10 000 000 000 fiskar dödade varje år?

Idag skriver Alvin Lindstam i sin blogg om antalet dödade fiskar i den svenska fiskeindustrin. Siffrorna är fullkomligt överväldigande, alldeles oavsett de möjliga felmarginalerna.

Återigen påminns vi om vilken etisk katastrof fisket är, och hur extremt motsägelsefullt det blir när människor tror sig agera "djurvänligt" när de väljer fisk istället för annat kött.

Det finns inte längre några tvivel om att fiskar upplever smärta. Ändå är det få djur som behandlas värre. Här är några exempel från en artikel av Dawn Carr från PETA, som jag översatte till tidningen Djurens Rätt (3/2005):

Fiskar kommer ut ur näten med sina sidor avskrapade in på köttet, eftersom de släpats mot stenar, bråte och andra fiskar som fastnat i näten tillsammans med dem själva.

Varje fisk trasslas in i nätet och kommer ombord en efter en, allt eftersom nätet halas in. Det är en mer påfrestande process, en mer personlig, och varje enskild fisk hanteras av arbetarna. Jag såg på när torsk efter torsk våldsamt avlägsnades från nätet. Hundratals fiskar som klämdes och slets ut ur nättrasslet som skar in i deras kroppar.

Från nätet kastades fiskarna ovarsamt i en metallbehållare där de landade med en duns. Några sprattlade fortfarande vilt, andra var för utmattade. Många spydde upp sina egna inälvor, medan deras ögon svällde av tryckförändringen. En del av dessa fiskar kunde ha kämpat i näten i upp till ett dygn.

Ladda ner tidningen och läs hela artikeln här.

Och bli vegan, okej?

Tillägg, 21 september 12:17: Cecilia lämnade följande citat i en kommentar, som jag tycker förtjänar att lyftas fram. Det är från kapten Paul Watson från Sea Shepherd Conservation Society:

The largest marine predator on the planet right now is the cow. More than half the fish taken from the sea is rendered into fish meal and fed to domestic livestock. Puffins are starving in the North sea to feed sand eels to chickens in Denmark. Sheep and pigs have replaced the shark and the sea lion as the dominant predators in the ocean and domestic house cats are eating more fish than all the world's seals combined. We are extracting some fifty to sixty fish from the sea to raise one farm reared salmon. This is ecological insanity.

Bloggtips: James Crump

James Crump är en flitig abolitionistisk bloggare, och hans motto är rakt på sak: "The abolitionists’ greatest act of philanthropy will be to eradicate the welfare organizations. It is servile to accept anything other than justice for animals."

De senaste inläggen tar strid med Peter Singers och Bruce Friedrichs föreställning att djurrätt är en fråga om många små djurskyddssteg, problemet med enfrågekampanjer, och frågan om hur djurskyddet fostrar icke-responsivitet för djurrätt hos allmänheten.

Läs James blog här

Sexuella övergrepp på djur - vem bryr sig?

Många tydligen. Om jag har förstått saken rätt finns det idag en överväldigande konsensus kring domen att sexuella övergrepp på djur är förkastliga.

Gott så. Framsteg för djurrättsrörelsen! Hurrarop och fyrverkerier!

Eller?

Det som gör mig misstänksam är just att det finns en konsensus kring detta, samtidigt som det finns en minst lika stark konsensus kring att djur finns till för människor att använda till nästan allt annat.

Jag tror helt enkelt inte att motståndet mot sexuella övergrepp på djur reflekterar någon som helst relevant förändring i samhällets attityder.

För vad är egentligen nytt? Fördömandet av könsumgänge mellan människor och andra djur har historiskt varit hårt. Sådana bestämmelser går mycket långt tillbaka:

Ett allvarligt brott och en svår synd var tidelag, könsumgänge med djur. I Stockholm dömdes 1477 en man till döden genom bränning för att han på detta sätt tillfredsställt sina sexuella behov. Tilltaget betraktades som naturvidrigt men var inte helt ovanligt under äldre tid. Den äldsta bestämmelsen i nordiska lagar rörande detta brott säger att den som begått tidelag med något kreatur och blivit tagen på bar gärning ska bli nedgrävd levande i jorden tillsammans med djuret. Att djuret också skulle dödas handlade om att man ville utplåna minnet av gärningen.
(Populär Historia nr 5/2000)

Jag tror nyckelordet här är just "naturvidrigt". Det är på den föreställningen som motståndet mot tidelag huvudsakligen grundas idag. Människor som begår sexuella övergrepp på andra djur anses helt enkelt äckliga, perversa och avvikande - de väcker vår avsmak för att de bryter ett tabu. (Det är talande att det förbud mot tidelag som tidigare fanns i Sverige var inskrivet i samma paragraf som gjorde homosexualitet olagligt. Båda aktiviterna ansågs "naturvidriga", som brott mot normaliteten.)

Men kulturbundna föreställningar om "normal" sexualitet borde inte vara relevanta för vår bedömning av frågan om människors könsumgänge med andra arter. Den som resonerar så hamnar ofelbart i samma tveksamma position som de homofober som försvarade förbudet mot homosexualitet.

Vad som är relevant ur etisk synvinkel är istället endast hur andra drabbas - till det bättre eller sämre - av våra handlingar. Det är bara på den grunden som motståndet mot sexuella övergrepp på djur kan vila på en säker grund. Vi bör framför allt motsätta oss sådana handlingar av den enkla anledningen att det inte kan finnas något samtycke till sexuell aktivitet mellan människor och djur (det vill säga av precis samma skäl som vi bör motsätta oss sexuella övergrepp på människobarn).

Men det är inte det som motståndet mot tidelag idag handlar om. Det handlar för de flesta om att peka ut och distansera sig från de sexuellt sjuka och avvikande. Om det hela på allvar hade något att göra med att ta verklig hänsyn till andra djurs intressen, så skulle frågan om sexuella övergrepp reduceras till ett ytterst marginellt fenomen - en närmast mikroskopiskt liten märkvärdighet mitt i den förödelse som orsakas av vår tids största massförstörelsevapen: gaffeln. Let's face it - varje "normal" svensk som konsumerar djurprodukter orsakar helt enkelt ojämförligt mer lidande än alla svenska zoofiler tillsammans.

Och vad kan det på sin höjd leda till? En handfull åtal mot zoofiler kanske - och den vanliga debatten om bevisbörda och rättssäkerhet.

Så - är det verkligen ett "framsteg" att ha nått konsensus om det förkastliga i något som folk blev brända på bål för redan 1477? Tveksamt. Det är helt enkelt en seger mot ett icke-motstånd, ett modigt insparkande av en dörr som ingen ens försökt stänga.

Om det dessutom handlar om ytterligare ett fenomen som ger människor möjlighet att stärka sin självuppfattning som "djurvänliga" genom att anta en position som inte kostar dem det minsta och är helt förenlig med befintliga dominerande normer - vad har då förändrats i djurens samhällsmoraliska ställning?

Givetvis ska sexuella övergrepp på djur förbjudas. Men det viktiga, ur strategisk synvinkel, är vilken problemformulering som kommer att underbygga den förändringen. Om den befintliga problemformuleringen består kommer vi bara att ha uppnått mer av den vanliga polarisering mellan det "normala" och det "avvikande" som effektivt gör det rutinmässiga förtrycket osynligt.