Brev till Maria Haldesten

Hej Maria!

Jag läste din krönika om djur i GP idag. Som du kanske vet finns det både ett och annat att invända mot de slutsatser du drar.

Jag skulle vara mycket intresserad av att få veta vilken moraliskt relevant skillnad du ser mellan människor och andra djur som berättigar vårt användande och dödande av miljarder av ickemänniskor varje år.

Du anger nämligen inget sådant skäl i din artikel, och de flesta sådana försök som har utvecklats av filosofer har strandat på insikten att den som försvarar utnyttjande och dödande av djur för att de ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, saknar språk osv., i samma andetag också försvarar utnyttjande och dödande av vissa människor (som ser annorlunda ut, är mindre intelligenta, små barn som inte kan tala osv.).

I avsaknad av skäl blir budskapet i din artikel, i klartext: "Jag är som människa överlägsen alla andra varelser och har rätt att bestämma när de ska leva, när de ska lida och när de ska dö. Så överlägsen är jag att jag behöver inte presentera något argument för den saken."

Makt ger rätt, med andra ord. Jag kan verkligen inte tro att det är den uppfattningen du har i grunden. Men det är det du skriver.

En möjlighet är ju att du inte alls har tänkt på saken, utan bara reagerat på Djurens Rätts material som något konstigt, udda, knäppt - ja kanske till och med "extremistiskt". Men varför då? Återigen tycks det mig som det saknas en rationell grund för den reaktionen. Visst förstår jag att en sådan diss kan generera en och annan ryggdunk från liktänkande som tycker att Djurens Rätt är ute och cyklar, och som uppskattar varje uttalande som mildrar deras eget dåliga samvete. Men värmen som den gemenskapen erbjuder kan ju inte rimligtvis vara en ersättning för genomtänkta argument, eller hur?

Speciellt inte med tanke på att vad som står på spel är miljarder individers lidande och död.

Så, jag ser fram emot dina svar på dessa frågor. Detta brev publiceras på min blogg idag, och jag ber om din tillåtelse att även publicera ditt svar där.

Med vänliga hälsningar,
Per-Anders Svärd

Uppdatering: Svar från Maria Haldesten

Hej Per-Anders!
Att hävda alla levande varelsers lika värde är ganska lätt: Det har ett antal djurrättsfilosofer, likt Singer, insett.
Och den vegan som tillskriver sig dessa uppfattningar, och som lever därefter: Det vill säga avstår från alla animaliska produkter, liksom all vård och medicin, skulle jag ha full respekt för.
Det betyder inte att jag delar denna uppfattning. Man kan naturligtvis hänvisa till människans makt och naturliga möjlighet att utnyttja djuren för sin egen nytta, samt det faktum att vi är födda till allätare.
Religiösa kan hänvisa till att människan, till skillnad från djuren, är skapade till Guds avbilder och att det ger oss en särställning.
Själv väljer jag hänvisa till det förnuft, som skiljer oss från djuren. Det som gör att vi överhuvudtaget kan resonera kring moraliska rättigheter och skyldigheter.
Det förnuftet säger mig att vi av nyttoskäl, för att understödja evolutionen och bidra till att minska lidade kan utnyttja djuren, exempelvis för att framställa mediciner.
Mvh
Maria

Kommentar:

Det är skönt att höra att Maria Haldesten avvisar religion och råstyrka som acceptabla skäl för djurförtrycket. Men vad blir kvar som motiveringsgrund?

En hänvisning till "förnuftet"?

Eller vänta nu, kapacitet att resonera kring "rättigheter och skyldigheter" verkar det vara?

Eller vänta nu, "nyttoskäl" och "minska lidande" verkar det vara?

Eller vänta nu, vi ska "understödja evolutionen"?

Vad gäller förnuftet som grund för rättigheter så var det ju just det som min fråga gällde, eftersom det ställer till ett av de allra största problemen för speciesismen. Den som säger att den som är mer intelligent kan utnyttja den som är mindre intelligent säger i samma andetag att mer intelligenta människor får utnyttja mindre intelligenta människor. Det finns helt enkelt inga genvägar runt den paradoxen.

Mina argument i det första brevet förblir alltså obesvarade, medan vi kan konstatera att intelligensaristokratismen fortfarande har sina anhängare, i alla fall på Göteborgs-Posten. Jag kan dock inte se att det håller, och jag förklarar detta mer utförligt här.

