarisk" innebär.
Vad ska orden betyda?
Hur som helst. På internet ledde nyheten i alla fall till viss debatt om vad orden betyder och vad de borde betyda. En del veganer, frustrerade över alla missförstånd kring vad de äter, ansåg att det var på tiden att "vegetarisk" återfick sin riktiga betydelse som syftande på en kost utan djurprodukter. En del lakto-ovo-vegetarianer å andra sidan ansåg att "vegetarisk" borde behålla sin vardagsspråkliga betydelse där kosthållningen innefattar mjölk och ägg från djur. Helt vegetabiliska produkter kunde med fördel betecknas som "veganska", menade de.
Som vegan är jag förstås benägen att hävda den förstnämnda ståndpunkten. Det vore helt enkelt praktiskt för mig/oss om "vegetarisk" genomgående betydde "utan djurprodukter". Men även bortom detta är jag kritisk mot det rådande språkbruket. Jag tror nämligen att orden i fråga är ideologiproducerande i en bredare bemärkelse. Framför allt handlar det om att skyla över speciesistiska värderingar och normalisera djurutnyttjandet – ja, till och med att upphöja viss djurexploatering till en etiskt raffinerad ståndpunkt.
För sanningen är ju, som jag skrivit tidigare, att lakto-ovo-vegetarism både plågar och dödar ickemänskliga djur i stor skala. Det handlar till exempel om att kor och hankalvar systematiskt dödas i mjölkindustrin och att miljoner hankycklingar mals ner levande i äggproduktionen. Om du betalar för ägg- och mjölkprodukter så är det de facto detta du betalar för. Och om jag får gissa så var det inte för att fortsätta plåga och döda djur som du blev vegetarian, eller hur?
(Vis av erfarenheten från mitt förra inlägg i frågan kastar jag nu omedelbart in en disclaimer. Jag skriver inte detta för att jag, som vissa tolkade det, njuter av att vara nedlåtande mot människor som inte lever upp till mina "elitistiska" normer. Mitt syfte är bara att påpeka för en grupp – lakto-ovo-vegetarianerna – att jag tror att de omedvetet motarbetar vissa ideal som de själva tycker är mycket viktiga. När jag säger till er lakto-ovo-vegetarianer att ni borde blir veganer menar jag alltså inte "ni är usla människor och jag är bättre än ni", utan att jag faktiskt tror att ni inte vill delta i detta djurförtryck i utbyte mot något så futtigt som... en bit ost!? Jag tror att ni redan aspirerar på något mera, jag tror ni tycker detta är viktigt, och jag tror dessutom att övergången till veganism inte borde vara någon större svårighet för någon av er.)
Som en majoritet bland oss icke-köttätare (eller oss "anti-kreofager" som man ibland sade i den vegetariska rörelsens ungdom) äger ni lakto-ovo-vegetarianer också problemformuleringsföreträdet. "Vegetarisk" kommer, med tiden, att betyda det ni vill att det ska betyda. Och som jag ser det finns det goda skäl till att ordet borde betyda "helt vegetabilisk" eller "animaliefri". Här ska jag gå igenom dessa skäl:
1. Ordet syftar på växtätande
För det första är själva ordlikheten ett skäl. Vegetarisk och vegetabilisk har utan tvivel gemensamma etymologiska rötter. De syftar båda tydligt på vegetabilier eller grönsaker. Här finns ingen koppling till mjölk eller ägg.
