Djurrättsrörelsen har inte börjat än – eller?

Härom året blev jag intervjuad i en radiokanal i Göteborg. Programmet gjordes av journaliststudenter och temat var ungefär "frågorna som försvann ur medierna". I mitt fall ville programledarna veta vad som hände med djurrättsrörelsen efter 1990-talet. Jag svarade att djurrättsrörelsen inte alls har försvunnit – den har nämligen inte ens börjat.

Naturligtvis finns det mängder av individer, grupper och organisationer som på något sätt arbetar "för djuren", och det är snart 200 år sedan den första djurskyddsorganisationen bildades. Men dessa organisationer har sällan fokuserat på djurens rättigheter, utan har lagt det mesta av sina resurser på välfärdsreformer (human slakt, miljöberikade burar) och enfrågekampanjer (stoppa säljakten, stäng pälsfarmerna, lagstifta mot svanskupering, förbjud kastrering utan bedövning).

En djurrättsrörelse i strikt bemärkelse – en rörelse som sätter arbetet för upplysning om djurs rättigheter i centrum – har först nyligen börjat skymta fram. Nick Pendergrast skriver bra om denna nya utveckling i artikeln "Animal Rights Enters the Mainstream" på Newmatilda.com:

The title of this article may confuse some people. You may be thinking "but animal rights is an issue that is in the mainstream all the time — when I walk through the city I see billboards campaigning for an end to live animal export to the Middle East. Same thing when I turn on my television — I see Jamie Oliver exposing the treatment of chickens in factory farms, or when I walk through the supermarket there are RSPCA ads telling me to choose cage-free eggs". These, however, are not about animal rights at all. They are about promoting animal welfare, which certainly is a mainstream issue.

The distinction between the two approaches is critical to understanding why the rights focus is finally gaining traction. Animal welfare involves promoting better treatment of animals by humans, whereas an animal rights ideology means striving for the abolition of humans’ use of animals, regardless of their treatment. While animal welfare campaigns try to improve the treatment of animals raised for food, clothing and so on, animal rights campaigns push to abolish the use of animals for all of these purposes.

The inescapable objective of this animal rights ideology therefore is the adoption and promotion of a lifestyle that avoids the use of animal-derived products — in a word, veganism.

Det är just det sista ordet här – veganism – som idag är det skavande sandkornet i de traditionella djurrörelsernas badbrallor. Respekt för ickemänskliga djurs intressen kan helt inte förenas med att de reduceras till varor och produktionsenheter. Respekt för andra djur kräver veganism.

Men att konsekvent driva den linjen är problematiskt för de redan etablerade djurorganisationerna. Det skrämmer nämligen bort gamla (speciesistiska, köttätande) medlemmar. Och med medlemmarna försvinner förstås också medlemsavgifter, gåvor och arv.

Reformkrav och enfrågekampanjer däremot, har den mobiliserande fördelen att människor inte behöver köpa "hela paketet", vilket gör det tilltalande för de stora organisationerna att välja den vägen för att locka och behålla medlemmar.

Nackdelen med enfrågefokuset är dock att det tenderar att förvirra djurrättsbudskapet. Enfrågekampanjer pekar ut vissa företeelser som särskilt djurplågande och oacceptabla, med följden att det vardagliga djurförtrycket ofta undslipper kritik. Som Gary L. Francione skriver på sin blogg Animal Rights: The Abolitionist Approach, innebär enfrågekampanjer att vissa former av förtryck ges en moralisk särställning:

Most people think that eating meat, dairy, and all other animal products, or wearing or using animal products, is as natural as drinking water or breathing air. So when we single out one form of animal exploitation, we necessarily distinguish it for moral purposes.

That is, if most people think that eating meat and dairy and eggs is “natural” and raises no moral problem, focusing on meat necessarily conveys the idea that dairy and eggs are different and that their use is morally acceptable or, at least, morally distinguishable.

