Sidor

tisdag, december 01, 2009

Krishanteringen i grishanteringen (eller, Till krisens och grisens försvar)

'Krishantering' är det moderna ordet för att återställa skenet när någon ertappas med byxorna nere. För jordbruksminister Eskil Erlandsson har nog en stor del av den senaste arbetsveckan gått åt till att 'återställa förtroendet' för fläskköttsindustrin efter Djurrättsalliansens avslöjande.

I dagens Aftonbladet kan vi se hur industrin försöker slå tillbaka med en klassisk krishanteringsstrategi: tvivel. Man ifrågasätter vilka kunskaper aktivisterna har för att bedöma grisarnas tillstånd. Till exempel påstås att en galts testiklar har kallats för en böld på en av bilderna. Andra bilder påstås vara manipulerade, missvisande eller till och med tagna utomlands. (Djurrättsalliansen svarar på dessa anklagelser här.)

Tvivlets strategi

Jag har tidigare skrivit om hur djurindustrierna jobbar som tobaksindustrin i detta avseende. Tobaksbolagen insåg att de inte rakt av kunde förneka sambanden mellan rökning och cancer. Däremot kunde de agera för att skapa tvivel. I ett strategidokument från 1969 fastslogs till exempel:

Mål nr 1: Att skjuta åt sidan i miljoners medvetanden den falska övertygelsen att cigarettrökning orsakar lungcancer och andra sjukdomar; en övertygelse grundad på fanatiska antaganden, falska rykten, icke underbyggda påståenden, och ovetenskapliga utsagor och gissningar från publicitetssökande opportunister.


Målsättningen var alltså lägga bevisbördan på kritikerna. De som kritiserade tobaksindustrin skulle framställas som att de var okunniga, sensationslystna och drivna av dunkla motiv. På det sättet skulle förtroendet för den egna produkten återställas och kraven på reglering av industrin skulle kunna skjutas åt sidan.

Tobaksbolagen har förstås den fördelen att de säljer en beroendeframkallande produkt. Kraften i beroendet underlättar för tvivlet att få fäste hos konsumenten. Köttindustrin har kanske inte en lika stark fysiologisk beroendefaktor att förlita sig på, men den har kanske ännu starkare sociala faktorer att finna stöd i. Nästan alla äter kött, och att bryta mot den normen är något de flesta uppfattar som svårt - om tanken ens är möjlig att tänka. Det finns helt enkelt en rädsla för att uppfattas som avvikande - för att inte säga 'tokig' och 'fanatisk'.

Krishanteringen i grishanteringen

Djurindustriernas krishantering bygger idag på att utnyttja samma mänskliga svagheter som tobaksindustrin en gång gjorde:

  1. Förminska problemet från ett systemproblem (att vi använder miljarder djur till mat, trots att vi inte behöver göra det), till något som går att hantera med legitimerande reformer (ge anmärkningar på ventilationen hos några bönder, inför tätare veterinärkontroller, peka ut några rötägg som inte sköter sig). Problemen är tillfälliga och kan åtgärdas, det finns inget djupare etiskt problem i konsumtionen av djurprodukter. Det är onödigt att ens ställa frågan om djur kanske borde ha rätt till liv och frihet. Målsättningen här är att snabbt återställa ett förtroende för industrin, eller som målsättningen bakom tobakspropagandan formulerades: "Att lyfta cigaretten från canceridentifikationen så snart som möjligt och återställa den till dess rätta plats av värdighet och acceptans i medvetandena hos kvinnor och män på den fria amerikanska företagsamhetens marknad. (PDF)"

  2. Skapa tvivel kring kritikernas påståenden (bilderna är inte representativa, kritikerna är okunniga, de gör en felaktig bedömning). I tobaksstrategin hette det så här:
    Mål nr 3: Att avslöja den icke-trovärdiga, tidigare ej förekommande och illasinnade attacken mot cigaretten, som utgörande förtal och ärekränkning i den största omfattning som någonsin begåtts mot någon produkt i den fria företagsamhetens historia." (PDF)

  3. Framställ kritikerna som drivna av ohederliga motiv (de vill manipulera oss för sina egna syften, de vill att du ska bli en sån där konstig vegan.) Eller som det hette i tobaksstrategins mål nr 5: "Att bevisa att cigaretten har ställts inför rätta av en lynchningslag, skapad och utvecklad av dåligt informerade och oansvariga människor och organisationer för att frambringa och uppvigla rädsla." (PDF).