(I förbigående kan nämnas att det finns en gammal myt om att ordet "vegetarian" skulle vara härlett från latinets "vegetus" som betyder ungefär "livlig", "vital" eller "aktiv" – med implikationen att den som äter vegetarisk kost blir frisk och livlig. Ännu idag återges denna definition på Wikipedia-sidan för "vegetarianism". Enligt Rod Preeces bok om den etiska vegetarismens historia finns det dock inga belägg för denna historia. Det verkar mest handla om en ursprungsmyt som hittades på av en kreativ ledamot i Vegetarian Societys styrelse på 1840-talet. Mer rimligt är att ordet vegetarian kan härledas från engelskans ord för grönsaker, "vegetables". Redan kring sekelskiftet 1800 cirkulerade skrifter som för hälsans skull förordade en "vegetable diet" eller en "vegetable regimen". Det är sannolikt att ordet vegetarian uppstod som en avledning från namnet på denna kosthållning. Men ordvalet var inte självklart. Tvärom var det en källa till klagomål under vegetarismens första tid som etablerat begrepp – många anhängare av växtföda ansåg nämligen att ordet gav fel intryck då de inte alls inskränkte sin kost till vegetables/grönsaker utan åt alla sorters växter. Länge diskuterades alternativ till ordet "vegetarian" som inte på något sätt var ett självklart val. Innan ordet uppfanns användes, här i västvärlden, ofta en hänvisning till livsstilens förmenta "grundare", nämligen den antike filosofen Pythagoras. Många historiska figurer som vi idag skulle kalla vegetarianer gick således länge under namnet "pythagoréer". Och ännu på 1900-talet kunde en vegetarian som George Bernard Shaw förespråka att livsstilen skulle döpas efter en av "grönsakskostens" förgrundsfigurer som poeten Percy Bysshe Shelley och kallas "shelleyanism".)
2. Den etiska innebörden skulle förtydligas
De flesta som blir vegetarianer blir det av etiska skäl. En ny definition av "vegetariskt" som "fritt från produkter från kännande varelser" skulle därför ligga mer i linje med idealen om att inte skada och döda, jämfört med den existerande definitionen som tillåter massiv djurexploatering.
3. "Lakto" och "ovo" är avsteg från det vegetariska
Prefixen "lakto" (mjölk) och "ovo" (ägg) finns till just för att markera avsteg från det i egentlig mening vegetariska. Lakto-ovo-vegetarisk mat är således vegetarisk mat plus några andra saker som inte är vegetariska. Men tyvärr leder den vanliga användningen av termerna i motsatt riktning. Istället för att definiera produkten eller rätten som "ovegetarisk", så kommmer det vegetariska att "färga av sig" på mjölken och äggen. Så kan till exempel en omelett eller en ostbricka presenteras som "vegetarisk" mat i denna mening trots att de är till hundra procent animaliska produkter.
4. "Vegetabilisk" och "vegansk" är inte samma sak
"Vegansk" är ingen klockren benämning på helt vegetabilisk kost, även om begreppet ofta används så. I själva verket myntades begreppen "vegan" och "veganism" i mitten på 1940-talet högst medvetet för att markera något mer än bara en kosthållning. Ur denna synvinkel räcker det inte med äta vegetabilisk mat för att vara vegan, det krävs också att valet av mat grundas i en medveten etisk livshållning. Brittiska Vegan Society definierar fortfarande veganism som ett helt "sätt att leva" i opposition mot exploatering och grymhet: "Veganism is a way of living that seeks to exclude, as far as possible and practicable, all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing and any other purpose."
5. Rådande språkbruk marginaliserar veganism och djurrätt
Vidare leder det rådande språkbruket till en marginalisering av veganismen som en legitim etisk position. Så länge vi har utgångspunkten att djurs mjölk och ägg är "vegetariska" produkter framstår veganism närmast som något onödigt. Varför skulle någon vegetarian vägra att äta vegetarisk mat liksom? Vad blir veganism ur detta perspektiv annat än ett utstuderat sätt att krångla för krånglandets egen skull? Problemet bottnar i att lakto-ovo-vegetarism anses vara uttömmande för alla skyldigheter vi kan tänkas ha mot andra djur. Kort sagt uppfattas det som tillräckligt att sluta äta kött – det finns inget etiskt påbud att göra mer. Att förespråka veganism framstår i ljuset av detta i bästa fall som någon sorts självupptagen övning i renlevnad, och i sämsta fall som en besatthet vid att ge andra människor dåligt samvete.
6. Rådande språkbruk döljer djurförtryckets omfattning
Den rådande definitionen av ordet "vegetarisk" döljer hur starka och genomgripande de speciesistiska normerna och praktikerna faktiskt är i vårt samhälle. Följande bild från ett reguljärt storköp i Sverige idag kan vara illustrativ för detta:
På bilden ser vi den relativt välfyllda "vegetariska" delen av frysavdelningen. I förgrunden har jag dock placerat den enda verkligt vegetariska produkten i hela frysen. Allt annat på bilden innehåller djurprodukter. Samma poäng kunde göras med en snabb blick på vilken restaurangmeny som helst; med största sannolikhet innehåller de flesta rätter under rubriken "vegetariskt" animalier i större eller mindre utsträckning.