In sum, if X, Y, and Z are all viewed as morally acceptable and you single out X as morally problematic, you implicitly say to the public that Y and Z are different from X and that they are not morally unacceptable, or are at least morally distinguishable from X.

We see this problem every day: people think that fur is morally different from leather, wool, or silk; they think that meat is morally different from other animal products.

Djurrörelserna har med andra ord ägnat årtionden – snart århundraden – åt att sprida ett budskap som närmast försäkrar att människor aldrig kommer att se skogen för alla träd. Och som dessutom får arbete för veganism och djurrätt att framstå som något "överdrivet" eller "extremt". För vad ska den genomsnittliga speciesistiskt fostrade medborgaren tro när en stor djurorganisation står utanför matbutiken och säger att man inte bör köpa ägg från hönor i burar, medan en annan liten grupp står i ett hörn och säger att man inte bör köpa ägg alls? Enfrågefokuset får den praktiska konsekvensen att olika aktivister motarbetar varandra, trots att de flesta av dem egentligen vill säga samma sak.

Men samtidigt finns i detta dilemma ett frö till den där djurrättsrörelsen som inte riktigt har börjat än. Det finns idag miljoner veganer som inget hellre skulle vilja än att arbeta för sina djurrättsliga idéers spridning. Men de etablerade organisationerna erbjuder sällan några möjligheter att kanalisera denna vilja. I det läget är det glädjande med den självaktiverande trend som Pendergrast menar att vi nu kan iaktta:

Interestingly, apart from challenging the welfarism of the large animal advocacy organisations, the animal rights movement is questioning the need for organisations at all. Animal rights activists are using the internet to cheaply distribute their own leaflets, video presentations, blogs, articles, podcasts and much more, without needing help from organisational structures.

Den uppenbara invändningen mot en sådan ny abolitionistisk gräsrotsrörelse – att djurrätt och veganism inte nås över en natt och att det är orealistiskt och idealistiskt att ägna sig åt sådan aktivism – kan bemötas på tre sätt.

För det första med att det är betydligt mer orealistiskt att tro att djurskydd + djurskydd + djurskydd = djurrätt. Vi har idag mer djurskyddsregler än någonsin, men ändå utnyttjas fler djur mer intensivt än någonsin. Reformer och enfrågekampanjer skymmer i praktiken sikten för det systematiska speciesistiska förtrycket och ger människor gott samvete utan någon väsentlig förändring.

Sådan aktivism räddar heller inga djur "här och nu" – lagstiftning på djurskyddsområdet tar årtionden att genomdriva, och även då finns det ofta kryphål för djurindustrierna (tänk till exempel på förbudet mot att hålla hönor i burar eller EU:s direktiv om ett stopp för kosmetikatester på djur).

För det andra är det helt omöjligt att tänka sig en djurrättslig framtid utan en rörelse som här, nu, idag tar djurrätt och veganism på allvar och sätter dessa frågor i centrum. Om vi inte tar tag i den frågan så lämnar vi bara över den till en kommande generation som måste göra jobbet. Och de kommer inte att vara nådiga i sin dom över oss som borde ha vetat bättre – och som dessutom hade alla förutsättningar för att göra bättre.

För det tredje – hur vet vi att det inte fungerar när vi inte har försökt? Faktum är ju att ytterst lite av "djurrättsrörelsens" tid, energi och pengar, hittills har ägnats åt abolitionistiskt arbete. Som sociologen och djurrättsförespråkaren Roger Yates skriver verkar många djuretiskt engagerade ha tagit ut förlusten i förskott:

Why, since the modern animal protection movement has rarely if ever pursued an abolitionist agenda for any prolonged period, are many advocates apparently and unequivocally so sure that it is doomed to failure? Why are they so convinced that it will take hundreds of years? Why, moreover, that a philosophical grounding in widely accepted ideas of rights undoubtedly represent demands that unrealistically call for ‘too much’?

