Djurrättsrörelsen har inte börjat än – eller?

Härom året blev jag intervjuad i en radiokanal i Göteborg. Programmet gjordes av journaliststudenter och temat var ungefär "frågorna som försvann ur medierna". I mitt fall ville programledarna veta vad som hände med djurrättsrörelsen efter 1990-talet. Jag svarade att djurrättsrörelsen inte alls har försvunnit – den har nämligen inte ens börjat.

Naturligtvis finns det mängder av individer, grupper och organisationer som på något sätt arbetar "för djuren", och det är snart 200 år sedan den första djurskyddsorganisationen bildades. Men dessa organisationer har sällan fokuserat på djurens rättigheter, utan har lagt det mesta av sina resurser på välfärdsreformer (human slakt, miljöberikade burar) och enfrågekampanjer (stoppa säljakten, stäng pälsfarmerna, lagstifta mot svanskupering, förbjud kastrering utan bedövning).

En djurrättsrörelse i strikt bemärkelse – en rörelse som sätter arbetet för upplysning om djurs rättigheter i centrum – har först nyligen börjat skymta fram. Nick Pendergrast skriver bra om denna nya utveckling i artikeln "Animal Rights Enters the Mainstream" på Newmatilda.com:

The title of this article may confuse some people. You may be thinking "but animal rights is an issue that is in the mainstream all the time — when I walk through the city I see billboards campaigning for an end to live animal export to the Middle East. Same thing when I turn on my television — I see Jamie Oliver exposing the treatment of chickens in factory farms, or when I walk through the supermarket there are RSPCA ads telling me to choose cage-free eggs". These, however, are not about animal rights at all. They are about promoting animal welfare, which certainly is a mainstream issue.

The distinction between the two approaches is critical to understanding why the rights focus is finally gaining traction. Animal welfare involves promoting better treatment of animals by humans, whereas an animal rights ideology means striving for the abolition of humans’ use of animals, regardless of their treatment. While animal welfare campaigns try to improve the treatment of animals raised for food, clothing and so on, animal rights campaigns push to abolish the use of animals for all of these purposes.

The inescapable objective of this animal rights ideology therefore is the adoption and promotion of a lifestyle that avoids the use of animal-derived products — in a word, veganism.

Det är just det sista ordet här – veganism – som idag är det skavande sandkornet i de traditionella djurrörelsernas badbrallor. Respekt för ickemänskliga djurs intressen kan helt inte förenas med att de reduceras till varor och produktionsenheter. Respekt för andra djur kräver veganism.

Men att konsekvent driva den linjen är problematiskt för de redan etablerade djurorganisationerna. Det skrämmer nämligen bort gamla (speciesistiska, köttätande) medlemmar. Och med medlemmarna försvinner förstås också medlemsavgifter, gåvor och arv.

Reformkrav och enfrågekampanjer däremot, har den mobiliserande fördelen att människor inte behöver köpa "hela paketet", vilket gör det tilltalande för de stora organisationerna att välja den vägen för att locka och behålla medlemmar.

Nackdelen med enfrågefokuset är dock att det tenderar att förvirra djurrättsbudskapet. Enfrågekampanjer pekar ut vissa företeelser som särskilt djurplågande och oacceptabla, med följden att det vardagliga djurförtrycket ofta undslipper kritik. Som Gary L. Francione skriver på sin blogg Animal Rights: The Abolitionist Approach, innebär enfrågekampanjer att vissa former av förtryck ges en moralisk särställning:

Most people think that eating meat, dairy, and all other animal products, or wearing or using animal products, is as natural as drinking water or breathing air. So when we single out one form of animal exploitation, we necessarily distinguish it for moral purposes.

That is, if most people think that eating meat and dairy and eggs is “natural” and raises no moral problem, focusing on meat necessarily conveys the idea that dairy and eggs are different and that their use is morally acceptable or, at least, morally distinguishable.

In sum, if X, Y, and Z are all viewed as morally acceptable and you single out X as morally problematic, you implicitly say to the public that Y and Z are different from X and that they are not morally unacceptable, or are at least morally distinguishable from X.

We see this problem every day: people think that fur is morally different from leather, wool, or silk; they think that meat is morally different from other animal products.

Djurrörelserna har med andra ord ägnat årtionden – snart århundraden – åt att sprida ett budskap som närmast försäkrar att människor aldrig kommer att se skogen för alla träd. Och som dessutom får arbete för veganism och djurrätt att framstå som något "överdrivet" eller "extremt". För vad ska den genomsnittliga speciesistiskt fostrade medborgaren tro när en stor djurorganisation står utanför matbutiken och säger att man inte bör köpa ägg från hönor i burar, medan en annan liten grupp står i ett hörn och säger att man inte bör köpa ägg alls? Enfrågefokuset får den praktiska konsekvensen att olika aktivister motarbetar varandra, trots att de flesta av dem egentligen vill säga samma sak.