Det som händer är att den rådande definitionen av "vegetarisk" osynliggör den enorma omfattningen av vårt djurutnyttjande. Den systematiska förvandlingen av vissa djurprodukter till vegetabilier – en spegelomvändning av nattvardsmysteriets transsubstantiering av bröd och vin till kött och blod – gör helt enkelt att vi får färre tankeställare kring vår djuranvändning.
Problemet är inte begränsat till en lek med ord. Det handlar om språk med högst materiella effekter. Således döljer den vanliga definitionen av "vegetarisk" att vissa skolbarn aktivt förnekas animaliefri mat i skolan. Bakom restaurangmenyernas "vegetariska alternativ" finns inget alternativ till att stödja djurförtrycket. Sammantaget får vi intrycket att samhället är förhållandevis "vegovänligt" när det i själva verket insisterar på att alla måste delta i djurkonsumtionen.
7. Vem vinner på det rådande språkbruket?
Lustigt nog är det svårt att tänka sig motstånd från köttätarhåll till en ny definition av ordet "vegetarisk". Tvärtom skulle nog de flesta välkomna ett klargörande. Mat kan komma antingen från djurriket och vara animalisk eller från växtriket och vara vegetarisk. Check! Ingen mer förvirring inför middagsbjudningar eller på restauranger!
Faktum är att bara två grupper skulle förlora något på ett förändrat språkbruk, och det är också de som är mest kinkiga inför tanken på en förändring. Den första gruppen är lakto-ovo-vegetarianerna, som inte längre skulle kunna göra anspråk på det etiska raffinemang som är inneboende i beteckningen "vegetarian". Här är det intressant att notera att ett undvikande av djurprodukter anses etiskt högtstående även i vår djupt speciesistiska värld. Som Rod Preece skriver:
Den andra gruppen som tjänar på att begreppet "vegetarisk" tänjs ut till att innefatta animaliska produkter är förstås det djurindustriella komplexet. För dessa industrier är det förstås bara tacksamt – för att inte tala om lönsamt – att så många "vegetarianer" fortsätter att konsumera djurprodukter. Djurkapitalet söker, och konstruerar, hela tiden nya marknadsnischer för att kunna göra profit. Hela trenden med "etiskt" kött, miljö- och djurskyddsmärkningar av djurprodukter, och så vidare, är ett exempel på detta, liksom introduktionen av nyord som "conscientious carnivore", "locavore" och "veggievore" – alla designade för att tillåta fortsatt konsumtion av djurprodukter, fast nu under förment "etisk" flagg. En tydlig gränsdragning mellan animaliska och vegetariska produkter skulle gå emot dessa industriers intresse eftersom det skulle bli tydligare vilka etiska värden som faktiskt står på spel, i produktionen såväl som i konsumtionen.
Det handlar inte om att tolka världen...
Detta blogginlägg kommer inte i sig att förändra det samhälleliga språkbruket. En sådan förändring kommer att ta lång tid, och kräva aktiva insatser av många människor. Kanske är det inte ens värt besväret. Det är mycket möjligt att det är enklare att bara använda ordet "veganskt" för "animaliefritt" och överge begreppet "vegetariskt" helt och hållet till animaliekonsumenterna.
Samtidigt tror jag att en djurrättslig kritik måste uppmärksamma den reellt existerande vegetarismens delaktighet i upprätthållandet av speciesistiska normer, praktiker och institutioner. Som en klok man formulerade det en gång kan vi inte nöja oss med att tolka hur begreppen används – vår uppgift är också att förändra dem.
Det finns inga lagar som reglerar detta, men enligt Livsmedelsverkets rekommendationer får en produkt bara kallas "vegetarisk" om den är helt fri från animaliska ingredienser. Anmälaren har tagit fasta på detta när hen skriver:
I vardagsspråk är det många som likställer lakto-ovo-vegetarian med vegetarian, samt använder benämningen vegan för någon som intar en (hel-)vegetarisk kost. Att dessa felaktiga förenklingar blivit vanliga är olyckligt, men urskuldar inte felaktig marknadsföring. Den som är vegetarian (oavsett variant) har med största sannolikhet koll på terminologin och förväntar sig därmed att det som anges vara vegetariskt inte innehåller animaliska livsmedel, såsom äggvita.Reklamombudsmannen – reklambranschens eget "etikråd" – tycks ha hållit med om detta och prickade reklamen som missvisande.