Något liknande gäller frågan om rättigheter och skyldigheter. Måste någon ha skyldigheter för att ha rättigheter? Jag har förstått att detta är en mycket vanlig trossats inom subkulturen borgerliga ledarskribenter - jag har redan svarat ledarskribenten i Jönköpings-Posten om den saken - men jag tvivlar på att ens någon av dessa innerst inne accepterar en sådan kamrersmoral. Det mest otäcka med den här argumentationslinjen är ju att den som inte kan sägas ha moraliska skyldigheter (ickemänskliga djur, små barn, svårt psykiskt funktionshindrade) inte får några rättigheter alls. Vi kan med andra ord behandla dessa varelser precis hur som helst. Det är i alla fall vad som följer av doktrinen.

Att sedan nyttoskälen och lidandeminskandet kommer fram visar väl att Haldesten inte alls har läst Singer, vilket inledningen vill ge sken av. Om något på allvar skulle öka nyttan/lyckan i världen så skulle det vara ett avskaffande av djurutnyttjandet.

Det där om att "understödja evolutionen" vet jag inte vad det betyder, så det hoppar jag över. Frågan om djurförsöken är dock mer intressant. Först bör vi här konstatera att Haldestens ståndpunkt, återigen, lika gärna kunde användas för att motivera dödliga experiment på vissa människor (de som saknar förnuft och som inte har moraliska skyldigheter). Det är ett mycket dramatiskt påstående, som få skulle ställa upp på. Ändå är det vad som följer av varje försök att försvara djurförsök enbart på nyttogrunder.

Sedan bör vi konstatera att försöket att beslå djurrättsförespråkare med dåligt samvete för att de använder mediciner också är nonsens. I boken För djuren (2006) har jag skrivit svar på denna och fler frågor om djurförsök:

Kan djurrättsförespråkare själva ta mediciner som har djurtestats?
Mediciner måste enligt lag testas på djur. Motståndet mot djurförsöken skiljer sig därför från till exempel motståndet mot utnyttjandet av djur i lantbruket. Att äta vegetariskt är en fråga om att vägra köpa delar av djur som dödats för att bli till föda. På detta sätt minskar vegetarianen efterfrågan på animaliska produkter, vilket med tiden leder till att färre djur utnyttjas och dödas.
När det gäller djurförsök är situationen annorlunda, eftersom tester av mediciner på djur är lagstadgade. Därför kan antalet djurförsök inte påverkas genom konsumentbojkotter av medicin. Som djurrättsförespråkare hjälper man med andra ord inga av de djur som redan har dödats i experiment genom att undvika mediciner. Det som behövs är istället politisk påverkan för att minska antalet djurförsök genom ny lagstiftning. (För djuren [PDF], s. 144)

Det finns alltså inget nytt i Haldestens svar. Alla aspekter av hennes invändningar mot djurens rättigheter har diskuterats till leda i den filosofiska litteraturen i över 30 år nu.

Som djurrättsförespråkare kan man börja känna att man har rätt att bli lite förolämpad över de ständiga, nedlåtande, paternalistiska påståendena enligt formen "jamen det här har ni veganer/djurrättare förstås inte tänkt på!" Jamen det är väl självklart att vi har tänkt det! Man kan inte vara vegan i en vecka innan man möter alla Maria Haldestens invändningar och många därtill. Självklart har dessa invändningar diskuterats och bemötts, om och om igen. Och de diskussionerna och svaren ligger förstås inte längre bort än en simpel googling. (Varför inte börja med Animal Rights FAQ?)

Men speciesismens ideologiska grepp är så starkt att de flesta inte behöver bry sig om att undersöka om motståndarsidan har något intelligent att säga. Det är liksom självklart att de har fel redan från början. Det är samma mentalitet som får sexister att anta att det måste vara något fel med feministiska krav, eller rasister att ta för givet att människor med annan hudfärg eller kultur inte kan vara jämlika. Även i de fallen duggar "det här har ni inte tänkt på"-påståendena tätt. Det är samma blindhet, samma oförmåga att se sina egna privilegier som ligger i grunden. Och samma oförmåga att se offren för förtrycket.

Djursex: Äntligen ställs de relevanta frågorna

"Djursexförbud är rent hyckleri", skriver antropologen Don Kulick i Expressen idag.

Äntligen ställer någon de relevanta frågorna om djursexdebatten. Observant nog tar Kulick även upp tvångsinsemineringen i mjölkproduktionen som ett betydligt mer omfattande fenomen än ett fåtal zoofilers övergrepp.