Den abolitionistiska rörelse som vi nu börjar skönja har insett detta, och resonerar istället som Joan Dunayer i hennes kritik av de etablerade djurorganisationernas "nyspeciesistiska" strategi:

"Welfarists" who call themselves animal rights weaken the concept of nonhuman rights. They confuse the public into believing that imprisonment, slaughter and other abuse of nonhumans can be compatible with rights. Someone who doesn’t possess a right to life and liberty possesses no rights at all. ‘Welfarists’ shrink nonhuman rights down to the right to move, the right to be fed by one’s captors and the right to be murdered less cruelly.

"Welfarist" guidelines and laws perpetuate speciesist exploitation by re-legitimizing it, giving the exploiters positive publicity, make critics appear unreasonable, keep abolitionism marginalized, encourage humans who care about nonhumans to continue to buy animal derived products, and leave nonhumans in the power of their abusers. (Joan Dunayer, Speciesism, 2004:72)

Djurrättsaktivism – som all annan aktivism – är ett nollsummespel. När vi väljer att göra något så väljer vi samtidigt bort allt annat vi skulle kunnat göra istället. Frågorna som alla djurrättsaktivister måste ställa sig är därför: Gör vi verkligen det vi borde göra? Säger vi verkligen det vi vill säga? Är vårt budskap reformistiskt och enfrågeinriktat där det istället kunde vara djurrättsligt och abolitionistiskt?

Jag håller nog fast vid påståendet att djurrättsrörelsen inte har börjat än. Men det är i dessa frågor den en dag kommer att börja. Och frågorna ställs nu av allt fler.

Att göra våldet normalt - om speciesismens zongränser

Att hjälpa genom att döda

Jag har många gånger påpekat att ett av de största problemen med djurskyddsideologin – speciesismens hegemoniska form i vår tid – är att den förvandlar våld och dödande till en sorts "aktivism" för ickemänskliga djur.

Ett typiskt exempel är papperskassen från Coop som säger "Genom att du valde ekologiskt förra året fick 12 800 kor, grisar och lamm leva ett naturligare liv. Det tackar de för." (Observara det lilla grammatiska förbehållet: "ett naturligare liv" – inte "ett naturligt liv".)

Budskapet är här att konsumenten hjälper djuren genom att betala för deras fortsatta utnyttjande. Det tycks vara en framgångsrik ideologisk manöver för att skjuta verkliga förhållanden åt sidan. För egentligen borde det ju stå så här på kassen: "Genom att du åt kött, mjölk och ägg förra året tvingades 80 000 000 djur lida och dö i onödan."



Det är med hjälp av sådana här budskap som djurskyddsideologin får djurförtrycket att framstå som något normalt och okontroversiellt. Den historia som berättas handlar om att det finns en sfär inom vilken djuranvändandet är fullt acceptabelt. I den zonen bor alla vanliga konsumenter av djurprodukter. Och så finns det ett område utanför den zonen, ett obehagligt landskap där det bor "djurplågare" av olika slag: rötäggen bland grisfarmare, bönder som låter sina djur svälta, zoofiler, och asiater i allmänhet.

För att denna historia ska fungera måste zongränserna upprätthållas. Vi kan inte vara "normala" om Dom inte är "onormala". Vår vardagliga svenska djurvänlighet är med andra ord på ett perverst sätt beroende av de Andras djurplågeri – om de Andra inte fanns så skulle vi inte ha något att kontrastera vår egen behandling av ickemänskliga djur emot.

"Ät kött från lyckliga djur"

En annan sådan zongräns handlar om naturligheten. Den framkommer tydligt i Tommy Hammarströms ledarkolumn i Expressen (15/2 -10) med titeln "Ät kött från lyckliga djur". Hammarström uppmärksammar det grundläggande hyckleriet bakom konsumtionen av industriuppfödda djur, och han kritiserar moralpaniken kring tv-programmet "Landet Brunsås" där en av programledarna skulle äta upp ett marsvin. Men trots dessa kritiska synpunkter upprätthåller Hammarström en speciesistisk zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande.

