Sidor

onsdag, augusti 29, 2007

Michael Vick och den moraliska homeopatin

Idag skriver Per Bjurman i Aftonbladets sportsektion om skandalen med amerikanske fotbollsstjärnan Michael Vick, vars inblandning i hemliga blodiga hundkamper nyligen avslöjades.

Bjurman noterar först det till synes uppenbara - att Vick betett sig som "en stor skit". Men sedan tar resonemanget en typisk, men grovt felaktig vändning:

Men de hysteriska reaktionerna på NFL-stjärnans hundfajtstragedi påminner samtidigt om något ännu mer beklämmande:

Människor bryr sig mer om djur än om andra människor.

Jag tvivlar inte en sekund på att Bjurman får ytterst få reaktioner när han skriver om övergrepp på människor, men att hans mejlbox spricker av "indignation och krav på vedergällning" så snart han "rapporterar om en katt nåt dumhuvud varit elak mot".

Eh... ursäkta, men massmordet då?

Av detta drar jag dock inte den slutsatsen att "människor bryr sig mer om andra djur än om människor".

Allt talar faktiskt för raka motsatsen:

Människor massmördar faktiskt oräkneliga miljarder andra djur - enskilda individer med lika stor förmåga att känna smärta som kamphundarna Bjurman skriver om, eller för den delen som vilket litet människobarn som helst - varje år.

Naturligtvis är detta oförenligt med att "bry sig mer om människor än om djur". Bjurmans "sanning" är helt enkelt löjligt osann.

Men jag förstår varför han skriver som han skriver. Och jag förstår mycket väl varför många säkert nickar instämmande till hans krönika om detta pjåskande om djuren.

Jag råkar nämligen ha mycket liknande erfarenheter från mitt tidigare arbete på Djurens Rätt. Så snart det uppmärksammades att en adelsman hade huggit en hund med machete, eller att nån skitunge till godsägarson hade skjutit en katt hemma på gräsmattan för skojs skull, så blev det ett jävla liv på telefon och i mejlbox.

"Det här måste ni göra något åt!" "Djurens Rätt måste agera!" "Varför stiftar ni inte en lag eller nåt!?" (Jodå, det kravet förekom oftare än ni anar.) Jag lovar att jag har fått många fler sådana mejl än Per Bjurman.

Jämför detta med vad som vanligen händer när djurrättsförespråkare försöker uppmärksamma djurutnyttjandets huvudproblem - köttätandet. Medial och folklig reaktion? Inget. Nada. Zip. Tystnad.

Miljarder individer som upplever, känner och förstår lika mycket, eller till och med mer, än vilken människobaby som helst massakreras varje år för att bli kött på folks tallrikar. (Detta är fullkomligt ofattbart - jag vet aldrig hur jag ska uttrycka mig om detta. Vi har helt enkelt inte uppfunnit ett språk som kan förmedla ohyggligheten i detta ännu.)

Men DEN moraliska utmaningen kan man tydligen tiga om hur länge som helst. (Jag har tidigare kallat detta för köttätarnas samvetspakt - du kritiserar inte mig, så kritiserar jag inte dig.)

Tacka djurplågaren som gör dig normal

Men så snart någon som Michael Vick, adelsmannen eller godsägarglinet kliver över gränsen och torterar eller dödar djur "för nöjes skull" så blir det moralpanik. Både från den stora (speciesistiska) grupp som "ääälskar djur" och äter skinkmackor, och från (de minst lika speciesistiska) journalister som tycker att den förstnämnda gruppen saknar proportioner i sin upprördhet.

Ingendera gruppen verkar förmögen att se de grundmurade artfördomar som underbygger deras problemformulering. Som jag ser det är detta typiska exempel på vad Gary L. Francione kallar människors "moralisk personlighetsklyvning" när det gäller ickemänskliga djur. Klappa katten och äta grisen, liksom.