I artiklarna verkar Quorns företrädare nästan lite förvånade över kritiken – märkligt nog, då Livsmedelsverkets normer länge har sett likadana ut. Ännu märkligare framstår detta då massor av veganer i åratal har tjatat, bönat och bett Quorn om att byta ut äggen i sina produkter. Och konstighetens kulmen når vi om vi betänker att en äggfri Quorn-burgare redan har lanserats i USA, delvis för att möta de veganska kraven. Det är kort sagt lögn att företaget först nu har insett att många konsumenter har en annan definition av vad "vegetarisk" innebär.
Vad ska orden betyda?
Hur som helst. På internet ledde nyheten i alla fall till viss debatt om vad orden betyder och vad de borde betyda. En del veganer, frustrerade över alla missförstånd kring vad de äter, ansåg att det var på tiden att "vegetarisk" återfick sin riktiga betydelse som syftande på en kost utan djurprodukter. En del lakto-ovo-vegetarianer å andra sidan ansåg att "vegetarisk" borde behålla sin vardagsspråkliga betydelse där kosthållningen innefattar mjölk och ägg från djur. Helt vegetabiliska produkter kunde med fördel betecknas som "veganska", menade de.
Som vegan är jag förstås benägen att hävda den förstnämnda ståndpunkten. Det vore helt enkelt praktiskt för mig/oss om "vegetarisk" genomgående betydde "utan djurprodukter". Men även bortom detta är jag kritisk mot det rådande språkbruket. Jag tror nämligen att orden i fråga är ideologiproducerande i en bredare bemärkelse. Framför allt handlar det om att skyla över speciesistiska värderingar och normalisera djurutnyttjandet – ja, till och med att upphöja viss djurexploatering till en etiskt raffinerad ståndpunkt.
För sanningen är ju, som jag skrivit tidigare, att lakto-ovo-vegetarism både plågar och dödar ickemänskliga djur i stor skala. Det handlar till exempel om att kor och hankalvar systematiskt dödas i mjölkindustrin och att miljoner hankycklingar mals ner levande i äggproduktionen. Om du betalar för ägg- och mjölkprodukter så är det de facto detta du betalar för. Och om jag får gissa så var det inte för att fortsätta plåga och döda djur som du blev vegetarian, eller hur?
(Vis av erfarenheten från mitt förra inlägg i frågan kastar jag nu omedelbart in en disclaimer. Jag skriver inte detta för att jag, som vissa tolkade det, njuter av att vara nedlåtande mot människor som inte lever upp till mina "elitistiska" normer. Mitt syfte är bara att påpeka för en grupp – lakto-ovo-vegetarianerna – att jag tror att de omedvetet motarbetar vissa ideal som de själva tycker är mycket viktiga. När jag säger till er lakto-ovo-vegetarianer att ni borde blir veganer menar jag alltså inte "ni är usla människor och jag är bättre än ni", utan att jag faktiskt tror att ni inte vill delta i detta djurförtryck i utbyte mot något så futtigt som... en bit ost!? Jag tror att ni redan aspirerar på något mera, jag tror ni tycker detta är viktigt, och jag tror dessutom att övergången till veganism inte borde vara någon större svårighet för någon av er.)
Som en majoritet bland oss icke-köttätare (eller oss "anti-kreofager" som man ibland sade i den vegetariska rörelsens ungdom) äger ni lakto-ovo-vegetarianer också problemformuleringsföreträdet. "Vegetarisk" kommer, med tiden, att betyda det ni vill att det ska betyda. Och som jag ser det finns det goda skäl till att ordet borde betyda "helt vegetabilisk" eller "animaliefri". Här ska jag gå igenom dessa skäl:
1. Ordet syftar på växtätande
För det första är själva ordlikheten ett skäl. Vegetarisk och vegetabilisk har utan tvivel gemensamma etymologiska rötter. De syftar båda tydligt på vegetabilier eller grönsaker. Här finns ingen koppling till mjölk eller ägg.
