Sidor

lördag, juli 19, 2008

Doktrinen om det nödvändiga onda

If abolition of exploitation is our ultimate goal, as is so often claimed, and if veganism is the single most powerful personal expression of opposition to animal exploitation, why on earth would any animal organization participate in making the job of vegan activists and educators so much harder? Already, sanctuary workers, educators and frontline vegan activists are reporting that members of the public, when confronted with the reality of farmed animal exploitation, increasingly indicate that they will express their concern for farmed animals, not by boycotting or reducing their consumption of animal products, but by purchasing animal products marketed as “humane.” - James LaVeck

Vad har egentligen hänt med djurrättsrörelsen? Varför läggs så mycket av vår tid på att förvränga det vi egentligen vill säga?

Hur blev det egentligen "realistiskt" att tro att djurförtrycket kan upphävas genom djurskyddsliga reformer? Hur blev det "pragmatiskt" att tro att man tar steg mot en vegansk värld genom att framställa veganism som ytterligare ett konsumentval, istället för ett moraliskt imperativ att inte döda eller skada andra varelser? Varför uppfattar vi det inte som ett dramatiskt problem att en stor del av rörelsen ständigt undergräver kampen för djurs rättigheter genom att marginalisera djurrättstanken och veganismen till förmån för en mer "respektabel" hållning som går ut på att samarbeta med djurindustrier och djurförtryckande myndigheter?

James LaVeck, grundare av organisationen Tribe of Heart och producent av filmerna The Witness och Peacable Kingdom, har skrivit en tänkvärd artikel med titeln Invasion of the Movement Snatchers: A Social Justice Cause Falls Prey to the Doctrine of "Necessary Evil" (Satya, oktober 2006).

LaVeck menar att stora delar av rörelsen fallit offer för en "doktrin om det nödvändiga onda", det vill säga ett tänkesätt som får oss att rationalisera bort vår delaktighet i våld och orättvisor mot andra djur genom att hänvisa till att avsteg från våra principer är absolut nödvändiga för att uppnå våra mål. I korthet: Vi måste vara delaktiga i djurförtrycket för att kunna avskaffa det.

Rörelsen för djurs rättigheter, som ännu är relativt liten och isolerad, är förstås extra sårbar för den sortens ideologisk manipulation. Detta vet naturligtvis djurindustriernas marknadsstrateger, och de har dessutom råd att betala för de PR-konster som krävs för att forma opinionen. LaVeck diskuterar utförligt de PR-råd för att bemöta djurrättstanken som gavs till amerikanska Cattlemen's Association av en konsult 1991. Råden för att bemästra djurrättsrörelsens kritik var följande:

1) Isolate the radicals

2) “Cultivate” the idealists and “educate” them into becoming “realists”

3) Co-opt the opportunists into agreeing with industry.

Duchin acknowledged in his speech that idealists were hard to work with, and that because of their inherent altruism and the fact that they gain nothing personally from holding their views, the public tends to believe in them. He then offered the cattlemen a clever strategy. He said that if idealists can somehow be convinced that their opposition to a product or an industry inadvertently caused harm to someone, they could not live with the contradiction and would be forced to change their views, to adopt a more “realistic” position.

Duchin next told the cattlemen about how to work with movement “opportunists,” people he described as engaging in activism for “visibility, power, followers, and perhaps, employment... The key to dealing with opportunists is to provide them with at least the perception of a partial victory.”

The widespread adoption of “cage-free” eggs? A few seats at the table with the group developing standards for producing “Animal Compassionate” lamb? Uncrated “pink” veal? Today, these and similar developments are being widely characterized as victories by organizations with reputations for staunchly opposing animal exploitation.

De sociologer som länge har talat om den byråkratiska "järnbur" som organisationer och insitutioner fastnar i till följd av sina legitimitetsbehov och behovet av fasta inkomster skulle utan tvivel nicka instämmande till denna analys. Det finns kusligt många exempel på hur det "nödvändiga ondas" logik har kommit att styra djurrättsrörelsens agerande. Förutom de många amerikanska exempel som LaVeck nämner är det lätt att hitta exempel från Sverige. Ta till exempel Djurens Rätts representation i de djurförsöksetiska nämnderna, organisationens medlemskap i Eurogroup for Animal Welfare eller den fäbless för att (direkt eller indirekt) rekommendera KRAV-produkter som organisationen har så svårt att släppa. För att inte tala om nationalspeciesisterna i Djurskyddet Sverige, som aktivt undergräver kampen för ickemänskliga rättigheter med sitt främjande av köttätande och sitt reducerande av veganism till en livsstilsfråga.