Men samtidigt finns i detta dilemma ett frö till den där djurrättsrörelsen som inte riktigt har börjat än. Det finns idag miljoner veganer som inget hellre skulle vilja än att arbeta för sina djurrättsliga idéers spridning. Men de etablerade organisationerna erbjuder sällan några möjligheter att kanalisera denna vilja. I det läget är det glädjande med den självaktiverande trend som Pendergrast menar att vi nu kan iaktta:

Interestingly, apart from challenging the welfarism of the large animal advocacy organisations, the animal rights movement is questioning the need for organisations at all. Animal rights activists are using the internet to cheaply distribute their own leaflets, video presentations, blogs, articles, podcasts and much more, without needing help from organisational structures.

Den uppenbara invändningen mot en sådan ny abolitionistisk gräsrotsrörelse – att djurrätt och veganism inte nås över en natt och att det är orealistiskt och idealistiskt att ägna sig åt sådan aktivism – kan bemötas på tre sätt.

För det första med att det är betydligt mer orealistiskt att tro att djurskydd + djurskydd + djurskydd = djurrätt. Vi har idag mer djurskyddsregler än någonsin, men ändå utnyttjas fler djur mer intensivt än någonsin. Reformer och enfrågekampanjer skymmer i praktiken sikten för det systematiska speciesistiska förtrycket och ger människor gott samvete utan någon väsentlig förändring.

Sådan aktivism räddar heller inga djur "här och nu" – lagstiftning på djurskyddsområdet tar årtionden att genomdriva, och även då finns det ofta kryphål för djurindustrierna (tänk till exempel på förbudet mot att hålla hönor i burar eller EU:s direktiv om ett stopp för kosmetikatester på djur).

För det andra är det helt omöjligt att tänka sig en djurrättslig framtid utan en rörelse som här, nu, idag tar djurrätt och veganism på allvar och sätter dessa frågor i centrum. Om vi inte tar tag i den frågan så lämnar vi bara över den till en kommande generation som måste göra jobbet. Och de kommer inte att vara nådiga i sin dom över oss som borde ha vetat bättre – och som dessutom hade alla förutsättningar för att göra bättre.

För det tredje – hur vet vi att det inte fungerar när vi inte har försökt? Faktum är ju att ytterst lite av "djurrättsrörelsens" tid, energi och pengar, hittills har ägnats åt abolitionistiskt arbete. Som sociologen och djurrättsförespråkaren Roger Yates skriver verkar många djuretiskt engagerade ha tagit ut förlusten i förskott:

Why, since the modern animal protection movement has rarely if ever pursued an abolitionist agenda for any prolonged period, are many advocates apparently and unequivocally so sure that it is doomed to failure? Why are they so convinced that it will take hundreds of years? Why, moreover, that a philosophical grounding in widely accepted ideas of rights undoubtedly represent demands that unrealistically call for ‘too much’?

Den abolitionistiska rörelse som vi nu börjar skönja har insett detta, och resonerar istället som Joan Dunayer i hennes kritik av de etablerade djurorganisationernas "nyspeciesistiska" strategi:

"Welfarists" who call themselves animal rights weaken the concept of nonhuman rights. They confuse the public into believing that imprisonment, slaughter and other abuse of nonhumans can be compatible with rights. Someone who doesn’t possess a right to life and liberty possesses no rights at all. ‘Welfarists’ shrink nonhuman rights down to the right to move, the right to be fed by one’s captors and the right to be murdered less cruelly.

"Welfarist" guidelines and laws perpetuate speciesist exploitation by re-legitimizing it, giving the exploiters positive publicity, make critics appear unreasonable, keep abolitionism marginalized, encourage humans who care about nonhumans to continue to buy animal derived products, and leave nonhumans in the power of their abusers. (Joan Dunayer, Speciesism, 2004:72)

Djurrättsaktivism – som all annan aktivism – är ett nollsummespel. När vi väljer att göra något så väljer vi samtidigt bort allt annat vi skulle kunnat göra istället. Frågorna som alla djurrättsaktivister måste ställa sig är därför: Gör vi verkligen det vi borde göra? Säger vi verkligen det vi vill säga? Är vårt budskap reformistiskt och enfrågeinriktat där det istället kunde vara djurrättsligt och abolitionistiskt?

Jag håller nog fast vid påståendet att djurrättsrörelsen inte har börjat än. Men det är i dessa frågor den en dag kommer att börja. Och frågorna ställs nu av allt fler.