Kärlek och bekräftelse

Detta är utan tvivel två av mänsklighetens starkaste drivkrafter. Vi vill känna oss omtyckta. Vi vill passa in. Vi vill ha ett sammanhang som definierar oss och ger oss en trygg identitet.

Jag vill ha det. Du vill ha det. Alla vill ha det. Utan denna trygga identitet kan vi inte fungera normalt.

Men behovet av kärlek och bekräftelse har en baksida. Vårt behov gör att vi blir rädda för att förlora tryggheten. Vi blir rädda för att stötas ut från gemenskapen. Vi skräms av tanken att andras kärlek och bekräftelse ska berövas oss.

Därför är det så svårt för oss att gå mot strömmen. Att bryta normen. Att göra det vi vet är rätt när alla omkring oss gör fel.

Djurutnyttjandet är norm i samhället. Man ska äta kött. Man ska ha läderskor. Man ska acceptera djurförsök och jakt. Om vi ställer upp på normen får vi det vi behöver - kärlek och bekräftelse. Om inte bestraffas vi.

Vi förväntas också ge andra kärlek och bekräftelse på samma villkor. Den som undandrar denna bekräftelse från sin omgivning uppfattas som ett hot. Och sådana hot bestraffas direkt. Speciellt om man uttrycker sitt ogillande över en norm som de flesta är vana att få bekräftelse för att de följer.

Köttätandet är en sådan, oerhört stark, norm. De allra flesta av oss blev matade med kött från djur längre tillbaka än vi kan minnas. Vi har erbjudits djur som mat i de mest intima och identitetsformande sammanhang man kan tänka sig - hos vår närmaste familj när vi var små och i stort behov av närhet och trygghet.

De gemensamma måltiderna är dagliga bekräftelseceremonier, där vi samlas i våra kök, skolmatsalar och lunchrum för att bekräfta för varandra att köttätandet är naturligt.

Jag vågar slå vad om att du aldrig har tänkt på detta om du inte är vegetarian. Man sitter naturligtvis inte kring middagsbordet till vardags och säger att "nu ger vi varandra kärlek och bekräftelse för att vi äter kött". De flesta gör det bara. På det sättet bevarar och återskapar vi köttätarnormen på samma sätt som vi bevarar och återskapar svenska språket varje gång vi pratar med varandra.

Från våra första ögonblick börjar vår omgivning forma vårt beteende genom att belöna eller bestraffa oss för allt vi gör. Gör vi det som är godkänt belönas vi med det vi behöver. Och gör vi sådant som är otillåtet så bestraffas vi - genom att kärleken och bekräftelsen tas ifrån oss.

Det är därför vegetarianen stör. För att han eller hon rubbar cirklar. För att han eller hon inte ger automatisk bekräftelse åt en vana som vi är vana att få bekräftad - tyst godkänd genom alla andras likformiga beteende.

Detta är en av de starkaste psykologiska krafter som verkar mot djurrättslig förändring. För egentligen vet vi ju alla detta: I vårt samhälle gullar vi med hundar och katter, samtidigt som vi slår ihjäl miljoner grisar och kycklingar på löpande band. Helt i onödan, givetvis, eftersom vi alla skulle kunna vara vegetarianer.

Och så försöker vi få hela paradoxen att gå ihop, på ett sätt som kan tillfredsställa både logiken och samvetet. Helst på ett sätt som gör att vi slipper ändra våra (mat)vanor.

Jag tror att det är en sorts överlevnadsstrategi att vi försöker förneka den besvärligaste sidan i hela ekvationen. Nämligen att djuren är upplevande, kännande, medvetna varelser.

När det gäller känslorna hos den egna katten eller grannens hund tvekar vi förstås inte. Men på något sätt måste vi hantera den logiska och känslomässiga motsättningen när det gäller utnyttjandet av djur till mat. ”Hund = gris” är en ekvation vi inte kan acceptera, eftersom likhetstecknet gör oss delaktiga i något vi alla finner fullkomligt avskyvärt - ett massivt utnyttjande av dem som inte kan säga ifrån, inte försvara sig.

Så mycket lättare då att sänka blicken, och hoppas att alla andra ska göra samma sak. Den undermedvetna skamkänslan tystar oss, eftersom vi är osäkra på om vi verkligen kan argumentera för vad vi gör. Och den tystnaden bekräftar samtidigt att det alla andra gör är rätt och riktigt. Så bevaras samhällsnormen, genom en outtalad samvetspakt: "Jag ifrågasätter inte dig, så ifrågasätter du inte mig."

Det är lite grann som i en dokusåpa. Den som bryter pakten riskerar att bli utfryst och utröstad. Alla vegetarianer vet hur den mekanismen fungerar. Man behöver inte ens kommentera maten inför sitt köttätande middagssällskap. Det räcker med ens blotta närvaro för att sända en atmosfärisk störning genom den sociala gemenskapen. Ifrågasättandet av de vegetariska matvanorna kommer som ett brev på posten, eftersom vegetarianens närvaro väcker just den kritiska fråga som ingen köttätare kan eller vill svara på.

Kärlek och bekräftelse. Två av våra starkaste drivkrafter, och källor till så mycket gott. Och samtidigt gör vårt behov av dessa viktiga belöningar oss så sårbara. För att slippa den sociala bestraffningen spelar vi med och låter livslögnen återskapas. Våra egna psykologiska behov gör att vi låter de kritiska tankarna - som alla har - förbli outtalade och obearbetade.

Ändå måste någon säga sanningen, eftersom det är det enda sättet att förändra. Tack alla ni som vågar bryta normen och utsträcker er kärlek till de värnlösa som behöver den mest!