Tårttricket och djurens rättigheter

Recension av Mark Rowlands, Animals Like Us. London & New York: Verso Books, 2002. Tidigare publicerad i tidningen Djurens Rätt 2003.

En teori om rättvisa

Ett av de äldsta knepen inom barnuppfostran måste vara tårttricket. Ni vet när man låter det barn som skär upp tårtan på kalaset välja bit sist. Det är då nästan bombsäkert att barnet kommer att skära tårtan i precis lika stora bitar, eftersom hon eller han inte vill bli missgynnad i fördelningen.

Tanken med tårttricket är förstås att barnet ska lära sig förstå vikten av att dela med sig, och att dessutom behandla andra som hon eller han själv vill bli behandlad. Pedagogiken är enkel men effektiv.

Vad har nu detta med moralfilosofi och djurs rättigheter att göra? Jo, ganska mycket faktiskt. Detta framgår om vi lämnar barnkalasen bakom oss och tar oss an en mycket större rättvisefråga, nämligen frågan om vad som är ett rättvist samhälle. Att svara på den frågan känns kanske som en enorm och övermäktig uppgift. Men tro det eller ej – tårttricket kan hjälpa oss en bra bit på väg mot lösningen även här!

Detta är åtminstone den slutsats man kan dra om man tillåter sig en lite vanvördig tolkning av den kände filosofen John Rawls lika berömda bok En teori om rättvisa från 1971. Rawls bok handlar förstås inte om tårtkalas, men hans tankar om vad som är rättvis fördelning är ungefär densamma som i vårt experiment med barnuppfostran.

Bakom okunnighetens slöja

Poängen med tårttricket är att barnet som skär upp tårtan, låt oss kalla henne Marta, inte vet vilken tårtbit hon kommer att få. Alla andra barn på kalaset får ju välja bit först. Om Marta väljer att fördela tårtan väldigt ojämnt är risken stor att hon får den minsta biten när alla andra har tagit för sig. Därför ligger det i Martas eget intresse att tårtfördelningen på kalaset är någorlunda jämn. Okunnigheten om vilken bit hon kommer att få gör att Marta agerar opartiskt – hon tar i sitt tårtskärande inte parti för någon av kalasets deltagare, inte ens sig själv.

När vi frågar oss vad som är ett rättvist samhälle bör vi enligt John Rawls försätta oss i en situation som liknar Martas. Vi kan ju inte bara dra till med vilka samhälleliga rättviseregler som helst, bara för att vi själva råkar gilla dem. Nej, vi måste vara opartiska om vårt filosoferande ska bli trovärdigt. Och för att opartiskt kunna utvärdera samhällets ordning och ta ställning till vilka moraliska regler som är de mest rättvisa, bör vi låtsas att vi är okunniga – och då inte bara om vilken tårtbit vi kommer att få, utan om allt som rör vår position i samhället.

Vi kan förtydliga vad det handlar om: Tänk dig att du får i uppgift att bestämma de grundläggande reglerna för ett framtida samhälle. Du får fritt utforma de principer efter vilka rikedom, makt och resurser ska fördelas. Du får också bestämma vilka grundläggande moraliska värderingar som ska styra samhället.

Vad du däremot inte får veta är vem du själv kommer att vara i det samhälle du utformar. Du har ingen aning om ditt namn, din klasstillhörighet, ditt kön, din hudfärg, din utbildning eller din ålder i det nya samhället. Allt detta döljs bakom en ”slöja av okunnighet”. Det enda du vet är att du kommer att bli någon av samhällets invånare.

Här befinner du dig plötsligt i en situation där du, i likhet med Marta, riskerar att dra det kortaste strået. Du får välja hur fördelningen i samhället ska se ut, men du vet inte på förhand vilken lott som blir din. Rawls grundidé är att rationella val som fattas bakom i denna ”ursprungsposition” blir mer rättvisa än om vi skulle välja utifrån våra verkliga egenskaper.

Om du till exempel vet att du kommer att bli väldigt rik i det framtida samhället så skulle du kunna välja regler och värderingar som gynnar väldigt rika personer. Men bakom ”okunnighetens slöja” vore det oklokt av dig att välja en sådan ordning, eftersom chansen finns att du istället blir helt utblottad och tvingas framleva dina dagar som ett mänskligt vrak på gatan i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor.

