Sidor

tisdag, september 11, 2007

Sexuella övergrepp på djur - vem bryr sig?

Många tydligen. Om jag har förstått saken rätt finns det idag en överväldigande konsensus kring domen att sexuella övergrepp på djur är förkastliga.

Gott så. Framsteg för djurrättsrörelsen! Hurrarop och fyrverkerier!

Eller?

Det som gör mig misstänksam är just att det finns en konsensus kring detta, samtidigt som det finns en minst lika stark konsensus kring att djur finns till för människor att använda till nästan allt annat.

Jag tror helt enkelt inte att motståndet mot sexuella övergrepp på djur reflekterar någon som helst relevant förändring i samhällets attityder.

För vad är egentligen nytt? Fördömandet av könsumgänge mellan människor och andra djur har historiskt varit hårt. Sådana bestämmelser går mycket långt tillbaka:

Ett allvarligt brott och en svår synd var tidelag, könsumgänge med djur. I Stockholm dömdes 1477 en man till döden genom bränning för att han på detta sätt tillfredsställt sina sexuella behov. Tilltaget betraktades som naturvidrigt men var inte helt ovanligt under äldre tid. Den äldsta bestämmelsen i nordiska lagar rörande detta brott säger att den som begått tidelag med något kreatur och blivit tagen på bar gärning ska bli nedgrävd levande i jorden tillsammans med djuret. Att djuret också skulle dödas handlade om att man ville utplåna minnet av gärningen.
(Populär Historia nr 5/2000)

Jag tror nyckelordet här är just "naturvidrigt". Det är på den föreställningen som motståndet mot tidelag huvudsakligen grundas idag. Människor som begår sexuella övergrepp på andra djur anses helt enkelt äckliga, perversa och avvikande - de väcker vår avsmak för att de bryter ett tabu. (Det är talande att det förbud mot tidelag som tidigare fanns i Sverige var inskrivet i samma paragraf som gjorde homosexualitet olagligt. Båda aktiviterna ansågs "naturvidriga", som brott mot normaliteten.)

Men kulturbundna föreställningar om "normal" sexualitet borde inte vara relevanta för vår bedömning av frågan om människors könsumgänge med andra arter. Den som resonerar så hamnar ofelbart i samma tveksamma position som de homofober som försvarade förbudet mot homosexualitet.

Vad som är relevant ur etisk synvinkel är istället endast hur andra drabbas - till det bättre eller sämre - av våra handlingar. Det är bara på den grunden som motståndet mot sexuella övergrepp på djur kan vila på en säker grund. Vi bör framför allt motsätta oss sådana handlingar av den enkla anledningen att det inte kan finnas något samtycke till sexuell aktivitet mellan människor och djur (det vill säga av precis samma skäl som vi bör motsätta oss sexuella övergrepp på människobarn).

Men det är inte det som motståndet mot tidelag idag handlar om. Det handlar för de flesta om att peka ut och distansera sig från de sexuellt sjuka och avvikande. Om det hela på allvar hade något att göra med att ta verklig hänsyn till andra djurs intressen, så skulle frågan om sexuella övergrepp reduceras till ett ytterst marginellt fenomen - en närmast mikroskopiskt liten märkvärdighet mitt i den förödelse som orsakas av vår tids största massförstörelsevapen: gaffeln. Let's face it - varje "normal" svensk som konsumerar djurprodukter orsakar helt enkelt ojämförligt mer lidande än alla svenska zoofiler tillsammans.

Och vad kan det på sin höjd leda till? En handfull åtal mot zoofiler kanske - och den vanliga debatten om bevisbörda och rättssäkerhet.

Så - är det verkligen ett "framsteg" att ha nått konsensus om det förkastliga i något som folk blev brända på bål för redan 1477? Tveksamt. Det är helt enkelt en seger mot ett icke-motstånd, ett modigt insparkande av en dörr som ingen ens försökt stänga.