Att köttätandet är det vanligaste torterandet och dödandet "för nöjes skull" är närmast omöjligt att uttala utan att man framstår som galen. (Som Quentin Skinner skriver måste man inte bara använda språket för att uttrycka sina politiska mål - man måste också anpassa sina politiska mål till det tillgängliga språket - i det här fallet till det speciesistiska språket.)

Hur sjutton kan detta gå ihop i människors huvuden? Jag tror att det bara finns ett svar på den frågan: Den enda möjligheten att få detta att gå ihop är en social överideologi som gör det egna kluvna beteendet "normalt" genom att kontrastera det mot något annat - mot något extremt, något avvikande, något annorlunda.

I själva verket orsakar varenda "vanlig" köttätare ojämförligt mycket mer lidande än Michael Vicks hundkamper. (Varje genomsnittlig svensk köttätare orsakar under sin livstid uppemot 40 000 andra djurs död.) Men så länge vi kan klistra avvikande-etiketten på folk som Vick så behöver vi inte hantera vår egen kluvenhet. Vicks tydliga övertramp kan till och med ge oss ett tillfälle att känna oss riktigt goda och rättfärdiga när vi fördömer honom.

Jämför med patriarkatets upprätthållande: De flesta av oss män skulle aldrig drömma om att begå en våldtäkt eller misshandla en kvinna. Vi fördömer all världens Hagamän utan att blinka och slår inte våra partners. Men den känslan av moralisk rättfärdighet gör inte nödvändigtvis att vi avstår från de fördelar som ständigt erbjuds män framför kvinnor i vardagen. Tänk om det istället är så att vi på något sätt behöver de "extrema" övergreppen på kvinnor för att intala oss de privilegier vi själva tar som män är "icke-extrema"?

Många mäns vardagssexistiska fördelar försvinner helt enkelt i bakgrunden i jämförelse med ett litet antal mäns mer dramatiska övergrepp på kvinnor. De förstnämnda blir otydliga, utspädda, mycket svårare att sätta fingret på, jämfört med de tydliga, extrema, avvikande övertrampen. Något liknande sker med det vardagliga djurförtrycket. Det erkänns inte som förtryck, och hamnar ständigt i skuggan av det extrema "djurplågeriet" som fördöms av alla.

Annorlunda uttryckt: Att fördöma Hagamannen eller Michael Vicks hundkampande är knappast några större moraliska bedrifter. Alla håller redan med och dunkar dig bekräftande i ryggen.

Men att på riktigt ge kvinnor plats och makt om du är man, eller att på riktigt ta avstånd från djurs lidande genom att bli vegan - det kräver ansträngning och ger sällan något tack (och varför skulle det förresten ge tack att äntligen avstå från något hela tiden har tillhört någon annan?).

"Djurplågeri" är moralisk homeopati

Vick och andra "djurplågare" fungerar med andra ord som en säkerhetsventil för speciesismen. Istället för att sprängas av sina inre motsättningar riktas speciesismens energier mot den "andra", mot "djurplågaren".

Det är därför folk mejlar upprört till Bjurman - och ännu mer till djurrättsorganisationer - när Vick och hans gelikar hängs ut i media. Trots att dessa skitstövlars bidrag till djurförtrycket och djurlidandet faktiskt bara är marginellt större än vad den som käkar fisk eller kycklingnuggets till vardags gör sig skyldig till.

Att det ska vara så svårt att se: Det är "djurplågeriet" som gör djurförtrycket möjligt, genom att normalisera och osynliggöra den vardagliga massakern.

I likhet med Roland Barthes analys av militarismens och religionens myter, skulle jag vilja karaktärisera djurplågeriets sociala funktion som en slags "moralisk homeopati": Genom att göra ett litet ont synligt för allmänheten får man det stora onda att försvinna. Det är med andra ord ett misstag att uppfatta alla dessa artiklar om Michael Vicks hundkampande som ett uttryck för djurrättslig medvetenhet - varje artikel är bara ännu en sil av den speciesistiska drog som vi är beroende av för att ge en enhetlig mening åt vårt obotligt splittrade beteende.