Okunnighet ger jämlikhet

Det troliga är, enligt Rawls, att de principer du skulle välja bakom okunnighetens slöja skulle vara sådana som gör samhället relativt jämlikt. Vissa avvikelser från jämlikheten skulle kunna accepteras, till exempel sådana som gör samhällsekonomin mer effektiv. Men sådana ojämlikheter måste ändå begränsas, menar Rawls, och de kan bara accepteras om de tydligt förbättrar förhållandena för de sämst ställda i samhället. Många uttolkare av Rawls filosofi har därför betecknat honom som anhängare av någon sorts socialliberal ”välfärdsstat”.

Kritik mot Rawls teori har också kommit från många håll. Men i de flesta fall har kritiken inte gällt själva grundprincipen, utan snarare Rawls tillämpning av den. Till exempel har många kvinnoforskare och feministiska filosofer anmärkt på att Rawls tar dagens familjestrukturer för givna och inte ifrågasätter varför kvinnor ofta tvingas leva i ett beroendeförhållande till män. Om Rawls verkligen menade allvar med sin opartiskhet skulle hans rättviseargument även förlägga de framtida familjestrukturerna bakom okunnighetens slöja, har det sagts. Och det verkar ju rimligt. (I själva verket kanske denna kritik mest visar på styrkan i Rawls argument – om Rawls själv misslyckats med att se hur han gynnats av att vara en vit man och firad akademiker, då finns det väl bara ännu större anledning att stärka kraven på självkritik och opartiskhet i moralfilosofin?)

Vilken art skulle du helst bli?

Det finns ytterligare en sådan blind fläck i Rawls filosofi som förtjänar kritik. Det gäller de andra djuren på den här planeten. Rawls själv har bara halvhjärtat tagit sig an frågan om djurens moraliska värde, men faktum är att hans egen rättviseteori borde ge djuren ett oerhört starkt moraliskt skydd om den bara tillämpades konsekvent.

Detta ämne har diskuterats av djurrättsligt lagda tänkare förut, men aldrig så systematiskt som filosofen Mark Rowlands gör i boken Animals Like Us. Rowlands ställer helt enkelt frågan huruvida vi skulle acceptera dagens behandling av djur eller inte, om vi såg den ur ett opartiskt rättviseperspektiv.

Hur skulle då det gå till? Jo, tänk dig att du återigen befinner dig bakom den där slöjan av okunnighet. Precis som i exemplet ovan vet du inget om dina framtida egenskaper. Men du vet heller inget om din framtida arttillhörighet. Du kanske blir en kvinna eller en man i det nya samhället, men du kan också bli en råtta eller en ko eller något annat djur. Detta är ingen orimlig tanke. Även många andra djur är medvetna varelser med starka behov och intressen, så varför skulle inte deras upplevelser vägas in i vår strävan efter rättvisa?

Bakom okunnighetens slöja måste du ta ställning till denna fråga. Skulle du välja att utforma en värld som den vi har idag, där ofattbara femtio miljarder djur dödas för mat varje år, och där över hundra miljoner djur varje år dödas i olika typer av experiment? Chansen skulle ju vara mycket stor att du kommer att bli något av dessa djur i det framtida samhället.

Som Rowlands skriver: ”Det rationella valet är att maximera dina potentiella vinster och minimera dina potentiella förluster oavsett vem du skulle råka bli.” Om du inte råkar vara komplett galen och gillar idén om att bli uppfödd och dödad på det sätt som vi människor idag föder upp och dödar djur, så skulle det vara högst irrationellt av dig att välja en sådan ordning. Av detta följer att våra moraliska regler inte borde tillåta en sådan behandling av djur.

Köttätande och rättvisa

Vi kan ta människors köttätande som ett mer konkret exempel. Kan det vara försvarbart att döda djur för att äta dem? I den opartiska ursprungspositionen måste vi fråga oss vilka värden det är som står på spel och utifrån detta fatta ett rationellt val – utan att veta vem vi kommer att bli i det kommande samhället.

Vad står då på spel?

Ja, om du blir människa kan du förstås dra viss nytta av köttätandet. Ingen kan förneka att kött från djur (i måttliga mängder) är näringsrik föda, och många finner det också välsmakande. Å andra sidan är det inte nödvändigt för dig att äta kött. Det bevisas om inte annat så av de många miljoner vegetarianer som lever i högönsklig välmåga över hela världen, och som funnit helt andra favoriträtter att kittla sina smaklökar med. Ditt intresse av att äta kött kan med andra ord inte anses vara livsviktigt på något sätt.