Om det dessutom handlar om ytterligare ett fenomen som ger människor möjlighet att stärka sin självuppfattning som "djurvänliga" genom att anta en position som inte kostar dem det minsta och är helt förenlig med befintliga dominerande normer - vad har då förändrats i djurens samhällsmoraliska ställning?

Givetvis ska sexuella övergrepp på djur förbjudas. Men det viktiga, ur strategisk synvinkel, är vilken problemformulering som kommer att underbygga den förändringen. Om den befintliga problemformuleringen består kommer vi bara att ha uppnått mer av den vanliga polarisering mellan det "normala" och det "avvikande" som effektivt gör det rutinmässiga förtrycket osynligt.

20 kommentarer:

Anonym sa...

Råder konsensus? Men då vore det ju enkelt att få till stånd ett förbud...

De som arbetar mot förbudet är ju dem som nyttjar djur idag, t ex köttindustrin. De vill inte ha någon inbrytning bestående av förbud mot djuranvändning på etisk grund.

Ibland undrar jag en hel del över hur det kan komma sig att delar av djurrättsrörelsen så tydligt spelar djurutnyttjarna rakt i händerna genom att tala emot de förbud som det idag finns opinion för i vsamhället. Jag misstänker att djurutnyttjarna är rätt så tacksamma över hjälpen...

Per-Anders Svärd sa...

Hej!

Som jag skrev: "Givetvis ska sexuella övergrepp på djur förbjudas." Och så vitt jag vet har ingen djurrättsförespråkare hävdat något annat.

Vad vissa av oss säger är dock att ett sådant förbud endast är en droppe i havet, och att det viktiga är att förändra den grundläggande problemformuleringen.

Hur många djur hjälper det egentligen att lägga ner energi på ett sådant förbud, jämfört med att inrikta sig på att bygga den enda kraft som på allvar kan utmana speciesismen - dvs. en kritisk massa av veganer?

Anonym sa...

"Droppe i havet"... Droppe som urholkar stenen, tror jag.

Skillnaden mellan oss är att du utdefinierar handlingar som leder till gott för djur och som bryter uppfattningen att man inte ska förbjuda någon användning av djur utifrån en etisk grund. Jag välkomnar dem!

Jag håller med dig om behovet av en stark armé av veganer. Köttbranschens trupper har ju vunnit storsegrar de senaste åren. Köttproduktionen har ökat rekordstort tre år i rad nu.

Per-Anders Svärd sa...

Hej igen!

Jodå, ett förbud mot sexuella övergrepp på djur idag skulle säkert vila på en "etisk grund" - men frågan är väl snarast *vilken* etisk grund? Den "etiska" avskyn för avvikande sexuella preferenser troligen.

Jag har bara svårt att se något tydligt, konfrontativt antispeciesistiskt element utkristallisera sig i debatten om sexuella övergrepp på djur. Men visst skulle det kunna göras: "Jaha, du är emot sexuella övergrepp på djur - men hur kommer det sig då att du äter kött? Är inte det ännu värre, egentligen?"

Den sortens frågeställning tycks mig mer fruktbar än att hoppas på att ett speciesistiskt samhälle skulle börja tolka ett etiskt förbud i antispeciesistiska termer.

Eller annorlunda uttryckt: Har djurrättsrörelsen verkligen bättre förutsättningar i länder där det finns förbud mot sexuella övergrepp på djur? Är det verkligen en sådan mäktig hävstång att rubba speciesismen med?

Jag tror inte det. Snarare tror jag att enfrågekampanjer som denna fostrar en responströghet hos allmänheten genom att stärka den ideologiska uppfattningen att människors skyldigheter gentemot djur kan uppfyllas fullt ut genom åtgärder som lagstiftning.

Sedan ser jag ju också det hela som ett nollsummespel. För varje aktivisttimme som inte primärt läggs på att mobilisera vår "armé" tror jag att vi förlorar en timme som skulle kunnat användas bättre. Jag anser att det bara finns en relevant variabel för att mäta graden av framsteg, nämligen andelen (djurrättsliga) veganer bland befolkningen.