På många sätt är det just dessa frågor som djurrättsrörelsen borde ha lyft fram hela tiden istället för att spela på äckelfaktorn och stigmatiseringen av zoofiler som avvikande. (Jag har skrivit om detta tidigare här och här.) Nu får vi istället en märklig situation där djurrättsrörelsen kan framställas som lite löjlig och inskränkt som inte har ansträngt sig för att dra de verkligt relevanta slutsatserna.

En idé bara: Kanske vi djurättare skulle prova att vara först på bollen i framtiden?

Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt

Svenska Dagbladet skriver idag om den nya kycklingmodellen Cobb 700, som växer rekordfort, blir jättestor, har fyrkantiga bröstmuskler, och kan produceras med olika färger på näbbar och fötter.

Historien är hårresande, naturligtvis. Men också ännu en anledning till en helt inomspeciesistisk debatt. Precis som fallet var med förra veckans debatt om sexuella övergrepp på djur i Expressen så kommer knappast speciesismen som sådan att bli föremål för debatt.

Vad vi kommer att få se är snarare en lång rad fördömanden av överdrifterna i djurutnyttjandet, samtidigt som alla fortsätter att ta det för givet att andra djur finns till för oss att använda.

I själva verket tror jag att just uppmärksammandet av sådana här överdrifter och excesser i djurutnyttjandet - som tidigare Belgian Blue-debatten, vissa speciellt plågsamma djurförsök, onödiga pälsprodukter, kosmetikatester på djur, långa djurtransporter och nu den extrema aveln i form av Cobb 700 - fungerar som en ideologisk gränsdragning där ett socialt acceptabelt djurutnyttjande definieras samtidigt som det osynliggörs som moraliskt problem.

De extrema exemplen drar med andra ord uppmärksamheten från det rutinmässiga, vardagliga djurförtrycket som de flesta deltar i. Genom att manifestera upprördhet och motstånd mot sådana excesser kan man till och med få det vanliga djurförtrycket att framstå som som sin egen motsats, som en sorts "djurvänlighet".

Jag har idag en artikel om detta publicerad på Yelah.net. Läs mer här: Monsterkycklingar gör det vanliga köttätandet normalt.

Stoppa sexuella övergrepp mot djur! Drick inte mjölk!

I dagarna presenterar Expressen en artikelserie om sexuella övergrepp på djur. Omfattande moralpanik är därmed att vänta. Den viktigaste frågan är dock om vi kommer att få se speciellt mycket djurrätt i debatten. Jag tvivlar på det.

Missförstå mig inte. Jag vill också se ett förbud mot sexuella övergrepp mot ickemänskliga djur och produktionen av djurpornografi. Det är det enda rimliga förhållningssättet, eftersom samtycke till sexuella handlingar inte kan säkras när det gäller andra djur (alltså i princip samma skäl som gör sexuella handlingar med barn oacceptabla).

Men som jag skrivit tidigare är jag tveksam till djurrättsrörelsens prioritering av detta som en viktig kampanjfråga. Min huvudsakliga invändning är att jag inte tror att man mobiliserar några speciellt progressiva känslor eller kloka moraliska principer i den kampanj som förs.

Som jag uppfattar det organiserar kampanjarbetet istället främst ett förakt för zoofiler som äckliga och sexuellt avvikande individer. (Djurens Rätt är förvisso tydliga med att deras kampanj inte ska riktas mot människors sexuella preferenser, och förbundet väljer att undvika termer som "tidelag" och "bestialitet" som har använts för att stämpla både människor och andra djur som mindre värda. Djurrättsalliansen är däremot mer oförsiktiga i sitt begreppsanvändande.) Hur som helst lär de mediala konsekvenserna vara tämligen onyanserade - vilket också de flesta kommentarer på Expressens hemsida vittnar om.

Till följd av detta riskerar vi just nu ännu en debatt om djur som blir helt inomspeciesistisk. Låt mig förklara vad jag menar med det.

Istället för att föra idékampen kring ickemänskliga djurs individuella värde och rättigheter framåt så får vi en moralpanisk hetsjakt mot motbjudande hästknullare. Zoofilerna utgör med andra ord precis den sortens överskottsspeciesistiska fenomen som den vardagliga speciesismen behöver för att själv förbli osynlig.