Detta är helt enkelt inte hållbart för en rörelse som vill angripa tusentals år av speciesistisk indoktrinering. Speciellt inte när vi tydligt kan se att allmänhetens repsons på avslöjat djurförtryck allt mer sällan är att bojkotta djurprodukter eller gå mot veganism, utan snarare att att välja produkter med bättre "djurskyddslig" image. Vi måste börja se vilken roll vår egen rörelse har spelat, och fortfarande spelar i den här utvecklingen, genom vår envisa tendens att förminska problemet med djurförtrycket till något som kan åtgärdas genom reformer snarare än etisk veganism. Som LaVeck konstaterar:
Let us not forget, there is a reason why human rights groups do not develop or endorse “humane” methods of torturing and executing political prisoners, and why children’s rights advocates do not collaborate with the international pornography industry to develop standards and special labeling for films that make “compassionate” use of runaway teens. To do such things is to introduce moral ambiguity into situations where the boundaries between right and wrong must never be allowed to blur. To be the agent of such blurring is to become complicit oneself in the violence and abuse.

Jadå, livet är svårt. Samhället är komplext. Kampen är hård. Men varför måste våra principer alltid vara det första vi ger upp? Djurrättsfilosofin står trots allt för den minst kontroversiella av alla moraliska idéer: att vi bör undvika att döda och orsaka lidande. Att anta att andra människor inte kan förstå den tanken är inte bara elitistiskt, det är också ett underkännande på förhand av vår egen förmåga att kommunicera den. LaVecks artikel är en viktig dos av intellektuellt motgift mot den sjukan. Läs den.

3 kommentarer:

Jenny Walker sa...

Jag tycker det är så jävla svårt det där alltså. Jag är verkligen ingen djurskyddsförespråkare men jag satsar en hel del på kosthållningsargumenten. Men å andra sidan blir jag enormt frustrerad på vår egen snällhet och vill ut på stan och trycka upp blodiga plakat i ansiktet på folk. Kött är mord och därmed basta liksom. Visst kan man få folk att käka lite vego om man visar dem goda produkter men den genuina övertygelsen kommer ju knappast infinna sig. Man ska sluta mörda djur för att det är fel att mörda djur - inte för att det kommit ännu en medelklasstrendig sojaprodukt på marknaden.

Per-Anders Svärd sa...

Ja, jag håller med om att vi ofta böjer oss baklänges ner i brygga för att inte provocera någon. Men det konstigaste är ju att vi faktiskt är många som tycker precis så. Det är ju inte bara du och jag, utan på vartenda möte och i varenda sammanhang där man träffar djurrättare så är det någon som uttrycker sin frustration över detta - att vi liksom inte kan säga vad vi tycker och vad vi står för utan måste moderera vartenda budskap.

Men är inte detta ett tecken på det klassiska samarbetsproblemet - många människor vill samma sak (i det här fallet en radikal rörelse för djurrätt och veganism), men få av oss tror att de kan åstadkomma detta själv, så istället hakar vi ofta på de befintliga, djurskyddsorienterade kampanjerna i vår aktivism.

Vad vi har är alltå en enorm otappad potential i djurrättsrörelsen. Vi har massor av radikala människor som vill sprida ett radikalt budskap, men som cencurerar sig själva i sin aktivism för att de tror att de är ensamma eller för att de ständigt intalas att den rörelse de vill ha inte kan bli verklighet eller är opraktisk/orealistisk på något sätt.

Som jag ser det är en av våra viktigaste uppgifter att frigöra den potentialen. Människor agerar utifrån de möjliga alternativ de kan urskilja, och vad vi helst vill se upplevs allt för sällan som ett meningsfullt alternativ. En abolitionistiskt orienterad djurrättsrörelse kommer därför inte att uppkomma förrän den möjligheten så att säga artikuleras och görs tillgänglig för fler av våra aktivistkamrater att identifiera sig med. Vi måste först skapa en position genom att vidga utrymmet för vad som låter sig tänkas inom rörelsen, och sedan befolka den positionen med aktiva djurrättare.

Jag hoppas i alla fall att det kan bli möjligt.

Jensan sa...

Jag tror du kan ha rätt. Jag har tänkt mer och mer på det där med åren och önskar innerligt att jag orkar och lyckas få in det där i vårt arbete. Gbg har ju ofta profilerat sig som en radikal avdelning men de senaste åren vettifan. Tack för inspirationen!