Så ja, det finns faktiskt en hel del frågor som jag gärna skulle se "utdefinierade" från djurrättsrörelsens arbete, eftersom jag tror att de representerar ett påfallande stort slöseri med tid.

Jag vill helt enkelt se fler veganer och färre fromma förhoppningar om att speciesismen på något sätt undergrävs av åtgärder som alla redan håller med om. Först då kommer jag att tro på att det har skett en progressiv förändring.

Anonym sa...

Problemet är dock inte dem som vill se ett förbud mot sexuella övergrepp på djur. Man bör snarare se dem som potentiella veganer och fokus bör ligga på att göra transformera dem till det.

Banna inte deras engagemang utan dra nytta av det istället! Se dem som potentiella deltagare i vår veganarmé. Om vi inte ens får med dem förresten, hur ska vi då få med dem som inte bryr sig alls? Huvudfrågan bör alltså vara: Hur ska vi få just dessa att bli djurrättsliga? Den frågan bör alltid vara i cenrum i alla möten med människor!

Så vänd på ditt resonemang: Se dem och deras arbete som resurser!!

Har förresten precis läst Djurskyddsmyndighetens rapport till regeringen om sexuella övergrepp på djur. Deras skrivningar är ju solklara - det handlar ju inte alls om några avvikande sexualpreferenser. Så låt oss bygga upp den - inte skapa dimridåer.

Själv blev jag medveten om att djur har rättigheter när jag räddade en påkörd katt. Mina första handlingar var alltså inte särskilt djurrättsliga, men tack vare det varma bemötande jag fick av en djurrättslig person så gavs jag möjlighet att gå vidare.

Per-Anders Svärd sa...

Hej!

Jodå. Visst ska de med. Men det är just därför jag anser att man ska kommunicera djurrätt och inte djurskydd med människor.

Om jag får anknyta till ditt sistnämnda exempel: Jag skulle ha kunnat fatta djurrättstankens *verkliga* innebörd mycket tidigare än jag gjorde. Säkert du med. Säkert redan våra föräldrar också.

Så varför fattade vi inte? Till viss del, tror jag, för att de djurrättsaktiva som fanns innan oss utgick från att vi inte kunde förstå vad de egentligen ville säga. De ansåg att det var för svårt att argumentera för veganism för de trodde att det var för radikalt för oss, för frånstötande, för extremt. (Annorlunda uttryckt: De ansåg att vi - "allmänheten" - var för dum för att begripa vad de själva begrep.)

Istället koncentrerade de sig på att påverka oss att ta avstånd från hönsburar och långa djurtransporter. De förminskade problemet och portionsförpackade det för att vi skulle svälja det. Åtminstone var det så jag växte upp och kom att uppfatta de organiserade "djurvännerna".

Och resultatet blev förstås (1) att många av oss började tro att problemen med djurhanteringen var just enskilda problem med hanteringen och inget mer grundläggande fel, (2) att jag aldrig kom i kontakt med deras verkliga agenda förrän långt senare. När jag första gången läste "Djurens frigörelse" 1995 minns jag att jag tänkte: "Jösses! Så här är det ju! Men varför har ingen sagt detta förut, under hela mitt liv!?" (Jag är ett par år äldre än boken.)

Sedan dess har jag på en lång och plågsam väg släpat mig fram till ståndpunkten att djurskyddsstrategin är huvudproblemet, eftersom den innebär ett konstant förminskande av problemet (och därtill bärs upp av organisationer som till övervägande finansieras av speciesister, och som har ett egenintresse i en fortsatt speciesistisk problemformulering, liksom ett behov av ständiga illusoriska "segrar").

Faktum är att vi har mer "djurskydd" än någonsin. Folk upplever sig som mer djurvänliga än någonsin. Ändå drabbar djurförtrycket fler individer mer intensivt än någonsin.