Men om du istället skulle råka bli ett av de djur som människor äter? Ja, då blir situationen en helt annan.

Låt oss säga att du blir en av de cirka åttio miljoner kycklingar som varje år föds upp och dödas i Sverige. Då kan du se fram emot ett liv på ungefär trettiofem dagar, som regel i hård trängsel bland tusentals andra kycklingar i en stinkande hangar utan dagsljus. Din sönderavlade kropp kommer att växa så snabbt att dina ben blir deformerade och till slut knappt orkar bära din egen tyngd. När du försöker vila har du inget annat val än att lägga dig i din och dina artfränders egen avföring, en frätande ammoniakbemängd sörja som ger dig blåsor och sår på kroppen. När denna tillvaro lider mot sitt slut fångas du in av en gummihandsförsedd maskin som sveper fram över golvet och packar dig i en transportlåda tillsammans med dussintals andra vettskrämda fåglar. I denna hantering bryter flera miljoner fåglar sina vingar eller ben varje år, och många krossas helt och hållet av maskinerna. Sedan bär det av till slakteriet, där du levande hängs upp i fötterna på ett löpande band. I bästa fall förlorar du medvetandet när ditt huvud släpas genom en strömförande vattenbalja. Om inte möts din hals av den roterande maskinkniven medan du är fullt medveten, och du får förblöda till döds.

Så ser den bistra verkligheten ut för miljontals medvetna, kännande, upplevande individer. Närmare tre kycklingar i sekunden ”processas” på detta sätt i Sverige, dygnet runt, året om.

I den opartiska ursprungspositionen är du tvungen att välja om du vill ha en värld där kycklingar och andra djur behandlas på detta sätt. Är det ett särskilt svårt val? Om du avvisar djurfabrikerna och köttätandet är ju det mesta du kan förlora vissa smakupplevelser (om du blir en människa). Om du å andra sidan skulle råka bli en kyckling kan du verkligen skatta dig lycklig för att du slipper denna behandling.

Hur många stekar är livet värt?

Egentligen är det inte brydsammare än idén att man bör behandla andra som man själv vill bli behandlad. ”När allt kommer omkring – hur många ’medium rare’-stekar skulle du byta mot ditt liv och din frihet?”, frågar Rowlands.

Om Gud eller någon annan kom fram till dig och sade: ’Jag ger dig vilka njutbara smakupplevelser som helst, bara du går med på att bli dödad på det sätt som människor idag dödar kor, eller grisar, eller får, eller kycklingar.’ Skulle du gå med på det? Jag trodde väl inte det. Smakupplevelser i all ära, men de är inte värda att dö på det sättet.

Kanske verkar detta perspektiv oväntat radikalt för många läsare. Måste vi verkligen bli veganer för att vara rättvisa? Men logiken i resonemanget är stark, och Rowlands gör ett grundligt jobb med att bemöta tänkbara invändningar. Den som känner sig provocerad av påståendet bör betänka att vanans makt är stor, och den förblindar ofta genom att inympa oss med fördomsfulla antaganden. Den som vill tänka fritt borde kanske tacka för de tankevändningar som Rowlands erbjuder, snarare än att reflexmässigt slå bakut.

Mycket annat talar för övrigt för Rowlands bok. Den är pedagogiskt skriven, snyggt formgiven, och innehåller en för filosofiska verk ovanligt hög grad av humor. Boken förtjänar därför att åtminstone bli lika uppmärksammad som föregångaren Rawls arbeten.

Men det viktiga är givetvis inte Rowlands akademiska berömmelse. Det viktigaste är att alla vi som ständigt plågas av tanken på hur de andra djuren behandlas i djurfabriker och laboratorier får förnyat hopp om att rättviseidén kan utsträckas även till de mest röstlösa i samhället.

Rättvisa är nämligen ingen trivial fråga. Den kräver reflektion och vilja att ta ansvar för sina val. Säger man A får man också säga B. Har människor rättigheter måste också djur ha rättigheter. De som tvivlar på detta har all anledning att titta närmare på Rowlands resonemang. Jag tror att många kommer att finna argumentationen oväntat stark. För kära läsare, handen på hjärtat – hur skulle du skära upp tårtan om du själv fick välja bit sist?