Genom att peka ut dessa avvikande "andra" som problemet osynliggörs det faktum att vilken vanlig köttätare och mjölkdrickare som helst orsakar ofantligt mycket lidande och död. Det är alltid "de andra ", "dom", som förtrycker djur. Zoofiler (eller i andra sammanhang djurtransportörer, judar, muslimer, kineser och så vidare) är djurplågare. Aldrig "vi".

Så vi hamnar i en skendebatt. På ena sidan en majoritet av speciesister som är anhängare av djurskyddsideologin - tanken att djur finns till för oss att använda bara vi gör det på "rätt sätt". På den andra sidan en pytteliten grupp zoofila speciesister som anser att djur finns till för dem att utnyttja sexuellt.

Men båda grupperna ser djur som saker som finns till för oss att använda. Båda grupperna är fast i speciesistiska tankemönster. Speciesismen som sådan synliggörs knappast i den rådande debatten.

Djurrättsrörelsen borde därför passa på tillfället att unyttja uppmärksamheten till att diskutera just djurrätt. Alla är redan emot sexuella övergrepp på djur, så det finns ingen anledning att fortsätta slå in den öppna dörren samtidigt som man hojtar om att man gör något nytt, modigt och normbrytande. Det är istället den fundamentala dubbelmoralen i behandlingen av ickemänskliga djur som borde uppmärksammas.

Faktum är ju att en genomsnittlig svensk blandkostares matvanor under en livstid kräver att omkring 1000 landlevande djur och uppemot 30 000-40 000 marina djur lider och dödas. Tiotusentals oskyldiga och försvarslösa offer. Helt i onödan. Enbart för att medelsvensken inte kan ge upp den njutning som köttätandet erbjuder. Så vem är egentligen pervers?

Djurrättsrörelsen borde också lyfta fram de sexuella övergrepp som våra matvanor bygger på. Främst av allt tänker jag på den regelmässiga tvångsinsemineringen av kor i mjölkproduktionen. För det är ju så det går till. Utan kalv, ingen mjölk. Men det vore alldeles för krångligt och dyrt att låta fortplantningen ske spontant i umgänget mellan kor och tjurar, så befruktningen sköts mycket ofta artificiellt, av husdjurstekniker och veterinärer.

Man kan med andra ord säga att de största ligorna som sysslar med sexuella övergrepp i Sverige har namn som "Arla" och "Milko". Och att de driver sin verksamhet med pengar från miljoner obetänksamma, speciesistiskt uppfostrade konsumenter. Brottsligheten är systematisk och drabbar hundratusentals individer varje år. Offren får sina barn kidnappade och dödade, deras mjölk säljs vidare till de beroende speciesisterna av hälare och langare som ICA, Konsum och Vi. Och så snart de inte producerar tillräckligt med mjölk - vid 4-5 års ålder - så mördas de. Två tredjedelar av allt nötkött som säljs i butikerna kommer från kor och kalvar i mjölkindustrin.

Den logiska slutsatsen borde förstås vara att den som är emot sexuella övergrepp mot djur direkt borde sluta att betala för både kött och mjölk. Det behövs inte många nya veganer för att göra större skillnad för djuren än alla lagar i världen mot zoofili någonsin har gjort.

Istället för att slå sig för bröstet för att man uppmärksammat en fråga som varit vunnen sedan århundraden - det finns ingen som helst acceptans för zoofili och det kommer aldrig att uppstå någon heller - så borde djurrättsrörelsen anstränga sig för att använda den uppnådda uppmärksamheten till medvetandehöjning kring speciesismen.

Signaturen "M. Pigg" på Expressens hemsida är en av de få som kommenterat vad som borde vara uppenbart - att fokuset på sexuella övergrepp faktiskt är en närmast bisarr förminskning av problemet med djurförtrycket:

Det finns redan lagar mot djurplågeri och därmed skulle en lag mot djursex enbart bli en moralisk markering.
Problemet är att det då fortfarande är tillåtet att döda och äta upp ett djur vilket borde vara värre än att ha sex med samma djur?
Resultatet av en lagstiftning skulle kunna bli att man kan döda ett djur, ha sex med det och sedan äta upp det, allt fullt lagligt utom sexet... som då dessutom skulle vara en form av nekrofili...

Den reformistiska invändningen mot detta är förstås att ett förbud mot sexuella övergrepp på djur ändå är en öppning, en början, ett första steg i rätt riktning, och att det är därför vi måste ägna vår energi åt just den frågan, just nu.

