Sexualveganer - kom ut ur garderoben!

I veckan har vi kunnat läsa om upptäckten av "sexualveganen". En forskare från Australien har under sina studier "upptäckt" att vissa veganer "inte bara avhöll sig från att äta kött eller animaliska produkter utan också från att ha sex med köttätare". SVT:s rapportering ger också vid handen att detta är "något helt nytt".

Vad handlar nu detta om? Ja, inte själva fenomenet alltså. Det är väl ingen nyhet för någon att folk föredrar partners som de har något gemensamt med, och att förhållanden människor emellan försvåras avsevärt om parterna har vitt skilda värderingar.

Detta gäller inte bara fasta förhållanden - naturligtvis påverkar ideologiska värderingar vem en människa attraheras av. Om inte annat så påverkar ens värderingar i vilka kretsar man umgås, och man kommer med en viss sannolikhet att finna sina partners i en omgivning som valts utifrån ens värderingar.

Dessutom är detta knappast något renodlat veganfenomen. Jag slår vad om att det finns ungmoderater och ungvänstrare (ofrivillig ordvits!) som skulle säga att de sexbojkottar varandra av ideologiska skäl. (Javadårå, skulle du vilja knulla Stalin eller Ayn Rand kanske?) Och politiskt vald lesbiskhet är ju ett välkänt fenomen i samma genre.

Mer intressant är just detta: Varför blir "sexualveganen" en nyhet? Hur kommer det sig att man använder uttryck som "något helt nytt" och "inte känt sedan tidigare" (och dessutom för att benämna något helt trivialt)?

Det är som om forskaren hade upptäckt en helt okänd djurart. Ett nytt grundämne. Eller en ny planet. Men varför är det möjligt att uttrycka sig så?

Veganism är en ideologi

Jag skulle föreslå att detta är bara möjligt att säga på grund av den djurrättsliga, ideologiska veganismens marginalisering. Upptäckten av "sexualveganen" kan bli ett fenomen, något i behov av rapportering, av förklaring, i majoritetens medvetande, bara för att veganism inte uppfattas som en politisk ideologi i vårt samhälle.

Ytterst få förstår vad det att vara vegan har för ideologisk innebörd. De förstår inte att veganismen är mer än en etikett, mer än en kost. De förstår inte att veganismen för många av oss är en politisk subjektivitet - ett sammanhängande paket av analyser och värderingar, som omfattar långt mer än en besatthet av att läsa innehållsförteckningar.

Vi är veganer för att vi konsekvent motsätter oss tyranniets princip, tanken att makt ger rätt. Vi är veganer för att vi inte kan acceptera att de som är svaga och försvarslösa kan reduceras till objekt för den starkare att använda. Vi är veganer för att vi motsätter oss ett samhälle som överallt, i varje sekund, återskapar ett fullkomligt oacceptabelt förtryck.

Men det är just för att artförtrycket är så allomfattande som veganen blir obegriplig för många (inklusive de flesta "vegetarianer" som framhärdar i att betala för massivt djurdödande i mjölk- och äggindustrin). Artförtrycket är normen, det normala, det normerande. Dess praktiker är vad vi alla förväntas praktisera, och varje brott mot de speciesistiska reglerna bestraffas socialt i någon utsträckning.

Att den som är vegan av ideologiska skäl också sannolikt föredrar veganska partners är i sig trivialt, och på inget sätt "nytt". Men ur normens synvinkel måste det vara ett märkligt beteende. (För Expressens rubriksättare är beteendet så märkligt att det faktiskt blir en "veganattack".)

Det veganska funktionshindet

"Upptäckten" av "sexualveganen" är alltså möjlig av ungefär samma skäl som veganer alltid får höra "Är det inte jobbigt att inte kunna äta ägg?", eller "Det är mjölk i den här, så den kan du inte äta!"

Orden "kan" och "inte" i de här fraserna avslöjar den speciesistiska socio-symboliken. Veganen uppfattas som någon som inte är förmögen, som är begränsad - det är samma ord man använder om någon som "inte kan gå" eller "inte kan tala". Det är funktionshindrets märke.

Veganismen uppfattas med andra ord som något som hindrar oss - som ett religiöst bud, en asketisk levnadsregel, som en inre röst som utbrister "Du får inte!", varje gång vi vill lyfta en köttbulle till munnen. Som vore vi skambetyngda nunnor eller munkar som nesligt blivit påkomna med att befläcka oss själva.

Veganismens stora hemlighet

Men visst kan vi äta ägg eller mjölk! Det är enkelt.

Här är den stora, öppna, men svårbegripliga, hemligheten: Vi vill inte äta ägg eller mjölk.

Sådana saker tillhör inte längre kategorin "mat" i våra medvetanden. De tillhör inte den grupp av saker som vi uppfattar som ätbara till att börja med. Det är detta som helt förbigår den köttnormativa forskaren, SVT:s reporter och alla andra som uttrycker oro inför vad veganer "kan" äta.

De ser de dominerande matvanorna som normen, de ser blandkostarens tallrik som fullständig "mat". Och de finner följaktligen att veganerna måste avstå eller avhålla sig från en del av detta. Ta en tallrik med kött, potatis och ärtor, och ta bort köttet - självklart framstår måltiden som ofullständig. Det är så veganismen ofta uppfattas genom det köttnormativa filtret - som ett medvetet val av det ofullständiga (en halvfull tallrik), trots att det fullständiga (en fylld tallrik) finns tillgängligt att välja.

Metafor och metamorfos

Via en metaforisk överkodning med det religiösa celibatets sexuella avhållsamhet blir "sexualveganens" motvilja mot köttissex ytterligare ett exempel på att veganism är en form av asketism. Eller snarare: Eftersom veganism redan uppfattas som asketism, så måste de sexuella preferenserna formas in i samma mönster för att bli begripliga. (Dessutom finns det en touch av parallelldragande med homosexualitet i rapporteringen - sexualveganerna avvikelse ligger delvis i att de väljer partners av samma essentiella sort. Här är det dualismen och essentialismen som spökar igen. Och lite grann samma sorts moralpanik som politiskt vald lesbiskhet skapar: "Nya lesbianattacken: De vägrar ha sex med män.")

Alltså: Strunt samma att de flesta köttätare också skulle svara att de inte tänder på vem som helst, och att ideologiska värderingar spelar roll även i sängen. Strunt samma att köttätarna inte heller uppfattar alla andra människor som potentiella sexpartners. Strunt samma att köttätarna inte alls uppfattar sin sexuella "tallrik" som "halvfylld", och att de "avhåller sig" från något, bara för att de inte attraheras av alla andra människor. Det är ju trots allt inte köttätaren som är avvikande, som vi behöver förklara - det är veganen som är fenomenet som sticker ut.

Nå väl. Efter att ha blivit utnämnda till ogudaktiga (för att ha behandlat andra som vi själva skulle vilja bli behandlade), idealister (för att vi gör konkret skillnad), terrorister (för att vi aldrig har dödat någon människa), människohatare (för att vi förespråkar rättigheter för alla), så är det förstås bara följdriktigt att vi veganer blir utnämnda till sexuella freaks för att vi beter oss precis som alla andra.

Så vad göra? Komma ut ur garderoben så klart!