Du har nog faktiskt den absolut avgörande punkten där i din egen fråga: "Om vi inte får med dem, hur ska vi få med dem som inte bryr sig alls?"

Djurskyddsstrategins svar är att vi ska tunna ut vad vi egentligen vill och balkanisera budskapet fullständigt, helst till den grad att även de "som inte bryr sig alls" hakar på.

Det djurrättsliga svaret borde vara att om man vill djurrätt så måste man prata djurrätt, och vidhålla att folk faktiskt kan tänka och förstå. Att vägra urvattna budskapet och vidhålla att veganism är baslinjen för djurrätt. Annars tror jag bara att vi dömer ytterligare en generation av aktivister att inleda det absolut nödvändiga arbetet.

Anonym sa...

Innebär det sista du skrev att vi pratar mindre djurrätt idag än vad ni gjorde tidigare? Vad jag har förstått så minskar antalet veganer och djurrättare, samtidigt som köttkonsumtionen slår i taket. På den skola som jag gick på tidigare var vi många veganer, idag finns där inte en enda.

Jag tror på tanken att möta varje individ med intresset på topp på hur man ska göra den till vegan. Kan låta naivt, men vad är alternativet?

Per-Anders Svärd sa...

Jag tror faktiskt det - alltså att det talas mindre djurrätt nuförtiden än för tio år sedan, då "veganrörelsen" var på topp. Den hemska misstanken som tränger sig på är ju att många av dessa veganer (de som inte var posörer och har droppat av vid det här laget) har tagit till sig djurskyddsstrategins "realistiska" synsätt.

Och jo, jag håller helt med om tanken att möta varje individ på det sättet!

Anonym sa...

En annan anonym här...
Intressant analys. Man kan tillägga det som Singer var inne på i den där kontroversiella texten i Nerve för länge sedan: om många intar rätt norm ("sexövergrepp på djur är fel!") men på fel grund ("sex över artgränsen är en onaturlig styggelse!" snarare än "djurets intressen och rättigheter kränks!") så kan det ha andra negativa effekter. Onaturlighetsgrunden kan fungera som ett slags stöd för idén att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan människor och andra djur. Den isärhållande idén är i sin tur viktig för det "normala" djurförtrycket.

Per-Anders Svärd sa...

Hej!

Jupp, jag håller helt med.

Anonym sa...

Men den analysen gör visst inte de som står för det "normala" djurförtrycket eftersom de inte vill ha något förbud.

Per-Anders Svärd sa...

Det är sant. I bakgrunden ligger väl två saker: (1) att de som regel motsätter sig alla förändringar, likt de flesta etablerade institutioner, och (2) att det finns en lite för besvärande likhet mellan de våldtäkter på icke-mänskliga djur som utförs i hemmet och de våldtäkter på djur som med en förskönande omskrivning kallas "inseminering" i djuruppfödningsbranschen.

Likväl tvivlar jag på att ett etiskt förbud mot sexuella övergrepp på djur - som jag, återigen, är helt för - utgör en särskilt kraftig hävstång för att påverka praktikerna i jordbruket (mordbruket).

Om djurrättsrörelsen sk bedriva kampanjer mot sexuella övergrepp på djur så bör det i mina ögon vara genom att använda dessa som exempel på speciesismen generellt, och göra den sistnämnda till den huvudsakliga måltavlan. Återigen, att vända på problematiken för att sätta artförtrycket i centrum: Fler sexuella övergrepp betalas faktiskt av mjölkdrickare än vad alla zoofiler någonsin skulle hinna med.

Sedan finns det förstås tusen olika sätt att kommunicera detta på, efter vad som verkar lämpligt för målgruppen. Jag är inte ute efter skuldbeläggande för skuldbeläggandets skull - jag vill bara se djurrättsrörelsen försöka hålla sig till den sak den egentligen finns till för.

Anonym sa...