Utan att på något sätt förringa det djurutnyttjande som ett fåtal "djurplågare" står för, måste vi därför ställa oss denna fråga: Hur mycket utrymme skulle inte skapas i offentligheten för allvarlig diskussion om djurutnyttjandet, om speciesismen inte ständigt kunde gömma sig bakom denna strida ström av marginella, exotiska djurplågeriberättelser?

tisdag, augusti 28, 2007

Dödens symfoni

Djurskyddsideologi är den häpnadsväckande antiintellektuella uppfattningen att människor har rätt att ha gott samvete över sitt dödande av många miljarder icke-mänskliga djur varje år.

En av djurskyddets mer kuriösa aspekter är dess anhängare ofta anser att det är en sorts "aktivism" för djuren att fortsätta döda dem under lätt förmildade former. Ja, det är sant! Det finns människor som tror att de gör djuren en tjänst genom att betala någon att döda dem lite mindre smärtsamt än vad någon annan skulle ha gjort.

En av dessa djurskyddsanhängare är tydligen den norske musikern Håvard Rosenberg, som enligt Svenska Dagbladet ska komponera ett stycke musik som ska lugna grisar på slakterier. Med all säkerhet anser Rosenberg att han gör en "insats" för djuren med detta.

I själva verket stärker detta förstås bara uppfattningen att det finns moraliskt acceptabla sätt att döda miljarder djur på. Dessutom underbygger sådana här initiativ föreställningen att det är sådant här som "djurvänner" (detta hemska ord!) bör ägna sig åt. "Vadå veganism? Usch så extremt! Det finns ju folk som arbetar för djuren ändå. Jag hörde talas om en kompositör som skrev ett stycke för grisarna! 'Amen guu, vilken fiiin mänska det måste va!"

Och varför betalar ett slakteri på 9000 kvadratmeter för specialkomponerad "grislugnande" musik, om inte för utsikterna att avleda kritik mot slaktförhållandena och för att tjäna ännu mera pengar?

I norsk radio klargör kompositören varför han åtog sig uppdraget:

– Jeg er veldig interessert i mat og musikk, og tenkte "Wow, for en mulighet!". Dette var en unik mulighet til å kombinere mine to lidenskaper.

Kul att du är intresserad av mat och musik, Håvard. Men varför detta insisterande på att tvinga dina egna ätstörningar på andra?

Fuck. Som någon har sagt: Universum och dumheten skiljer sig åt på det viset att universum kanske har en yttre gräns - något som dumheten med all säkerhet saknar.

Fiskpinnar till hälften bröd?

Såg idag i förbigående en löpsedel om någon sorts "fiskpinneskandal". Tydligen hade det avslöjats att de bestod av till hälften bröd.

Underbart, säger jag! Bara hälften kvar att ersätta då!

måndag, augusti 27, 2007

På tal om socialkonstruktivism...


Inte för att det här har något med det vanliga temat att göra, men jag kan ändå inte låta bli att delge er denna poststrukturalistiska visdom som sannolikt går långt utöver skyltmakarens ursprungliga intentioner. (Lånat från den även i övrigt underhållande språkförbistringssajten Engrish.com, om vilken David Nessle tipsade på sin blogg nyligen.)

torsdag, augusti 09, 2007

Sexualveganer - kom ut ur garderoben!

I veckan har vi kunnat läsa om upptäckten av "sexualveganen". En forskare från Australien har under sina studier "upptäckt" att vissa veganer "inte bara avhöll sig från att äta kött eller animaliska produkter utan också från att ha sex med köttätare". SVT:s rapportering ger också vid handen att detta är "något helt nytt".

Vad handlar nu detta om? Ja, inte själva fenomenet alltså. Det är väl ingen nyhet för någon att folk föredrar partners som de har något gemensamt med, och att förhållanden människor emellan försvåras avsevärt om parterna har vitt skilda värderingar.