(I förbigående kan nämnas att det finns en gammal myt om att ordet "vegetarian" skulle vara härlett från latinets "vegetus" som betyder ungefär "livlig", "vital" eller "aktiv" – med implikationen att den som äter vegetarisk kost blir frisk och livlig. Ännu idag återges denna definition på Wikipedia-sidan för "vegetarianism". Enligt Rod Preeces bok om den etiska vegetarismens historia finns det dock inga belägg för denna historia. Det verkar mest handla om en ursprungsmyt som hittades på av en kreativ ledamot i Vegetarian Societys styrelse på 1840-talet. Mer rimligt är att ordet vegetarian kan härledas från engelskans ord för grönsaker, "vegetables". Redan kring sekelskiftet 1800 cirkulerade skrifter som för hälsans skull förordade en "vegetable diet" eller en "vegetable regimen". Det är sannolikt att ordet vegetarian uppstod som en avledning från namnet på denna kosthållning. Men ordvalet var inte självklart. Tvärom var det en källa till klagomål under vegetarismens första tid som etablerat begrepp – många anhängare av växtföda ansåg nämligen att ordet gav fel intryck då de inte alls inskränkte sin kost till vegetables/grönsaker utan åt alla sorters växter. Länge diskuterades alternativ till ordet "vegetarian" som inte på något sätt var ett självklart val. Innan ordet uppfanns användes, här i västvärlden, ofta en hänvisning till livsstilens förmenta "grundare", nämligen den antike filosofen Pythagoras. Många historiska figurer som vi idag skulle kalla vegetarianer gick således länge under namnet "pythagoréer". Och ännu på 1900-talet kunde en vegetarian som George Bernard Shaw förespråka att livsstilen skulle döpas efter en av "grönsakskostens" förgrundsfigurer som poeten Percy Bysshe Shelley och kallas "shelleyanism".)
2. Den etiska innebörden skulle förtydligas
De flesta som blir vegetarianer blir det av etiska skäl. En ny definition av "vegetariskt" som "fritt från produkter från kännande varelser" skulle därför ligga mer i linje med idealen om att inte skada och döda, jämfört med den existerande definitionen som tillåter massiv djurexploatering.
3. "Lakto" och "ovo" är avsteg från det vegetariska
Prefixen "lakto" (mjölk) och "ovo" (ägg) finns till just för att markera avsteg från det i egentlig mening vegetariska. Lakto-ovo-vegetarisk mat är således vegetarisk mat plus några andra saker som inte är vegetariska. Men tyvärr leder den vanliga användningen av termerna i motsatt riktning. Istället för att definiera produkten eller rätten som "ovegetarisk", så kommmer det vegetariska att "färga av sig" på mjölken och äggen. Så kan till exempel en omelett eller en ostbricka presenteras som "vegetarisk" mat i denna mening trots att de är till hundra procent animaliska produkter.
4. "Vegetabilisk" och "vegansk" är inte samma sak
"Vegansk" är ingen klockren benämning på helt vegetabilisk kost, även om begreppet ofta används så. I själva verket myntades begreppen "vegan" och "veganism" i mitten på 1940-talet högst medvetet för att markera något mer än bara en kosthållning. Ur denna synvinkel räcker det inte med äta vegetabilisk mat för att vara vegan, det krävs också att valet av mat grundas i en medveten etisk livshållning. Brittiska Vegan Society definierar fortfarande veganism som ett helt "sätt att leva" i opposition mot exploatering och grymhet: "Veganism is a way of living that seeks to exclude, as far as possible and practicable, all forms of exploitation of, and cruelty to, animals for food, clothing and any other purpose."
5. Rådande språkbruk marginaliserar veganism och djurrätt
Vidare leder det rådande språkbruket till en marginalisering av veganismen som en legitim etisk position. Så länge vi har utgångspunkten att djurs mjölk och ägg är "vegetariska" produkter framstår veganism närmast som något onödigt. Varför skulle någon vegetarian vägra att äta vegetarisk mat liksom? Vad blir veganism ur detta perspektiv annat än ett utstuderat sätt att krångla för krånglandets egen skull? Problemet bottnar i att lakto-ovo-vegetarism anses vara uttömmande för alla skyldigheter vi kan tänkas ha mot andra djur. Kort sagt uppfattas det som tillräckligt att sluta äta kött – det finns inget etiskt påbud att göra mer. Att förespråka veganism framstår i ljuset av detta i bästa fall som någon sorts självupptagen övning i renlevnad, och i sämsta fall som en besatthet vid att ge andra människor dåligt samvete.