Enligt Hammarström har "djurens industrialisering ... en naturlig gräns och när den överskrids uppstår detta systematiska djurplågeri som då och då avslöjas i svinfabriker och kycklinghangarer". När han däremot kör förbi några fritt gående kor i Värmland ser han bara produkter som kan ätas med "gott samvete".

För Hammarström är det"industrialisering" och "rationalisering", tillsammans med "det gap som uppstått mellan matproducenter och matätare", som står för problemen i djur-människa-relationen. Om bara industrialiseringen kan rullas tillbaka och gapet mellan producent och konsument kan slutas, så är problemet löst och harmonin återställd. Därför konkluderar han att "de lugnt idisslande kossorna i snön går en naturligare väg, och det känns ändå som ett slags hopp".

Men vad gäller detta hopp egentligen? Som jag ser det återberättar Hammarströms kolumn bara speciesismens mest grundläggande ideologiska illusion – drömmen om det konfliktfria, moraliskt okontroversiella djurutnuttjandet. Detta tillstånd kanske inte finns just nu när industrialisering och rationalisering härskar inom lantbruket, men Hammarströms resonemang syftar ändå till att hålla drömmen om ett framtida harmoniskt tillstånd vid liv.

Hammarströms analys slutar med andra ord precis där allt djurrättsligt tänkande tar sin början. Inga frågor ställs om huruvida det är berättigat att döda andra medvetna varelser utan trängande skäl. Inte heller ställs några frågor om de sociala orsakerna till att djurutnyttjandet uppfattas som okontroversiellt.

"Stå för matkulturen"

Lite mer kritisk är Fredrik Lindström i sin kolumn i Aftonbladet (8/2 -10) med titeln "Ta bort skygglapparna – stå för matkulturen!". Där argumenterar han bland annat för att SVT borde ha sänt det numera välkända marsvinsinslaget, just för att det skulle ha varit "en riktig brandfackla i en oerhört viktig etisk debatt".

Lindström bidrar själv till den debatten genom att uttryckligen lyfta upp de kulturella och sociala faktorerna bakom djurutnyttjandet:

Vi lever på invanda traditioner, och kan göra det så länge vi inte behöver ta konsekvenserna. Lek med tanken på att vi skulle börja från noll i dag. Ingenting var givet, allt omprövas från grunden. Vi började från början med allt. De som ville ha kött fick slakta och stycka det själva.

Hur många av oss skulle fortsätta med köttbullar här i det rika västerlandet, där det inte är några problem att få näring och proteiner utan slakt? Handlar det kanske om 10 procent av befolkningen? Och då huvudsakligen de redan jakt- och slaktvana. Bara att tvingas se slakten skulle skrämma bort mer än hälften.

...

Basen i vår matkultur är, åtminstone för den stora majoriteten som äter industrislaktad föda, inte etik eller konsekventa ställningstaganden – utan fusk.

Det är förvisso ett par viktiga poänger. Ändå tycker jag att Lindström förblir olovligt okritisk mot speciesismens normer när han drar sina slutsatser:

Jag säger inte att man inte ska äta djur. Men ska man göra det får det inte bygga på blundande. Det måste ske på ett sätt man kan stå för och ta konsekvenserna av.

Här finns det mycket att undra över. För det första är det omöjligt att hitta ett argument i texten som berättigar den första slutsatsen. Men det var kanske inte heller Lindströms ambition i just den här texten, så det kan väl vara förlåtet. Han kanske skriver om det en annan vecka.

Mer problematisk är slutklämmen som handlar om det är okej att utnyttja djur så länge det inte bygger på "blundande" och man "står för" och "tar konsekvenserna" av det man gör. Vad innebär egentligen detta? Ska vi läsa detta som att de "kanske 10 procent" av befolkningen som fortfarande anser sig kunna "stå för" sitt djurutnyttjande inte behöver presentera några skäl för detta ställningstagande? Men det kan väl knappast vara så att Lindström anser att kallhamrad känslolöshet inför andra kännande varelser kan ersätta etiskt rättfärdigande?