Detta gäller inte bara fasta förhållanden - naturligtvis påverkar ideologiska värderingar vem en människa attraheras av. Om inte annat så påverkar ens värderingar i vilka kretsar man umgås, och man kommer med en viss sannolikhet att finna sina partners i en omgivning som valts utifrån ens värderingar.

Dessutom är detta knappast något renodlat veganfenomen. Jag slår vad om att det finns ungmoderater och ungvänstrare (ofrivillig ordvits!) som skulle säga att de sexbojkottar varandra av ideologiska skäl. (Javadårå, skulle du vilja knulla Stalin eller Ayn Rand kanske?) Och politiskt vald lesbiskhet är ju ett välkänt fenomen i samma genre.

Mer intressant är just detta: Varför blir "sexualveganen" en nyhet? Hur kommer det sig att man använder uttryck som "något helt nytt" och "inte känt sedan tidigare" (och dessutom för att benämna något helt trivialt)?

Det är som om forskaren hade upptäckt en helt okänd djurart. Ett nytt grundämne. Eller en ny planet. Men varför är det möjligt att uttrycka sig så?

Veganism är en ideologi

Jag skulle föreslå att detta är bara möjligt att säga på grund av den djurrättsliga, ideologiska veganismens marginalisering. Upptäckten av "sexualveganen" kan bli ett fenomen, något i behov av rapportering, av förklaring, i majoritetens medvetande, bara för att veganism inte uppfattas som en politisk ideologi i vårt samhälle.

Ytterst få förstår vad det att vara vegan har för ideologisk innebörd. De förstår inte att veganismen är mer än en etikett, mer än en kost. De förstår inte att veganismen för många av oss är en politisk subjektivitet - ett sammanhängande paket av analyser och värderingar, som omfattar långt mer än en besatthet av att läsa innehållsförteckningar.

Vi är veganer för att vi konsekvent motsätter oss tyranniets princip, tanken att makt ger rätt. Vi är veganer för att vi inte kan acceptera att de som är svaga och försvarslösa kan reduceras till objekt för den starkare att använda. Vi är veganer för att vi motsätter oss ett samhälle som överallt, i varje sekund, återskapar ett fullkomligt oacceptabelt förtryck.

Men det är just för att artförtrycket är så allomfattande som veganen blir obegriplig för många (inklusive de flesta "vegetarianer" som framhärdar i att betala för massivt djurdödande i mjölk- och äggindustrin). Artförtrycket är normen, det normala, det normerande. Dess praktiker är vad vi alla förväntas praktisera, och varje brott mot de speciesistiska reglerna bestraffas socialt i någon utsträckning.

Att den som är vegan av ideologiska skäl också sannolikt föredrar veganska partners är i sig trivialt, och på inget sätt "nytt". Men ur normens synvinkel måste det vara ett märkligt beteende. (För Expressens rubriksättare är beteendet så märkligt att det faktiskt blir en "veganattack".)

Det veganska funktionshindet

"Upptäckten" av "sexualveganen" är alltså möjlig av ungefär samma skäl som veganer alltid får höra "Är det inte jobbigt att inte kunna äta ägg?", eller "Det är mjölk i den här, så den kan du inte äta!"

Orden "kan" och "inte" i de här fraserna avslöjar den speciesistiska socio-symboliken. Veganen uppfattas som någon som inte är förmögen, som är begränsad - det är samma ord man använder om någon som "inte kan gå" eller "inte kan tala". Det är funktionshindrets märke.

Veganismen uppfattas med andra ord som något som hindrar oss - som ett religiöst bud, en asketisk levnadsregel, som en inre röst som utbrister "Du får inte!", varje gång vi vill lyfta en köttbulle till munnen. Som vore vi skambetyngda nunnor eller munkar som nesligt blivit påkomna med att befläcka oss själva.

Veganismens stora hemlighet

Men visst kan vi äta ägg eller mjölk! Det är enkelt.