6. Rådande språkbruk döljer djurförtryckets omfattning
Den rådande definitionen av ordet "vegetarisk" döljer hur starka och genomgripande de speciesistiska normerna och praktikerna faktiskt är i vårt samhälle. Följande bild från ett reguljärt storköp i Sverige idag kan vara illustrativ för detta:
På bilden ser vi den relativt välfyllda "vegetariska" delen av frysavdelningen. I förgrunden har jag dock placerat den enda verkligt vegetariska produkten i hela frysen. Allt annat på bilden innehåller djurprodukter. Samma poäng kunde göras med en snabb blick på vilken restaurangmeny som helst; med största sannolikhet innehåller de flesta rätter under rubriken "vegetariskt" animalier i större eller mindre utsträckning.
Det som händer är att den rådande definitionen av "vegetarisk" osynliggör den enorma omfattningen av vårt djurutnyttjande. Den systematiska förvandlingen av vissa djurprodukter till vegetabilier – en spegelomvändning av nattvardsmysteriets transsubstantiering av bröd och vin till kött och blod – gör helt enkelt att vi får färre tankeställare kring vår djuranvändning.
Problemet är inte begränsat till en lek med ord. Det handlar om språk med högst materiella effekter. Således döljer den vanliga definitionen av "vegetarisk" att vissa skolbarn aktivt förnekas animaliefri mat i skolan. Bakom restaurangmenyernas "vegetariska alternativ" finns inget alternativ till att stödja djurförtrycket. Sammantaget får vi intrycket att samhället är förhållandevis "vegovänligt" när det i själva verket insisterar på att alla måste delta i djurkonsumtionen.
7. Vem vinner på det rådande språkbruket?
Lustigt nog är det svårt att tänka sig motstånd från köttätarhåll till en ny definition av ordet "vegetarisk". Tvärtom skulle nog de flesta välkomna ett klargörande. Mat kan komma antingen från djurriket och vara animalisk eller från växtriket och vara vegetarisk. Check! Ingen mer förvirring inför middagsbjudningar eller på restauranger!
Faktum är att bara två grupper skulle förlora något på ett förändrat språkbruk, och det är också de som är mest kinkiga inför tanken på en förändring. Den första gruppen är lakto-ovo-vegetarianerna, som inte längre skulle kunna göra anspråk på det etiska raffinemang som är inneboende i beteckningen "vegetarian". Här är det intressant att notera att ett undvikande av djurprodukter anses etiskt högtstående även i vår djupt speciesistiska värld. Som Rod Preece skriver:
Today, it is notable that many proudly proclaim they are vegetarians in part, even though they eat chicken or fish. This is an implicit acknowledgment of the vegetarian case. Such people want to proclaim they approximate what they feel implicitly is the virtuous path. (Sins of the Flesh: A History of Ethical Vegetarian Thought, 2008, s. 16)Jag tolkar detta som att bakom alla ideologier och allt struntprat är vår kultur faktiskt medveten om att det är något fel med att åsamka andra djur lidande och död. Och det är förstås bra. Samtidigt är ett viktigt skäl till att begreppet "vegetarisk" har urvattnats att människor gärna vill skylta med denna etiska status utan göra avkall på sina gamla matvanor. Det är därför vi har fått inte bara förleden "lakto" och "ovo", utan även företeelser som "fisk-vegetarianer", "kyckling-vegetarianer", "flexitarianer", "stockholmsvegetarianer" (någon som äter fiskar och kycklingar men inte rött kött), och så vidare. (En personlig favorit är Joel Kinnamans rollfigur som i tv-serien The Killing utger sig för att vara "lacto-ovo-vegan".) Men som sagt, för denna grupp finns ju alltid möjligheten att bli veganer.