Nej, säger jag. Djurrättsrörelsens uppgift kan aldrig vara att förminska det speciesistiska förtrycket. Är eller vill du bli aktiv för djuren så slösa inte din tid på detta. Ägna din aktivism åt att sprida helhetsbilden istället för att delta i att portionsförpacka barbariet i former som bara smickrar människors falska självbild som "djurvänner". Det sistnämnda borde faktiskt betraktas som tjänstefel.

Om djurens frigörelse innebär något över huvud taget så innebär den att vi människor slutar betrakta dem som saker, som medel för våra egna mål. Att vi lämnar dem ifred. Och om det är fallet, så måste djurrättsrörelsen arbeta för just detta, och inte för ändamål som fördunklar eller motverkar detta syfte.

Global Harms: Ecological Crime and Speciesism

I dagarna har det utkommit en ny djurrättsbok med titeln Global Harms: Ecological Crime and Speciesism (New York: Nova Publishers). Jag har skrivit ett av kapitlen i boken, och svenska djurrättare lär känna igen även Lisa Gålmark och Helena Pedersen bland författarna.

Mitt bidrag handlar om den inneboende speciesismen i djurskyddsideologin och i grön ideologi, och hur denna bidrar till ickemänskliga djurs sårbarhet för de "förtryckets fem ansikten" som den politiska teoretikern och feministen Iris Marion Young har resonerat kring.

I dagsläget är boken kanske lite väl dyr för den genomsnittlige djurrättaren (ca 650 kr + frakt på Amazon.com). Men jag blir himla glad om du tipsar ditt bibliotek om att ta in den!

Information om boken från förlagets hemsida:


Editors: Ragnhild Sollund (Norwegian Social Research Institute , Elisenberg, Oslo, Norway)

Book Description:
The fields of environmental crime and speciesism are of increasing interest to social scientists. This increase reflects the great concern many people-academics as well as non-academics-now feel for the situation of our planet and its vanishing species. Over the last two decades, criminologists and social scientists have published papers on these fields in a range of journals, as well as in books. In the present book, new articles based on empirical examples shed light on how the exploitation of nature and animals take place as well as exploring its sources and consequences. Empirical evidence is drawn from South East Asia as well as Africa, UK, US and Scandinavia and will show that children are socialized into speciesist attitudes in the school system, how illegal logging and wild life trade damages the ecosystem, how consumerism leads to environmental harm, how industrial farming may be understood in the Marxist term of alienation, as may speciesism, and how even the animal protection movement itself may be linked to ideas of humans' superiority, so far as "green" movements do not consider animals as individuals.

Table of Contents:
Preface:

1. INTRODUCTION: TOWARDS A GREENER CRIMINOLOGY
(Ragnhild Sollund, Norwegian Social Research (NOVA)Norway)

2. CRIME, CONFLICTS AND ECOLOGY IN AFRICA
(Tim Boekhout van Solinge, Willem Pompe Institute, Utrecht University
The Netherlands)

3. CRIMINAL DEGRADATIONS OF CONSUMER CULTURE
(Martin O’Brien, Centre for Criminology and Criminal Justice, Univ. of Central Lancashire, UK)

4. THE LAND OF THE ORANGUTAN AND THE BIRD OF PARADISE UNDER THREAT
(Tim Boekhout van Solinge, Willem Pompe Institute, Utrecht University
The Netherlands)

5. IMAGINARY SPACES AND REAL RELATIONS
(Simon Hallsworth, London Metropolitan University)

6. ARISTOTLE REVISITED: ANTHRO-ANDROCENTRISM AND MEAT NORMATIVITY
(Lisa Gålmark, Sweden)

7. CAUSES FOR SPECIESISM: DIFFERENCE, DISTANCE AND DENIAL
(Ragnhild Sollund, Norwegian Social Research, Norway)

8. LEARNING TO MEASURE THE VALUE OF LIFE? ANIMAL EXPERIMENTATION, PEDAGOGY, AND (ECO)FEMINIST CRITIQUE
(Helena Pedersen, Swedish Research Council, Sweden)

9. THE DOG THAT COULD NOT BARK
(Svetlana Stephenson, London Metropolitan University, UK)

10. PROTECTING THE ANIMALS? AN ABOLITIONIST CRITIQUE OF ANIMAL WELFARISM AND GREEN IDEOLOGY
(Per-Anders Svärd, Department of Political Science, Stockholm University, Sweden)

11. NATURE, DIFFERENCE AND THE REJECTION OF HARM: EXPANDING THE AGENDA FOR GREEN CRIMINOLOGY
(Nigel South, University of Essex, UK)