Här är den stora, öppna, men svårbegripliga, hemligheten: Vi vill inte äta ägg eller mjölk.

Sådana saker tillhör inte längre kategorin "mat" i våra medvetanden. De tillhör inte den grupp av saker som vi uppfattar som ätbara till att börja med. Det är detta som helt förbigår den köttnormativa forskaren, SVT:s reporter och alla andra som uttrycker oro inför vad veganer "kan" äta.

De ser de dominerande matvanorna som normen, de ser blandkostarens tallrik som fullständig "mat". Och de finner följaktligen att veganerna måste avstå eller avhålla sig från en del av detta. Ta en tallrik med kött, potatis och ärtor, och ta bort köttet - självklart framstår måltiden som ofullständig. Det är så veganismen ofta uppfattas genom det köttnormativa filtret - som ett medvetet val av det ofullständiga (en halvfull tallrik), trots att det fullständiga (en fylld tallrik) finns tillgängligt att välja.

Metafor och metamorfos

Via en metaforisk överkodning med det religiösa celibatets sexuella avhållsamhet blir "sexualveganens" motvilja mot köttissex ytterligare ett exempel på att veganism är en form av asketism. Eller snarare: Eftersom veganism redan uppfattas som asketism, så måste de sexuella preferenserna formas in i samma mönster för att bli begripliga. (Dessutom finns det en touch av parallelldragande med homosexualitet i rapporteringen - sexualveganerna avvikelse ligger delvis i att de väljer partners av samma essentiella sort. Här är det dualismen och essentialismen som spökar igen. Och lite grann samma sorts moralpanik som politiskt vald lesbiskhet skapar: "Nya lesbianattacken: De vägrar ha sex med män.")

Alltså: Strunt samma att de flesta köttätare också skulle svara att de inte tänder på vem som helst, och att ideologiska värderingar spelar roll även i sängen. Strunt samma att köttätarna inte heller uppfattar alla andra människor som potentiella sexpartners. Strunt samma att köttätarna inte alls uppfattar sin sexuella "tallrik" som "halvfylld", och att de "avhåller sig" från något, bara för att de inte attraheras av alla andra människor. Det är ju trots allt inte köttätaren som är avvikande, som vi behöver förklara - det är veganen som är fenomenet som sticker ut.

Nå väl. Efter att ha blivit utnämnda till ogudaktiga (för att ha behandlat andra som vi själva skulle vilja bli behandlade), idealister (för att vi gör konkret skillnad), terrorister (för att vi aldrig har dödat någon människa), människohatare (för att vi förespråkar rättigheter för alla), så är det förstås bara följdriktigt att vi veganer blir utnämnda till sexuella freaks för att vi beter oss precis som alla andra.

Så vad göra? Komma ut ur garderoben så klart!

tisdag, augusti 07, 2007

"... animal rights wins, its critics lose..."

Hittade ett gammalt tal av Tom Regan på nätet. Här sägs nog det mesta som behöver sägas om djurrätt, på mindre än tio minuter.

torsdag, augusti 02, 2007

Vanliga ätstörningar

Människors förhållningssätt till mat kan delas in i två huvudsakliga kategorier:

1. Veganism. Omfattar alla sorters mat.

2. Köttätande och lakto-ovo-"vegetarianism". Mycket vanliga ätstörningar i dagens samhälle. Ätstörningarna orsakas vanligen av tvångsmatning i mycket unga år. Den som drabbas tar bort en del mat ur sin kost och ersätter den tvångsmässigt med likdelar eller utsöndringar från icke-mänskliga djur.

Många verksamma behandlingar för dessa ätstörningar är kända, såsom utbildning, kritiskt tänkande, medkänsla och ödmjukhet inför andra varelser. Under många år användes den nu misskrediterade "djurskyddsmetoden" som behandling, men den visade sig leda till dramatiskt förvärrade symptom, inte minst i form av en ökning av djurdödandet och ett djupare förnekande av sjukdomstillståndets grunder.