Den andra gruppen som tjänar på att begreppet "vegetarisk" tänjs ut till att innefatta animaliska produkter är förstås det djurindustriella komplexet. För dessa industrier är det förstås bara tacksamt – för att inte tala om lönsamt – att så många "vegetarianer" fortsätter att konsumera djurprodukter. Djurkapitalet söker, och konstruerar, hela tiden nya marknadsnischer för att kunna göra profit. Hela trenden med "etiskt" kött, miljö- och djurskyddsmärkningar av djurprodukter, och så vidare, är ett exempel på detta, liksom introduktionen av nyord som "conscientious carnivore", "locavore" och "veggievore" – alla designade för att tillåta fortsatt konsumtion av djurprodukter, fast nu under förment "etisk" flagg. En tydlig gränsdragning mellan animaliska och vegetariska produkter skulle gå emot dessa industriers intresse eftersom det skulle bli tydligare vilka etiska värden som faktiskt står på spel, i produktionen såväl som i konsumtionen.
Det handlar inte om att tolka världen...
Detta blogginlägg kommer inte i sig att förändra det samhälleliga språkbruket. En sådan förändring kommer att ta lång tid, och kräva aktiva insatser av många människor. Kanske är det inte ens värt besväret. Det är mycket möjligt att det är enklare att bara använda ordet "veganskt" för "animaliefritt" och överge begreppet "vegetariskt" helt och hållet till animaliekonsumenterna.
Samtidigt tror jag att en djurrättslig kritik måste uppmärksamma den reellt existerande vegetarismens delaktighet i upprätthållandet av speciesistiska normer, praktiker och institutioner. Som en klok man formulerade det en gång kan vi inte nöja oss med att tolka hur begreppen används – vår uppgift är också att förändra dem.
6 kommentarer:
Givande text!
"Redan kring sekelskiftet 1800 cirkulerade skrifter som för hälsans skull förordade en "vegetable diet" eller en "vegetable regimen". Det är sannolikt att ordet vegetarian uppstod som en avledning från namnet på denna kosthållning."
John Davis från IVU visar hur de, enligt Davis, äldsta tryckta instanserna av termen vegetarian använder termen i en betydelse som uteslöt mjölk, ägg och fisk. Det stärker skäl 1 i din lista. http://www.ivu.org/history/vegetarian.html (Sidan saknar publiceringsdatum en kortversion av samme Davies är daterad juli 2010, http://www.vegsource.com/john-davis/vegetarian-equals-vegan.html )
I gränsfall ser jag viss friktion mellan skäl 1 och 2. Gränsen för sentiens är delvis omstridd men helt klart saknar många som enligt biologiska kriterier är djur medvetande. Om vi styr termen efter skäl 2 så är mat med sådana djur vegetarisk. Men skäl 1 drar åt det bredare "animaliefri". I Sverige finns friktionsytan kanske vid honung och en del tillsatser som E120 (kochenillsköldlus). Globalt är insekter en mer vanlig föda än här.
Angående din slutsats så har jag varit ambivalent sen jag läste om qourn-anmälan. Vi bör förändra termen om det leder till bättre totala konsekvenser för djur. Men det är svårt att ha en bestämd uppfattning om betydelsen "icke-köttslig" eller den snävare "icke-animalisk" (eller "icke-sentient-animalisk") skulle ha bättre effekter. Det ligger något i skäl 5-6 - språket döljer förtryck som långsiktigt måste göras synligt. Å andra sidan kan den bredare användningen av termen vegetarian ha göra gott genom att att ge ett konkret och enkelt ord för somliga att forma sina tankar, handlingar och vanor kring. Vanor och tankar som döljer en praktisk och moralisk inkonsekvens, ja. Men som kanske också dämpat "återfallsfrekvensen" till köttet mer än vad som skulle varit fallet om personerna format tankar och vanor via den bökiga etiketten lakto-ovo-vegetarian.
Det är i grunden deskriptiva frågor om termbruks konsekvenser. Men i frånvaro av något konkret sätt att mäta saken skulle jag tro att oenighet i språkfrågan kan till en del återspegla underliggande oenighet mellan reformism och abolitionism.
Relaterat så har har ju förslag framförts i på sätt och vis motsatt riktning från det du argumenterar för, nämligen att prioritera uttrycket "köttfri" framför "vegetarisk" i djurrättsargumentation, http://ccc.farmsanctuary.org/im-going-meat-free-how-about-you/
Tack Martin – kloka synpunkter!
Bra text! Att lakto-ovo-vegetariener började kalla sig vegetarianer hände väl på 90-talet?
/Omnivor
Hej!