Vad kan vi göra för att förvärra krisen?

Den tanke som industrin ytterst måste undanröja ur folks medvetanden är idén om ett etiskt avståndstagande från djurprodukter. En debatt om grishanteringen är förstås jobbig för industrin, men helt okej så länge den sker på reformernas planhalva och tvivlen om aktivisternas motiv kan upprätthållas. För i en sådan debatt har den etablerade ordningen - köttnormativiteten - de flesta sociala faktorer på sin sida. Människor kommer att bli upprörda, men de ser inte identifikation med en vegansk livsstil som ett möjligt alternativ.

Den totala krisen för industrin vore en debatt om djurens rättigheter i termer av frihet, jämlikhet och rättvisa - en debatt som djurindustrierna vet att de inte kan vinna. Mardrömmen för industrin är därför inte den situation vi har idag, eftersom en sådan debatt ännu inte kommit till stånd. Mardrömmen är den situation vi hade i mitten av 1990-talet, när den så kallade "veganrörelsen" faktiskt tillhandahöll en möjlig alternativ, kontrahegemonisk, identitet för tusentals unga människor. Ytterst är det den situationen som tvivlets strategi nu sätts i verket för att förebygga.

Lämplighetslogiken

Samhällsvetarna Johan P. Olsen och James G. March presenterar en enkel modell för hur människor agerar i institutionella sammanhang. De menar att människor ständigt frågar sig 'Vad är jag för person? Vad är detta för sorts situation? Vad gör en person som jag i en situation som denna?'

Människors agerande följer med det här synsättet en 'lämplighetslogik' - vi gör helt enkelt vad som verkar lämpligt (i det givna sammanhaget) utifrån de svar vi kan ge på dessa frågor. En första nyckel till förändring ligger därför i att påverka de identiteter eller subjektpositioner som finns tillgängliga för människor. Vilka svar kan de egentligen ge på frågan 'vad är jag för person?' Är det till exempel möjligt för dem att svara 'jag är vegan'? Mycket sällan, eftersom denna identitet för de flesta människor inte framstår som ett alternativ. Djurrättsrörelsens jobb blir därför att främja möjligheten till en sådan identifikation.

Först och främst kräver det att vi slutar ängslas inför risken att bli avfärdade som radikala, och börjar ta det för självklart att (1) människor kan förstå argument, och (2) i allmänhet motsätter sig våld och förtryck. (Ett annat sätt att uttrycka det är att vi måste ge upp smygelitismen: om vi kunde bli veganer så kan andra också bli det. Vi är inte smartare eller godare än andra, vi hade bara lämpliga förutsättningar att ändra oss. Så hur kan vi skapa förutsättningar för andra att göra samma sak?) Om vi vill ha en vegansk värld måste framgång mätas med den skala som målet kräver, dvs. i antalet veganer.

Och hur är det med frågan 'vad är det här för sorts situation?' Vad kan människor egentligen svara på detta i relation till grisskandalen? Ett svar som direkt erbjuder sig som en lämplig tolkning är just att det handlar om isolerade incidenter och saker som kan åtgärdas genom reformer. Det är också det svar som industrin och ansvariga politiker helst vill se. Här måste djurrättsrörelsen aktivt problematisera den vanliga tolkningen, inklusive de många godhjärtade men missriktade försöken att förbättra djurskyddet.

Vad vi måste anstränga oss för att visa är att det var just djurskyddsideologin som försatte oss i den här situationen från början. Det är inte några enskilda producenter som fört de djurskyddsälskande konsumenterna bakom ljuset - det är konsumenterna själva som låtit sig bli förda bakom ljuset av sin egen djurskyddsideologi.

Vad vi måste eftersträva är därför en förskjutning från den första av nedanstående situationer till den andra:

Djurskydd:

Vad är jag för person?
Jag är en person som inte vill att djur ska lida och tar djurskydd på allvar.
Vad är det här för situation?
Grisarna plågas för att lagar och regler inte tas på allvar av alla grisuppfödare. Det behövs hårdare regler och bättre kontroller.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag uttrycker min upprördhet hemma och vid fikabordet på jobbet. Eventuellt skriver jag ett brev till jordbruksministern och kräver att tillsynen av grisarna blir bättre. Jag är inte så sugen på julskinkan i år, men förhoppningsvis blir det bättre till nästa år.