Och djurrättsrörelsens roll måste vara att stärka djurrätten - se till att människor slutar att äta djur, köpa saker där djur har utnyttjats som försöksdjur osv.

Som kommentar i ett tidigare inlägg höll du med att utgångspunkten i varje möte med människor bör vara att få dem att bli veganer. Jag håller med om det, fast jag anar att du och jag har olika strategier för det. I mitt arbete för att påverka enskilda har jag märkt att jag lättare får människor att bli veganer om jag genom posivit uppmuntran förstärker de små stegen, t ex att de slutar äta kött, sedan väljer bort äggen osv. Alltså om de initialt intar en djurskyddslig inställning. Om jag väljer strategin att få dem att till alla pris inte slå in på den i den här bloggen förhatliga djurskyddstänkandet... ja, då tar det längre tid för mig att få dem till att bli veganer.

Jag skulle gärna vilja bli inspirerad genom att få höra dina knep och gärna något om vilka resultat du uppnår.

I sommar har jag fått tre personer till att bli veganer och fem till att bli vegetarianer. De sista ser jag som potentiella veganer, på samma sätt som jag såg de tre personer som nu är veganer när de i våras blev vegetarianer.

De som jag motat bort från djurskyddstänkandet har tyvärr vare sig blivit vegarianer eller veganer...

Per-Anders Svärd sa...

Hej!

Wow - det är inte illa för en sommars arbete! :)

Ja, jag antar att vi behöver någon sorts pedagogisk teori här. Och en rimlig utgångspunkt är väl att vi måste anknyta till människor där de befinner sig, annars blir all kommunikation och påverkan omöjlig. Om det vi säger inte kopplas till deras defintliga förförståelse av världen så pratar vi helt enkelt förbi dem. Och det vill vi ju inte.

Som tur är har de flesta människor redan en uppfattning om att djur faktiskt spelar roll på något sätt, och det kan vi anknyta till.

Men den största utmaningen, tycks det mig, är att anknyta till *rätt* aspekt av deras förförståelse. Det är till exempel relativt enkelt att få människor att tycka att det är något fel med hönor i burar, bara genom att berätta vad som händer med hönor i burar: missbildade fötter, aggressioner, hög dödlighet osv. Men då blir förstås den vanliga responsen att de vänder sig till "frigående" äggproduktion som "lösningen" på problemet.

Med andra ord, så länge vi accepterar den vanliga problemformuleringen att det är "onödigt lidande" eller "djurplågeri" som utgör huvudproblemet i människa-djurrelationen så rör vi oss fortfarande inom den speciesistiska normens föreskrifter.

Jag är mer inne på att försöka hitta punkter där den normen utmanas i grunden. Till exempel föredrar jag att jämföra djurs rättigheter med mänskliga rättigheter - dvs. att visa att de vilar på samma grund (att vi är medvetna varelser med egna liv och upplevelser som spelar roll för oss själva). På det sättet hoppas jag att frågan kommer att uppfattas som en grundläggande rättvisefråga, snarare än som en fråga om enskilda problem eller övergrepp.

Jämförelser med "sällskapsdjur" brukar också fungera. Folk är redan övertygade om att det är fel att äta upp grannens katt (för kattens egen skull, inte bara för grannens). Och vad är det egentligen som skiljer katten från grisen?

En sak jag gjort under många föredrag om djurrätt (för sammanlagt många hundra personer) är att prata om behandlingen av djuren och be folk fundera över huruvida de skulle vilja byta plats med något av de djur som idag blir till mat. Även om det djuret behandlas "bra" - skulle de vilja uppleva deras fångenskap, slakt och ett förkortat liv? Om inte - med vilken rätt anser de att de kan utsätta någon annan för just detta?

Jag har brukat be folk räcka upp handen om de skulle kunna tänka sig att genomleva vad djuren de äter upplever. Hittills har jag inte sett en enda hand uppsträckt...