I vilket annat sammanhang skulle en sådan argumentationslinje anses godtagbar? Är det till exempel okej för mig att utöva dödligt våld med rasistiska eller sexistiska motiv, om jag bara "står för" det och inte "blundar" för vad jag gör? Naturligtvis inte. Och det tycker så klart inte Lindström heller. Det är bara det att de glasögon vi hittills har förvärvat för att se det onda i rasism och kvinnoförtryck är mer finkalibrerade än de grumliga linser genom vilka vi ännu betraktar djur-människa-relationen. (Därmed absolut inte sagt att rasism och sexism skulle vara överspelade samhällsproblem, tvärtom.)

Och vad innebär det att "ta konsekvenserna" av sitt djurförtryck? Finns det över huvud taget några sådana "konsekvenser" i ett samhälle genomsyrat av speciesism? Det tycks mig som att det värsta som kan hända en hycklande köttätare idag är att det kommer någon enstaka djurrättsförespråkare och sprider lite irriterande dåligt samvete. En kritik som oftast snabbt överskuggas av den bekräftelse av ens normalitet som den vardagliga sociala konsumtionen av djurprodukter erbjuder. För vad spelar kritik från en sådan "extremistisk" minoritet för roll när varje måltid tillsammans med andra människor visar att ens invanda beteende är både normalt och önskvärt? Den personliga kostnaden för fortsatt konsumtion av djurprodukter är med andra ord inte särskilt hög. Om detta är de "konsekvenser" man får ta för sin djurproduktskonsumtion, så lär de knappast vara särskilt belastande för någon.

Lindström gör med andra ord också en zonindelning mellan acceptabelt och oacceptabelt djurutnyttjande. Det acceptabla djurutnyttjandet är det som man "står för" och "tar konsekvenserna" av, medan det oacceptabla är det som man deltar i när man oreflekterat följer kulturella normer och gör sig till hycklare genom att få moralpanik över den peruanska seden att äta marsvin.

Men tröskeln för att byta zon är inte speciellt hög hos Lindström. Det tycks räcka att yttra de magiska orden "jag står för det jag gör", så har man köpt sig moralisk asyl i djurvänlighetens rike. På detta sätt påminner Lindströms argument om Hammarströms. Det gäller bara att minska "gapet" mellan producent och konsument, att sluta "blunda" för vad som händer, så är problemen ur världen.

Köttätarens tragik

Lindströms resonemang andas också lite av samma "offeretik" som jag tidigare kritiserat i Po Tidholms försvar av sin hemslakt av lamm. Där skrev jag att dödandet av djur ofta framställs i helt inverterad form – som en tragisk uppoffring av den som utför dödandet. Denna tragiska formel gör att den som dödar djur tycks ha god chans att bli moraliskt friskriven om dödandet bara kan kopplas ihop med en motsvarande kostnad för den som utför handlingen. Den moraliska skuld en person ådrar sig genom att döda ett djur kan enkelt betalas genom det offentliga bekännandet av att handlingen medför ett personligt trauma (att man "tar konsekvenserna" som Lindström skriver").

Eller lite annorlunda uttryckt: Om någon säger att de gärna dödar djur för nöjes skull uppfattar vi den personen som djupt oetisk. Men om någon utför exakt likadana handlingar – med exakt likadana konsekvenser – under betygande att de helst skulle vilja slippa utföra dem, så antar personens agerande en air av tragisk heroism. Hon vill inte, men gör det ändå. Han lider av det, men härdar ut. Resultatet är att förövaren blir det verkliga offret.

Offeretiken är på det sättet en mäktig symbolisk ekonomi med kraft att dramatiskt förändra våra handlingars betydelse. Det tänkandet måste övervinnas om vi ska kunna komma till de väsentliga frågorna. Som till exempel frågan om det verkligen gör någon skillnad för de drabbade djurindividerna om de hamnar i händerna på en pervers nöjesdödare eller en självutnämnd tragisk hjälte.