Nej, det är ett betydligt äldre fenomen än så. Redan tidiga svenska vegoprofiler som Saxon och Waerland inkluderade mjölk i sin vegetarism. Så mycket mer har jag dock inte att säga om trenderna i begreppsanvändningen i Sverige. Om någon har tips om etymologin eller historieskrivningen på området så tipsa gärna.
/Per-Anders
Tack för en intressant text. Ämnet är ganska nytt för mig och jag har en fråga som kanske är lite banal.
Angående språkbruk så är jag lite undrande över begreppet "speciesism". Som jag förstår det innebär det att man särskiljer organismer baserat på deras arttillhörighet. Att vara emot detta borde därmed innebära att man vill ge (alla, vissa?) arter samma rättigheter, och som en konsekvens av detta rimligtvis även samma skyldigheter. Innebär det, som extremfall, att lagar skulle gälla andra arter än människa, så att ett djur som dödar ett annat djur skulle ha gjort sig skyldig till brott? Kanske ett fånigt exempel, men generellt, hur skulle man välja vilka skillnader som är "godkända"? Finns det en rangordning mellan arter? Om människan äger detta tolkningsföreträde så är ju systemet i så fall fortfarande "speciesistiskt".
Jag är emot allt djurplågeri och skulle gärna se att alla människor var veganer. Jag ser dock ingen konflikt mellan denna ståndpunkt och att påstå att det finns skillnader mellan arter.
Hej Fredrik!
Ledsen för sent svar, men jag har haft fullt upp på sistone. Ett försök till snabbt svar:
Speciesism ska ses som en parallell till rasism och sexism, alltså som diskriminering eller förtryck på godtyckliga, moraliska irrelevanta grunder. Motsatsen till speciesism är att skänka lika intressen jämlik hänsyn, oavsett arttillhörigheten hos den som har intresset. I korthet: i den mån som två individer upplever lika starka upplevelser så är de lika hänsynsvärda, oavsett om den ena är en människa och den andra en kanin, räv, kyckling, utomjording eller vad som helst. Detta är alltså inte samma sak som att ge alla levande organismer samma rättigheter – allt beror på vilka intressen individen har. (En gris har till exempel inget intresse av högre utbildning, och kan därför heller inte göra anspråk på något sådant. På detta sätt finns det alltså moraliskt relevanta skillnader mellan arter. Dock är vi helt lika när det gäller förmågan att lida, i det att döden innebär en oåterkallelig förlust för oss som individer, etc.)
Inte heller kräver moraliska rättigheter motsvarande skyldigheter. Det är en vanlig missuppfattning som härrör från det kontrakts- och marknadsmässiga sättet att organisera samhället. Men vid närmare eftertanke är det tydligt att alla rättigheter inte måste ha motsvarande skyldigheter. Till exempel vore det meningslöst att säga att spädbarn har en skyldighet att inte bryta mot lagen, eftersom de inte kan förstå lagar. Likväl har de rättigheten att skyddas av lagen (från t.ex. misshandel). Sådana rättigheter uppstår inte som motsvarighet till någon given skyldighet, utan ifrån det faktum att barnet (liksom djuret) är kännande, medvetna varelser som förtjänar moralisk respekt. Det har alltså inget med en symmetrisk ömsesidighet att göra, utan beror helt på individens egna egenskaper.
Har vilda djur rättigheter/skyldigheter gentemot varandra? Återigen är det svårt att se hur detta skulle kunna vara relevanta koncept då djuren inte lär förstå dem. Därför är det svårt att säga att en djurindivid som dödar eller plågar en annan gör något fel. Att handla moraliskt fel tycks förutsätta förmågan till reflektion och ansvarstagande – jämför till exempel med att vi anser sinnesförvirring vara en förmildrande omständighet vid brott: "Hen förstod inte att handlingen var fel", säger vi i sådana fall. (Däremot kan vi gott och väl säga att det är fråga om något moraliskt ont att det förekommer så mycket lidande i naturen, vilket är en delvis annan diskussion.)
För ytterligare diskussion om speciesismen rekommenderar jag inledningskapitlet till Peter Singers "Djurens frigörelse", kapitel 5 i James Rachels bok Created from Animals, eller djuretik-bilagan som var med i Djurens Rätt för några år sedan.
Hälsningar,
Per-Anders
Skicka en kommentar