Sedan är det förstås viktigt, som du säger, att uppmuntra folk och visa att det är möjligt att leva veganskt. Men återigen tycker jag att problemformuleringen vi framhäver är central. Nästan vilken "djurvänlig" attityd som helst passerar ju idag för att vara "djurrättslig", men jag anser att djurrätt är något mycket snävare än så: strävan efter abolition av all exploatering av andra djur på en direkt rättvisegrund.

Om vi tänker baklänges från ett framtida veganskt, icke-speciesistiskt samhälle och frågar oss vad det är som har åstadkommit detta samhälle, så har jag svårt att se hur det skulle ha blivit möjligt utan aktivistgrupper som ständigt och med all kraft framhävt en djurrättslig uppfattning - inklusive ett aktivt utpekande av djurskyddsideologins tillkortakommanden och motsägelser.

Anonym sa...

Min fråga handlade egentligen om hur många du lyckas göra till veganer i dina personliga möten? Har du någon siffra för t ex sommaren? Mitt problem är att den argumentation som jag använder mig av inte leder till att människor blir veganer då jag undanhåller dem från djurskyddsnormen. Hur gör du?
Jag kan också få alla mina kompisar att räcka upp handen när jag ställer sådana frågor som du redovisade i ditt inlägg. Men i vilken utsträckning blir de sedan veganer? Om detta vet man väl inte så mycket. Det man har att utgå från är sina personliga möten, eller hur?

Per-Anders Svärd sa...

Hej!

Ursäkta sent svar. Det har varit mycket att göra. Ja du, jag har ingen aning om hur många jag bidragit till att göra till veganer under sommaren - och inget enskilt möte räcker förstås till för att det ska hända. Jag tror, allmänt sett, att det viktigaste är att bidra till att förändra de diskussioner som pågår. För det är i slutändan i diskussionerna som vårt tänkande och våra identiteter förändras.

William sa...

Ett förbud mot sex mellan människor och andra djur skulle inte bara grunda sig i ogillande av alla sexuella preferenser utöver den heterosexuella och homosexuella, den skulle även grunda sig i artism.

Vilket, för att hänvisa till auktoriteter, både Peter Singer och Ingrid Newkirk insett.

En mer tolerant, mindre artistisk hållning vore att inte sätta upp sådana murar mellan arten människa och andra arter. Det finns inga motsättningar mellan att vara vegan och att ha sex med, t ex, en hund, om det senare är frivilligt.

Per-Anders Svärd sa...

Fast hela poängen är förstås att du aldrig kan veta om det är frivilligt. Det går inte att avgöra en icke-människas samtycke. Det är det icke-speciesistiska argumentet för ett förbud.

William sa...

Då kan man ju aldrig veta om *något* är frivilligt - eller ofrivilligt. Det är förstås fel, det tror du inte ens själv, alla som har haft en hund, t ex, vet att man kan veta vad de vill och inte vill.

Anonym sa...

Jag håller med om att diskussioner kan få människor att förändra sina identiteter, t ex sluta att äta kött. Det jag har kommit fram till är att min retorik, eller vad man ska kalla den, leder till flest veganer ifall jag nyttjar djurskyddsnormen. Jag har förstått att du tycker att det är fel. Och det leder till att jag misstänker att du har bättre fungerande metoder än mina då det gäller att få människor att sluta äta kött.

När jag kör rak argumentation om speciesism slår de jag pratar med dövörat till. När jag istället pratar om djurs lidande kan jag få en del till att först bli vegetarianer, och sedan efter ett tag får jag dem att bli veganer. Hur ska jag göra för att inte behöva vegetariansteget? Hur jag än försöker att utesluta det så leder det bara till att jag lyckas göra färre till veganer än om jag tar med det.

Min fråga kanske är lite fånig, men jag brottas med det här. Har så dåligt samvete över att jag inte lyckas bättre när jag går den raka vägen. Därför skulle jag vilja veta hur du gör. Vad är knepet liksom?