Djurrätt:

Vad är jag för person?

Jag är en person som tar djurs intressen och rättigheter på allvar. Jag är därmed en del av en rörelse som vill utmana tusentals år av speciesism.
Vad är det här för situation?
Grisskandalen är bara ännu ett uttryck för speciesismen, det allmänt utbredda men oförsvarbara artförtrycket. Det som nu pågår är bara ett försök att återställa speciesismens normalitet.
Vad gör en person som jag i den här situationen?
Jag ifrågasätter förtrycket, slutar konsumera djurprodukter och försöker uppmuntra andra att göra samma sak.

Ofta tror vi att vi nått framgång när vi ser att människor uttrycker den första identiteten - att de bryr sig om djurskydd och tycker att det är fruktansvärt att djur lider. Men det är inget framsteg alls. Så gott som alla har redan den identifikationen och den är fullt förenlig med fortsatt djurutnyttjande.

Framgång för djurrättsrörelsen ligger just i förskjutningen till en annan identifikation, bortom djurskyddstänkandet, där ickemänskliga djur inte längre reduceras till objekt och resurser. Vägen framåt går därför gå via följande frågor som måste ställas i all vår aktivism: Hur undviker vi att fångas i den debattlogik som industrierna föredrar? Vilka alternativa tolkningar erbjuder vi? Vilka alternativa identifikationspunkter tillhandahåller vi i vår kommunikation?

Reflektion över dessa frågor är den första öppningen för oss att fördjupa den pågående krisen.

5 kommentarer:

trollhare sa...

Jag har inte kunnat blogga om djurrätt på länge, för att jag liksom tappat något. Du vet: när det känns som om man sagt allt hundra gånger redan och man bara upprepar sig. Jag ställer mig samma frågor som du, men jag har inte så mycket till svar.

Det positiva är att jag fått en spark i baken och bestämt mig för att bli vegan igen, efter två år med mjölk (och ibland ägg). Ända sedan jag föll ifrån har jag funderat över gränsen mellan vegan och icke-vegan och varför den verkar vara så svår att kliva över, rent identitetsmässigt - fast det för mig var åt andra hållet då. Jag ville gärna vara vegan men hade svårt med den praktiska biten.

Hursomhelst: Jag funderar ofta över varför bilden av "veganen" och "djurrättsaktivisten" ligger kvar sedan 90-talet. Har det inte hänt massor sedan dess? Jag tror tyvärr att det är där man får börja, bland annat: Att få folk att förstå att "veganer" inte är jättekonstiga. Jag tror på både öppenhet och smygpropaganda, att avdramatisera veganism utan att fega ur och säga att det är ett personligt val som är upp till var och en (vilket jag hört mig själv säga, och det var läskigt!). Mer imagebyggande, tror jag.

Per-Anders Svärd sa...

Du är välkommen tillbaka Trollis! :)

Ja, det är läskigt att man hör sig själv säga sådana saker ibland. Men det är just det som är lämplighetslogiken, eller hur? Det finns normer och mönster för hur man ska bete sig i de flesta situationer, och de inkluderar ofta en sorts artighet (olika tekniker för att se till att motparten i ett samtal inte tappar ansiktet). Det finns en massa färdigskrivna 'repliker' för detta, men få för att uttrycka det vi vill säga (eller vara). Det är så att säga de manusen vi måste bidra till att skriva.

Martin sa...

Väldigt bra inlägg. Du skrive rorden jag har tänk de senaste dagarna. Go vegan - or go home.

Anonym sa...

guldinlägg, pea, så vettigt och skarpt. skickar du nåt till tidningarna också? nu är ju järnet varmt OCH DET BEHÖVS.
kram L

Anonym sa...

Vilket blir resultatet när du omsätter dina teorier i praktik? Lyckas du med veganiseringen? Själv är jag vegan sedan många år tillbaka och tycker mig ha mött flera olika människotyper. De allra flesta har inte varit mottagliga för teoretiska resonemang utan ibland har jag haft en känsla av att dogmatiska sådana har fått dem än längre in i speciesismen.